Kort sagt bäst: Bella Hardy

Bella Hardy
With The Dawn
(Noe)

Bella Hardy är min favorit bland Storbritanniens alla yngre folksångerskor. Ja, jag måste nog ha recenserat hennes samtliga album, sex stycken inklusive nya ”With The Dawn”.

Hardy, sång och fiol, har en enastående förmåga att antingen gå in i och personliggöra traditionell engelsk folksång eller ta med sig traditionen framåt, genom samtiden och egna erfarenheter.

Det är det sistnämnda hon – verkligen! – gör på sitt nya album. Här behandlas folkmusiken så personligt att jag först undrade vad jag egentligen skulle tycka…

Det bombastiska, elektrorytmiska förstaspåret, ”The Only Thing Left To Do”, kunde varit med på en modern R&B-platta. Och vad har det där blåset (trombon, trumpet, franskt horn, tuba) med folksång att göra?

Ben Seal har programmerat och producerat. Låtarna är hennes egna – någon gång, som ”Jolly Good Luck To The Girl That Loves A Soldier”, baserat på en traditionell text/melodi – men oftast födda inuti Bella Hardy, ur det egna livet, på temat ”broken heart”.

För varje lyssning når hon allt längre in i mig. Sången blir på samma gång allt
vackrare och mer smärtsam – ja, hjärtslitande.

Oavsett om stämningen definieras av banjo, piano, blås eller rytmer är till exempel ”First Light Of The Morning”, ”Oh! My Good! I Miss You”, ”Lullabye For A Grieving Man” och ”And We Begin” så bara kort sagt underbara. Samtidigt som Bella Hardy omdefinierar brittisk folksång och skapar sin egen genre.

Har hon sjungit bättre än nu? Någonsin?! Trots att Hardy redan tidigare var… bäst.

(Hifi & Musik 2015)

Grammyvinnare: Rosanne Cash

Rosanne Cash fick ta emot tre priser på den 57:e amerikanska Grammy-galan. Hon vann för ”Best American Roots Performance”, ”Best American Roots Song” (bägge med låten ”A Feather´s Not A Bird”) och ”Best Americana Album” (alltså albumet ”The River & The Thread” som också jag gav högsta betyg när jag recenserade i Hifi & Musik för snart ett år sen).

Rosanne Cash
The River & The Thread
(Blue Note)

Traditionellt och modernt. Eller säg: eget. Personligt. Återbesöka och undersöka, både sin egen och sin musiks bakgrund. Och samtidigt förbli sig själv. Det är vad Rosanne gör och det kan inte vara helt enkelt när efternamnet är Cash.

Lite och mycket. Avskalat och minimalistiskt, oftast tystlåtet och försiktigt. Men ändå fullt av alla sorters amerikana: country, blues, jazz, gospel, rockabilly och rock, folksång och sångpoesi. Melodier man knappt lägger märke till vid första lyssningen men som förändras och växer, från det lilla till det stora i det lilla.

Upprinnelsen till många sångtexter på ”The Rover & The Thread” är en resa i sydstaterna, då Johnny Cash´s – alltså pappas – barndomshem skulle förvandlas till museum. Också att lyssna blir en resa i tid och rum.

Som att ”Etta´s Tune” är en hyllning till Johnny Cash-basisten Marshall Grant och hans hustru Etta, ”World Of Strange Design” – med den suveräna formuleringen ”If Jesus Came From Mississippi” – återknyter till Bobbie Gentrys klassiker ”Ode To Billy Joe” och ”When The Master Calls The Roll” (med Kris Kristofferson, John Prine, Rodney Crowell, som var med och skrev låten, och Tony Joe White i kören) handlar om amerikanska inbördeskriget.

Rosanne Cash har (del)skrivit alla låtar utom ett par ”covers” på den lyxigare utgåvan: ”Two Girls” (Townes Van Zandt) och ”Biloxi” (Jesse Winchester). John Leventhal svarar för finkänslig produktion. På omslaget syns utsikten från Tallahatchie Bridge.

(Hifi & Musik 2014)

Peter Russbergs svenskamerikana

Alf Brorsson & Peter Russberg med Ulf Beijbom & Tommy Hellström
Farväl Sverige
En musikbok om svenskarna som korsade Atlanten för ett bättre liv
(Sound Like A Good Story)

CD med bok. Bok med CD. Smaksak vad man kallar det.

För bara något år sen, då CD-skivor fortfarande dominerade, hade utgivningen skett som ett album med extratjockt texthäfte.

Svenskamerikakännaren Alf Brorsson svarar för den skriftliga delen. Han berättar om svenskar som utvandrade: när och varför, hur det gick för dem i Amerika, var de hamnade och vad de arbetade med.

För musikdelen = CD:n svarar Peter Russberg. Som visar sig vara en riktigt personlig kompositör av amerikana.

Folksång, country, bluegrass och blues samsas i musiken; texterna skildrar svenskamerikanska levnadsöden och erfarenheter. Låtarna är samskrivna med artisterna/musikerna, för framförandet har Russberg överlåtit till andra.

Några favoritspår: ”Delaware” med The Temporary Band (inkl. Christina Post, ”Yellow Head” med Treehugger (inkl. Kristoffer Emanuelsson), ”Say Hello To Your Unborn Grand Children” med Dunderhead (inkl. Angelina Darland), ”Let Them Be Free” med Bottleneck John, ”From Orsa to New York” med John Henry och ”Don´t You Dare” med Lina Lönnberg.

Ja, så många bra amerikanaartister det finns i Sverige!

Lovisa Liljeberg både inleder och avslutar med – olika – svenskamerikanska versioner av ”Vi sålde våra hemman”.

(Hifi & Musik 2014)

Återhört i CD-spelaren: Pete Seeger

Pete Seeger
The Complete Bowdoin College Concert 1960
(Smithsonian Folkways)

Året var 1955.

Folkmusikern Pete Seeger skulle vittna inför till Kommittén för oamerikanska aktiviteter. Men vägrade. Han hänvisade till amerikanska konstitutionens andra tillägg.

Där stadgas att kongressen inte får stifta lagar som inskränker yttrandefriheten. Människor ska ha rätt att samlas och kräva upprättelse för missförhållanden.

Följden blev att Pete Seeger svartlistades av TV-stationer och konsertarrangörer. Istället åkte han runt i USA och framträdde på små lokala arrangemang.

Som 1960 på Bowdoin College i Maine. Skolans radiostation bandade konserten som dokumenterar Pete Seeger i bästa form.

”Den amerikanska folksångens grep”, som han kallats, blandar äldre och nyare, traditionella och egna sånger: ”Penny’s Farm”, ”Bells of Rhymney”, ”Goodnight Irene”, ”Last Night I Had The Strangest Dream”, ”Wimoweh”, ”Michael Row The Boat”…

Han fördjupar begreppet politisk sång genom att än vara agitatorisk, än sjunga vardagsfolkligt, än dra igång en allsång.

Både proffsigt och avspänt. Och så fint han spelar 12-strängad gitarr, vid sidan om banjon.

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: brittisk jazz med Kairos 4tet

Kairos 4tet
Everything We Hold
(Naim Jazz)

Brittiska gruppen Kairos 4tet har fyllt paletten med många fler färger och nyanser. Den filosofiska, lite akademiska kylan från förra albumet är nästan borta på det nya.

Även om musiken fortfarande verkar noga komponerad (av saxofonisten Adam Waldmann) och arrangerad så växlar stämningar och känslor nu mellan mjukt och varmt å ena sidan och stökigt, snudd på friform å den andra – och många nyanser där emellan.

Waldmann spelar melodiskt och varmt – men olika, alltså med skiftande värmegrader. Plötsligt kan han också, vilket han visar redan i inledande ”The 99 Part 1”, bryta av med några brötiga toner.

Liksom pianisten Ivo Neame lägger ackompanjerande ackord i ”Home To You” och kommer loss i ett fingerfärdigt solo i ”The 99 Part 2”. Jasper Høiby inleder ”J-Hø From The Block” med en egenartad vandring på basen. Jon Scott har en spännande förmåga att använda och betona olika delar av trumsettet, som en trumkant eller en cymbal.

Högst personligt gånger 5, både var och en för sig och tillsammans. De tre gästvokalisterna bidrar också till att bredda och personliggöra.

Emilia Mårtensson är den som sjunger mest jazzigt. Tyvärr medverkar hon enbart (samt lite grann i förstaspåret) i den vackra balladen ”Narrowboat Man”, där även stråkar tillkommer.

Marc O´Reilly drar med sin folksångarröst iväg med musiken åt just folksång och sångpoesi.

Än mer kontrastrikt blir det när Omar Lye-Fook sjunger ”Song For The Open Road” med soul-hes röst. Resultat: bluesig jazz som faktiskt får mig att tänka på Oscar Brown Jr.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Susanne Rosenbergs folkmusikskapelse

Getens horn
En musikskapelse av Susanne Rosenberg
(Playing With Music)

Att beskriva Susanne Rosenberg som en traditionell svensk folksångerska blir för futtigt.

Hon är enastående. En folklig musikskapare, på samma gång bevarare och förnyare.

Rosenbergs nya album utgör en del av doktorsavhandlingen ”Kurbits-Reboot, Swedish traditional singing in new artistic context”. Vilket väl också hennes förra album, ”ReBoot/OmStart”, gjorde. Alltså en klingande avhandling, snudd på unikt.

”Getens horn” kunde ha haft prefixet folk- före musikskapelse. Rosenberg har komponerat och sammanställt ord och toner, sångstämmor och musik.

Hon sjunger med flera av de främsta bland Sveriges övriga folksångerskor, som Ulrika Bodén och Sofia Sandén. Tre cellister och tre dragspelare medverkar också.

Ibland kan det låta traditionellt och svenskt, andra gånger förflyttas mina öron till Afrika och Asien.

Susanne Rosenbergs (folk)musikskapelse bygger på skapelseberättelser från olika traditioner samt livets och naturens cirkel av årstider.

Resultat: som en folklig symfoni i ord och ton. Att lyssna blir en svindlande, annorlunda och så spännande upplevelse.

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Ulrika Bodén

Ulrika Bodén
Kärlekssånger/Folk Love Songs
(Mahogny)

Ulrika Bodén sjunger ömt, vackert och kärlekslekfullt, både med kärlek till vistraditionen och själva kärleken: all den kärlek som de gamla svenska visorna – ”Röda rosor”, ”Finns inget bätter”, ”Tusen löften”, ”Träder ringar”, ”Det var en lördagsafton” osv – handlar om.

Ulrikas sång reser genom traditionen, från tiden då visorna skapades och sjöngs fram till idag och det nutida folkmusikband (där t ex trumpet, fioler, nylonsträngar, både dova och klirrande slagverk möts och samsas) som hon sammanförde till albumet ”Kärlekssånger”.

Hon har pusslat ihop olika varianter, förenat verser från en visa med något refrängliknande från en annan.

Som hon sa i P2-programmet Nya Klingan: ”Jag tycker det är så roligt med allt det här traditionella materialet för man är verkligen fri att göra som man vill. Och man kan lita på att så har alla gjort i alla tider. Det är det som är traditionen.”

Till de tre nattfriarramsorna, samlade under titeln ”Himlen är full av fioler”, har hon själv gjort musiken.

Lyssna på texterna! Hör orden! Ja, hör och läs poesin!

Traditionellt och ändå så modernt.

(Olika varianter i Hifi & Musik m fl ställen 2013)

I CD-spelaren: Linda Thompson

Linda Thompson
Won´t Be Long Now
(Topic)

Linda Thompson lider av sjukdomen ”spasmodic dysphonia” som gjort det svårt och ibland omöjligt för henne att sjunga. Därför har det dröjt sex år sen förra albumet.

Men på nya ”It Won´t Be Long” hörs inga röstproblem. Linda Thompson, 60 plus, sjunger faktiskt starkare och bättre än någonsin, med en röst som fått blåmärken av livet men läkts av erfarenheterna.

Sången och musiken blir en resa hemåt och bakåt, både över Atlanten och i den brittiska traditionen. Inte minst hennes egna kompositioner kunde vara gamla engelska folksånger.

Vilket hörs redan i första spåret, ”Love´s For Babies And Fools”, där Linda sjunger vackrast i år och världen till hennes tidigare make Richard Thompsons akustiska gitarr.

Ännu vackrare är ”If I Were A Bluebird”, som hon skrivit tillsammans med Ron Sexsmith. I countryrockiga ”As Fast As My Feet” (av Anna McGarrigle) är det istället dottern Kami som har solostämman medan mamma, sonen Teddy och dottern Nuna bildar kör och barnbarnet Zak lirar richardthompsonskt på elgitarren (fast blott som en elev, förstås).

Det mer lättsamma, bluegrassaktiga titelspåret skrevs av sonen Teddy.

Fler medverkande: Eliza Carthy och Susan McKeown, sång, Martin Carthy, gitarr, Dave Swarbrick, fiol, David Mansfield, weissenborn, John Kirkpatrick, dragspel, Tony Trischka, banjo…

Fast allra mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar albumet igenom: lugnet i sorgen. Som om hon förlikats med livet och männen.

(Hifi & Musik 2013)

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

Före rock och pop: skiffle

Olika artister
Great British Rock´n´Roll
The Original Rock´n`Roll Recordings 1948-1956

Olika artister
Great British Skiffle
The Original Recordings 1948-1956

Lonnie Donegan
Just About As Good As It Gets!
The Original Skiffle Recordings 1953-1956
(alla Smith & Co)

Den dubbla CD-samlingen med ”British Rock´n´Roll” lever tyvärr inte upp till titeln. Istället för att betona det ”brittiska” har man dokumenterat de tidigaste uttrycken för ”rock´n´roll” i 50-talets Storbritannien.

Resultatet är en samling för engelska öron, som tycker det kan vara kul att höra inhemska jazzmusiker försöka anpassa sig till den nya rockmusiken. Åkej sång och musik – men det låter mer jazz än rock och så undrar jag vad en amerikansk sånggrupp som Deep River Boys har här att göra.

Fast en artist lyfter sej över alla andra: Tommy Steele. Jojo, jag vet att han brukar ringaktas i rockhistorien. Men hör så personlig han är och hur engelsk han låter, dessutom egna originallåtar.

Tommy Steele representerar den rock´n´roll som till själva musiken var brittisk/engelsk. Vilken bra samling med ”British Rock´n´Roll” det hade kunnat bli om man fokuserat på just det brittiska, börjat med Tommy Steele och kompletterat med Cliff Richard, Vince Taylor, Adam Faith, Billy Fury, Terry Dene, Johnny Kidd & The Pirates med flera.

Jag ville minnas att skifflegrupper som Vipers, City Ramblers och Ken Colyers var mer personliga. De spelar åkej men är inte så värst personligt, svårt att skilja den ena från andra. Fast här finns också ett undantag: Lonnie Donegan.

Lyssna! Alla andra engelska skifflare bleknar bort – när man har hört Lonnie Donegan.

Som sej bör har Donegan också ägnats en helt egen dubbelsamling.

Kort skifflehistorik: tre ackord, akustiska gitarrer, hemmagjord bas (hink och långborste med ett snöre), tvättbräda (som man spelade på med fingerborgar och borste) och skrålande sång.

Nej, musikformen skiffle togs inte på allvar när den kom från England till Sverige på 50-talet. I efterhand kan man säga att skiffle var en föregångare till både progg och punk. Spela själv!

På den här dubbla CD-samlingen med inspelningar från 1953-56 dokumenteras hur Lonnie Donegan – ordagrant – uppfann skiffle genom att blanda influenser från jugband, blues och folksång.

Amerikanska tradlåtar, vita och svarta, behandlades och förvandlades av Donegans röst, som var så ljus att den gick upp i falsett och så rytmisk att den blev atletisk, och inte minst av hans cockney-dialekt från Londons östra delar.

I Lonnie Donegans mun föddes den engelska rock- och poptradition som Ray Davies, Pete Townshend, Joe Strummer och många, många framtida kompositörer/musiker skulle ansluta sej till och utveckla.

(Hifi & Musik 2007)