Etikettarkiv: musikal

Perikles möter Bröderna Marx i Nybrostrand

Dansbandsmusikal

Rakt upp och Ner
Smultronstället – en Perikles-musikal
Ystads teater

Första akten är som en ändlös startsträcka. Personerna ska beskrivas. Berättelsen grundläggas. Det sker i revyaktiga sketcher med Perikles-dansbandslåtar emellan.

Lena (spelad av Elisabeth Zaar) har varit gift med Göran S (Marcus Hadriz) som lämnat henne för den yngre Susanne (Jessica Aleryd). Hårdrockarna Annika (Anna Bergh) och Robban (Ted Eriksson) är dotter till Lena och Göran respektive dotterns kille. Jättegamle morfar Sture, alltså Lenas far (Eric Persson), och en yngre Mångsysslare (Dennis Klang), bland annat frisör och husvagnsförsäljare men främst Don Juan, är också med.

Rakt upp och NerDet borde kunna bli många förvecklingar. Som när Susanne får för sig att Göran ska överraska med en resa till Rivieran men har köpt husvagn och tänker fira midsommar på Nybrostrands camping. Eller att de unga hårdrockarna bokat in hårdrockfestivalen (förmodar jag?) i Gussnava…

Men texterna är tyvärr torra som fnöske. Inte ens elitkomiker hade kunnat vrida några droppar humor ur det här. Endast Marcus Hadriz – med sin plastik till kropp och ord – lyckades locka fram ett smil hos mig.

Välbehövlig paus. Vad hade ensemblen för sig då, kan de ha provat Robbans hemkörda dunk? För andra akten – inledd med Rakt upp och ners specialitet, en svartvitstruttig stumfilm – blir raka motsatsen: full fart och tryck rätt igenom!

Scenen är campingplatsen, där alla lyckats hamna: två tält (Lena och pappan i ett; ungdomarna i det andra) och en skamfilad husvagn (Göran och Susanne). Strax ansluter sig också bygdens Don Juan.

Några ingredienser: sprit i morfars droppflaska, laxermedel i Susannes drink, ovannämnda hemkörda vattendunk, jonglering med apelsiner och bandet Testikles (?!) på dansbanan. Fnösket tar eld och det blir den galnaste musikalfars – ja, musikalbuskis – á la de sjungande bröderna Marx med familj i Nybrostrand.

Morfar Sture får sprutt i benen och ”fredag i blodet” och Göran sjunger som en Olle Jönsson. Slutligen utbrister hela gruppen i en dagen efter-version om vad som kan hända en midsommarnatt med tömd dunk av Perikles-låten: ”Var har jag sovit i natt…”

(Ystads Allehanda 2014)

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

joe stilgoeJoe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är laget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Midsommarnattens erotiska leenden

Sommarnattens leenden affischRättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?

Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.

Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.

Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”

Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.

Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.

Sommarnattens leende filmaffischTeaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).

Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.

Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?

Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.

Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.

Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.

Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.

Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.

På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.

Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.

När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.

Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.

midsummer_nights_sex_comedyNu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).

Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…

1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Helena Wahlström Band

Helena Wahlström Band
Circle of Legacy
(Losen Records)

Hennes låtar, som nog bör kallas sånger eller kompositioner, lägger grunden.

Utifrån texterna och melodierna går hon sen vidare: med sin sång, sitt eget vokala uttryck, och dessutom släpps musikerna lösa.

Helena Wahlström Band är ett bra namn, för det handlar om en musikalisk helhet.

Konstjazz? Slarvig genrebenämning men vad passar bättre?

Helena Wahlströms melodier placerar sig delvis i den melodiska jazzsången. Med det menar jag att delar av varje sång är väl jazz medan andra delar hamnar i ett ingenmansland mellan mer experimentell musikal och modernistisk opera.

Hennes sång är teatral också, som om varje ton och ljud gestaltar något ur livet.

Ja, just ljud.

Som när hon i inledande ”False Field ”sjunger ordlöst – men inte som scat, inte alls som i jazz, utan Helena gräver fram ljud snarare än toner ur stämbanden i något slags filosofiskt grupporrspel med framför allt Naoko Sakata, piano, och Andreas Axelsson, trummor. Strax efter kommer Alexander Simm, gitarr, in och vill vara med han också.

Mycket spännande med samspelet mellan Helenas röst = vokala instrument, Hannah Törnell Wettermarks flöjt och väl Otis Sandsjös saxofon i ”Parallel Universe”. Snart, i samma låt, börjar den ordlösa sången att glida i vacker samklang med Anton Blomgrens bas.

Och hela tiden växer musiken, för varje lyssning…

(Lira 2012)

En sjungande seriemördare

No Way To Treat A Lady
I rollerna: Evabritt Strandberg, Jan Kyhle, Erik Gullbransson och Micaela Sjöstedt
Musik, libretto och sångtexter: Douglas J Cohen
Regi: Elisabet Ljungar
Malmö opera på Flora biografteater, Sjöbo

Alla sjunger bra. Jan Kyhle som kommissarien Morris Brummel, Erik Gullbransson som mördaren Kit Gill, Micaela Sjöstedt som Sarah Stone, fästmö till kommissarien, och – inte minst – Evabritt Strandberg i mångrollen som alla dessa äldre kvinnor; vissa blir mördade, en är redan död (mördarens mamma) och en lever i högsta grad (kommissariens mamma).

Evabritt Strandberg talar, rör sig och sjunger – helt lysande. Exakt tajming! Hon byter mellan rollerna, ibland så snabbt att det verkar som om hon går ut som en person, vänder och kommer in direkt som en annan, och ger varje kvinna sin specifika karaktär.

Tre av de medverkande i Malmö operas turnerande deckarmusikal ”No Way Yo Treat A Lady”. Från vänster: Erik Gullbransson (mördaren Kit Gill), Micaela Sjöstedt (galleristen Sarah Stone)och Jan Kyhle (kommissarie Brummel). Foto: Markus Gårder. 

”No Way To Treat A Lady”, som enligt programmet ska vara ”en humoristisk deckarmusikal”, bygger på en noir-roman (utgiven 1964) av Harry Longbaugh (pseudonym för den Oscarsprisade manusförfattaren William Goldman). Romanen är ”noir” både i betydelsen deckare och svart humor. På scenen har det inte blivit så mycket noir, i någon betydelse.

Det mesta som den bästa kriminallitteraturen brukar spinna kring finns annars med – som symbiosen mellan fiktion och verklighet (Longbaugh/Goldman fick idén till boken från nyhetsrapporteringen om en seriemördare), ont och gott, förbrytare och lagens väktare, miljö och uppväxt kontra brottet, seriemördaren och media.

Enkel scenografi, som det måste bli när en föreställning ska spelas på olika turnéscener. Kajsa Hilton Brown, scenografen, låter skådespelarna gå in i och ut ur ett par avlånga träramar – strax byter de från en New York-miljö till en annan. Det fungerar så effektivt att mina ögon luras att se mer än de ser.

Fast allra bäst: Evabritt Strandberg i en av sina många roller i ”No Way To Treat A Lady”. Foto: Markus Gårder. 

Här finns också en annan – evig – symbios: förhållandet mellan föräldrar och barn, såväl den judiska moderns förhållande till sin son kommissarien som den framgångsrika skådespelerskans till sin son, en misslyckad skådespelare som börjat mörda för att få uppmärksamhet. Nej, jag avslöjar inte för mycket, det mesta vet man och förstår efter blott några minuter.

Med allt detta och dessutom så skickliga sångare/skådespelare borde det ha kunnat bli en både bra och intressant föreställning. Men deckarmusikalen ”No Way To Treat A Lady” har två – väsentliga – problem.

Det ena är musiken. Sångerna är märkligt anonyma. Inte en sång sätter sig i huvet. Det andra är dramatiken. Den är obefintlig. Det där som är så nödvändigt i en deckarhistoria – nerven, framåtriktningen, tråden som nystas upp – saknas. Till exempel presenterar mördaren sig direkt.

Då hjälper det inte ens med fina sång- och skådespelarprestationer, när det varken finns några bra låtar eller så värst mycket dramatik att personliggöra och uttrycka.

(Ystads Allehanda 2012)

Fotnot. Två föreställningar återstår: i Staffanstorp (den 14/4) och i Ystad (15/4).

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befararade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskrimerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

(Ystads Allehanda 2011)

Återhört i CD-spelaren: Solar Plexus

Solar Plexus
(Odeon 1972)
Omslag: Lena och Olof Landström

På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).

Säg att Solar Plexus debuterat 1967 och varit samtida med Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men. Då kunde debut-LP:n ha blivit mottagen som en sensation. Efter Gärdesfesterna var det däremot inte läge att spela symfonirock med Norrköping symfoniorkester, som Solar Plexus gör på det dubbla debutalbumets tredjesida.

Solar Plexus spelade allmusik – men inte i den betydelse som musikrörelsen la i begreppet utan allmusik = all musik. Riv murarna! Avskaffa gränskontrollerna! Låt all musik – jazz, pop, rock, svensk folkmusik, visor, konstmusik – mötas, umgås och få barn.

Carl-Axel Dominique startade gruppen under namnet Bäska Droppar. Här spelar han bl a elpiano och flöjt men var annars konsertpianist och hade även komponerat en revymusikal. Hustrun Monica, hammond och sång, sjöng i Gals and Pals och gjorde storbandsarr åt Radioorkestern. Makarna Dominique träffades när de studerade på Musikaliska Akademien.

Övriga medlemmar – Georg ”Jojje” Wadenius, elbas, elgitarr, sång m m, och Tommy ”Slim” Borgudd, trummor – kom från Made in Sweden och Lea Riders Group. Deras bakgrund var 60-talets popmusik men till skillnad mot The Mascots/NJA-gruppen hade de inte tagit steget in i politiken utan ägnat sig åt musiken.

Nej, inte mycket var rätt med Solar Plexus.

När gruppen ville spela på Sprängkullen i Göteborg så blev det nobben. Det hjälpte inte att repertoaren också innehöll politiska sånger. På debuten finns t ex en tonsättning av Lars Forssells dikt om Wallenberg och en annan sång om stadsmiljön (text: Per Lysander).

Den sistnämnda måste vara en av 70-talets bästa politiska sånger. ”Dom bygger en stad… för andra och inte för oss”, sjunger Monica med inflyttad huldreröst. Folkton i melodin medan musiken skramlar och slamrar likt en stad som rivs ner och byggs upp på nytt.

Om albumet kan för övrigt sägas att Carl-Axel spelar ilskna elpianotoner mellan jazz, pop och klassiskt. Jojje visar (på nytt, se Pughs debut-LP) vilken enorm elbasist han – också – är. Slim driver på musiken så den får sjuss. Och så Monica – denna Monica!

Hon kan sjunga visor, jazz, operett – vad som helst – helt i klass med alla andra sångerskor. Och när hon sätter sig vid hammondorgeln så ramlar världens jazzorganister av pallen. Hör bara sista spåret med Jack McDuff-låten ”A Reel Goodun´”…

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt, även om det är så dags.

__________________________________________
Varken debuten eller de följande tre LP-skivorna finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling med Solar Plexus, ”1971-75” (EMI 1998).

Tommy Körberg, som medverkar i en av låtarna på debut-LPn, blev ordinarie sångare när Jojje Wadenius försvann till USA för att spela med Blood Sweat & Tears. På bas ersattes han av Bosse Häggström (också Made in Sweden). Debut-LP:n kom även i engelsk version med Körberg som sångare.

Carl-Axel och Monica Dominique gjorde musiken till ”Sommar´n som aldrig säger nej” (text: Lars Forssell) med vilken Malta vann 1973 års uttagning till Melodifestivalen.

Det förbättrade inte anseendet i musikrörelsens öron. Makarna Dominique fortsätter att komponera, spela och göra skivor över musikgränserna: klassiskt solopiano, dubbelpiano, barnsånger, jazz, visor och kabaret. Slim Borgudd hörs på inspelningar med ABBA och blev också framgångsrik Formel 3-förare.

Jojje Wadenius gjorde barn-LPn ”Goda´ Goda´” (Metronome 1969/2005) med hans egna melodier till Barbro Lindgrens texter. CD-utgåvan innehåller ett bonusspår med titelmelodin till skivomslagsmakarna Lena och Olof Landström tecknade barn-TV-klassiker ”Kalles klätterträd”. Textskrivaren Per Lysander är rektor på Dramatiska Institutet.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

PS. Alldeles i dagarna, 2012, har samtliga Solar Plexus-album återutgivits digitalt = på Spotify, iTunes och Wimp. Så jättebra. Tack!

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)

Prat med Lina Nyberg på vägen mellan Östra Hoby och Ystad

ÖSTRA HOBY-YSTAD

I bilstereon sjunger Lina Nyberg från sitt kommande album. Hennes make, jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist, spelar ett bräkigt, frifräsande solo i låten ”Federico Garcia” och Lina sjunger bluesigt och souligt i ”Aliisa”, en starkt berörande låt som sätter sig både i huvudet och hjärtat.

Vid busshållplatsen i Östra Hoby öppnar jag dörren för jazzkatten. Ja, det smeknamnet kan man väl ge Lina Nyberg, efter att Sveriges Radio P2 utnämnt henne till årets jazzmusiker och tilldelat henne ett pris som heter Jazzkatten. Nu är hon och familjen i sommarhuset och passar på att ge några konserter i Östra Hoby.

Fast just idag ska Lina in till Malmö och jag erbjöd mig att skjutsa henne till tåget i Ystad, så kan vi prata under tiden. Varför inte börja med den grundläggande frågan: Vad är jazz idag? Både för dig och i allmänhet…

Hon blir förstås tyst. Först, sen säger Lina:

Lina Nyberg. Foto: Miki Anagrius.

– Improvisation. Jazz är improvisation, att musiken skapas i stunden. Jag spelar in med samtliga musiker i studion på samma gång. På rock- och popskivor kan man göra om ett solo om inte musikern tyckte det blev bra. Jag har försökt göra det, men det går inte med jazzsolon.

– Fast delar av min musik är ju komponerad och arrangerad, nedskriven på notblad. Och det är jag som bestämmer att här passar det med ett solo. Kanske har jag också pushat lite, kan du inte spela åt det där hållet?

När man lyssnar på en ny jazzskiva så vet man ju sällan vilken musik man får höra. Skulle någon ens reagera om man placerade vissa jazzskivor i facket för rock och pop? Ditt kommande album, ”Palaver”, innehåller en mängd olika sorters musik.

– Har du hört mitt ”Tellus”-album (utgivet 2006)? undrar Lina Nyberg. Då hade jag gjort låtar med utgångspunkt från olika platser på jorden, platsen fick styra valet av musik. När jag gjorde nya albumet så tänkte jag ungefär likadant. Nu handlar det om människor, varje människa har fått sin musik.

– ”Caetano” började som en dröm om den brasilianske kompositören och sångaren Caetano Veloso och ”Aliisa” handlar om min mormor.

Lina Nyberg och jag har hamnat på Ystads konstmuseum. Pratet fortsätter på museets fik. Det kom ett sms från personen som hon ska träffa i Malmö. Hans tåg från Göteborg är försenat. Så det blev mer tid att prata och nu kommer också YA:s fotograf.

Inför fotograferingen har Lina med sig ombyte i väskan. Lång kö till toaletten men då byter hon om direkt vid cafébordet. Det går som ingenting.

– Jag har träning, säger hon. Jag har bytt om många gånger i samma loge som ett helt storband.

Också foto: Miki Anagrius.

Att hon ville fika på konstmuseet har en naturlig förklaring. Det passar bra också att hon blir fotograferad bland konsten. Linas föräldrar är två utmärkta bildkonstnärer, Marja Ruta och Ola Nyberg.

– Jämfört med mina föräldrar, som fått en pension på 5 000 i månaden, har jag gjort raketkarriär. Jag blev ju jazzsångerska.

Observera ironin. Efter fotografering fortsätter vi att prata om alla influenser som jag hör i Lina Nybergs jazzmusik. Som det brasilianska…

– I Brasilien har jag varit flera gånger, först som turist och sen på turné. Där tycker de inte alls att det är nåt konstigt med att jag blandar olika musikstilar. Så är ju den brasilianska musiken. Ja, så är hela Brasilien.

Musikaler… Nej, där håller hon inte med. Lina tror att jag syftar på det moderna musikalsättet att sjunga. Så sjunger hon inte! Men jag syftar ju på melodierna, hennes melodiösa sånger, nära nog lika bra som i ”My Fair Lady” och ”West Side Story”. Då blir vi mer överens.

– Många standardlåtar kommer från musikaler och jag gjorde ju ett album med gruppen Music Music Music där vi tolkar låtar ur ”West Side Story”. Jag har också börjat göra shower med sång och musik, kläder och dans.

Det finns även trådar bakåt till äldre jazzsång.

– Jag började som jazzsångerska med Bernt Rosengrens orkester. Då var jag 18 år. Fast redan då skrev jag nya harmonier till standardlåtarna. Så brukar väl inte den här låten spelas? sa musikerna.

Klassisk musik, då?

– Ännu tidigare, som riktigt ung, började jag spela klassisk gitarr. Jag minns ögonblicket när min gitarrlärare kom på att jag inte kunde läsa noter. Jag tittade på hur hon spelade och gjorde likadant.

Nu kan du väl både skriva och läsa noter?

– Oja!

Lina Nybergs nya album ”Palaver”.

Vilken musik ska vi förväntas oss i Östra Hobys församlingshem?

– Det blir fyra konserter, två för vuxna och två för barn. Förpremiär på de nya låtarna med musikerna på skivan. Jag har också bett dem ta med egen musik, som vi kan spela. Det blir nytt, kort sagt.

– Samma musiker spelar också ”barnjazz”. Jag har gjort min egen version av ”Den olydiga ballongen”, en samling barnlåtar som första gången framfördes av Alice Babs och Bengt Hallberg.

Fakta
Namn: Lina Nyberg.
Född: 1970.
Bosatt: Stockholm med sommarhus i Östra Hoby.
Familj: Jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist och en dotter.
Titel: Jazzsångerska, kompositör och arrangör, har nu börjat titulera sig musiker.
Gjort: Gav 1993 ut sitt första album, ”Close”, med bland andra pianisten Esbjörn Svensson, sen dess ytterligare tretton album med olika sorters jazz.
Hyllad: Prisades nyligen med en Jazzkatt, utdelad av Sveriges Radio P2, som årets jazzmusiker.
Aktuell med: Två vuxen- och två barnkonserter i Östra Hobys församlingshem den 22-23 juli. Hennes nya och fjortonde album i eget namn, ”Palaver”, kommer i augusti.
Hemsida: www.linanyberg.se

(Ystads Allehanda 2011)