Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Tre gånger Paris

Bo E Åkermark / Hans Erixon (foto)
Än en gång Paris
(Tiden)

Stig Claesson
Om vänskap funnes
(Bonniers)

Åke Holmberg
Ture Sventon i Paris
(Rabén & Sjögren)

En stad är inte dess och gator. En stad är inte dess affärer och caféer.

En stad är människorna som handlat i affärerna, ätit på restaurangerna och druckit på caféerna.

En stad är framför allt människornas ord, skratt och gråt. Orden som pratats mellan vänner, viskats mellan älskande, vrålats i förbannelsens vrede…

Åkermark / Erixon: ”Än en gång Paris”.

När jag var i Paris senast satt jag på hotellrummet, bläddrade i boken ”Än en gång Paris” och upptäckte att Strindberg ju bott precis runt hörnet från hotellet – närmare bestämt i ett studentrum på l´Abbé de l´Eppé. Jag rusade ut direkt och gick sen hela kvällen i Strindbergs fotspår runt Luxembourg-trädgården.

En annan dag drack jag mig med Åkermarks hjälp runt på caféerna där Hemingway satt och skrev för att det var billigare att sitta på café än att köpa ved och elda värme i lägenheten.

Genom Strindberg/Hemingway lever jag mig in i en tid jag inte fick vara med om – men ligger som en grund av känslor, upplevelser och stämningar till dagens Paris.

De bästa resegajderna jag vet är resegajder i – just – känslor, upplevelser och stämningar. Att följa Åkermark – kapitlet ”Ödemarkernas Paris” – i hans jakt efter den nerlagda järnväg som löper genom Paris.

Är det bara jag som tycker det är drömmen om en Parissemester?

Claesson: ”Om vänskap funnes”.

Eller ta tåget till Paris bara för att sitta på Café Select och dricka franskt öl, läsa Stig Claessons vänporträtt av Pär Rådström i boken ”Om vänskap funnes” och uppleva drömmar och stämningar från Paris på 50-ralet.

Utmärkt Parissemester det också!

Ännu en annan dag i Paris vandrade jag omkring med en tredje Parisskildring i min hand.

Snabbt kunde jag konstatera att rue Manasse och rue Bonbon, där Vessla-André (ständigt denna Vessla!) hade sitt fastighetskontor (specialitet: slott), inte finns på Pariskartan. Men vilka gator kan vara deras motsvarigheter i verkligheten?

Holmberg: ”Ture Sventon i Paris”.

Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” är en alldeles för okänd (den finns ju t ex inte med i Åkermarks litteraturlista) men fenomenal Parisskildring, definitivt obligatorisk för varje turist i Paris!

(Skräpkultursidan/Schlager 1982)

Akvarell på Nordkoster

Jean Bolinder
Akvareller från Nordkoster
Galleri Olefjord, Simrishamn

Det är något strindbergskt över målningarna. Och just därför något typiskt bolinderskt.

Inte olja utan akvarell; inte exakt detsamma men släktskapet syns och känns. Själen speglas i naturen och den avmålade naturen speglar själen. Färgerna, ljuset och mörkret kommer inifrån konstnären snarare än beror på väderleken.

Främst motiv från Nordkoster men också målningar av och kring Flädie kyrka.

En av de Nordkosterakvareller som visades på Galleri Olefjord.

När jag går runt och tittar så känns det som om målandet börjat i det figurativa och fingerfärdiga för att sen överväldigas av ett mer yvigt och expressivt uttryck.

Några målningar är nästan porträttlikt realistiska men i de flesta är realismen granne med surrealism. Ibland kan ett stycke realism, som en pytteliten båt, återfinnas mitt i den surrealistiska naturen.

Grovt papper, svart tusch och, som sagt, akvarellfärger. En annorlunda, lite egen kombination som ger ett smått märkligt intryck: målningarna fråntas akvarellkänslan.

Fascinerande med de svarta tuschstrecken – det är som om Bolinder försöker hålla akvarellfärgerna, naturen och sig själv, sina ena känslor, på plats.

Tavlorna har titlar som ”Sol”, ”Blåst”, ”Sommarljus”, ”Storm”, ”Högsommar”, ”Regn” med följdtiteln ”Nordkoster”.

En annan bolindersk akvarell från Nordkoster, den här har varit utställd på Waldemarsudde (från www.jeanbolinder.se).

Ibland avspeglas vädret och temperaturen i färgerna, men för det mesta och oavsett årstid är målningarna temperamentsfulla, uppblossande och hetsiga. Kan det vara Makterna som gripit in och styrt målarhanden?

Tavlan med titeln ”Midsommarafton Korsholmen” till exempel. Man = jag undrar ju hur den midsommaren kan ha varit? Inte ren glädje och fröjd, väl?

Ofta domineras en målning av en distinkt färg eller olika nyanser av samma färg: grönt, brungrått eller gult, blått-blåare-blåast eller rött-rödare-rödast. Också detta inger ju en särskild känsla, både beroende på själva färgen och på betraktarens förutbestämda, intuitiva känslouppfattning av just den färgen.

Jean Bolinders akvareller förmedlar glädjefylld oro och skräckfylld glädje (vilket för den delen hans böcker också kan göra). Känslorna är många och motstridiga, står långt ifrån varann och skiftar snabbt från ena sidan till den andra och tillbaka igen.

(Kvällsposten 2005)

Vad är ett bibliotek?

Åkte ner till Sjöbo bibliotek för att låna ett par romaner av Moa Martinsson. De både fanns och fanns inne.

Lite förvånad blir jag, varje gång.

För det är många böcker som varken finns inne eller ens finns på biblioteket, numera. Same procedure as last year? Same procedure as every year! så att säga.

När jag nu var nere på biblioteket så stod där – ännu en gång – för ännu ett år – ett några meter långt bokbord med biblioteksböcker till försäljning. Som en annan loppis!

Ett bibliotek ska köpa in, förvara = bevara och låna ut böcker, enligt min enkla mening. Inte sälja ut beståndet! Hur många böcker kan ett bibliotek sälja innan det inte längre förtjänar benämningen bibliotek?

Följande krönika skrevs för rätt många år sen nu. Den är aktuell fortfarande, minst lika mycket idag som då.

Tyvärr. Tyvärr!

_____________________________________________________________

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet (adress: http://opac.sjobo.se/) och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen. (Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

En av bokhyllorna i vårt eget bibliotek.

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

En av deckarhyllorna (den danska,  norska och finska) i vårt eget bibliotek. 

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige. Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads Allehanda 2000)

Ännu en bokhylla i hemmabiblioteket. Snapshots: Bengt Eriksson.

PS. Numera, alltså år 2011, tar bibliotek betalt för bokbeställningar: 10 kronor per bok.

I seriehyllan: Fabian Göranson och August Strindberg

Fabian Göranson har förvandlat en av August Strindbergs klassiska böcker till en illustrerad klassiker, ”Inferno” (Kolik förlag).

Först tyckte jag att Göranson tecknat lite för grovt och parodiskt. Men strax hade jag ändrat mig: tecknarstilen passar bra till historien.

Det strindbergska infernot var ju inte verkligt – eller? – utan utspelade sig i Strindbergs huvud.

Kontrasterna mellan Strindbergs upplevelser och miljöerna (Hotel Orfila i Paris, hustrun Fridas tyska by, Malmö, Lund och även Ystad, där Strindberg bor hos sin vän, läkaren Anders Eliasson) betonas verkligen – eller overkligen – av teckningarna.

Infernot bryter ut! Serieruta av Fabian Göranson.

Strindberg ser hela tiden lite overklighetsfrånvänd ut (kolla storleken på mustaschen!) och blir – synbart – helgalen när infernot bryter ut.

PS. Kan Anders Eliasson vara ett autentiskt namn? Har doktor Eliasson funnits?

(Ystads Allehanda 2010)

Från stadsbibliotek till allkulturhus

I förra veckan la jag ut en krönika som jag för 10 år sen skrev om mitt hemmabiblioteks utgallring av böcker – detta med anledning av debatten om Malmö stadsbiblioteks nu aktuella gallring och nedmalning av låneböcker – och då lovade jag återkomma i debatten (dagen därpå t o m).

Det löftet bröt jag genast. Anledning: Jag skrev ett inlägg till Kvällsposten kultursida, istället.

Jag tyckte debatten behövde breddas – det som händer på Malmö stadsbibliotek handlar om så mycket mer än att mala eller icke mala. T ex vilken väg de svenska bibliotek som en gång kallades folkbibliotek ska ta i framtiden – och vem/vilka som ska bestämma vägriktningen och bibliotekens inriktning. Varje bibliotek/bibliotekschef i ensamt majestät eller de – folkvalda – politikerna? På kommunal nivå eller riksdagsnivå?

Den enda, tycker jag, som annars debatterat lite bredare, så som jag  försökte göra, är Rasmus Fleischer i Sydsvenskan. Också han undrade var politikerna kommer in. Dessutom tyckte han, liksom jag, att listan över utgallrade böcker bör offentliggöras.

Sydsvenskan, som initierade debatten om Malmö stadsbibliotek, har samlat de olika debattinläggen på den här länken. Också Kvällsposten har publicerat flera inlägg, både på kultur- och ledarsidorna. Följande skrev jag alltså i KvP:

Foto: Wikipedia Creative Commons

Det var ju en snygg gest att Malmö stadsbibliotek istället för att mala ner och göra pappersmassa också av de resterande utgallrade låneböckerna nu ska skänka bort dem. Brandlukten känns mindre då.

Men begrep inte Elsebeth Tank, Malmös bibliotekschef, vilka associationer som ordet ”nedmalning” kunde ge? Eller var det meningen att det skulle ske i hemlighet? Vilken syn har biblioteket på sina låntagare och övriga besökare?

Men detta är ändå inte det centrala. Kärnfrågan är en annan: själva utgallringen. Enligt uppgift lär cirka 60 000 böcker redan ha gallrats ut, återstår ytterligare 36 000 låneböcker att göra sig av med.

Det har sagts att det endast gäller gamla böcker, som ingen lånar längre eller blivit inaktuella samt dubbletter. Vågar låntagaren, efter det tidigare hemlighetsmakeriet, lita på det? Lägg ut listan över utgallrade böcker på nätet så kan både låntagare och journalister söka på författarnamn och boktitlar och se – exakt – vilka böcker som försvinner från Malmö stadsbibliotek.

Det är inte bara i Malmö som låneböcker gallras ut. Allt fler böcker gallras bort på allt fler bibliotek. En gång om året brukar biblioteken ordna loppmarknad och sälja  låneböcker för en tia eller selma. Marginellt bättre än att mala ner dem, tycker jag.

Foto: Wikipedia Creative Commons

Låneböcker försvinner, från biblioteken och därmed kommunens invånare. Det är det väsentliga – och värsta. Vissa bibliotek verkar inte heller ha målsättningen att bevara något kulturarv när man rensar böcker. Första gången jag kollade vad som gallrats ut från Sjöbo bibliotek, som är ”mitt” bibliotek, hade böcker försvunnit av Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Om inte de olika kommun- och stadsbiblioteken samarbetar vid utgallringen är risken stor att en titel rensas bort från samtliga bibliotek. Jag har varit med om att böcker med tydlig skånsk anknytning inte finns hos ett enda bibliotek i länet. Ett lägsta krav borde vara att det inom länet sparas minst ett exemplar av varje bok.

Vid fjärrlån, när man via sitt närbibliotek lånar en bok från ett annat bibliotek, tillkommer också något: pengar.  Malmö stadsbiblioteks låntagare verkar vara ganska ensamma om att kunna fjärrlåna böcker – utan att betala för det. De flesta skånska stads- och kommunbibliotek – som Lund, Helsingborg, Ystad och Sjöbo –  tar betalt för fjärrlån. Den vanligaste taxan är 10 kronor.

Inte så mycket, när man lånar en enda bok. Men det räcker med att fjärrlåna tio böcker för att det ska kännas. När biblioteken gallrar ut böcker så gallrar man också ut låntagare, styr utlåningen och låntagarna.

Att ta betalt för fjärrlån, ska det kallas lagtrots? Sveriges folkvalda politiker har ju bestämt att bibliotekslån ska vara gratis. Och hur länge kan Malmö stadsbibliotek och kommun ha kvar kostnadsfria fjärrlån, om det blir allt fler som fjärrlånar allt mer?

Cirka 100 000 böcker ska alltså bort från magasinet. Där behövs plats för andra böcker, som i sin tur flyttas dit från biblioteket. Allt färre böcker kommer att vara synliga.

Under cirka 30 år valde jag ut skivor till de AV-häften som Bibliotekstjänst gav ut och biblioteken använde som grund för skivinköp. Naturligtvis ska bibliotek låna ut skivor, det tyckte jag var viktigt. Det är också bra att Malmö stadsbibliotek har en avdelning för tecknade serier, ger tillgång till databaser och köper in dataspel.

Nu ska biblioteket breddas ytterligare – där ska finnas en stor scen för framträdanden och aktiviteter, en public service-avdelning med aktuella debatter och föredrag, verkstäder för yngre barn, en träffpunkt för de något äldre och en bistro med uteservering och internetkafé.

Jättebra, alltsammans. Men varför just på Malmö stadsbibliotek? Det mesta finns ju redan på andra ställen i Malmö, både i kommunal och privat regi. Ska stadsbiblioteket konkurrera med – och ut – detta? Bör en kommunal institution till exempel ordna författaraftnar, som sponras av bokförlag och kan tvinga en ideell organisation som Stanza att upphöra med sin verksamhet?

Dessutom på bekostnad av vad som väl fortfarande bör vara Malmö stadsbiblioteks kärnverksamhet – att låna ut böcker ur en välskött boksamling.

Byggandet av Malmös nya stadsbibliotek föregicks av  många års politiskt käbbel som ibland blev riktigt hätskt. När Malmö stadsbibliotek nu är på väg att förvandlas till något annat och mycket mer än vad som traditionellt har förknippats med begreppet bibliotek, då borde väl stadsbibliotekets chef – och inte minst Malmös politiker – vara så ärliga, öppna och, som det heter numera, transparanta att detta görs till en offentlig politisk fråga? Kanske till och med en valfråga.

Hur stor är skillnaden mellan att bygga ett nytt bibliotek och att ge biblioteket en helt ny inriktning?  Samma skal men annat innehåll. Var går gränsen, när upphör ett bibliotek att vara ett bibliotek?

(Publicerat i Kvällsposten 2009)

Fler bloggar om Malmö stadsbibliotek!

Rensa och ansa, sälja ut och mala ner

Jag hittade en gammal krönika, från år 2000. Det var då det började, för så längesen. Vad? De svenska bibliotekens bokbränning.

Ett hårt ord, men svårt att inte ta till det. Hur stor är skillnaden mellan att bränna böcker och att förvandla biblioteken till antikvariat och sälja ut böckerna billigt eller t o m, som man nu, år 2009, gör på Malmö stadsbibliotek: mal ner låneböckerna till pappersmassa.

Det har blivit ett jäkla liv om det i lokalpressen. Mer om detta på bloggen i morgon. Malmö stadsbibliotek har nämligen idag den 13 augusti bjudit in till presskonferens för att förklara = försvara sig.

Aktualisering i morgon alltså, till dess lägger jag ut min ”gamla” krönika. Säkert var/är det likadant som i Sjöbo också i många andra kommuner.  

Det bör dessutom nämnas att Sjöbo bibliotek numera börjat ta betalt om man vill så kallat fjärrlåna böcker från andra bibliotek. Numera kan det alltså kosta pengar att långa böcker på biblioteket?

Men har inte Sveriges politiker bestämt att boklån ska vara gratis? Vad ska det här kallas, lagtrots?

*

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen.

Låneböcker.

(Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige.

Pappersmassa (från Malmö?).

Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2000)

I CD-spelaren: Ernman och Skoogh

Och vad tror jag om Malena Ernmans chanser i Eurovision Song Contest i Moskva? Ingenting, har ingen aning, jag tror inget alls. Och vad tycker jag om hennes schlagersångröst? Inga kommentarer, här heller. Däremot vet jag vad jag tycker om henne som operasångerska. Det visste jag redan 2003, då jag skrev följande CD-recension…

 

Malena Ernman och Francisca Skoogh:

”Songs in Season”

(Nytorp Musik)

 

”Songs in Season” är albumets passande namn. Malena Ernman, mezzosopran, och Francisca Skoogh, piano, har sammanställt fyra gånger fyra sånger till sin egen ”Quattro stagioni”. Ett annorlunda och spännande repertoarval är det också. Kan det vara typiskt för unga sam- och ännu mer framtida klassiska artister?

 

Musiken har komponerats från 1800- och in på 2000-talet av mer och mindre kända europeiska tonsättare (till exempel Mendelssohn, Grieg, Mahler, Liszt, Sibelius och Fauré, samt Storm, Gefors, Backman och Jennefelt från Sverige och idag) plus en enstaka amerikan (Copland).

 

Vågar man påstå att de olika sångerna förenas i det melodiska? Åtminstone jag tycker att även när musiken blir mindre melodisk (som när Staffan Storm gjort en mycket rolig tonsättning av ett lika roligt prosastycke om ”Våren på Djurgården” av August Strindberg) så finns där några nynn- och gnolvänliga melodislingor, om än sporadiska.

 

Malena Ernman sjunger flickungelätta toner som hoppar rep. Hon kan spela teater och skämta som en komiker men också fylla tonerna med mörkare, djupare färger. Hon växer upp i sin sång.

 

Så uttrycksfullt sjunger Ernman att jag först tyckte att hon dominerade. Men det stämmer inte. ”Songs in Season” innehåller inte klassisk sång till piano utan är en duo-CD.

 

Francisca Skooghs skånsk-argentinska toner – det låter väl fånigt men jag vill beskriva dem som varma och goa fast temperamentsfulla – må ligga under i betydelsen att man först hör sången men rätt igenom spelar piano och sång i samklang. De reagerar på varann: både Ernman och Skoogh har röster som sjunger i duett.

 

Fransmannen Gabriel Fauré, som jag själv förtjusats av helt nyligen, komponerade så vackert att jag till och med njuter av hans höstskildring. Fast mest spännande är den nya och samtida svenska musiken. Som Storms ovannämnda och lekfulla tonsättning av Strindberg; något slags opera comic i miniatyr. Thomas Jennefelts musik till Niklas Rådströms nyskrivna dikt ”Isarna” är stramare och svalare, som en isskulptur.

 

Hans Gefors har gjort en klassisk men modern, melodiös fast inte slagdängig och aldrig ytlig tonsättning av  ”Förra Sommaren”, en ny dikt av Lars Forssell. Medan Catharina Backman, som väl var elev till Gefors på Musikhögskolan i Malmö, förvandlat dikten ”O” av Sonja Åkesson till en fascinerande tonövning för röst, piano och öron.

 

Alla fyra tonsättningarna gjordes speciellt till Malena Ernmans och Francisca Skooghs album. 

 

(Publicerat i Kvällsposten 2003)