Etikettarkiv: Kulturpolitik

Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

BE 70tal

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Annonser

S, Juholt och jag

Aftonbladet hade twitterutfrågning av Håkan Juholt från s-kongressen. Jag ställde följande fråga:

”Erikssons kultur @ABdebattlive Vart har den socialdemokratiska kulturpolitiken tagit vägen? Varför säger ingen i S något om alliansens kulturfientlighet?”

Och fick följande svar:

”AB Debatt Live @ABdebattlive Kulturen är ovärderlig för utövare och betraktare. Den gör oss rikare och starkare som människor. Jag brinner för kulturfrågor. HJ”

Observera ordet ”jag” i Håkan Juholts svar. Tyvärr är det nog just så det är ställt med intresset för kultur inom s.

Den mästerlige Ilmar Reepalu

En debatt kräver två parter. Utan motpart svävar inläggen som papperssvalor i luften, för att långsamt sjunka till marken.

Så kan debatten om – mot – Malmö kommuns beslut att stänga Hipp sammanfattas. Vi diskuterar med oss själva: hur många frågor vi än ställer, hur mycket kritik vi än framför, så kommer inga svar. Det är tomt på andra sidan bordet.

Istället för att skriva ännu fler inlägg borde Hipp-debattörerna enas om att ställa en enda fråga, egentligen den enda viktiga: Var finns Ilmar Reepalu?

Sen oktober förra året har jag – och fler journalister med mig – enträget men förgäves färsökt intervjua finanskommunalrådet Ilmar Reepalu (s) om kulturpolitiken i Malmö. Att tränga igenom hans sekreterare är omöjligt. Inte heller ringer han tillbaka, besvarar inte ens e-post.

Under dessa månader har Reepalu synts och hörts i media, men enbart när han själv haft nytta av det. Han ställer upp när han kan visa sig från sin bästa sida, för att berätta om något positivt som är på gång i kommunen, men undviker journalister som pesten när han vet att han kommer att få kritik och tvingas visa sin andra sida.

Ilmar Reepalu är politisk mästare på att utnyttja massmedia (det är väl bara Sven-Olle Olsson i Sjöbo, på sin tid, som kunnat tävla med honom i denna gren). Reepalu vet när han ska tala och när han hålla munnen stängd liksom dörren till rummet i Malmö stadshus.

Förutom att det är oförskämt mot de kommunala kulturinstitutionernas styrelseledamöter och de s-politiker som utåt får representera och schavottera för kulturpolitiken, så är det fullständigt oacceptabelt att en folkvald politiker behandlar sina väljare, de anställda på Malmös kulturinstitutioner och kulturkonsumenterna i Skåne på detta sätt.

Det är Ilmar Reepalu – och ingen annan – som har svar på de frågor som ställts om såväl Hipp som tidigare Malmö Musikdramatiska Teater. Som kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd har han det yttersta ansvaret för kulturpolitiken i Malmö.

Han förvaltar nyckeln till penningkistan, kan låsa eller låsa upp. Han drar i de trådar som får de s-märkta kulturpolitikerna att agera.

Kräv att han visar sig!

Kräv att han öppnar munnen!

Kräv att han besvarar frågorna!

Kräv att Ilmar Reepalu ställer upp på en offentlig debatt om den kommunala kulturpolitiken i Malmö, eller åtminstone utlyser – det är det allra minsta – en presskonferens där han svarar på massmedias frågor.

(Dagens Nyheter 2000)

Från musikalisk stiftelse till statligt musikverk

Stiftelsen Rikskonserter har ersatts av den nya musikmyndigheten Statens Musikverk. (Observera namnen och organisationsformerna. Redan de säger något om förhållandet mellan stat och kultur; förr och nu.)

Innan Rikskonserter till största delen gick i graven fick Klas Gustafsson i uppdrag att skriva boken ”Levande musik i hela landet – Rikskonserter från början till slut” (Bo Ejeby förlag).

Här kan man läsa om de tidiga musik- och konsertbyråutredningarna (den första tillsatt 1947), försöksverksamheten (start 1963) då Rikskonserter var mer av en propagandainstitution för konstmusik, breddningen till folk- och världsmusik, jazz- och även rockmusik, musikverkstäderna för barn, konsert- och turnéverksamheten med både utländska och svenska musiker, skivproduktionen…

Två delar av Rikskonserter lever vidare, den ena som förut och den andra mindre: EMS (Elektronmusikstudion) och skivmärket Caprice. Här och nu ska jag fokusera på den lilla smula som fr o m maj 2011 återstår av det ursprungliga Rikskonserter. Nämligen skivmärket – snarare än skivbolaget – Caprice.

En konsert är en upplevelse i stunden och hur stark upplevelsen än var så bleknar konserten bort i minnet. Medan skivutgivningar finns kvar. En skiva kan tas fram och lyssnas på igen och när som helst. Därför blir utgivningarna på Caprice och de föregående skivmärkena Expo Norr och Spela själv mer än musik: de är en evig dokumentation av den musikaliska bredd som präglade Rikskonserters verksamhet.

Boken ”Levande musik i hela landet” åtföljs av en samlings-CD med ”klingande axplock” ur Rikskonserters utgivning från 1968 och framåt. Spåren växlar mellan konstmusik, gospel, olika sorters jazz, musik för barn, svensk folkmusik, invandrad musik och världsmusik, ett spår kan nog karaktäriseras som pop.

Ändå ger samlingen blott en aning om Rikskonserters unika betydelse som skivbolag. Det gäller de inspelningar med musik från andra världsdelar, som blev en del av svensk utrikespolitik, omvärldsbevakning och u-hjälp, men också dokumentationerna av svensk jazz- och folkmusikhistoria.

Som musikskribent har jag kunnat fylla hyllorna med Rikskonserters EP-, LP och CD-skivor – från den första utgivningen 1965, där Stockholms filharmoniker framför Stravinskijs ”Våroffer”, till de senaste eller sista, t ex Cecilia Lindqvists produktioner av musik från Kina.

Inget annat skivbolag gödslade så med recensions- och andra gratisexemplar. På 70-talet kunde Rikskonserter dela ut gratisskivor istället för programblad vid en konsert och Caprice skickar än idag gratisex till musikinstitutioner, bl a musikhögskolor.

Rikskonserter hade – som statligt skivbolag – fler uppgifter än att kränga skivor. Den inspelade musiken var informationsmedel. I form av skivor spreds information om musiklivet i Sverige (och ibland i övriga världen).

Rikskonserter blev den – i praktiken – främsta bäraren av en statlig (fortfarande = socialdemokratisk) kulturpolitik med syfte att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. När så en borgerlig alliansregering tydligen ansåg att kommersialism inte kan medföra något negativt och bestämde sig för att stryka denna skrivning ur svensk kulturpolitik, då måste alliansregeringen förstås lägga ner vad man ansåg var en socialdemokratisk bastion.

Skivmärket Caprice skulle ha följt med i nedläggningen. Ända sen 70-talet hade den kommersiella skivindustrin krävt att staten slutar ge ut skivor, dels för att Rikskonserters utgivning konkurrerar med skivbranschen (ett kommersiellt krav) och dels för att statlig skivproduktion är slöseri med skattebetalarnas pengar (där blev det ett politiskt krav).

Chansen kom 1972 när Sverige fick en borgerlig regering. Men Jan-Erik Wikström folkpartistisk utbildningsminister med ansvar för kultur, stod emot. ”För egen del”, svarade han på branschens påtryckningar, ”anser jag att Rikskonserters fonogramutgivning verksamt har bidragit till att berika det svenska musiklivet.”

Ingen vild gissning att skivindustrin ännu en gång idkat påtryckning – och nu med ett mer lyckat resultat – på en borgerlig regering. Det tål att funderas på att Folkpartiet Liberalerna, som partinamnet lyder, tagit ett så långt steg åt höger att det på 2000-talet inte finns någon wikströmsk folkpartist.

Caprice skulle läggas ner i sin helhet och det klingande innehållet säljas ut. Om vad som sen hände finns två versioner. Enligt den ena versionen insåg regeringen att Rikskonserters inspelningar var en del av kulturarvet och därför bör bevaras av staten. Enligt den andra försökte man att hitta ett privat skivbolag som övertog inspelningarna och förband sig att återutge dem. Men det lyckades inte. Av en naturlig anledning: Rikskonserters/Caprices backkatalog är inte kommersiell, få återgivningar går att tjäna pengar på.

Därför har skivmärket Caprice (tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket, Musik- och teatermuseet, Svenskt vis- och jazzarkiv och Elektronmusikstudion) nu blivit en del av Statens Musikverk, den nya myndigheten för musik.

Caprice blev delvis kvar – som ett återutgivningsmärke. Enligt det första beslutet skulle Caprice endast ägna sig åt att återutge sina egna skivor, nu har uppdraget breddats till återutgivning av inspelningar som finns inom hela myndigheten. Men det handlar fortfarande om att återutge.

Det är här som ordet kulturarv får den motsatta betydelsen kulturarva och tanke blir otanke. Gårdagens klingande kulturarv, som nu ska värnas, hade ju inte funnits kvar om inte Rikskonserter dokumenterat musiken med inspelningar. Dagens klingande musik kommer aldrig att bli ett kulturarv, eftersom Caprice förbjudits att göra inspelningar. Caprice ska endast återutge tidigare utgivna skivor.

Om EMS vill gör en skiva med inspelningar från sin studio eller Visarkivet ge ut dokumentationer av vis-, folk- och jazzmusik så får de inte använda den skivetikett som finns inom myndigheten. De måste söka sig till privata skivbolag. Inte heller kan Caprice ta initiativ till en ny utgivning med material från andra delar av myndigheten.

Låt mig ge ett par konkreta exempel. Cecilia Lindqvist producerade inspelningar med de kinesiska instrumenten qin och xiao, Caprice gav ut musiken på skiva och Rikskonserter ordnade en turné med musikerna. Albumet med qin-musik är världsunikt. Hade då ingen annan i Sverige kunnat göra detta? Kort svar: Nej.

I dagarna kom ännu ett nytt – och världsunikt – album med Kurash Sultan, en i Eskilstuna bosatt kinesisk flykting som ägnade sig åt att dokumentera den uiguriska musikkulturen. Efter hans död donerades inspelningarna till Svenskt visarkiv. Hade något annat skivbolag velat ge ut Kurash Sultan? Högst osannolikt, kanske ett litet skivmärke för folk- och världsmusik utan möjlighet att marknadsföra albumet och använda det som informationsmedel om en förtryckt kultur.

Detta var den sista nya utgivningen på Caprice. Om Caprice, som planerat, återutger dubbel-LP:n med jazzmusikern Don Cherrys svenska inspelningar och i arkivet råkar ha några låtar som inte fick plats förra gången, så får inte Caprice ta med de överblivna inspelningarna som extraspår. För då är det ingen återutgivning längre utan en nyutgivning.

Det låter dumt men det stämmer, det vet jag alldeles säkert efter att ha ringt generaldirektören Stina Westerberg och fått det bekräftat.

Stina Westerberg, generaldirektör på Statens Musikverk. Foto: Jan-Olov Wedin

Statens Musikverk ska, enligt sin förordning, bl a ”främja ett varierat musikaliskt utbud /–/ präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet”. Men detta gäller inte för Caprice, enligt generaldirektören. Caprice hör till bevarandeavdelningen inom Statens Musikverk. Tänk att Moderna Museet inte skulle ha tillåtelse att köpa in nya konstverk och göra utställningar med dagens konstnärer – för att man då konkurrerar med privata gallerier. Exakt så ska skivmärket Caprice fungera.

Det kan inte finnas någon kulturpolitik bakom detta, endast ideologi.Det kan inte finnas några tankar, endast otankar. Det handlar inte om att bevara ett klingande musikarv, tvärtom är alliansregeringen på väg att göra Sverige klingande kulturarva.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2011)

PS. Efter att jag skrev ovanstående har Stina Westerberg och Statens musikverk ändrat sig, gjort tvärtom. Skivmärket Caprice ska nu kunna ge ut alla inspelningar som finns inom Statens musikverk, tidigare utgivet på skiva eller inte.

Det vill säga, detta har jag hört från olika håll på Statens Musikverk. Men det finns ännu så länge inget exempel på det. Det blev ju inga extraspår på det återutgivna Don Cherry-albumet…

Återstår alltså att höra.

Malmös moderna konstmuseum

Liksom Malmö opera är Skånes opera skulle Malmö konstmuseum bli ett konstmuseum för hela regionen.

Och nu är det dags att Malmö konstmuseum, som finns men ändå inte finns, får en fysisk plats. Just nu finns också – och äntligen – chansen. Så ta den nu!

Uppmaningen riktas såväl till politikerna i Malmö (kanske också i Region Skåne?) som till Göran Christenson, chef för det konstmuseum som Malmö både har och inte har. Låt mig börja idag och gå bakåt.

Moderna museets nya chef, Daniel Birnbaum, struntar nu i det löfte som den förra chefen, Lars Nittve, gav när Malmö kommun år 2009 lät Rooseum bli en filial till Moderna museet i Stockholm. Filialen skulle vara självständig, ha en lokalt ansvarig med rätt att ordna egna utställningar.

Moderna museet i Malmö på Rooseum. Foto: Åsa Lundén.

Men i dagarna har Magnus Jensner, chef i Malmö, sagt upp sig. Stockholm övertar ansvar och beslutsrätt. Inga fler egna utställningar utan Rooseum-filialen ska visa konst från Moderna museets samlingar.

Ett löftesbrott mot Malmö kommun och ett svek mot malmöborna och skåningarna. Rätt oförskämt också. Lantisarna ska buga, niga och tacka för att Moderna museet transporterar sitt konstlager ner till oss så vi får se lite bra konst.

Jovisst, den nya utställningen ”Scenbyte” innehåller klart sevärd och i flera fall världskänd konst. Men budskapet är att Malmö kommun inte kan ha någon egen intressant konstsamling. Om ordet ”modern” syftar på sam- och nutid så har Malmö faktiskt en mycket mer modern konstsamling att visa.

Rooseum skulle aldrig ha överlåtits. Redan då framfördes farhågor om att så här kunde det sluta. Malmö kommun lät också bygga om och renovera Rooseum åt Moderna museet för cirka 43,5 miljoner.

Fel och dumt. Till och med dubbelfel. För det andra dumma beslutet – eller ställningstagandet – stod Göran Christenson, chefen för det obefintligt befintliga konstmuseet. Nej, tack! sa han till Rooseum.

Malmö konstmuseum är idag inrymt i Malmö museum. Lokalerna är för små. Omöjligt att visa ens en bråkdel av Malmö konstmuseums stora samling – cirka 30 000 verk! – med äldre konst av till exempel Carl Fredrik Hill och framför allt samtidskonst.

Tack vare privata donationer kan Göran Christenson köpa konst för mellan 3 och 4 miljoner per år. Vilken han gjort de senaste 20 åren!

Moderna museet i Malmö, fasaden. Foto:  Åke E:son Lindman

Men konstsamlingen förvaras i ett magasin, osynlig för allmänheten. Därför kämpar Don Quijote Christenson för att konstmuseet ska få ett eget hus. Förgäves.

Vet inte hur många förslag på ombyggnader och nya husbyggen som politikerna ratat. Kommer det att byggas ett nytt hus åt Malmö konstmuseum under Göran Christensons, Ilmar Reepalus och min livstid?

För liten utställningsyta, blott 809 kvadratmeter. Mindre yta än de 1000 som konstmuseet har i Malmö museum. Så har Christenson sagt om Rooseum. Men 1000 + drygt 800 blir ju nära nog en fördubblad utställningsyta.

Varför inte visa äldre konst på Malmö museum och ha samtidsutställlningar på Rooseum? Bättre dubbelt upp än inget alls, eller? Byt nu ståndpunkt Christenson! Ut med Moderna museet och in med Malmö konstmuseum på Rooseum. Kräv det!

(Ystads Allehanda 2011)

En kanske inte helt vanlig dag i kommunfullmäktige

Det är en helt vanlig torsdagkväll. I en helt vanlig svensk stad, Malmö, ska kommunfullmäktige ha ett helt vanligt sammanträde. Men till detta fullmäktigesammanträde infinner sig också Douglas Andrée.

Andrée är konstnär men inte medlem i KRO (Konstnärernas Riks Organisation). Därför har Malmö kommun inte släppt in honom i den kollektiva grafikverkstad som finns i stan.

Nu har Andrée som protest gjort ett kollage som föreställer Ulla Sandell (s), kommunalråd och ansvarig för kulturen, som Madame Bizarre i korsett och höga läderstövlar och med en piska i handen. Ulla Sandell ska tala på kommunfullmäktigesammanträdet och Andrée har tänkt överlämna ett exemplar av kollaget.

Till sammanträdet kommer också Anny Skåning, journalist – eller rättare sagt snart före detta journalist på tidningen Arbetet. Tre timmar tidigare har hon från den 1 september sagt upp sig för att hon inte tillåtits skriva om Sandell och kulturpolitiken i Malmö.

Kommunfullmäktiges ordförande, Arne Lundberg (s), får syn på Andrée och rusar upp för att avhysa honom. Lundberg får hjälp av en vaktmästare och ger sig då istället på Skåning.

Han snor in henne i ett draperi och Skåning får en smäll så hon börjar blöda.

En fotograf från Sydsvenska Dagbladet (lib), Thomas Löfqvist, börjar fotografera Lundberg och Skåning.

Då rusar Roland Lundberg (m), kommunfullmäktiges vice ordförande, mot Löfqvist och försöker slita av honom kameran. Under handgemänget får Löfqvist ett svullet öga och ett sår i pannan.

Efteråt ångrar Arne och Roland Lundberg ingenting.

De visste inte att Skåning var journalist utan trodde att hon var en sympatisör till Andrée – en bråkmakare. Inte heller visste de att Löfqvist var fotograf på Sydsvenska Dagbladet. Han kunde ju ”lika gärna ha varit en frilansfotograf som ville ta lite skandalbilder till vilken press som helst”, som Roland Lundberg uttryckte det.

Däremot är Arne Lundberg arg för att Sydsvenska Dagbladet refererat och publicerat en bild på händelserna i fullmäktige. Han kräver att tidningsledningen ska ge honom en offentlig ursäkt.

När Lundberg inte får det, funderar han på att tryckfrihetsåtala Sydsvenskan.

Moderata samlingspartiet tar avstånd från partibrodern Roland Lundbergs agerande.

Fotografen Thomas Löfqvist polisanmäler Roland Lundberg.

Journalisten Anny Skåning polisanmäler Arne Lundberg.

Södra frilansklubben i Journalistförbundet protesterar mot Roland Lundbergs uttalande om frilansande fotografer.

När Arne Lundberg någon vecka senare ska invigningstala på den internationella fotomässan i Malmö lägger samtliga närvarande fotografer ner sina kameror och vägrar att fotografera honom.

Och – som om det inte räckte – så har bandspelaren som alla fullmäktigesammanträden spelas in på för att det ska vara lättare att skriva protokoll och som aldrig tidigare strejkat – jo, den har förstås strejkat just under tumultet i kommunfullmäktige. Just då är det alldeles tyst och blankt på bandet…

PS. På förekommen anledning meddelas att ovanstående inte är satir.

(Schlager 1982)

Kulturnytt från sydöst

Efter lång och spänd väntan har Ýrr Jónasdóttir alltså blivit ny chef för Ystads konstmuseum. Det var ju glädjande att kulturnämnden insåg att konstmuseet behövde en chef. Men man bör nog inte ropa hej förrän man har räknat budgeten. Ska museet få tillräckligt med pengar för att kunna göra intressanta utställningar?

Fortsättning följer. Lördagen den 5 juni öppnade i alla fall en utställning med natur- och porträttmålningar av ”Österlens första målarinna”, det vill säga Ellen Trotzig (1878-1949). Den måste jag se! Och sen är det dags för en Gerhard Wihlborg-utställning, antar jag (som är långsint).

Lars Yngve får allt mer uppmärksamhet för sin kulturella gratistabloid Nya Upplagan. Det är kul. En bra och läsvärd tidning. Men varför glömde jag då att plocka till mig den när jag senast var på ICA i Sjöbo?

Nya Upplagan har blivit allt smartare till både utseendet och innehållet. Mer av en rikstidning – ja, nästan en internationell kulturtidskrift. Medarbetarkåren är imponerande: från Thomas Millroth till Bono, Noam Chomsky och Yoko Ono.

Inte årets skörd men snart… Trädgårdsmästare: Birgitta Olsson. Foto: Bengt Eriksson.

Samtidigt har det lokala nästan försvunnit och journalistiken ersatts av kröniketyckande, sida efter sida. Nej, jag kan inte låta bli att sakna den gamla Nya Upplagan, där det jordnärt lokala (tänk reportaget om kobadkar på åkrarna!) knöts ihop med en internationell utblick. Österlen blev en del av världen – och tvärtom.

Nyaste Upplagan är också en läsvärd tidning. Men redaktionen kunde lika gärna ligga vid Hornstull på söder i Stockholm som i skånska Ystad.

Österlen 360 är en annan kulturtidskrift som jag saknar. Den är borta nu. Ber om ursäkt för att jag inte brydde mig så mycket om Österlen 360 när den fanns – men nu känns det tomt. Främst kommer jag att sakna texterna om konst, såväl i tidningen som på hemsidan.

Tufft att driva en tidning, så jag förstår att Peggy Eklöf och Theresa Benér ville göra något annat. Österlen 360 överläts till ett företag i Malmö som skulle fortsätta utgivningen. Det gick inte, annonsörerna följde inte med. Inte så konstigt. En lokal kulturtidskrift måste göras lokalt, redaktören ska synas på bygden.

Väderbiten sommartomte. Han heter Gösta. Foto: Bengt Eriksson.

I Simrishamn har kommundirektören föreslagit att kulturnämnden ersätts av ett utskott direkt under kommunstyrelsen.

I Sjöbo vill de styrande moderaterna skilja mellan barn- och allmänkultur. Den sistnämnda ska, tillsammans med bland annat Sjöbo marknad, handhas av kommunstyrelsens nya kultur- och tillväxtutskott.

Kunde inte utskottet heta politbyrån? Varför tror nya generationer av politiker att de kan återuppfinna det kulturella hjulet? Har inte historien lärt oss att kulturen måste vara fri – först då kan kultur bidra till att både människor och samhällen växer.

Ju större politisk styrning desto mer stagnerar kulturen och därmed samhället. Om politikerna är så kunniga i kultur så föreslår jag att kommunalrådet Lundgren i Sjöbo greppar penseln.

För övrigt har min hemkommun skänkt ett Sjöbofat som bröllopsgåva till kronprinsessparet. Från Elfstrands krukmakeri, kan jag förmoda. Jag har själv en supkopp.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)