Etikettarkiv: Thomas Millroth

Vad är dåligt? Vad är bra? Vad är konst?

Så kom debatten om konstrundan på Österlen igång.

I onsdagskrönikan skrev jag att 2015 års konstrunda är omfattande och bra, dagen efter startade en diskussion i Facebook-grupperna ”Österlen Anslagstavlan” och ”Konst från Östra Skåne med Österlen” och i fredagens YA uttrycktes åsikter om konstrundan av kulturredaktören Sune Johannesson, ÖSKG-konstnären Bo Hultén och C-J Charpentier, författare och journalist.

Galleristen Thomas Wallner, även han deltar i årets konstrunda med både en utställning i sitt galleri och som ansvarig för valet av konstnärer till MårtenPers källa, kom på Facebook med förslaget att ordna bussturer till ÖSKG:s medlemmar.

Dels för att inte ÖSKG-konstnärerna ska försvinna i en allt större konstrunda men också för att ledsaga besökare till kvalitetskonst. Det var en brandfackla.

Konstnärer utanför Östra Skånes Konstnärsgille kände sig anklagade som sämre konstnärer. (Delar av) publiken kände sig som sämre konstbetraktare. Och är det rätt att dra en kvalitetsgräns vid ÖSKG-anslutna?

Lundell utställning

Ulf Lundell ställer hela sommaren 2015 ut målningar och grafiska bilder i en lokal på Fabriksgatan i Simrishamn. Är ni i närheten så åk dit och kolla vad ni själva tycker om Lundells konst. 

Det räcker att läsa kraven för medlemskap (automatiskt efter konsthögskola men annars jury) för att inse att det kan gå fel åt bägge hållen.

Om ÖSKG finansierar bussturer till sina medlemmar så är det en god idé, inte minst för konstbesökare utan bil. Ska region/kommuner pytsa in pengar bör turerna gå till konstnärer både utom och inom ÖSKG. Tänk bussresor där, säg, Thomas Millroth, Yrr Jonasdottir, Carolina Söderholm, Jan Hemmel, Sune Johannesson och Wallner själv presenterar favoritkonstnärer.

I diskussionen undrades varför inte konstnär – liksom läkare – är en skyddad titel och hävdades att kvalitet avgörs av kritiker, kuratorer och gallerister, samt att självutnämnda konstnärer håller för höga priser.

Som ni förstår lugnade inte diskussionen ner sig.

Ska enbart legitimerade konstnärer få delta? Vem legitimerar? Icke godkända, om de får delta, ska de inte ha rätt att sätta sina priser? Var kommer publiken in?

C-J Charpentier skrev i YA om Ulf Lundell, en av de ”konstnärer” vars målningar lär ha för höga priser sett till kvalitet. Ordet ”geschäft” användes. Med undantag för några fågelmålningar kan jag instämma, inte heller jag blev förtjust i Lundells konst. Men när Charpentier samtidigt menar att Lundell är ”en skicklig musikartist”, då hänger jag inte med.

Någon musikvetare, specialiserad på konstmusik, kunde ge omdömet att Ulf Lundell har ingen sångröst, är amatörgitarrist och gör harmoniskt simpla sånger. Vilket geschäft att saluföra den musiken!

En majoritet av de som bedömer, recenserar och kritiserar konst har samma bakgrund: studier i konstvetenskap. Här skiljer sig konstbevakningen från andra kulturuttryck. Kritikerkåren behöver breddas: akademiker måste kompletteras med journalister som på annat sätt skaffat sig kunskaper och åsikter om konst.

I boken ”In i musiken” beskriver den danske musikern Peter Bastian hur han kom till insikt om att vissa ju kan tycka om och uppleva musik, som han anser dålig, lika mycket och starkt, som musik han tycker är bra.

Vad beror det på att människor får starka upplevelser av ”dålig” konst? Det är en viktig fråga att ställa sig.

(YA/KB 2015)

Årets vårsalong genom sydsvenska glasögon

Vårsalongen
Liljevalchs, Stockholm
t o m 27 mars

Överväldigande! Dels för att Vårsalongen som vanligt innehåller ett överflöd av verk. Dels för att juryn, där bland andra Thomas Millroth ingick, uppenbarligen gjort ett bra urval. Vilket i sin tur möjliggjorts av att Liljevalchs konsthall lyckats höja Vårsalongens anseende. Nu skickar både mer och mindre etablerade konstnärer in bidrag till den årliga salongen.

Riitta Vainionpää:  ”Då och nu”, broderi.

Bilder och åter bilder, så kan 2011 års salong sammanfattas. Främst målningar men även fotografier och inte minst broderier, som jag anar är på väg att långsamt bli en ny trend. Bildernas innehåll kan sammanfattas med några ord: samhälle och politik. Nej, engagemanget försvann aldrig helt ur den svenska konsten men nu verkar det nästan som om det politiska engagemanget från 1960- och 70-talen skulle vara tillbaka.

Ett i flera betydelser direkt exempel är den bild – eller bildsvit – som hamnar i blickfånget så fort jag stiger in på Liljevalchs: Riitta Vainionpääs broderade, istället för tecknade, serie i jätteformat, ”Då och nu”, kunde till både ord och bilder ha publicerats i tidskriften Puss på 60-talet.

Lillemor Lindbom: ”Den gudomliga ironien”, virkning.

Men nu är det Persson, Reinfeldt och Sahlin som syns bland textrutor á la protestplakat: ”Göran (S) svek”, ”Varför sparka på de som redan ligger ner?”, ”Alliansens politik fungerar inte”. ”Återställ sjukförsäkringen” och så vidare.

Inte gör det saken sämre – eller bättre – att Vainionpää skildrar sina egna, personliga erfarenheter av att vara sjuk och utsättas för sjukförsäkringssystemet.

Broderi – och annat handarbete – återkommer i flera former. Lillemor Lindbom (från Kristianstad förresten) har gjort ett par virkade vepor med titlarna ”Den gudomliga geometrien” och ”Den gudomliga ironien”.

Karin Gustavsson: ”Röda skor”, också virkat.

Medan Karin Gustavsson virkat ett par stora högklackade ”Röda skor” som står och vinglar vid en vägg. Frida Berntsson föredrog att sticka namnlösa korvar som hänger i en charkuterirad på väggen. Framför ligger, nästan poserar, en hot dog i maxiformat, också den stickad.

Gustavssons och Berntssons verk kan väl vara ett slags skulpturer.

Bland överflödet av bilder finns också flera mer skulpturala verk. Om ”Påvens begravning” av Peder Gowenius ska kallas installation, skulptur eller målning är en smaksak.

Peder Gownius: ”Påvens begravning”, installation med målningar.

I vilket fall: ett stort och starkt konstverk, som Gowenius lär ha arbetat med i tjugo år, om katolicismen på ont men också gott. I fonden: en målning av en stor kyrka. Längst fram: ett kors och ett bönebord. Vid sidorna: mindre målningar av fattiga människor och kardinaler med nakna rumpor.

Jag blir småförtjust också i Måns Halldorfs skulptur av täljsten, ”Bara senap tack!”, som även den föreställer en korv fast med bröd och senap och i liten, nära nog naturlig storlek.

Måns Hallldorf:  ”Bara senap tack!”, täljsten.

När jag betraktar den halldorfska varmkorven så kommer en guidad konsttur förbi. Guiden säger: ”Inte all konst har en djupare betydelse. Den här konstnären ville bara göra en korv.”

Men hur kan guiden vara säker på det? Nästan som att påstå att Josefin Sjöström gjort sin levande skulptur eller installation, ”Côtes Échine”, betående av lite köttslamsor som rör sig med hjälp av magneter innanför en plexihuv, för att hon… tycker om att äta kött.

Konstmodeskaperskan Maxjenny Forslund från Simrishamn visar två ponchos, ”Prontone” och ”Kaleidoscope”, bägge tillverkade av återvunnen petflaskfiber med färggrant tryck på.

Maxjenny Forslund: ”Prontone” / ”Kaleidoscope”, ponchos i petfalskfiber.

Ja, nu har jag nämnt två skånska orter. Ni får väl beskylla mig för lokalpatriotism men det hjälps inte: jag går runt och kollar hur många skånska konstnärer som är representerade på Vårsalongen. De är många! Utan att räkna tror jag att Skåne står för det största antalet konstnärer (näst Stockholmstrakten).

Här finns exempel på olika sorters ”skånsk” fotografi.

Maja Qwarnström: ”Frieri på Österlen”, fotografi med ljudloop.

Maria Arnell visar foton på fyra äldre ”Bikini Sisters” och Lars Kårholm har iscensatt tre ”Kommentarer till monarkin”, bland annat två homosexuella kungar (istället för kung och drottning). Maja Qwarnström (de tre nämnda hör hemma i Malmö) porträtterar ett framtida ”Frieri på Österlen”. På ett svartvitt foto syns en kvinna och en man i skyddsmasker (mot föroreningar).

Anett Reimer (Osby) fotograferar lika realistiskt som fantasieggande märkligt. Fotot ”The Unhomely Stage” visar en kvinna som ligger på golvet, inrullad i en matta; på väggen hänger ett hjorthuvud.

Jenny Rova: ”Blondes have more fun”, vykort.

För det prisbilligaste konstverket, om man vill köpa med sig något hem, står Jenny Rova (Tomelilla). Hon har tagit ett porträtt av sig själv i bikini, fram under trosorna växer en tjock luden päls av ljust hår. Titel: ”Blondes Have More Fun”. Fotot kan köpas som vykort i Liljevalchs-shoppen.

Bland alla målningar – många är imponerande proffsigt målade, både noga hantverk och konstnärliga bilder – fastnar jag för Nils Wåhlins stora oljemålning, ”Inne blir ute”, där Stureplan i Stockholm övergivits av människor och intagits av naturen.

Niklas Asker: ”Gulliver resting”, olja på duk.

Också Niklas Asker (känd som serietecknare från Malmö) har gjort ett par stora oljemålningar som både är superrealistiska och föreställande surrealistiska: ”Boys” (ett par pojkar, ihopbundna med en röd tråd, bland molnen på himlen) och ”Gulliver Resting” (där Gulliver blir en del av Skånes natur).

Flera målare – ett par exempel är Carina Linné med sin naivistiska svit ”Nostalgi: Resväskan – Dansbandet – Lillhärdal” och Hans Lindström som bland annat återmålat en Brillolåda (och därmed Andy Warhol) med titeln ”Berömd i mer än 15 minuter” – står nära tecknade serier och populärkultur.

Solveig Norrman: ”Till Wien!”, olja på duk.

Solveig Norrmans närmast socialrealistiska målning ”20-tal: Till Wien!” är en gruppbild på unga socialdemokrater som 1922 åkte lövad lastbil till Ystad och vidare till den första Socialistiska UngdomsInternationalen i Wien.

Siv Appelqvist: ”Inordning”, tuschteckning.

Fast de målningar – egentligen tuschteckningar, både svartvita och i färg – jag verkligen häpnar inför har gjorts av Siv Appelqvist (född 1925, bosatt i Lund). Observera födelseår och hemort! Har ni hört talas om henne? På nätet kan man läsa att hon varit mottagningssköterska på barn- och ungdomspsykiatrin i Kristianstad. Först de senaste åren, efter att maken blivit sjuk och dött, har hon börjat arbeta med konst på allvar.

Ser att Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs, beskrivit henne som en ”geometrisk gammelmodernist”.

Lars Kårholm: ”Kommentar till monarkin”, foto.

Det stämmer bra: något lite gammeldags över bilderna, som om de var från tidigt 1900-tal. Men ändå inte, för de är också så direkta, de känns så tidsaktuella. Nej, jag vet inte vad – exakt – det är som tilltalar mig i Appelqvists tecken, cirklar och kvadrater. Men det gör de: hennes tuschteckningar talar både högt och nära mig.

På väg ut från Liljevalchs tänker jag: när Vårsalongen i Stockholm nu har blivit en sådan succé både vad gäller publik och kvalitet, då skulle det väl kunna vara dags för en stor årlig konstnärlig salong också i Skåne.

Anett Reimer: ”The unhomely stage”, foto.

Ja, det är Ystad och vårt konstmuseum jag tänker på. Inte nästa år, det är nog för tidigt, men en Sommarsalong 2013. Kunde inte det vara nåt. Vad säger du, Yrr?

En konstsalong på Ystads konstmuseum (alla våningar och utställningsrum) skulle förstås få en ännu mer sydsvensk profil men kunde också locka konstnärer från Danmark, Baltikum, Polen och Tyskland. Så att Sommarsalongen i Ystad inte alls konkurrerar med Vårsalongen i Stockholm – utan kompletterar…

(Ystads Allehanda 2010)

Med nyfikna öron och ögon

Thomas Millroth
Man får förlora sig
(Almlöfs)

I hyllan bakom ryggen där jag står och skriver på datorn finns en bok som jag ibland tar fram, bläddrar lite i och läser här och var. ”Maktens pyramider”, som boken heter, kom för så längesen som 1976. Där hade Thomas Millroth samlat ett urval av sina texter om musik och konst. Så långt, alltså.

Under de trettiofyra år som gått har det ju hänt en del. Millroth flyttade från Stockholm till Skåne och blev chef för Ystads konstmuseum, nu har han slutat igen och återgått till skrivandet. Samma skrivande nu som då, kunde man säga. Riktigt så är det förstås inte: levnadsår ristar alltid ringar i ens skrivande.

Thomas Millroths nya bok, ”Man får förlora sig”, tar vid ungefär där den förra slutade. Här finns texter och tankar från 1975 och framåt. Fast den nya boken är inte, som den förra var, en klippbok. Bara nästan: Millroth har letat reda på och samlat ihop texter som varit publicerade på papper och nät – i tidskrifter som Musikens Makt, Gränslöst, soundofmusic och Nya Upplagan.

Texterna har placerats i ett flöde med nyskrivna ”mellanrader” som binder ihop de äldre texterna med både sig själva och nuet, just nu och här idag. Varifrån texterna kommer anges i början av boken, ibland nämns ett sporadiskt årtal som daterar texten – men det tänker man aldrig på. ”Man får förlora sig” är som en nyskriven bok med riktningen framåt, aldrig eller sällan bakåt.

Att jag då och då plockar fram Millroths gamla bok från -76 beror på att den vederkvicker mig, såväl hans gamla som nya texter kännetecknas av en och samma egenskap: nyfikenhet. Thomas Millroth tittar inte på konst och lyssnar inte på musik som yrkesjournalist och yrkeskritiker. Han skriver inte för att få in pengar utan lyssnar och tittar av existentiellt nödtvång, för att konst och musik är en nödvändig del av hans liv.

Gå bakåt i texten och se vilka tidskrifter jag räknade upp! Oftast har Millroth skrivit åt tidningar som betalat uselt eller ingenting alls. Skrivandet blir ett slags kulturgärning – fast det är ändå en biprodukt. Millroth gör det han måste göra: Lyssna. Titta. Skriva.

I den nya boken finns texter om ett stort antal obskyra men livsnödvändiga konstnärer, musiker och grupper: Archimedes Badkar, FIG (Feminist Improvising Group), Nina Hagen, Lisa Strömbäck, Peter Brötzmann (förstås), Leif Holmstrand, Eugene Chadbourne, Mats Gustafsson (också förstås), Christine Sahnaoui Abdelnour och Lisa Fjellman, för att nämna några namn.

Mest musik, det är där det börjar för Millroth – med musiken, sen kommer mer musik och sen kommer bildkonsten. Och om dessa namn skulle vara okända för dig, så strunt i det! Här handlar det inte om att återlyssna och återtitta utan om att upptäcka.

Nog är det märkligt, säger jag, som tror eller hoppas att jag nog också bevarat den egenskapen, att Millroth år ut och år in förmår vara nästan lika barnsligt nyfiken på ny, otittad konst och ny, ohörd musik. Och att han med sitt skrivande lyckas inkludera läsaren i nyfikenheten. Det är därför jag så gärna läser Thomas Millroths konst- och musiktexter – för att vi upptäcker, tittar och lyssnar tillsammans.

Jaget – både hans och mitt – är med hela tiden. Han talar om var han finns när han lyssnar, noterar aktuella iakttagelser från samma platser nu som då. Den ovannämnda konstnären Lisa Fjellman svarar för bokens vinjetter och Karin Almlöfs formgivning har fått boken att bli än mer läslockande. Så gör nu det: lyssna, titta och förlora dig i konsten, musiken och livet, det får man.

(Ystads Allehanda 2010)

Kulturnytt från sydöst

Efter lång och spänd väntan har Ýrr Jónasdóttir alltså blivit ny chef för Ystads konstmuseum. Det var ju glädjande att kulturnämnden insåg att konstmuseet behövde en chef. Men man bör nog inte ropa hej förrän man har räknat budgeten. Ska museet få tillräckligt med pengar för att kunna göra intressanta utställningar?

Fortsättning följer. Lördagen den 5 juni öppnade i alla fall en utställning med natur- och porträttmålningar av ”Österlens första målarinna”, det vill säga Ellen Trotzig (1878-1949). Den måste jag se! Och sen är det dags för en Gerhard Wihlborg-utställning, antar jag (som är långsint).

Lars Yngve får allt mer uppmärksamhet för sin kulturella gratistabloid Nya Upplagan. Det är kul. En bra och läsvärd tidning. Men varför glömde jag då att plocka till mig den när jag senast var på ICA i Sjöbo?

Nya Upplagan har blivit allt smartare till både utseendet och innehållet. Mer av en rikstidning – ja, nästan en internationell kulturtidskrift. Medarbetarkåren är imponerande: från Thomas Millroth till Bono, Noam Chomsky och Yoko Ono.

Inte årets skörd men snart… Trädgårdsmästare: Birgitta Olsson. Foto: Bengt Eriksson.

Samtidigt har det lokala nästan försvunnit och journalistiken ersatts av kröniketyckande, sida efter sida. Nej, jag kan inte låta bli att sakna den gamla Nya Upplagan, där det jordnärt lokala (tänk reportaget om kobadkar på åkrarna!) knöts ihop med en internationell utblick. Österlen blev en del av världen – och tvärtom.

Nyaste Upplagan är också en läsvärd tidning. Men redaktionen kunde lika gärna ligga vid Hornstull på söder i Stockholm som i skånska Ystad.

Österlen 360 är en annan kulturtidskrift som jag saknar. Den är borta nu. Ber om ursäkt för att jag inte brydde mig så mycket om Österlen 360 när den fanns – men nu känns det tomt. Främst kommer jag att sakna texterna om konst, såväl i tidningen som på hemsidan.

Tufft att driva en tidning, så jag förstår att Peggy Eklöf och Theresa Benér ville göra något annat. Österlen 360 överläts till ett företag i Malmö som skulle fortsätta utgivningen. Det gick inte, annonsörerna följde inte med. Inte så konstigt. En lokal kulturtidskrift måste göras lokalt, redaktören ska synas på bygden.

Väderbiten sommartomte. Han heter Gösta. Foto: Bengt Eriksson.

I Simrishamn har kommundirektören föreslagit att kulturnämnden ersätts av ett utskott direkt under kommunstyrelsen.

I Sjöbo vill de styrande moderaterna skilja mellan barn- och allmänkultur. Den sistnämnda ska, tillsammans med bland annat Sjöbo marknad, handhas av kommunstyrelsens nya kultur- och tillväxtutskott.

Kunde inte utskottet heta politbyrån? Varför tror nya generationer av politiker att de kan återuppfinna det kulturella hjulet? Har inte historien lärt oss att kulturen måste vara fri – först då kan kultur bidra till att både människor och samhällen växer.

Ju större politisk styrning desto mer stagnerar kulturen och därmed samhället. Om politikerna är så kunniga i kultur så föreslår jag att kommunalrådet Lundgren i Sjöbo greppar penseln.

För övrigt har min hemkommun skänkt ett Sjöbofat som bröllopsgåva till kronprinsessparet. Från Elfstrands krukmakeri, kan jag förmoda. Jag har själv en supkopp.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Ystads konstmuseum (10): Idag och i framtiden

Nu kan varken tillfälliga besökare eller ystadborna själva missa att det stora tegelhuset vid Sankt Knuts torg innehåller både Ystads turistbyrå och konstmuseum. På huset finns en stor banderoll – eller vepa, som Ýrr säger – med information om den pågående utställningen.

– Det kostar förstås en del att tillverka en ny vepa varje gång vi byter utställning. Men vi har inga fönsterglas så vi måste göra på något annat sätt för att påminna om att huset faktiskt är ett konstmuseum.

Yrr 1 liten

Ýrr Jónasdóttir på utställningen med Tora Vega Holmström.
Foto: Birgitta Olsson

Från hösten 2008, då Thomas Millroth tog tjänstledigt, har Ýrr Jónasdóttir vikarierat som chef för Ystads konstmuseum, även om hon på hemsidan fortfarande tituleras intendent och curator. Fast hon tycker nog allra bäst om en annan titel eller snarare hedersbetygelse…   

– Du får gärna kalla mig ”konstfrämjare”! Jag brinner ju för den pedagogiska biten.

Det tycker också den organisation som bär namnet Konstfrämjandet och visat sin uppskattning genom att ge ett stipendium till Ýrr Jónasdóttir med motiveringen att hon är ”en engagerad konstspridare”.

Vilka förändringar blir det med dig som konstmuseichef? Hon förvånar mig, genom att svara:  

– Det blir något färre utställningar. Ja, delvis är det en resursfråga, tillägger hon. Men jag tror inte det måste vara något negativt.

– Folk reser hit från Danmark och andra delar av Skåne. Utställningstiden kan bli för kort, utställningen är slut innan alla hunnit se den. Att förlänga utställningarna är ett sätt att öka tillgängligheten.  

Soppluncherna är ett annat sätt. Konstmuseet serverar soppa till lunch och visar den aktuella utställningen. Medan Ýrr och jag sitter och pratar rusar en skolklass förbi. Också de är viktiga: barn och ungdomar.

Som när mitt barnbarn Tilde var och såg utställningen med Tora Vega Holmströms målningar. Tilde, liksom alla barn, fick en liten resväska med blyerts- och ritpennor, papper att teckna på och några kort med frågor och uppgifter: Kan du hitta en svart sol på någon av tavlorna? Kan en sol vara svart? Måla en sol!

Yrr 2 liten

 

 

 

 

 

 

 

 
Också på Tora Vega Holmström-utställningen.
Foto: Birgitta Olsson

Inte minst lokalt ska vi satsa på att tillgängliggöra museet. En konstinstitution har en tröskel som kan vara svår att ta sig över. Vi ska locka folk in i huset, så de upptäcker vad vi gör här inne.

– Jag tror ju, poängterar Ýrr, att alla kan förstå all konst om de får lite hjälp på vägen.

– Det är ovanligt med ett så stort konstmuseum på en så liten ort. Ingen annanstans i Skåne finns ett museum, som både visar nya utställningar och har en så stor permanent  konstsamling. Jag vill att alla ystadbor, såväl politiker som vanliga skattebetalare, ska vara stolta över sitt konstmuseum.

Ýrr Jónasdóttir menar att man måste tänka pedagogiskt utifrån det läge som museet har. Ystad ligger mitt emellan Malmö med konsthögskolan och Österlen med konstrundan. Det ska märkas i utställningsverksamheten. Ýrr tar de senaste utställningarna som exempel.

Förra gången visades både målningar av Magdalena Svensson, ung konstnär från Malmö, och en postum utställning med landskapsmålaren Nolle Svensson, känd  från konstrundan. Estniskan Taja Tross kompletterade med installationer och videoperformance. 

Tora Vegan HolströmNu visas en retrospektiv utställning med den skånska målarinnan Tora Vega Holmström, installationer/skulpturer av Lars Brunström, till exempel en rörlig krabba, och ett större urval artist’s books ur konstmuseets egen samling.

Tora Vega Holmström:
Porträtt av Maria Blanchard.

Nyligen blev det klart att Thomas Millroth inte kommer tillbaka. Han har sagt upp sig. Så nu blir du chef, på riktigt?  

– Nej, det vet jag inte. Mitt vikariat skulle ha tagit slut första november men blir nu förlängt till sista januari. 

– Ledningsgruppen inom kulturförvaltningen – med representanter från Klostret, konstmuseet och biblioteket – har fått i uppdrag att ta fram en kulturstrategi. Den ska vara klar till nyår.  Om sen politikerna godtar vårt förslag, det vet man ju inte.

Lars Brunström

Lars Brunström:
Installation med stol, väska och runtvandrande krabba.

Säg att de återkommer, ännu en gång, med åsikten att kommunen kan spara pengar om Ystads konstmuseum inte har någon egen chef…

– Nej, det går ju inte, upprepar Ýrr Jónasdóttir. Men jag kan inte tänka så heller. Jag kan inte få något arbete gjort om jag bara tänker några månader framåt. Det här är mitt mål, hur ska jag nå dit? Så måste jag tänka.

(Publicerat i Kvällsposten 2009)

Ystads konstmuseum (9): Svenskt 70- och 80-tal

Tänd mörkret!
Svensk konst 1975-85
Ystads konstmuseum

När man ska gå igenom utställningen så kan man antingen följa kataloghäftet och börja vid receptionen: sätta sig ner, ta på lurarna och höra musikgruppen Void Minimalistic Orchestra från Malmö framföra ”Prokrustes bädden” (från 1981) med fyra elgitarrer på gränsen mellan rock- och konstmusik.

Bra startpunkt: Void Minimalistic Orchestra blir ett – av flera möjliga – ljudspår till en utställning från en tid då konst (mycket måleri men också foton, (serie)teckningar, skulpturer och andra objekt) och musik samverkade likt älskare eller syskon.

YA Konst Bild 3 liten

Stora utställningssalen med Erla Thórarinsdóttir och Knut Swane.

Man kan också strunta i museets snitslade bana, gå rätt upp till tredje våningen och vända huvudet åt vänster. Det är häftigt, ordgrant och flertydigt. På kortväggen i hörnet tvärs över rummet syns en stor målning av Erla Thórarinsdóttir och på långväggen hänger målningar av Knut Swane och därefter Wallda-gruppen (Max Book, Eva Löfdahl, Stig Sjölund), allt från första hälften av 80-talet.

Måleriet är, som sagt, häftigt och vilt, bägge orden användes som benämningar på en ny konstriktning – eller attityd – kring 1980. Fast de uppräknade hörde inte till de vilda konstnärerna – eller kanske? Där finns beröringspunkter. Också de var konstnärer i samma vilda och häftiga tid.

Mycket av den konst som svenska och även andra konstnärer skapade under – så kan man nog säga – konstdecenniet 1975-1985 var barn av och i sin tid. Konstverken påminde om varann – om varandras existens – men blev också olika, varje konstnärs eget verk.

När jag står där, mitt i rummet på tredje våningen, med ögonen, alla sinnen – hela kroppen – vidöppna, tittar på och inte minst känner konsten, så återkommer tiden. Just dessa år kring 1980 skapades ”min” konst, aldrig har jag upplevt konst så starkt, som så viktig, som då. Det var tiden då 70-talets kollektivism mötte 80-talets individualism, politiken blev personlig, plakatkonst omvandlades av och genom varje konstnär till ett eget politiskt uttryck och budskap.

Att 80-talskonst inte skulle vara politisk… nej, det är en myt! Låt oss fortsätta runt och titta…

YA Konst Bild 1.liten

Anette Abrahamsson ”When we are together”.

Anette Abrahamsson, svenska men mest verksam i Danmark, dominerar ett av smårummen. Hon har – i mina ögon – blivit den främsta svenska representanten för det vilda, häftiga måleriet, som inte var så starkt i Sverige men desto starkare i Tyskland och Danmark. Målningen ”When we are together” (1984) föreställer en lång kvinna – utan ansikte – och en kortare man. Direkt och snabbt målat, gripande – ja, påfusigt.

Intressant också att se hennes video, ”III Pictures of III Pictures”, där målarkonst och musik förenas i människans kropp, som får uttrycka livet (fritt och fängslat).

I det andra lilla rummet finns målningar av Ivar Södergren och Jörgen Melanton, två personliga realister, drömska och fantasyaktiga på var sitt sätt. Södergrens vykorts- eller serierutesmå gouacher (1979-89) – till exempel en Prippsburk med fyra ben som lyfter på det ena och pinkar – hänger i rader som seriestrippar; Melanton har bland annat målat ett gäng apor som spelar ”Djungelrock” (1980).

Bland konstnärerna i den stora salen bör speciellt nämnas Carsten Regild, Roger Risberg och Petter Zennström – så olika men också de med en samhörighet i tiden.

YA Konst Bild 2 liten

Carsten Regilds ”Lampa”.

Regild, som gjort ”Den svarta glödlampan” på affischen till utställningen, hämtade hantverksskicklighet från reklamen. Hans ”Antiwolf”-målningar på masonit (1977) är både dåtida och ännu äldre, konst och reklam, en egen sorts popkonst. Risberg kunde måla ett vilt ”Porträtt” (1984) i häftiga, oblandade färger som gult och rött.

YA Konst Bild 4 litren

Roger Risbergs ”Porträtt”.

Zennström skrapade groteskt realistiska bilder ur kartong med rubriken ”Dödens Nyheter” (1975-85). Det är med stor glädje jag återser ett Jamaicamotiv som på 80-talet var illustration till en text jag hade skrivit om reggae.

I det sista lilla rummet visas en film med Margaretha Åsbergs dansföreställning ”Life Boat” (1976) till musik av Steve Reich. Också Åsberg hör hit, som en del av den nyskapande och framåtblickande tiden.

Omöjligt att nämna alla konstnärer som omfattas av utställningen ”Tänd mörkret!” – men ytterligare några ska få plats.

På våningen under, alltså den andra, finns de serietecknande konstnärerna Gunnar Lundkvist med ”Klas Katt” och Joakim Pirinen med ”Socker-Conny”.

YA Konst Bild 5 litenKristina Abelli Elanders “4-ever U-nited”.

Också Kristina Abelli Elander måste ha varit influerad av tecknade serier. Hennes målningar – som av tvåsamhet och barn i ”4-ever U-nited” (1985) – är stiliserade och enkla, målade i vackra färger, rena, rara och klara, men i figurerna, liksom under själva materialet, bubblar oron och ifrågasättandet.

”Tänd mörkret!” är en vandringsutställning, producerad i Göteborg av Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Ändå är det som om utställningen vore specialgjord för Ystads konstmuseum, som om konstmuseichefen Thomas Millroth (och intendenten Ýrr Jónasdóttir) sammanställt den.

Millroth har också varit med från början. Jag rekommenderar – verkligen! – den pocketbokskatalog, som gavs ut när utställningen visades i Göteborg och där Millroth är huvudförfattare. I boken förenas konst och musik på ett tydligare sätt än i själva utställningen. Varför spelas inte tidstypisk musik i varje utställningsrum?

YA Konst Bild 6 liten

Ulrike Meinhof-monter.

Millroth har dessutom kompletterat utställningen med fler – ofta lokala – konstnärer. I bottenplanet, i före detta fotogalleriet, finns – det är ju Millroths specialitet – ett stort antal så kallade Artist’s books. Jovisst begriper jag att de måste ligga i montrar för att kunna bevaras, men böcker ska inte tittas på utan läsas. Jag vill bläddra i dem!

Förläggaren Bo Cavefors och konstnären Sture Johannesson hör också till komplementet. På 70-talet stoppades Cavefors utgivning av Ulrike Meinhofs texter och Kulturhuset i Stockholm stängde Johannessons utställning om Meinhof (och drottning Silvia).

Propagerade Cavefors/Johannesson för terrorism eller dokumenterade en tid i historien? Ställdes frågan: Vilken sorts samhälle föder terrorism? Då som nu, kan tilläggas. Har en liten monter på Ystads konstmuseum blivit aktualiserad på nytt – och därmed kontroversiell, på nytt?

Allra sist: I förra fotogalleriet hänger även några bilder (gouache och tusch) av Kalle Berggren, en annan favorit. Bilderna ur ”Resan till Åland” (från, tror jag, sent 70-tal) är lika drömska som realistiska med en ton av mardröm.

Alla foton: Bengt Eriksson

(Publicerat i Ystads Allehanda 2008)

Ystads konstmuseum (8): Foto

Härom lördagen var jag på Ystads konstmuseum. Ett tag sen sist och naturligtvis borde jag ta mej dit oftare men inte minst här i Skåne finns det ju så många gallerier och museer att besöka för en konstintresserad.

Nu hade i alla fall den pågående fotoutställningen med motiv från Österlen lockat mej till konstmuseet. Precis lika bra som jag trodde!

Carl Fredrik Ohlsson

 Foto: Carl Fredrik Ohlsson

 Även om Carl Fredrik Ohlsson, fotograf i Borrby, blivit mer känd för sina Österlenbilder så var det Emma Nordahls foton, kopierade från nyligen upphittade glasplåtar, som fascinerade mest. Hennes bilder på bröllopspar, skolklasser och familjer från Österlen på 1920- och 30-talen är – de måste beskrivas med detta utslitna ord – magiska. Eller kanske magnetiska? Trots de ”enkla” motiven lockar de till tittning. Länge.

Efter att ha varit uppe på tredje våningen och sett Ohlssons och Nordahls foton gick jag ner till bottenplanet igen för att ta en sväng genom fotogalleriet. Personalen hade nämligen vänligheten att informera mej om att det i den permanenta fotoutställningen i galleriet fanns fler foton av Emma Nordahl.

Emma Nordahl 2

Foto: Emma Nordahl

Det blev en chock. Först en smärre förvåning, som sen övergick i chock, irritation och ilska. Nordahls foton hittade jag mycket riktigt på väggen längst in, men i den större, yttre delen av galleriet fanns inga foton, där fanns ingenting: endast ett bord med böcker. Först trodde jag att det var en temporär lösning (ska målas om). Men jag fick veta att det är permanent. Fotogalleriet är nedlagt.

Det måste ha hörts ända till stationen när jag utbrast: Skandal!

Hur många kommersiella svenska fotogallerier finns det? Hur många kommunala fotogallerier? Hur många svenska konstmuseer har ett fotogalleri? Hur många av dessa museer finns i städer av samma – lilla – format som Ystad? Allt färre fingrar krävs, när man räknar ner. Fotogalleriet i Ystads konstmuseum är – var! – unikt.

Just fotoutställningarna har lockat mej till museet. I minnet finns för alltid holländaren Bert Teunissens foton av olika människor med sina julgranar och Bengt H. Malmqvists skivomslag på 50-talet. Två utmärkta utställningar med fotografer som ur det lilla och banala porträtterat både människornas och tidens själ.

Vilken anledning kan Thomas Millroth, museichefen, ha haft att lägga ner fotogalleriet? Inte ekonomin. När jag ber att få se fotogalleriets budget från, säg, år 2000 och framåt så är siffrorna otroliga. Hur är det möjligt att göra utställningar med så lite pengar? Som mest har utställningarna med externa fotografer under ett år kostat 12 000 kronor!

dagnyEPBengt H. Malmqvist tog foton till många skivomslag. Här till en EP med Owe Thörnqvist.

Menar Millroth – tvärtemot mej – att utställningskvalitén varit dålig eller ojämn?

Han har ju inte själv ansvarat för fotogalleriet utan överlåtit det till museets fotograf, Hans Permbo. Men nedläggning är väl i så fall inte den rätta åtgärden utan då får chefen se till att höja kvalitén.

Thomas Millroth är tjänstledig. Per mobiltelefon får jag tag på honom i en bil någonstans. Först säger han att museet fått en stor donation av ”artists´ books” (böcker gjorda av konstnärer, oftast i ett exemplar). Den enda säkra platsen för dem är fotogalleriet, där de kan övervakas av personalen.

Jag försvarar gärna Millroths försök att placera Ystad på den nationella och även internationella konstscenen genom att modernisera museet och ge det en konstnärlig spets. Men ska en konstform slå ut en annan? Är konstnärliga böcker viktigare än fotografi? Att placera böckerna i fotogalleriet borde inte ens vara en tänkbar tanke. Ingen får mej att tro annat än att man med en gnutta fantasi kan komma på en bättre lösning.

Millroth säger att fotoutställningarna ju inte upphör men ska varvas med andra utställningar. Fotografier ska även finnas bland övrig konst i museets permanenta avdelning. Slutsats: det blir färre och sporadiska utställningar, när fotogalleriet inte finns.

Också en personalfråga, menar Millroth. Personen som haft hand om fotogalleriet behövs till andra uppgifter. Men de foton som finns i museets ägo ska väl inte kastas på sopen? Samlingen måste ändå skötas om. Hur stor del av arbetstiden har Hans Permbo använt för att ordna fotoutställningarna? Knappast ens kvartstid.

(Dåliga) förklaringar – och inget försvar. Något försvar finns inte, vare sej för Millroths tilltag eller för kulturnämnden i Ystad som tillåtit det. Att museet och dess chef gör sej ett namn på konstscenen är  bra men Ystads konstmuseum ska väl också vara ett museum för just Ystad med omnejd. Konstnärlig spets bör ett museum ha men utan bas ramlar pyramiden. Det ska väl också komma folk till museet?

Emma Nordahl 1Foto: Emma Nordahl

Tänk Emma Nordahl i fotogalleriet. Ystads konstmuseum har i två omgångar fått cirka 500 av hennes glasplåtar. Om man hängde upp de nytillkomna, som repats och liksom blivit dokumentära av tiden, tillsammans med de tidigare, som kopierats och retuscherats finare och bättre, och dessutom annonserade efter foton som hon själv kopierat – vilken utställning! Och, det kan jag slå vad om, vilken publikdragare!

En annan utställning i fotogalleriet kunde innehålla dagliga foton från sida 3 i Ystads / Trelleborgs Allehanda. Mycket ovanligt att en dagstidning upplåter ett sådant, mer konstnärligt utrymme åt sina pressfotografer.

Om inte Thomas Millroth begriper hur unikt Ystads kommunala fotogalleri är och inte fattar att det måste finnas kvar, så återstår bara en åtgärd: att kulturnämnden tar det ifrån honom. Låt fotogalleriet bli sitt eget museum med egen chef och egen budget. Det skulle också kunna innebära att galleriet kunde jaga – och få – sponsorer till utställningarna. Större budget och ännu bättre fotoutställningar…         

Bengt Eriksson är (populär)kulturjournalist och bor i Vollsjö. Han fascineras av hur olika fotografer kan plåta samma motiv med samma sorts kamera och objektiv, från samma vinkel, med samma bländare och slutartid – men med helt olika resultat. Själv låter han sej endast fotograferas av hustrun (den enda han skänkt sin själ).

(Krönika i Ystads/Trelleborgs Allehanda 2005)