Från 60-talets sista år och in på 70-talet var Kenny Håkansson, elgitarrist i Mecki Mark Men och Kebnekajse, en av de mest anlitade studiogitarristerna. (Märkligt nog, eftersom han med sitt personliga gitarrspel och sin högst egna gitarrton är en otypisk studiomusiker.)
Kenny medverkar på skivinspelningar med bl a Hawkey Franzén, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Pugh Rogefeldt, Bosse Hansson och Turid. Allra viktigast – för Kennys och därmed Kebnekajses fortsatta musikaliska utveckling – är hans medverkan på den Bellman-LP, ”Spring mot Ulla – spring!”, som Cornelis Vreeswijk gjorde 1971.
Samma år reste Kenny Håkansson på turné med Cornelis. I turnésällskapet ingick spelmännen Björn Ståbi och Pers Hans Olsson, som både kompade i Bellman-visorna och spelade några traditionella svenska folklåtar på fiol. Bl a ”Barkbrödlåten”, som Cornelis hade gjort en text till, och ”Skänklåt från Rättvik” (bägge melodierna skulle återfinnas på Kebnekajses kommande andra LP).
Kebnekajse på 70-talet.
Kenny lyssnade och blev imponerad, inte minst när han hörde Björn Ståbi och Pers Hans värma upp bakom scen. Tidigare, då Kenny någon gång råkat höra folkmusik på dragspel eller fiol, hade han mest tyckt att det var ”gnöl”. Nu upptäcker han att den svenska folkmusiken är ”en stor musikskatt” och vill själv börja spela svenska folklåtar – eller, för att vara noga, svenska folkmelodier (skillnaden förklaras längre ner) – på elgitarr men också på fiol. Av Ståbi fick han låna en fiol, som Starke Arvid (en gammal kraftkarl) hade ägt. Kenny lärde sej spela fiol ”hyfsat bra”, enligt Mats Glenngård.
”Det låg i luften”, säger Kenny i texthäftet till den föregående cd-n med Kebnekajse, ”Resa mot okänt mål”. Då syftade han på de svenska texterna och gruppens namn.
Kebnekajse: ”Resa mot okänt mål” (1971, återutgivning 2001).
I början av 70-talet låg också den svenska folkmusiken i luften. Exempelvis hade det unga progressiva Stockholm börjat invadera spelmanstämman i Delsbo, 1970 placerades ett foto av en gammal spelman på affischen till den första Gärdesfesten och 1971 släpptes LP-n ”Hon kom över mon” där popbandet Contact samarbetar med fiolspelmännen i Skäggmanslaget. När Kenny Håkansson presenterade svenska folkmelodier för ”storgruppen” Kebnekajse så hade flera av medlemmarna både hört och spelat svensk folkmusik längre än Kenny.
Kebnekajse ”II” (1973/2001).
Fregatten var en klubb i Stockholms frihamn. Klubben drevs av gitarristen Ingemar Böcker – som även tidigare hade drivit olika klubbar där han blandat jazz och rock, konst och poesi – med hjälp av Pelle Ekman, trummis i Kebnekajse. Både Kebnekajse och gruppen Homo Sapiens, som är kör på ”Resa mot okänt mål”, spelade på Fregatten. När de delade en spelkväll brukade de avsluta med att spela tillsammans, bli en dubbelt så stor rockgrupp under namnet Companiddros. Så även om sättningen blev lite märklig – bl a dubbla basar och trummor – var det rätt naturligt att bägge banden gick ihop under namnet Kebnekajse.
Kebnekajse ”III” ( 1975/2001).
Från Homo Sapiens kom bl a Mats Glenngård, som börjat spela fiol när han var 8-9 år och studerat för en violinpedagog som även var riksspelman. Pelle Lindström, också Homo Sapiens, hade flyttat ner till Stockholm från Dalarna. Hans far, Rune Lindström, skrev flera bygdespel, bl a ”Himlaspelet” och ”Skinnarspelet”.
Göran Lagerberg, som avlöste Bella Linnarsson/Ferlin som basist mellan Kebnekajses första och andra LP, blev tonårsidol i popbandet Tages. 1969 ombildades Tages och bytte namn till Blond. Även om man fortsatte att sjunga på engelska var Blond ett försök att skapa popmusik med en svensk ton. Titelspåret på LP-n ”The Lilac Years” är samma svenska folkmelodi, ”De sålde sina hemman”, som tolkats av jazzpianisten Jan Johansson. Tillsammans med skivproducenten Anders Henriksson åkte Lagerberg också och besökte spelmännen Päkkos-Gustaf och Påhl-Olle.
Kebnekajse: ”Ljus från Afrika” (Kebnekajses ”afrikanska” album från 1976 har tyvärr förblivit outgivet).
Sångpoeten/vissångerskan Turid Lundqvist, som kände och följde med Homo Sapiens till Kebnekajse, sjöng svenska folkvisor redan på 60-talet.
Både Mats Glenngård, t ex ”Polska från Härjedalen” (kan höras på Kebnekajses tredje, ”bruna” LP), och Pelle Lindström bidrog med traditionella låtar till Kebnekajses repertoar av ”spelmansrock” (så kallades musiken i en pressrelease från skivbolaget Silence). Fast det var Kenny som letade fram de flesta melodierna.
Kebnekajse: ”Elefanten” (1977, inte heller återutgivet).
Observera nu igen: melodierna. Kenny var – och är – intresserad av svensk folkmusik på ett ovanligt och smått förvånande sätt. Han brydde/bryr sej mindre om folkmusiken som folkmusik (om man med begreppet folkmusik menar den stämning som skapas i kontakten mellan spelman och lyssnare/dansare, traditionen som levt vidare från spelman till spelman, olika bygders och spelmäns dialekter och spelstilar osv) men desto mer om de svenska folkmelodierna. Sååå vackra melodier, tyckte Kenny.
Kebnekajse: ”Vi drar vidare” (1978; Kebnekajse utan Kenny Håkansson (?), inte återutgivet).
Därför hämtade han hellre nedtecknade folkmelodier från notpapper än lyssnade på inspelningar med gamla spelmän. ”Noterna är mer neutrala”, menade Kenny. På notpapper var det lättare att se vad som måste vara en ”drill”, som spelmannen lagt till, som inte hört till melodin från början, och vad som var den ursprungliga folkmelodin.
”Det är med svensk folkmusik som med blues”, säger Kenny. ”Många folkmelodier liknar varann. Få står ut.” Några av de folkmelodier som Kenny valde ut till Kebnekajse för att de har ”en tydlig profil” var ”Rättvikarnas gånglåt”, ”Horgalåten” och ”Skänklåt från Rättvik” (alla tre finns med på det här albumet).
Lyssna på Kennys gitarr! Hör hur nära melodierna han lägger sej, hur knappt han spelar: melodins toner och inte mycket mer. Rakt och rent. Det är nästan som om Hank B. Marvin (i The Shadows, det engelska instrumentalbandet från 50- och 60-talen) eller Bosse Winberg (i det svenska instrumentalbandet The Spotnicks) hade börjat spela svenska folklåtar. Bägge gitarristerna har Kenny lyssnat på, berättar han, och uppskattar.
”När Rolf (Scherrer) flyttade ut i skogen” (citat från pressreleasen till den här LP-n) kom ovannämnde Ingemar Böcker med i Kebnekajse. Spännande att lyssna och jämföra Kenny Håkanssons och Ingemar Böckers gitarrspel! De spelar så olika. ”Ska man plantera en björk får man inte lägga in en massa tallkottar”, säger Kenny. Ibland brukade han muttra och tycka att Ingemars gitarr var ”lite störande”. Ingemar Böcker hade varit med i jazzgrupper och spelade gärna lite beboppigt också i Kebnekajse – inte raka melodier, som Kenny, utan liksom runt om melodin.
Det berättas att en gång när Ingemar på en konsert spelat ett, enligt Kenny, alltför bebopjazzigt solo så imiterade Kenny solot, spelade ett likadant solo han också. Ingemar Böcker kommenterade: ”Biblioteksfilialen.”
Jag håller inte med Kenny. Deras olika gitarrspel diskuterar med och kompletterar varann. Kenny och Ingemar är varandras musikaliska motsatser – därmed blir de också varandras nödvändigheter. De inspirerar varann. Det är fantastiskt så bra deras olika gitarrstilar fungerar tillsammans. Utan Ingemar Böcker hade Kebnekajse varit en annan grupp.
Kebnekajse spelade också en del låtar av Ingemar Böcker. Även de bryter mot – i betydelsen kompletterar – ”spelmansrocken”. Musikaliskt är det svårplacerade låtar, som pendlar fram och åter över gränsen mellan rock-jazz-rock-jazz-rock… Ingemar beskriver ”Comanche Spring” som en politisk instrumentallåt: hans kommentar till de amerikanska indianernas situation, massakern vid Wounded Knee och Red Power.
En konsert är en konsert och en skiva är en skiva. Så brukar det ofta(st) vara och det stämmer definitivt när det gäller Kebnekajse. Skivinspelningarna skiljer sej på flera sätt från konserterna.
Inte minst blev låtarna mycket längre på scen. ”Ibland kunde man stå och harva på d-moll”, säger Göran Lagerberg. På konserterna hände det också att Kenny Håkansson, Mats Glenngård och Pelle Lindström spelade en låt på enbart fioler. Något sådant finns inte inspelat och utgivet på skiva.
Turid Lundqvist turnerade med Kebnekajse från 1971 till –74. Men på skiva medverkar hon bara i ”Rättvikarnas gånglåt”. På scen brukade Turid sjunga ordlösa stämmor i lugnare, mer folkviseaktiga låtar. Något exempel på detta finns inte heller på skiva. När jag börjar fråga varför förstår jag att jag hamnat i en intern kontrovers. Kebnekajse var ”hela min värld ett tag”, säger Turid. Medan några av de övriga medlemmarna undrar om hon egentligen var medlem i Kebnekajse.
Kebnekajse” på 2000-talet.
Jag spelade med dom men dom spelade inte med mej”, säger Turid. Till sist fick hon en egen avdelning, blev ”pausfågel”, där hon sjöng till akustisk gitarr. Andra medlemmar menar att de lyfte fram Turid och placerade henne i centrum. Det här vill inte jag lägga mej i. Men jag konstaterar att när jag (åter)hör Turids överstämma i ”Rättvikarnas gånglåt” så vill jag – fortfarande – gärna höra mer.
När Kebnekajse gick ihop med Homo Sapiens fick gruppen alltså dubbla trumslagare, Pelle Ekman och Gunnar Andersson. Bägge sitter i det tecknade trädet på LP-omslaget. Men på den pressrelease som Silence skickade ut i samband med LP-n kunde man läsa att ”Pelle var sjuk” vid inspelningstillfället. ”Pelle L var i Leksand”, så han ska inte heller ha varit med.
Jag lyssnar men det är faktiskt inte så lätt att höra om det är två trumslagare som spelar eller inte. Pelle och Gunnar spelade nämligen mycket lika varann: som fyra armar på samma kropp, det var det som var vitsen. Det kan ju också ha varit så att de turades om, spelade ensamma fast i olika låtar.
”Kanske var det då hade jag hade brutit benet”, säger Pelle Ekman. Han minns inte. Pelle Lindström hävdar däremot bestämt att han var med. Anders Lind hävdar att uppgifterna i pressreleasen stämmer. Trots att Kebnekajse hade dubbla uppsättningar trumslagare är det bara en trummis som spelar på Kebnekajse plattor: Gunnar Andersson på den ”blåa” och Pelle Ekman på den ”bruna” LP-n.
Kebnekajse (2009, första albumet efter att ha återuppstått på 2000-talet).
Men lyssna på bonus-spåret, som finns på återutgivningen av det ”blåa” albumet: live-inspelningen av ”Horgalåten”. En enkel, lite brusig inspelning, gjord 1974 av ett fan, Timo Koivanen, som fanns i publiken vid en konsert i Finland. I all enkelhet fångar inspelningen mycket av live-känslan och stämningen från Kebnekajses spelningar. Och här spelar både Pelle och Gunnar trummor, samtidigt. (Under avdelningen kuriosa kan nämnas att Timo Koivanen varit medlem i gruppen Stenblomma som gav ut en LP på Silence).
Förresten innehöll Kebnekajse även en tredje trummis: handtrumslagaren/slagverkaren Hassan Bah, som kommit till Sverige från Guinea-Conakry. Han bodde i lägenheten ovanpå Mats Glennmark och Thomas Netzler så de tog med honom till Kebnekajse.
Kebnekajse: ”Idioten” (2011).
Måste ha varit svårt för en afrikan att spela svensk folkmusik? ”Inte alls”, säger Hassan. ”Afrikansk och svensk musik liknar varann. De har samma rytm: tretakt.” Och det stämmer, faktiskt. Hassans congatrummor lägger sej liksom ovanpå de västerländska trumrytmerna och får Kebnekajses ”spelmansrock” att dansa, spritta och svänga ännu mer.
Texten bygger på egna öron och minnen, samtal med Kebnekajses medlemmar och andra hörsägner. Fortsättning följer i texthäftet till den återutgivna cd-n av Kebnekajses ”bruna” LP.
Medlemmar i och kring Kebnekajses ”blåa” album:
Kenny Håkansson, elgitarr och sång. Tidigare T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men. Studiomusiker på inspelningar med bl a Hawkey Franzén, Pugh Rogefeldt, Bernt Staf, John Holm, Björn J:son Lindh, Bosse Hansson, Mikael Ramel, Cornelis Vreeswijk och Turid.
Pelle Ekman, trummor, spelade med Kenny i T-Boones, Baby Grand Mothers och Mecki Mark Men.
Göran Lagerberg, elbas, hade tidigare spelat i Tages, Blond och Heta Linjen. Kring 1970 medverkade han också på inspelningar med Uffe Neidemar, Björn Skifs, Jason´s Fleece, Claes af Geijerstam, Björn J:son Lindh, Lalla Hansson, Bernt Staf, Hawkey Franzén, Rune Andersson, Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt m fl.
Mats Glenngård, fiol och elgitarr, började i popbandet Funny Faces och fortsatte till Homo Sapiens. Spelar på skivor med Mikael Ramel, Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg, Coste Apetrea och ABBA. Vid tiden för Kebnekajse gjorde Glenngård dessutom en LP i eget namn.
Thomas Netzler, elbas, var också med i Funny Faces och Homo Sapiens. Medverkar på Glenngårds LP och även på skivor med Jan Hammarlund, Turid Lundqvist, Joakim Skogsberg och Bosse Hansson.
Pelle Lindström, sång, munspel, gitarr, fiol, hade varit med i banden Tumble Downs, Ad Libs (vann Sveriges Radios popbandstävling 1969) och Homo Sapiens. Är också med på Mats Glenngårds LP.
Gunnar Andersson, trummor, hade varit med i Ad Libs och Homo Sapiens.
Ingemar Böcker, elgitarr, spelade i ungdomstidningen Bildjournalens rock & roll-orkester i samband med den svenska premiären av filmen ”Vänd dem inte ryggen” (1955). Har spelat med så olika musiker/grupper som Rock-Boris, Telefon Paisa, Christer Boustedt och Bernt Rosengren.
Turid Lundqvist, sångpoet, har gjort ett flertal LP-skivor i eget namn och även spelat med Jan Hammarlund, Lena Ekman, Thomas Wiehe och jazzgruppen Resa. Arbetar idag som postkassörska och sjunger offentligt bara någon gång om året.
Hassan Bah, handtrummor och rytminstrument, hade spelat med gruppen Levande Livet (en fortsättning på Telefon Paisa).
(Texten, skriven 2001, återfinns i texthäftet till återutgivningen på CD av Kebnekajses andra album. En föregående text finns i häftet till återutgivningen av Kebnekajses första album och en följande i häftet till återutgivningen av det tredje albumet.)
Joe Strummer , Arlöv 1977.
På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).
När jag varit på fest eller träffat någon på Storgatan så har det strax börjat pratas om ABBA-Frida och Yangtorp, som templet heter.
Två stora pekingeseskulpturer vaktar den stängda huvudporten. En mindre port är öppen. Här finns en fin liten trädgård med skulpturer och hälsoväxter men huset liknar en övergiven byggarbetsplats.
”Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.”
Erikssons kultursidor 