Category Archives: Historia

Japanska entreprenörer

Läste en krönika om Tokyo av Jan Gradvall. Det fick mig att minnas när jag var där. Efter hemkomsten skrev jag bland annat nedanstående. Det var år 2000. Hur blev det – sen?

*

Det är fredagkväll, klockan går mot halv 8 och jag har stämt träff med ett par bekanta vid ingången till varuhuset Studio Alta i Shinjuku.

Av Tokyos olika stadscentrum är Shinjuku det mest moderna och intensiva. På östra sidan om stationen finns lyxiga varuhus men också Tokyos ”red light district”. Vid järnvägsspåren ligger den så kallade ”pissgränden” med små, slitna barer. På andra sidan stationen skymtar höga skyskrapor som monument över Japans ekonomiska framgång.

Neon orig

Foto: Bengt Eriksson

Neonljusen blinkar och bländar. Unga japaner tjattrar i pyttesmå mobiltelefoner. Från den stora videoskärmen på Studio Altas fasad flimrar en popvideo med Shéna Ringö, en japansk ”idolsångerska”. Hon är klädd i kort-kort sjuksköterskerock och ser ut att vara 17 år på det 12:e.

Mina bekanta har visst blivit försenade. Medan jag väntar bläddrar jag i gratistidningen Tokyo Classified. Där intervjuas amerikanen Stephen Givens, som växte upp i Japan (pappan arbetade på amerikanska ambassaden) och studerade till advokat i New York. Nu är han sen 9 år tillbaka i Tokyo.

Givens ger sin syn på Japans framtid med utgångspunkt från de människor som finns framför mina ögon i Shinjuku. De kan, om man generaliserar, delas in i  två kategorier: salarymen (kontorsanställda) i mörk kostym, som är ute för att ta sig en bläcka efter arbetsveckan, och tonåringar. Tonårskillarna kännetecknas av sitt blonderade hår. Tjejerna har de högsta platåskor och kortaste, mest tajta kjolar eller hottaste hotpants som finns.

Stadhusuppifrån origDen svenska uppfattningen om japanen är en anställd som arbetar mycket och troget, både tas om hand och ägs av företaget. Begreppet salarymen, säger Givens, uppstod efter andra världskriget. Tidigare var de flesta japaner entreprenörer, hade en egen liten butik eller affärsrörelse. Deras söner valde att bli anställda istället för att ta över efter föräldrarna. Japans försämrade ekonomi beror på att det finns för få entreprenörer, menar Givens.

Foto: Bengt Eriksson

Nu har det kommit ännu en ny japansk generation. Det är de löneanställdas barn som syns på gatorna med ”piercade” näsor och ”underliga” kläder. Vilken livsväg ska de att välja?

Kommer de att vara rebeller också i vuxen ålder, ställa sig utanför samhället? Det är nog rent otroligt. Hur ”underliga” kläder de än har, så är japanska ungdomar snälla, trevliga och hårt hållna. Till exempel skulle de inte komma på idén att köpa öl ur en automat på gatan, för ungdomar får ju inte dricka öl!

Kommer de om några år att klä sig i kostym och söka  arbete, som pappa? Det kanske inte blir möjligt. Nu sparkar storföretagen sina anställda. Ingen japan kan längre vara säker på att en anställning gäller för hela livet.

Mest troligt är att ungdomen väljer att återknyta till sina far- och morföräldrar. De blir entreprenörer – fast i andra branscher. Många små oberoende skivbolag har startats de senaste åren. Unga japaner har blivit modeskapare och öppnat klädbutiker.

”Nyckeln till Japans ekonomiska framtid finns hos den unga generationen japaner”, säger Stephen Givens.

Se, där kommer mina bekanta från Tokyo! De har lovat ta med mig till sin favoritrestaurang i rödljusdistriktet…

(Krönika i GP 2000)

 

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

ÖsterlenbokJa, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Dubbla utställningar med Elfstrands keramik

Sommaren 2016 kan vi som vill – och vem vill inte det? – åka och se två utställningar med Axel och Alberts, låt säga, sjöbokeramik: dels, som vanligt, på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo och dels, nytt för i år, på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp.

Kort resumé: Axel Andersson (1870-1944) övertog – det var 1889 – en krukmakarverkstad i Grimstofta strax utanför Sjöbo. I samband med detta byttes efternamnet till Elfstrand. Sonen Albert (1904-87) tog över och drev krukmakeriet ända fram till 1979, då han pensionerade sig.

Utmärkande för Elfstrandkeramik? Skickligheten, vad gäller Axel Elfstrand. Inte lika lätt att få tag på Axels keramik (kantstött, tappad i golvet och slängd, förmodar jag) men de föremål jag har sett är skickligt utförda: tunna, lätta arbeten. Sen följer personligheten – den fanns också hos Axel, även om inspirationen kunde hämtas ända från de gamla grekerna – och humorn, ja, burlesken, som kännetecknar den grövre keramikern Albert Elfstrand.

Jag gillar humorn. Det var den som fick mig att bli en amatörsamlare av Elfstrandkeramik. Tänk att öppna en låda med muggar eller äggkoppar som köpts på auktion och se att var och en är personligheter: lite olika storlekar och mönster, några lutar åt ett håll och några åt ett annat. Charmigt är ordet. Hantverk i betydelsen hand och konst.

1-elfstrands-i-sjobo-eriksson

Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo har dukat ett bord med (mest) nyinköpta föremål. Foto: Bengt Eriksson

I Sjöbo har Elfstrands krukmakeri, nu museum, dukat ett bord med (mest) nyinköpta tallrikar, fat, krus, muggar, kaffe- och äggkoppar (en av de senare med en liten söt blå fågel), kärl och grytor. Färger: grönt, blått, vitt och brunt. Finast – ett fynd! – är en tallrik med ett skissat motiv av det skånska landskapets pileträd.

Inför säsongen 2016 tog Sjöbo kommun nämligen fram lite pengar åt Alice Bindby och Anna Gunnert, museets guider, så Elfstrandutställningen kunde kompletteras. Ja, fattas bara! Skulle ju vara en skam om Elfstrands eget museum inte hade en representativ samling.

Cirka 100 föremål har köpts in från en privatsamlare och placerats lite överallt i familjen Elfstrands bostadshus. Leta efter fönstret med blå kärl. Lite ovanliga och nytillkomna för i sommar.

2-bruksforemal-hos-dennis-erikssonBruksföremål hos Dennis Samtida Allmogemuseum. Foto: Bengt Eriksson

Förra året lovade Dennis Dahlqvist, överintendent på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp, att han sommaren 2016 skulle öppna en specialutställning med Elfstrandkeramik.

Dahlqvist höll sitt ord. I ett särskilt Elfstrandrum finns nu en hyllvägg med keramik av Axel och Albert Elfstrand.

Ungefär 100 föremål här också, som enligt Dahlqvist köpts in för under 10 000 kronor. Nej, Elfstrandkeramik har inget större ekonomiskt värde. Det tycker jag om – att värdet finns i själva föremålen; det hjärtat känner när jag betraktar dem. Och förstås att de utgör ett bevarat kulturarv från Skåne och Sjöbo.

Allmogemuseets utställning är mer av utställning, föremålen syns mer som föremål. Alltså sorterade i grupper och fack så man kan se hur många sorters keramik, mest bruks- men även prydnadsföremål, som drejades, glaserades och brändes i Elfstrands verkstad.

Det märks tydligt att till exempel supkopparna i en serie – eller ”serie” – är individer med skiftande form och utsmyckning. Andra föremål: varianter av kräfttallrikar (med en groda), ler- och vattengökar, en kyrka, muggar med personlig text, ljusstakar, svenska tomtar…

3-prydnadsforemal-hos-dennis-erikssonPrydnadsföremål hos Allmogemuseet. Foto: Bengt Eriksson.

Överintendent Dahlqvist vill gärna att jag påpekar (för Sjöbo kommun) att Allmogemuseet har en bättre samling än Elfstrands krukmakerimuseum. Men det tänker jag inte göra. För det är jag inte säker på. De konkurrerar inte utan kompletterar varann.

Även om det är lättare att studera varje föremål på Allmogemuseet så blir det ju extra stämnings- och värdefullt att se keramikföremålen hemma hos Elfstrand, i husen där keramiken tillverkades och familjen levde. Vardera utställning innehåller dessutom föremål som den andra inte har: en stående bondkvinna (hos Dahlqvist) och tre urnor (hemma hos Elfstrand).

Urnorna kom förresten guiden Bindby och jag att börja diskutera. Vi enades om att det – nog – är Axel som gjort dem. (Även om lurifaxen Albert både kunde datera fel med flit och signera lite olika.) Annars var vi inte helt ense. Alice Bindby menar att det är krukor för matförvaring. Men skulle de då, än idag, vara nästan helt utan skador? Jag tror de är just urnor, som beställts men kanske aldrig hämtades ut…

Och oavsett, de är vackra med sina snirklade mönster i brunt på ljusgult och grått.

(Ystads Allehanda 2016)

elfstrand-urnor-erikssonPS om Elfstrands urnor. Foto: Bengt Eriksson

Alice Bindby och Anna Gunnert, ansvariga på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo, åkte på studieresa till Kulturen i Lund. Där fann de, i Elfstrands arkivboxar, en notering som avgjorde diskussionen mellan Bindby och mig om Elfstrands vackra urnor.

Vi hade fel bägge två, fast hon hade lite mer rätt. Det är inga begravningsurnor utan så kallade potpurrikrukor = förvaringskärl för rosenblad (och andra doftrika blad).

(Också YA 2016)

PPS. Bägge museerna är nu stängda för i år. Missa inte att besöka dem sommaren 2017!

En skånsk by, förr och nu

Genom ett av fönstren kan jag se den numera vinglösa möllan, väderkvarn på uppsvenska, snett ner till vänster över Storgatan. Eller ”Vollsjö Mill”, som den kallas när det nu i påsk som varje påsk visas konst i möllans sädesmagasin. Det uppstod förresten ett smärre meningsutbyte, då Vollsjö Mill menade att möllan kan fira 110-årsjubileum i år. En annan bybo påpekade att möllan faktiskt kom till Vollsjö (från Hörby) 1907.

Storgatan börjar vid stationsområdet – med eller utan Vollsjös rivna järnvägsstation (författaren Fritiof Nilsson Piratens barndomshem, där hans pappa var stins) – och slutar uppe vid torget. Inte konstigt att den väg som ledde från stationen till torghandelsplatsen vid Kastenbjersbacken först fick heta Järnvägsgatan.

Två namn på samma gata: det är spännande, här anas en historia. Ett stycke av ett samhälles – en bys – historia. E n byhistoria, men som varje historia kan den vara en del av andra historier, liksom varje by har något gemensamt med andra byar.

Vollsjö Storgatan

Järnvägsgatan – senare Storgatan – i Vollsjö, vykort från 1925.

1865 kom järnvägen till Vollsjö. Samhället började växa. Längs Järnvägsgatan byggdes hus efter hus. Olof Björk, som drev trä-, foder- och även kvarnrörelse, efter att ha köpt och flyttat hit vindmöllan från Hörby, byggde ett pampigt hus med kontor och bostad. Nuvarande Hotell Svea (fast nu inte längre hotell utan snart ett boende för flyktingbarn) uppfördes på torget. Året var 1908. Denna stora hotellbyggnad, redan då, det säger något om hur Vollsjö måste ha vuxit.

De flesta uppgifter i krönikan kommer från Lars-Erik Larsson. Jag sitter hemma hos honom i Vollsjö, tittar på gamla bilder och pratar. Han har samlat tidningsklipp och foton, hållit en studiecirkel i Vollsjös historia och satt ihop en dvd om husen längs Järnvägs/Storgatan. Han visar en lista som han sammanställt över ”Handlande och hantverkare på Vollsjö torg 1925” (inklusive Järnvägsgatan).

Se på fotot som illustrerar krönikan – det togs samma år. Vollsjö station syns i fonden. Jag letar förgäves efter vårt hus. Det byggdes också 1925 men då måste det ha varit senare på året. Då fanns, på Järnvägsgatans bägge sidor och runt Vollsjö torg, hela 64 ”handlande och hantverkare”: toffel- och skomakerier, skrädderier och strykerier, kreaturs-, kött- och diversehandlare, cykelreparatörer, kläd- och hattaffärer, frisör, (öl-)caféer och så vidare.

När det anlagts tvär- och parallellgator och Järnvägsgatan inte längre var den enda utan blivit den stora gatan i Vollsjö – då byttes namnet till Storgatan. Det är min gissning. Vilket år kan det ha varit? Ja, exakt år vet jag inte men hos Sjöbo kommun finns en uppgift om att 1936 förekom namnet Storgatan.

Det var då det! Sen gick det utför, både för Vollsjö och andra skånska byar. Ja, så brukar det sägas. Och det stämmer ju att idag finns endast en blomsteraffär på Storgatan och inte mycket mer på torget: Ica, pizzeria, café, frisör, mc-handlare (!) och den trogna Handelsbanken.

Fast när jag promenerar genom byn och tittar in bland husen så kan jag få syn på skyltar jag inte sett förut: en ny elektriker eller byggmästare som flyttat in. Och just nu kom ett mejl från Lena Ytterberg, näringslivsutvecklare i Sjöbo kommun. Hon har räknat företagare med Vollsjö som postadress. Håll i er: 74 stycken.

Vissa finns på lite längre avstånd från Storgatan och torget. Men de finns här – faktiskt fler än 1925. Företagen göms bakom husens dörrar. Vollsjö lever alltså lika mycket idag? Ja, så skulle det kunna vara. Så borde det vara. Och jag tror det är likadant i andra skånska byar, åtminstone inom Sjöbo kommun. Som Lena Ytterberg säger: ”Sjöbo har flest företagare i Skåne.”

Lars-Erik Larsson, byhistorikern, ska ge ut en bok om Vollsjö. Mycket bra! Varje samhälle förtjänar en bok om sin historiska grund. Han funderar på om det skulle gå att öppna ett Vollsjörum, antingen i Piratenmuseet eller på torget. Också bra! Ett rum med utställningar och information om Vollsjö, förr och nu. Både som statement och inspiration, för dagens Vollsjöbor och besökare…

(Ystads Allehanda 2016)

Elfstrands keramiska kulturarv

En krukmakares förutsättningar: lera och ved. Inom Färs härad fanns bäggedera.

Redan på 1700-talet etablerades krukmakerier i Röddinge, gissningsvis på grund av närheten till Fyledalens lera. Under 1800-talet fortsatte krukmakare och kakelugnsmakare, gesäller och lärlingar att slå sig ner i Färs. Krukmakerier har funnits i Fränninge, Lövestad, Heinge, Ry, Övedskloster, Södra Åsum, Sjöbo och Grimstofta.

Axel och Albert Elfstrand liten

Elfstrands krukmakeri, nu museum, i Sjöbo. I förgrunden sonen Alberts skojfriska keramik och på skåpet bakom pappa Axel Elfstrands strama urnor. 

Detta läser jag i boken ”Elfstrands krukmakeri i Sjöbo”, utgiven av Kulturen i Lund. Fast titeln borde ha varit ”Elfstrands krukmakeri i Grimstofta”. Idag en villastadsdel i Sjöbo tätort men när det mot slutet av 1800-talet började drejas krukor i vad som skulle bli Elfstrands krukmakeri hörde inte Grimstofta till Sjöbo utan var en by strax utanför.

Jag ska inte berätta hela historien om Elfstrands krukmakeri (läs mer i boken!), hur krukmakeriet hamnade i just Grimstofta, om tidigare krukmakare och gesällen Axel Gottfrid Andersson som bytte namn till Elfstrand när han övertog verkstaden 1899, om en av sönerna, Albin, som lär ha varit en lovande krukmakare men dog redan 1922, istället skulle en annan son, Albert, överta krukmakeriet efter sin far Axel, död 1944, och mor Elna, som svarade för glasyren och sålde keramiken på marknader i Kivik, Sjöbo och Hörby och som dog 1954.

Elfstrand 2 liten

Pappa Axels urnor. 

Albert Elfstrand arbetade fram till 1979, då han gick i pension, och bodde kvar på Grimstofta till sin död 1987. Elfstrands krukmakeri är idag ett museum som ägs och förvaltas av Sjöbo kommun. Så jag parkerar bilen och går först in i huset med verkstaden, där Maria Ekberg – en av dagens keramiker, bosatt i Hammenhög, som på flera sätt arbetar i Elfstrands anda – ställer ut.

Elfstrand 1 liten

Keramik av Maria Ekberg.

Också hon skapar bruksföremål som får hantverk att bli konst och som dessutom har en snarlik färgskala. Ekberg gör större och mindre baljor, äggakage- och andra fat, bringare, skålar, vitlöksrivare med mera i något ljusare gult, brunt och grönt.

Elfstrand 4 liten

Maria Ekbergs keramikbaljor.

Går ut igen genom verkstaden, som tyvärr inte lockar mig att stanna och titta närmare. Verkstaden lär stå som den var när Albert Elfstrand dog. Smutsigt alltså, som keramikverkstäder blir. Men när Elfstrands är ett museum ska det väl fungera för besökarna? Elfstrands verkstad känns mest som ett fornminne, inte som grunden till ett levande kulturarv.

Hur drejades krukor vid sekelskiftet 1900? Glasyr då och nu? Jag vill se en keramiker som sitter här, drejar och visar!

Stallet och gesällbostaden står, så tvingas jag nog skriva, och förfaller. Går förbi och in i boningshuset, både ett museum som visar hur familjen Elfstrand bodde och en utställningslokal för keramiken. Axels fina krus, fat, muggar och supkoppar i gult-brunt-grönt med sirlig dekoration (ofta blommor och blad) och Alberts grövre, mer egenartade fat, kitschiga figurer (smala eller tjockare spargrisar, en tomte väl och ska det vara en råtta?) samt hans specialitet: keramikkyrkor.

Men jag blir ändå besviken.

Elfstrand 3 liten

Fler elfstrandska keramiktallrikar, assietter och koppar. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Jag tycker det saknas föremål, för jag har ju sett på nätet att det finns mycket mer keramik från Elfstrands. Till exempel alla dessa kräftfat, som Axel Elfstrand verkar ha varit – nästan – ensam om att göra. Jag vill ha en hel monter med olika kräftfat! Det är ganska låga priser också på keramik från Elfstrands så Sjöbo kommun kan utöka samlingen för en högst rimlig penning.

Elfstrands krukmakerimuseum håller bara öppet under några sommarmånader (15 juni – 15 augusti) och då två ynka halvdagar i veckan. Axel Elfstrand – en av de främsta keramiker som Sverige haft – borde kunna locka horder med kulturintresserade, både sommar- och övrig tid. Här kunde visas en så omfångsrik Elfstrandsutställning att den blev omtalad i hela Sverige!

Jag är orolig. Det känns sorgligt. Politikerna i Sjöbo håller väl inte på att slarva bort det unika kulturarvet efter krukmakarfamiljen Elfstrand?

Läs mer
”Elfstrands krukmakeri – Berättelser i ord och bild om en 200-årig hantverkstradition i Färs härad i Skåne” (Kulturen Lund)
Christina Lindvall-Nordin: ”Skånsk allmogekeramik – Lergods under tre sekler” (Lerkvarnen 25)
Tom Möller: ”Krukmakare och kakelugnssmakare – Eldens gång från fyr till pipa” (Raster)

Mer allmogekonst
Efter Elfstrands fortsatte jag till Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp. Där finns mer Elfstrandkeramik – som små, små krus, en askkopp med en kitschig dragspelare och inte minst en visserligen rätt avskavd tallrik men med motiv av en pilevall. Det har jag aldrig sett förut! ”Nej, den är ovanlig”, säger Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker samt allmogemuseichef.

(Ystads Allehanda 2015)

The Friends – punkpop 1964

Musiken som The Friends spelade var snabb, rå och direkt. Anders Peedu sjöng och spelade kompgitarr. Ett aggressivt hetsigt komp på gitarr som 1977 skulle ha platsat i vilket engelskt punkband som helst.

– Vi bildades 1964 och höll på till -68. Dom andra killarna kom från Johanneshov och Hammarbyhöjden och jag från Högdalen. Jag träffade dom av en tillfällighet på en pråm som hette Liverpool och låg vid Norr Mälarstrand.

Den här korta texten ur en mycket längre text från rocktidningen Schlager tog jag fram för att någon nu lagt ut – på YouTube – radiodokumentären ”Det passerade och rann förbi” som jag långt senare (1995) gjorde om 60-talsbandet The Friends från Stockholms södra förorter. 

Rätt personlig stil, minns jag. Du sjöng på en grov, hemmagjord engelska och spelade solon som bara var ett gitarrackord med snabb rytm. Jag minns också en personlig version av George Gershwins ”Summertime”.

– Vi hade väl Kinks som förebild. Men vi arbetade mycket medvetet med egna arrangemang och skrev också många egna låtar. Vi gjorde tre singlar och fyra titlar, tror jag, var våra egna.

(Ur en längre text i Schlager 1982)

Snabba kulturella bredband

Följande har sin upprinnelse i några informationsblad om bredband från ett par olika företag som lagts i vår brevlåda på Storgatan i Vollsjö.

Hur många bredband – så kallad svartfiber – går att gräva ner i en gata eller väg?

Svaret är att det finns ingen begränsning eller så kan det uttryckas som att gränsen – två, tre, hur många kablar? – är flytande, beroende på varje kommuns mer eller mindre bristande kontroll av bredbandsutbyggnaden.

Vilket i sin tur beror på att riksdag och regering inte tyckt att bredband har så stort riksintresse att staten ska lägga sig i utan det fixar marknaden med lite hjälp av kommunpolitiker och bidrag från Jordbruksverket för utbyggnad på yttersta landsbygd.

Ett av företagen i brevlådan återkom inte – men det andra, Svensk Infrastruktur, har i några veckor försökt övertyga så många som möjligt att ansluta sig till företagets ”öppna stadsnät”, som alltså grävs ner bredvid den fiber som Teleservice redan grävt ner på Storgatan. Förra veckan ordnades ett informationsmöte i Lövestad med ovannämnda företag.

Tre bredband eller fler är vansinne. Också två blir ett för mycket, enligt mig. Slöseri med tid, kraft, pengar (nog måste det gå att tjäna stålar på verksamhet med större samhällsnytta?) och ur miljösynpunkt (hur många gånger ska gator och gräsmattor grävas upp och återställas?).

1 Toffelmakarens hus

Toffelmakarens hus i Vollsjö får bredband. Foto: Birgitta Olsson 

Ystad, Simrishamn, Tomelilla och Sjöbo – medlemmar i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté) – samt Skurup hanterar kommunens bredbandsutbyggnad på var sitt sätt.

I Ystad och Skurup har de kommunala elbolagen – Skurups elverk respektive Ystad Energi – fått i uppdrag att utan vinstsyfte (plus minus noll) bygga ett öppet stadsnät. Men det finns också andra aktörer, bland annat Telia, inom kommunerna.

Simrishamn har skrivit ett samverkansavtal med IP Only om att bygga ett öppet nät och Tomelilla har dels skrivit avtal med Teleservice om ett öppet nät i Tomelilla tätort och finansierar själv utbyggnad av bredband på landsbygden, i norr och söder.

Tyvärr, eftersom jag bor här, har Sjöbo brytt sig mindre om bredband än övriga kommuner.

Här finns blott en överenskommelse med Teleservice om att dra bredband till kommunens verksamheter och hus. Inget om utbyggnad i hela kommunen eller att nätet ska vara öppet. Inte heller vill politikerna använda kommunägda Sjöbo Elnät för att bygga bredband utan har släppt marknadskrafterna lösa.

Förresten kan begreppet öppet nät/stadsnät – kontra ett stängt nät – behöva förklaras. Lätt att få för sig att i ett öppet nät är det möjligt för konsumenten att välja vilken leverantör som helst, vad gäller internet, tv och ip-telefoni. Medan det stängda nätets ägare också levererar – en enda leverantör alltså – övriga tjänster.

Jo, det skulle ju vara bra.

Men det hade krävt att svenska staten finansierat ett öppet riksnät. Då kunde nätet rymma alla leverantörer. I dagens så kallat öppna nät finns så många/få leverantörer som bredbandsföretaget lyckas locka. Slutsats: Ett stängt nät kan öppnas. Ett ”öppet” nät kan om två, tre, fyra år dras ihop till en smal glipa.

År 2020 ska 90 procent av Sveriges befolkning ha snabba bredband, enligt staten. Region Skåne höjde till 95 procent. För verkställandet svarar kommunerna alternativt marknaden.

Nej, jag påstår inte att bredband är viktigare än vatten och avlopp men utan möjlighet till bredbandsuppkoppling kommer ingen att vilja bo på landsbygden. Folk flyttar ut och ingen flyttar in i de tomma husen.

Österlen – ja, hela sydöstra Skåne – har blivit en kulturbygd med ett oräkneligt antal människor som på olika sätt arbetar med kultur. De allra flesta är företagare med behov av snabbt bredband. För att bevara och utveckla landsbygden måste bredband grävas ner i såväl tätorter som till ensligare hus och gårdar.

Så ni kommunpolitiker, se till och lös det. Nu!

Checklista för utbyggnad av bredband:

1) SÖSK + Skurup beslutar att inga flerdubbla eller ens dubbla bredband får grävas ner bredvid varann.

2) Samt kommer överens om att knyta ihop fibernäten (oavsett om kommunen eller något företag äger dem) till ett gemensamt öppet bredband i sydöstra Skåne (för att locka flest möjliga leverantörer av it, tv och telefoni).

3) Kommunerna lovar att inte bara 95 procent utan varje hus i sydöstra Skåne ska år 2020 ha fiber i så nära anslutning att det går lätt att koppla in sig på nätet.

4) Beslut om bidrag eller lån för grävning på egen mark om huset har längre avstånd till fibernätet.

5) Marknadsför sydöstra Skåne som kulturföretagarbygden som garanterar snabbt bredband till varje invånare och företag.

(Krönika i YA 2015)