Kulturåret 2017 i Sydöstskåne (med omnejd)

Nå, hur har utbudet av kultur – konst, teater, musik och allt annat – varit i Sydöstskåne (med omnejd) under 2017? Svar: Ungefär som vanligt. Alltså lika stort som varje år. I min sista onsdagskrönika för 2017 har jag dragit mig till minnes några höjdpunkter bland årets kulturupplevelser (samt gjort ett par tristare noteringar).

Årets konstupplevelser: Love Lundells miniatyrmålningar (Galleri Wallner), Annika Rehns ilskna barnskulpturer (Konstrundan), Thomas Alexandersons färgexplosiva fat (Ateljé Brännorna), Saadia Hussains traditionella samtidsbilder (Tomelilla konsthall), Elisa Halvegårds pyttelilla grafik (MM/Malmö), Tove Janssons självporträtt (Köpenhamn), Charlotte Johannessons datorkonst (Malmö konsthall) och Torun Börtz fotosvit ”Väntrum” (som jag tyvärr inte såg på Fotografiska i Stockholm utan sett på nätet).

Årets skånska poesi: EliSophie Andrée: ”Mitt namn är”, Jonas Ellerström: ”Genom spegeln”, Johanna Frid & Gordana Spacik: ”Familjeepos”, Ola Lindberg: ”Månstigar”, Kristian Lundberg: ”Låt oss förvandlas”, Freke Rähä: ”Hem för vård och boende”, Jesper Svenbro: ”Namnet på Sapfos dotter”, Jacques Werup: ”Spilla” och Julia Werup: ”Ensamma mäns död”.

Skånska deckare: Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (miljö: Malmö), Kerstin Ivarsson & Johan Andersson: ”Råttan” (Malmö), Olséni & Hansen; ”Ester Karlsson med K” (Lund), Dan Nilsson: ”Jag följer dig” (Eslöv med mera), Jan-Eric Boo: ”Döden har sitt pris” (Hässleholm), Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Söderåsen) och Åke Högman: ”Mölles mörka ljus” (Höllviken-Skanör-Falsterbo).

Ett foto i Torun Börtz bildserie ”Väntrum”. Fler foton kan ses på: https://torunbortz.com/vntrum

Mer skånsk skönlitteratur: Sigrid Combüchen: ”Sidonie & Nathalie” och Anne Swärd: ”Vera”.

Årets skånska förlag: Bokfabriken (i Malmö) och Ellerströms (Lund) med allt större och bättre deckar- respektive lyrikutgivning.

Skånska skivor: Dark Continent: “Songs About Love And Depression”, Karin Tingne: “Live At Ystad Teater”, Bröderna Johansson: ”Stilla Jul”, Fanny Gunnarsson: “Mirrors”, Anders Bergcrantz: “Soulfully Yours”, Vivian Buczek: “Ella Lives”, John Venkiah: ”Elevations”, Mimi Terris: ”Den stora skalan”, Hannah Svensson: ”Pictures in Mind”, Pøbel: ”Lux Luminum” Pingvinorkestern: ”Look – No Hands!” och LT Fisk: ”Jag är din mamma”.

Musikscener: premiärsommaren för Solhällan i Löderup, hemma i trädgården hos familjen Källviks i Hammenhög och Ystads jazzcafé – när caféet med både musiker och publik flyttade upp på Ystadteaterns scen.

Årets konserter: Träd, Gräs & Stenar (Mossagårdsfestivalen), Sam Outlaw (Solhällan), Cactai Road (Backafestivalen), Kajsa Grytt & Malena Jönsson (Garaget), Sofia Project II och ASJO (Ystads jazzfestival), Fanny Gunnarsson och Mathias Landæus (Ystads jazzcafé), Di Leva (Fränninge kyrka), Karin Tingne och Eric Bibb (bägge Ystad teater).

Årets DJ: Elena Smon Wolay som på Garaget i Hammenhög förflyttade publiken till okända musikaliska platser.

Teaterupplevelser: ”Dåliga mänskor” (Lilla Beddinge teater), ”American Idiot” (Scen Österlen), ”Aniara” (Malmö opera), ”Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” (Malmöoperan på turné) och ”Mannen som blev ensam” (Piratenteatern).

Årets bokhandlar: Antikvariaten – som Johns antikvariat (Fågeltofta), Lappri (Södra Mellby), Zekes (Simrishamn), Hundörat (Borrby), Mitt i Byn (Glemmingebro) och B Glans (Sjöbo).

Avslutat konstbråk: Ulf Lundell versus Kivik Art. Äntligen har det väl tagit slut?

Förnyat bråk: Den alltid lika intensiva diskussionen om begreppet Österlen. Vad är Österlen? Var går Österlens gränser? Hur skapades Österlen? Och när?

Slut med årets pizza: Klart att mat är kultur. Och att laga pizza kan vara en konst. Men nu, när La Prima Classe i Lövestad stängt igen, har tyvärr årets pizza – som hette Maestro (vit pizza med Gorgonzola, valnötter och akaciahonung) – tillagats och ätits för sista gång.

Julbelysning: Huset vid Ystadrondellen i Sjöbo med allt mer julbelysning (gult, rött, blått) för varje år, både på huset och i trädgården. Håll i ratten och se på vägen så du inte kör i diket!

Jultidning: Nils-Udes julatining 2017.

Alla års mest lokala lokaltidning: Hårderupsposten.

Årets överraskning: Jag gick med i Svenska kyrkan (igen).

Saknade: Hans Alfredson, Valter Bornemark, Jan Hemmel, Ingvar Holm, Karin Sverenius Holm, Svend Asmussen, Janne Carlsson, Rikard Wolff, Charlotte Hjukström, Magdalena Ribbing, Kärsti Stiege, Michael Nyqvist, Torgny Lindgren, Chuck Berry, Folke Rabe…

(Ystads Allehanda 2017)

Femte gången gillt för Ystadrevyn!

Ystadrevyn 2018
”100 procent lokalt producerad Revycocktail”
Med: Christoffer Almqvist, Miranda Christiansson, Ulrika Conradsson Häggel, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Maria Persson, Nils-Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.
Texter av: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Nils-Gunnar Snygg, Vase & Fuglsang, Falkenbergsrevyn, Staffan Bjerstedt m fl.
Regi: Nils-Gunnar Snygg.
Premiär: den 6/1, spelas t o m 27/1.

Bäst: Marcus Hadriz, som är i flerfaldig (mimik, komik och sång) toppform!

Sämst: Nej, vad skulle det vara? Inget är ju dåligt. Jo, sången kan skruvas upp något så den hörs bättre igenom musiken.

Femte gången gillt? Ja, detta kan kallas en arbets- eller ihärdighetsseger. Under fyra tidigare år har man slipat ensemblen och provat sig fram genom olika revynummer – med resultatet att Ystadrevyn årgång 2018 är bättre än någonsin. Omöjligt att sätta annat än högsta betyg!

Ser att jag redan i fjol påpekade att Ystadrevyn blivit proffsigare och höll ett högt tempo. Ännu proffsigare i år och tempot har drivits upp ytterligare en bit. Full fart genom numren och även snabba nummerbyten, inga pauser när ridån går ner och upp.

Ystadrevyn 2018. Foto: Bass Nilsson

Dessutom skrattade jag, till skillnad från i fjol, mest hela tiden! Ystadrevyn skriver ett fåtal nummer inom ensemblen. De flesta köps in. Men i år har inköpen gjorts med större noggrannhet. Texterna, tal som sång, är mycket bättre. Undrar om inte vissa texter också dragits åt, ut och upp lite extra i Ystad?

Så att de blivit grövre, spetsigare och roligare ändå. Åtminstone har Nils-Gunnar Snygg (regi) och Carl-Johan de Neergaard (koreografi) drillat ensemblen så att allt – tal, sång och dans – sitter bättre än någonsin. Alla håller högsta (amatör)revyklass! Fast några sticker ändå ut.

Främst Marcus Hadriz som genast i andra numret, där Lars-Åke Kristensson informerar om revyn, agerar som teckentolkare á la slap stick. Ännu roligare är hans slapstickversion av Mandelmann. Också tajmingsäker och rolig som talande komiker med Nils-Gunnar Snygg i sketchen med Ystadtanterna Siw & Rut.

Från en tidigare hög komisk nivå har Hadriz lyft sig till en ännu högre. Även Maria Gunnarsson stiger fram. Hon sjunger med revyspets i rösten, betonar sin skånska dialekt och agerar komiskt säkert i en grannen i huset bredvid-dialog om fräs – från jord- till ståfräs.

Skrattade mycket också åt Malin Stenkilssons inställda föredrag om vägmärken. Alltså jag begrep aldrig om allt gick på tok vid premiären eller om monologen med bildvisning ska vara så här? Fenomenalt agerat, viket fall.

Återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Foto: Bass Nilsson

Ulrika Conradsson Häggel, som förstås sjunger bra i ett par gospelaktiga sånger, bör också nämnas. Däremot har Nils-Gunnar Snygg, revyns egentliga proffs, dragit sig lite tillbaka. Skojig och smågalen när han är med – men hans solobravurnummer i pyjamas är ju för kort.

Det skämtas om bostadsrättsföreningar, skolpolitiker, burkamode, lattemorsor, mobiler, Björn Ranelid… Givetvis också, som det ska i en lokalrevy, under midjan, bak och fram. Alltför många gånger dessutom. Ändå skrattar jag, för att det görs så tempofyllt och drivet, det blir bra och mycket roligt, faktiskt.

Det större egna numret, skrivet av Ystadrevyn, är ett sångpotpurri: en årsgenomgång av livet på Österlen och i världen. Hasselmössen samsas med Mandelmanns, Donald Trump med Kim Jong-Un. De senare omsjungs och handhas som dockor av återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Jätteroligt, kort sagt.

Kritik? Inget jag saknar? Jo, jag vet att mottot för Ystadrevyn är att vi ska ha roligt men nog borde det ändå gå att ha ett nummer som sticker hål på något inom till exempel Ystadpolitiken? Även om Snyggs roliga historia om Kent Mårtensson lockade till skratt så är det långt ifrån vad jag efterlyser…

(Något kortare i Ystads Allehanda 2017)

Olav Gerthel (1915-81)

Har du kvar några skor efter pappa?

”Nej”, svarar Susanne Gerthel. ”Det har jag inte. Men teatern har kanske några skor som han använt. Jag vet att det fanns kvar en dräkt efter pappa, den var med 1985 när jag gjorde Olav Gerthel-utställningen på Stadsteatern. Jag får be Lennart Holmgren att se efter om det kan finnas ett par skor.”

Min fråga föranleddes förstås av att jag saknar – och efterlyser – Olav Gerthels skor i den offentliga utsmyckning med titeln ”The Way To Go” som konstnären Åsa Maria Bengtsson svarar för på Davidhallsbron i Malmö.

Utsmyckningen är ett minnesmärke över nitton Malmöartister från varierande tidsperioder och sceniska yrken. Davidhallsbron kantas av lika många par skor som gjutits i brons med – inte i samtliga fall men oftast – artisternas egna skor som förlaga. Titeln ”The Way To Go” syftar både på att bron är ett gångstråk för Malmös invånare och på artisternas röda matta – deras entré på scenen.

På bägge sidor av Davidhallsbron står bronsskor som hyllningar till Trolle Rhodin, Harry Arnold, Hector El Neco, Sixten Ehrling, Gören frau Hyllie, Olga Hellquist, Julian Kindahl, Carl-Gustaf Kruuse af Verchou, Edvard Persson, Nils Poppe, Leif Uvemark, Östen Warnebring, Bo Widerberg, Oscar Winge, Naima Wifstrand, Eva Remaeus, Gudrun Brost, Git Gay och Maj Lindström.

Första gången jag gick över Davidhallsbron efter att bronsskorna placerats ut så vandrade jag fram och tillbaks längs kanterna och tittade. Ja, letade.

Nej, där står inga skor som hyllar Olav Gerthel. Men det finns fortfarande gott om plats och det är också meningen att de hittills nitton par skor som står på bron ska kompletteras med ytterligare skor efter fler Malmöartister.

Vad kan vara mer lämpligt i år än att minnas och hylla Olav Gerthel med ett par bronsskor på Davidhallsbron i Malmö, när han den 28 juni 2015 skulle ha blivit 100 år?

(Ur boken ”Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx förlag 2015)

Efter Tjechov

Efter Måsen
med Elena Alexandrova
Scenografi: Marta Cicionesi
Ljusdesign: Ilkka Häikiö
TeTeater, Övraby 3 april

Som alltid börjar föreställningen innan den börjar och jag blir lika häpen som tidigare gånger.

Elena Alexandrova tar emot publiken och pratar med oss när vi sitter och väntar utanför vardagsrummet som också är TeTeaterns scen och salong. Så försvinner hon – en minut eller två – och kommer tillbaks som en annan: den åldrande skådespelerskan i pjäsen ”Efter Måsen”.

Som skådespelerska fortsätter hon att prata med oss – men vi förflyttas till Ryssland. Hon kommenterar fotona på väggen, där syns hon som ung och hennes son som tonåring. Inuti en låda, en liten kartong, finns en fågelfjäder och ett pjäsmanus av sonen.

Efter prologen går vi in i scenrummet och Elena Alexandrova fortsätter att göra det hon är så mästerlig på. Det kan sammanfattas med ett ord: förvandling. Eller med två: både… och.

Hon talar och sjunger, pratar med publiken och spelar sin roll i pjäsen.

Först tätt-tätt intill oss, precis framför de runda borden vi satt oss kring. Sen drar hon ifrån den vita ridån och själva scenen öppnar sig: en skog med björkstammar från golv till tak. Skådespelerskan tar av sig hatten och blir sin son.

Kort hår och glasögon – annars sker förvandlingen med henne, inuti Elena.

Hon förändrar sina ansiktsuttryck. Nej, snarare: känslouttrycken i ansiktet. Eller så förändras ingenting men förändras ändå. Som att hennes typiska kvinnokappa blir en lika typisk mansrock.

Klicka HÄR för att se SvT Skånes reportage om Elena Alexandrovas uppsättning ”Efter Måsen” på sin egen TeTeater. 

Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” finns kvar som björkskog från svenska uppsättningar, fjädrar och ett kranium av en mås – tillverkat av Marta Cicionesi, som svarar för den genialt enkla scenografin, där skogen kan bli en sjö. Och temat förstås: den oförsonade spänningen mellan mor och son. Och mellan teater och liv, gestaltade känslor och verkliga.

Elena Alexandrova spelar stor klassisk teater från Sankt Petersburg men hemma hos sig på TeTeatern i Övraby. Som nu, tack vare Ilkka Häikiös scenbelysning, verkligen är en Teater (med versal).

Krock? För mycket för det lilla? Nej, det känns helt naturligt. Och man behöver inte alls kunna ”sin” Tjechov för att drabbas av konflikten mellan förälder och barn.

(Ystads Allehanda 2015)

Proffsigt men utan riktigt bra texter

TommarpsRevyn 2015
Grand i Öst
Medverkande: Håkan Brinck, Jessica Malmkvist, Anna Forsvall, Malin Stenkilsson, Cornelia Lundin, Lars Rehnett, Mattias Edström och Ola Ewald
Regi: Johan Schildt
Kapellmästare: Magnus Rosengren
Teaterbiografen Grand, Simrishamn
Spelas lördag/söndag t o m 29/3

Bäst: Kläderna, från fräckt till extravagant.
Sämre: Texterna hördes dåligt när hela ensemblen sjöng.

Tommarpsrevyn har i år flyttat från bygdegården i Östra Tommarp och österut till Teaterbiografen Grand i Simrishamn. Vilket de lite fyndigt berättar om i inledningskupletten – en rock´n´roll med hela ensemblen.

Revygänget bytte upp sig från en mindre, gemytlig scen till en större och mer krävande. Men det passar bra, för de storslagna ambitioner som Tommarpsrevyn brukar ha. Den stora scenen fungerar bra också, för revygänget spelar, sjunger och dansar lika proffsigt som alltid.

Särskilt kläderna – ja, kreationerna – är magnifika, långt över nivån för de flesta lokalrevyer. Fräckt med svenska – alltså blågula – dykardräkter och påfågelsklänningarna i finalsången överträffar det mesta. Extra accessoar: de färggranna plymerna på sångerskornas huvuden. Klädskaparna måste nämnas vid namn: Per Enarsson och Victoria Sassersson.

Efter detta tvingas jag däremot notera att årets Tommarpsrevy lider av samma problem som tidigare år. Det saknas riktigt bra texter. När så många texter ändå köps in måste det väl finnas bättre material i det faktiskt gigantiska utbud som erbjuds lokalrevyer?

Årets inbjudna gäst = stjärna är Håkan Brinck som agerar helt okey som revyartist men också förvandlar revyn till cabaret och scenshow genom att – som en rockkung från 1958 – sjunga några Elvis Presley- och Ricky Nelson-låtar. Tommarpsrevyns egen ensemble är nog så bra.

Lars Rehnett behöver bara röra på sig för att vara rolig, som när han med en jordglob illustrerar Ola Ewalds framförande av sången ”Snurra min jord”. Han har en egen, låt säga, spastik.

Även Malin Stenkilssons och Cornelia Lundins sketch om den senares tappade minne blir fånrolig. Vägarbetarsketchen, där ensemblens tre män, den tredje heter Mattias Edström, tar en paus före lunchen, var på väg att bli rolig – och dessutom lokal. Den kunde ha skruvats till ännu mer.

Anna Forsvall har en speciell, ljus och genomträngande röst, som gör att hon hörs mest och bäst i sångerna. Och sen återkommer nämnda Malin, när ensemblen agerar den svenska politikens Disneyklubb, som Hacke Hackspett alias Annie Lööf. Sååå träffsäkert, till idé, text (ja, ni förstår om ni går och ser revyn) och framförande.

Fast allra roligast och bäst är förstås Jessica Malmkvists monolog som finskan Marja-Liisa. Liksom både burleskt och finlir, lågt och högre på samma gång.

(YA 2015)

Spjutstorpsrevyn – med Allan Persson

Spjutstorpsrevyn
Foppatofflor & Lommemög
Teaterhallen, Tomelilla 30/1

Medverkande: Åsa Svensson, Lotta Rosdala, Helene Söderberg, Malin Gustafsson, Allan Persson, Magnus Gustafsson och Ingvar Gustafsson
Musiker: Peter Jakobsson, Björn Mattsson och Nils Larsson
Bäst: Allan Persson, förstås. Rolig i varje rörelse och ord.
Sämst: Ljudet. Det sprakade och knäppte i högtalarna. Måste ordnas till.

Anspråkslöst i bästa, positiva mening. Ja, familjärt. Som att komma hem till revygänget från Spjutstorp. Nära mellan publiken och den lilla teaterscenen. Direkt tilltal, som när Ingvar Gustafsson hälsar välkommen och påpekar att YA:s recensent är här, för att hålla koll ”så vi sköter oss”.

Gillar också att revyn pågår hela tiden. Medan scenen byggs om för nästa nummer utspelar sig små extrasketcher framför ridån. Kul tänkt och skojigt framfört.

Det mesta av materialet är inköpt, främst från Staffan Bjerstedt, och lätt anpassat till lokal nivå. Men välvalt, flera riktigt bra sketcher. Till exempel ”Väderprognos”, där partiledarna för SD och Fy (Åsa Svensson och Helene Söderberg) beskriver svensk politik som väderprognoser, och ”Klantkocken”, där Helene S, Magnus och Ingvar Gustafsson teve-tävlar om att laga sämsta maten.

Magnus G sjunger hellre än bra á la Snoddas i en rolig ”i Phån”-låt till ”Haderian hadera”-melodin och Lotta Rosdala sjunger ”Trubbel” (av Olle Adolphson) så fint och modigt att jag inte ens tänker på Monica Zetterlund.

Skickligast på scen är Allan Persson. Genast han visar sig med långhårsperuk, naket bröst och skinnväst så applåderas och visssssslas det. Monologen ”Gubben”, som han själv skrivit texten till, är i nivå med Fridolf Rhudin och Martin Ljung. Nej, det är inte att ta i.

Fast Spjutstorpsrevyn fungerar ändå bäst när den blir lokal. Detta trots att de lokala inslagen är få och inte heller hör till de bästa. Men jag gillar Åsa Svenssons och Malin Gustafssons lokala ”Magnus Uggla-medley” med texter om Tomelilla. Påpassligt att lägga in en ganska så besk replik till Jenny Ahlström, ni vet hon i Fi som saknar spade. Ska jag citera? För det var roligt. Nej, gå och kolla själva.

Ibland hakade det upp sig. Texterna glömdes. Premiärnerver? Det blir nog bättre framöver. Bra och följsamt musikaliskt komp under ledning av Peter Jakobssons piano.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ljudanläggningen har nu bytts ut så under den fortsatta speltiden (t o m 7/3) fungerar ljudet som det ska.

Revy – den främsta teaterformen

De första månaderna på ett nytt år betyder revytider.

Som ni väl såg var jag på Ystads Teater och upplevde Ystadrevyn, som i år höjt kvalitetsnivån avsevärt jämfört med förra gången. Nu står Spjutstorpsrevyn (Teaterhallen i Tomelilla) och Tommarpsrevyn (Grand i Simrishamn) på tur. Också i Trelleborg, Svedala, Arlöv, Ängelholm, Eslöv och Hässleholm spelas det (nyårs)revyer.

Hurra! ropar jag. Revyn är den främsta teaterformen. Det hävdar jag bestämt. Fast jag menar som den var och som den skulle kunna vara men inte alltid – nej, sällan – är idag. Ingen annan teaterform erbjuder så många möjligheter och sätter upp så få gränser och regler. Det skulle vara varieté och kabaré, då. Men också de är varianter på revy. (Var snäll och nämn inte spex.)

En revy består ju av ett antal nummer. Eller scener, om man vill. Tomma rum, som ska fyllas. Ingenting finns men allt kan få plats: sånger, monologer, dialoger, sketcher och dans, komik och dramatik. Som en tvättlina där olika klädesplagg ska hängas upp – helst med olikfärgade klädnypor också – till beskådan och åhöran.

Revynummer kan vara hur låg- eller högkulturella som helst. Men de förra brukar dominera och de senare är allt mer sällsynta och sällhörda. Oftare skämt under midjan än för hjärnans inre vrår. Även om jag medger att Ystadrevyns underlivssketch (inhandlad från Sibbarp) var fyndig och inte alls plump. Fast jag saknade en stämningsfull dikt av Jacques Werup om vardagsliv i Ystad. För sånt kan också rymmas i en revy.

En revy ska roa och oroa. Inte det ena eller det andra utan bäggedera. Publiken lockas till skratt men blir också utmanad och lite uppretad. Så att folk går hem med såväl ett leende på läpparna som ett morrande i bröstet. En riktig revy måste våga oroa, inte bara skämta lite så där med politikerna heller utan kritisera och ta ställning.

Därmed har jag kommit fram till vad jag saknar mest i dagens revyer. Nämligen kupletter: långa, berättande texter till andras eller egna melodier. Kupletten är en perfekt form för en revy vad gäller att skildra samhället, kritiskt och politiskt. Men vill man höra en riktigt välskriven kuplett får man väl nästan gå tillbaks till Ernst Rolf och Karl Gerhard på 1920-talet.

Ernst Rolf var fyndig och skämtsam, en slags elegant stadskomiker. Medan Karl Gerhard skrev satiriskt och bitskt, ju närmare nazismen kom desto mer politisk blev han. ”Jazzgossen” (från 1922) – en bögsång – och ”Den ökända hästen från Troja” (1940) – om nazismen och dess medlöpare – har Karl Gerhard lämnat efter sig som eviga kupletter.

Kort historik:

Revytraditionen uppstod i mitten av 1800-talet. På nyårsdagen 1845 satte August Blanche i Stockholm upp vad som kallats den första svenska revyn. Emil Norlander var ett annat tidigt revynamn. På 1920-talet skapades lyxrevyn (Ernst Rolf) och den satiriska revyn (Karl Gerhard). Efter dem följde Casinorevyn med ”crazyhumor” på 40-talet, Povel Ramel med Knäppupp och Hasse å Tage med Gröna och Gula Hund. Också Kar de Mumma bör nämnas bland revyförfattare och i Göteborg satte Hagge Geigert upp revyer.

Idag förvaltas traditionen av lokala revysällskap över hela Sverige. Det är bra – men ändå lite synd, eftersom revyer kräver kunskap om teatern, intresse för samtiden och känsla för orden. Inte lätt att få till allt det om ensemblen är en blandning av halvamatörer/halvproffs med någon inhyrd, professionell skådis/artist. Jag önskar verkligen att de stora teatrarna, kommunala som privata, började sätta upp revyer igen…

Till dess ska det bli ett sant nöje – gärna med en besk bismak – att ta del av Spjutstorps- och Tommarpsrevyerna. Observera att Allan Persson, roligast på Österlen, fortfarande ingår i den förra. Jag har kollat!

PS. Att inte ta upp fjolårets turer kring SÖRF (Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund) och upphandlingen av sotning måste väl vara snudd på tjänstefel för en lokalrevy på Österlen? Dessutom skulle en sådan sketch eller kuplett skriva sig själv, eftersom turerna var så roliga just i sig. Men inget om sotning i Ystadrevyn, får hoppas på Spjutstorp och/eller Tommarp…

(Krönika i Ystads Allehanda 2015)

Perikles möter Bröderna Marx i Nybrostrand

Dansbandsmusikal

Rakt upp och Ner
Smultronstället – en Perikles-musikal
Ystads teater

Första akten är som en ändlös startsträcka. Personerna ska beskrivas. Berättelsen grundläggas. Det sker i revyaktiga sketcher med Perikles-dansbandslåtar emellan.

Lena (spelad av Elisabeth Zaar) har varit gift med Göran S (Marcus Hadriz) som lämnat henne för den yngre Susanne (Jessica Aleryd). Hårdrockarna Annika (Anna Bergh) och Robban (Ted Eriksson) är dotter till Lena och Göran respektive dotterns kille. Jättegamle morfar Sture, alltså Lenas far (Eric Persson), och en yngre Mångsysslare (Dennis Klang), bland annat frisör och husvagnsförsäljare men främst Don Juan, är också med.

Det borde kunna bli många förvecklingar. Som när Susanne får för sig att Göran ska överraska med en resa till Rivieran men har köpt husvagn och tänker fira midsommar på Nybrostrands camping. Eller att de unga hårdrockarna bokat in hårdrockfestivalen (förmodar jag?) i Gussnava…

Men texterna är tyvärr torra som fnöske. Inte ens elitkomiker hade kunnat vrida några droppar humor ur det här. Endast Marcus Hadriz – med sin plastik till kropp och ord – lyckades locka fram ett smil hos mig.

Välbehövlig paus. Vad hade ensemblen för sig då, kan de ha provat Robbans hemkörda dunk? För andra akten – inledd med Rakt upp och ners specialitet, en svartvitstruttig stumfilm – blir raka motsatsen: full fart och tryck rätt igenom!

Scenen är campingplatsen, där alla lyckats hamna: två tält (Lena och pappan i ett; ungdomarna i det andra) och en skamfilad husvagn (Göran och Susanne). Strax ansluter sig också bygdens Don Juan.

Några ingredienser: sprit i morfars droppflaska, laxermedel i Susannes drink, ovannämnda hemkörda vattendunk, jonglering med apelsiner och bandet Testikles (?!) på dansbanan. Fnösket tar eld och det blir den galnaste musikalfars – ja, musikalbuskis – á la de sjungande bröderna Marx med familj i Nybrostrand.

Morfar Sture får sprutt i benen och ”fredag i blodet” och Göran sjunger som en Olle Jönsson. Slutligen utbrister hela gruppen i en dagen efter-version om vad som kan hända en midsommarnatt med tömd dunk av Perikles-låten: ”Var har jag sovit i natt…”

(Ystads Allehanda 2014)

Svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog

Diva
Medverkande: Kim Anderzon
Inspelad röst: Krister Henriksson
Av: Barbro Smeds, Judith Hollander och Kim Anderzon
Regi: Judith Hollander
Smedstorps medborgarhus

Kim Anderzon är svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog. Hon använder rösten, ansiktet och hela kroppen, växlar mellan komedi (ja, clowneri), drama och tragedi. På någon sekund har skratt ersatts av allvar och gråt.

Hon agerar som den åldrande skådespelerskan Ulla men samagerar också med publiken, utbyter åsikter och samtalar, går ner från scen för att arrangera en ”motryggsövning” eller välja danspartner.

”Diva” uruppfördes på Vasateatern i Stockholm 2007, hade nypremiär i Uppsala tidigare i år och reser nu på Riksteaterturné. I fredagskväll framfördes ”Diva” inför ett utsålt medborgarhus i Smedstorp.

Kim Anderzon i föreställningen ”Diva”. Foto: Anette Lindfors Persson/Riksteatern.

Det kan tyckas att hon skulle ha tröttnat efter alla framföranden. Tvärtom fortsätter hon att fullända monologen. Vad står i manus? Hur mycket improviseras vid mötet med publiken? Som när Kim Anderzon/ Ulla slänger ur sig den aktuella kommentaren att ”teater måste vara lönsam idag, då får man bonus av Alliansen”.

Monolog, förresten. Ulla är huvudrollen men Kim Anderzon har också en dubbelroll som Securitasvakten Inga. Med inspelad röst medverkar Krister Henriksson som teaterchef och Ullas man. Dessutom har jag börjat undra om Mats, en av männen i publiken, bor på Österlen eller är en medresande skådespelare som garanterar publikkontakten.

Kort resumé: Ulla, en Thaliaprisad skådespelerska, har blivit 50 plus och får inga roller. Hon ska nu göra comeback i en liten roll – med en replik – i sin makes uppsättning av ”Jeanne d’Arc”.

Det är utgångspunkten men inte mer än så. Anderzon får ”Diva” att handla både om skådespelerskans och andra kvinnors yrkes- och övriga liv. Och även om åldrande män, vill jag påstå.

Den nya uppsättningen av ”Jeanne d’Arc” har ett genusperspektiv: huvudrollen ska spelas av Ullas make och Ulla har en mansroll. Kim Anderzon klistrar dit en mustasch, fixar till apparaten mellan benen och sträcker upp sig machoaktigt.

Fanns en enda sådan man i publiken?

”Diva” är allt annat än endimensionell. En teatermonolog som ifrågasätter fördomar, egna och andras. En kvinnopjäs om alla människors ungdom och åldrande.

(Ystads Allehanda 2010)

Lättversion av verkligheten

Hantverkarna
På scenen: Åsa Forsblad, Aksel Morisse, Claes Åström, Chatarina Larsson, Per Lasson, Elisabeth Wernesjö, Jan Österman, Mysak, Marcus Hadriz
Manus: Line Knutzon
Övers: MarsvinsholmsTeatern
Sångtexter: Aksel Morisse
Musikansvarig: Sanna Hodell
Regi: Henrik Dahl
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m den 10/8

MarsvinsholmsTeatern är fyndig på att inleda sina uppsättningar. I år kommer Sanna Hodell in och hälsar välkommen, för att sen gå upp på scenografins andra våning, sätta sig vid pianot och börja spela klassiskt. Hantverkaren Beckman (spelad av Per Lasson) kompletterar med ett solo på slipmaskin.

Pjäsen ”Hantverkarna” skrevs av Line Knutzon, uppmärksammad dansk dramatiker. ”Hantverkarna” har spelats både på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och satts upp av Dramaten. I programmet till uppsättningen på Marsvinsholm beskrivs pjäsen som ”en drastisk nutidskomedi”. Men Knutzon gör det svårare än så för både sig själv och skådespelarna.

Hon blandar olika dramatiska uttryck, från just drastisk humor till lika drastiskt allvar. ”Hantverkarna” är en kameleontisk pjäs som växlar mellan känslolägen och teatergenrer. Inte lätt, varken att spela eller skriva. Det kräver mycket av både skådespelare och dramatiker.

Alice (Åsa Forsblad), Beckman (Per Lasson), Oskar (Marcus Hadriz) och Glen (Claes Åström). Foto Henrik Dahl.

Scenen: ett hus i två våningar. Det råder låne- och byggboom. Paret Alice och Manfred (Åsa Forsblad och Aksel Morisse) har förköpt sig på ett hus som håller på att renoveras. Fullt med hantverkare – med byggbasen Glen (Claes Åström) i spetsen – som tar lååång tid på sig, lovar runt och håller tunt, har flera byggen på gång, bygger upp och river ner igen.

Alla som haft med hantverkare att göra bör känna igen sig. Så det borde ha blivit roligt. Men det är det inte. Pjäsen blir aldrig mer än en lättversion av verkligheten, som är både värre och roligare. Jag lovar att jag av egen erfarenhet kunde ha bidragit med några scener som lyft pjäsen till mer en gapskrattig nivå.

Plötsligt – när Magrete (Elisabeth Wernesjö) sätter sig för att prata med sin gamla klasskompis Manfred – blir det allvar, djupare och existentiellt. Nu handlar det om livet. Magrete, berättar hon, flyr verkligheten genom att blunda och skapa sitt eget rum – ja, ”en hel jävla lägenhet” – i huvet.

Och så efter paus kommer en kriminalpjäs med inslag av både ”Motorsågsmassakern” och Agatha Christie på temat ”Fem små hantverkare” (de skulle bygga klart men en försvann och så var det bara fyra kvar…). Dessutom har MarsvinsholmsTeatern fogat in sånger, skrivit texter till klassisk musik, Mozart och Beethoven, samt variationer på ”Blinka lilla stjärna”.

Varför? Tyckte också Aksel Morisse, ansvarig för sångtexterna, att pjäsen inte riktigt höll? För tråkig och behövde livas upp? Men sångerna har varken den humor eller det djup som hade krävts för att förstärka och ge något mer.

Aksel Morisse som Manfred i Hantverkarna, 2014. Foto: Patric Nadalutti

Hela ensemblen spelar bra – på ett allmänt skådespelarplan. Hur professionella de än är så förmår de inte att gestalta pjäsen med det kameleontiska allvar som behövs. Komiken är inte tillräckligt komisk, dramatiken inte tillräckligt dramatisk, seriemorddramat blir inte den kriminalpjäs i pjäsen den kunde ha blivit.

Den ende som insett att texten kräver sin skådespelare är Per Lasson i sina dubbelroller som hantverkare och glidaren Karl. Han tar i så han nästan spelar över. Det behövs. Då blir det roligt på allvar.

”Hantverkarna” räddas av enstaka ögonblick – som när Magrete agerar kamin för att prova ut var den bör placeras i huset, Manfreds mamma (Chatarina Larsson) imiterar en stockholmsk kulturtant på Österlen, hantverkaren Halbror (Mysak) spelar luftfiol…

(Ystads Allehanda 2014)