Japan gånger tre kvinnor (1): Jun Morioka – tur och retur Japan-Sverige

Det ligger två CD på bordet framför Jun Morioka: ett album med den japanska rockgruppen Gitane, där Jun Morioka är sångerska, och ett provexemplar av hennes kommande, första soloalbum (i Japan ska det släppas i mars 2000), som spelats in i Stockholm.

– Som medlem i Gitane sjunger jag och skriver texter men gör inte musiken, säger hon. Till soloalbumet har jag både gjort musiken och texterna. Jag är med på bägge skivorna. Men den första CD-n innehåller bara en bit av mej själv, på den andra finns hela jag.

Så pekar hon på provexet av sitt soloalbum. Det provisoriska omslaget är ett foto – några gitarrer och basar, ett halvt trumset – som Jun tog i en paus under inspelningen i Ping Pong-studion.

Men hur hamnade hon där, i Sverige och Stockholm? Varför spelade Jun Morioka in sitt album tillsammans med svenska musiker under ledning av Ulf Turesson från gruppen Freewheel?

De senaste åren har det skrivits mycket om svenska popmusikers och gruppers framgångar på den japanska musikmarknaden. Svenska popartister har både sålt plattor och turnerat i Japan. Vilket fått en, tycker jag, intressant fortsättning: svenska musiker turnerar med, svenska kompositörer skriver låtar åt och svenska skivproducenter gör skivor med japanska artister.

Jun Morioka, numera Elding i efternamn och bosatt i Stockholm, med Ulf Turesson på japansk TV 2011. 

Jun Morioka träffade Ulf Turesson i månadsskiftet september/oktober 1998, då han var i Japan för att turnera med en annan kvinnlig japansk artist. Jun jobbade som körsångerska på turnén.

– Jag åkte till Sverige i juni förra året, säger Jun Morioka.

– Ååå, jag tyckte så mycket om Stockholm. En sån trevlig trevlig stad! Så lugnt och stilla. Ping Pong-studion låg som på landet. Ulf och mina andra svenska vänner hade frid i sina hjärtan, livet och inspelningen fick ta sin tid. Jag åt middag med musikerna och deras flickvänner. Det var en sån hjärtevärmande stämning, så varmt och mänskligt.

– I Japan lever vi efter japansk tid. Den går så fort, mycket snabbare än tiden verkar gå i Sverige.

– Jag känner samklang med den svenska musiken, säger hon också. Den är ju nästan japansk. Ja, det finns nånting melankoliskt i de svenska popmelodierna – samma melankoli som i vår traditionella musik, i enka-musiken. Känner du till den? Vår traditionella musik är också sorgsen, det är mollackord och man gråter i texterna.

Är det någon skillnad mellan att spela in i Sverige och Japan?

– Om jag gör ett sångpålägg i en japansk studio så står åtminstone fyra-fem personer omkring mej och kommenterar, talar om att jag ska sjunga si eller så istället. I Ping Pong-studion var det jag som bestämde. Jag sjöng som jag ville sjunga.

– I Japan har man dessutom ett hårt inspelningsschema. Redan i förväg har man bestämt – exakt – hur många låtar som ska spelas in per dag.

Platsen för intervjun med Jun Morioka är Public Image Inc. i Tokyo – ett produktionsbolag med den egna skivetiketten U.L.F. (Underground Liberation Force). Något som tidigare inte fanns i Japan men de senaste åren blivit allt mer vanligt.

– Idag finns det säkert 1000 oberoende små skivbolag i Japan, säger Tetsu Hayashi, chef för Public Image. Och de ökar i antal. Tiderna har blivit svårare för de stora skivkoncernerna. Det är nedgång i försäljningen av CD-spelare, förstärkare och andra musikapparater. Och det får också bolagens skivavdelningar känna av – budgeten för skivproduktion skärs ner.

– Det finns, tillägger Jun Morioka, ett litet punkband (som den svenske journalisten på fonetisk japanska kallar Sobat, hoppas det blir rätt) som gett ut en skiva på en ”indie”-etikett. Den har sålt i 100.000 exemplar. Otroligt mycket!

På baksidan av sin biografi ritar Jun Morioka en skiss över den vanliga vägen mellan en japansk artist – eller snarare ”idol” – och publiken. Minst tre olika bolag är inblandade 1) ett managementbolag, 2) en skivkoncern, 3) ett skivmärke. Alla tre ska vara med och bestämma hur musiken ska låta och artisten se ut.

– Tills för bara några år sen, berättar Jun, var all japansk popmusik baserad på karaoke. När jag arbetade som kompositör åt andra artister måste jag hela tiden tänka på att inte göra för svåra låtar, inte använda för många ackord. För det var ju inte bara artisten som skulle sjunga – låten måste vara så enkel att varenda karaokesjungande japan klarade av att sjunga den.

Fortfarande finns det, har jag sett i skivaffärerna, speciella karaokespår med bara bakgrundsmusik på japanska singlar. Jun nickar instämmande och fortsätter:

– Dessutom lanseras många japanska poplåtar som TV-reklam. De första femton sekunderna är viktigast – man måste fånga lyssnarna med låtens första takter. Först därefter kan man börja komponera den riktiga låten.

– Japanska artister har inte heller någon royalty. En ny, ung artist får månadslön, som kan vara så låg att artisten precis överlever. Om skivorna börjar sälja så tjänar skivetiketten, managementet och skivkoncernen mer pengar – inte artisten.

Hur är det på Public Image då? säger jag och sneglar på Tetsu Hayashi.

– Här får jag dels en lön, säger Jun Morioka, dels har jag del i skivförsäljningen. Mitt soloalbum har gjorts i samråd med Public Image, men det är jag som har lagt upp inspelningen, det är jag som har haft sista ordet.

– Att jobba med gruppen Gitane är raka motsatsen. Gitane har kontrakt med skivkoncernen Tokuma. Det är ett högbudgetprojekt med stor reklambudget. Soloalbumet började jag planera för tre, fyra år sen, när jag var 25 år. Tidigare har jag sjungit i ett annat band och av någon anledning vill jag också vara del av ett band.

Jun Morioka Elding med en ännu nyare sång,”Lost In You”, inspelad i juni 2012.

Jun börjar prata om Sverige igen:

– Jag avundas de svenska kvinnorna, säger hon. De verkar så tuffa. Att vara kvinna i Japan är svårt, i synnerhet om man är ensamstående kvinna eller får barn.

Om jag fick barn eller gifte mej här i Japan, så måste jag ge upp min karriär. Ja, kanske inte hela men alldeles för mycket av den. I Sverige hjälper männen till med barnen.

– Långsamt, mycket långsamt är det på väg att ändra sej här också. Men då blir de japanska männen som galna! Jag vill leva mitt eget liv, på mina egna villkor. Och jag vill bidra till att förändra kvinnornas livsvillkor.

Du är ju en tuff japansk kvinna, både sångpoet och affärskvinna, som bestämmer över din egen musikkarriär. Finns det fler exempel på kvinnliga artister här i Japan som inte låter något managementbolag bestämma över dem utan går sina egna vägar?

– Det tror jag, säger Jun. Nej, rättar hon sej, det hoppas jag.

Vilka eller vem då?

Hon blir tyst. Hon tänker. Hon funderar. Länge. Länge… Hmmmmmm. Till sist säger hon:

– UA.

Men Tetsu Hayaashi skakar på huvet. Nej, också sångerskan UA (se speciell text om henne) är hårt styrd och beroende av sitt management, menar Tetsu.

– Nähä, säger Jun Morioka, då finns det väl ingen. Då är det väl bara jag.

(Gränslöst 2000)

Från musikalisk stiftelse till statligt musikverk

Stiftelsen Rikskonserter har ersatts av den nya musikmyndigheten Statens Musikverk. (Observera namnen och organisationsformerna. Redan de säger något om förhållandet mellan stat och kultur; förr och nu.)

Innan Rikskonserter till största delen gick i graven fick Klas Gustafsson i uppdrag att skriva boken ”Levande musik i hela landet – Rikskonserter från början till slut” (Bo Ejeby förlag).

Här kan man läsa om de tidiga musik- och konsertbyråutredningarna (den första tillsatt 1947), försöksverksamheten (start 1963) då Rikskonserter var mer av en propagandainstitution för konstmusik, breddningen till folk- och världsmusik, jazz- och även rockmusik, musikverkstäderna för barn, konsert- och turnéverksamheten med både utländska och svenska musiker, skivproduktionen…

Två delar av Rikskonserter lever vidare, den ena som förut och den andra mindre: EMS (Elektronmusikstudion) och skivmärket Caprice. Här och nu ska jag fokusera på den lilla smula som fr o m maj 2011 återstår av det ursprungliga Rikskonserter. Nämligen skivmärket – snarare än skivbolaget – Caprice.

En konsert är en upplevelse i stunden och hur stark upplevelsen än var så bleknar konserten bort i minnet. Medan skivutgivningar finns kvar. En skiva kan tas fram och lyssnas på igen och när som helst. Därför blir utgivningarna på Caprice och de föregående skivmärkena Expo Norr och Spela själv mer än musik: de är en evig dokumentation av den musikaliska bredd som präglade Rikskonserters verksamhet.

Boken ”Levande musik i hela landet” åtföljs av en samlings-CD med ”klingande axplock” ur Rikskonserters utgivning från 1968 och framåt. Spåren växlar mellan konstmusik, gospel, olika sorters jazz, musik för barn, svensk folkmusik, invandrad musik och världsmusik, ett spår kan nog karaktäriseras som pop.

Ändå ger samlingen blott en aning om Rikskonserters unika betydelse som skivbolag. Det gäller de inspelningar med musik från andra världsdelar, som blev en del av svensk utrikespolitik, omvärldsbevakning och u-hjälp, men också dokumentationerna av svensk jazz- och folkmusikhistoria.

Som musikskribent har jag kunnat fylla hyllorna med Rikskonserters EP-, LP och CD-skivor – från den första utgivningen 1965, där Stockholms filharmoniker framför Stravinskijs ”Våroffer”, till de senaste eller sista, t ex Cecilia Lindqvists produktioner av musik från Kina.

Inget annat skivbolag gödslade så med recensions- och andra gratisexemplar. På 70-talet kunde Rikskonserter dela ut gratisskivor istället för programblad vid en konsert och Caprice skickar än idag gratisex till musikinstitutioner, bl a musikhögskolor.

Rikskonserter hade – som statligt skivbolag – fler uppgifter än att kränga skivor. Den inspelade musiken var informationsmedel. I form av skivor spreds information om musiklivet i Sverige (och ibland i övriga världen).

Rikskonserter blev den – i praktiken – främsta bäraren av en statlig (fortfarande = socialdemokratisk) kulturpolitik med syfte att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. När så en borgerlig alliansregering tydligen ansåg att kommersialism inte kan medföra något negativt och bestämde sig för att stryka denna skrivning ur svensk kulturpolitik, då måste alliansregeringen förstås lägga ner vad man ansåg var en socialdemokratisk bastion.

Skivmärket Caprice skulle ha följt med i nedläggningen. Ända sen 70-talet hade den kommersiella skivindustrin krävt att staten slutar ge ut skivor, dels för att Rikskonserters utgivning konkurrerar med skivbranschen (ett kommersiellt krav) och dels för att statlig skivproduktion är slöseri med skattebetalarnas pengar (där blev det ett politiskt krav).

Chansen kom 1972 när Sverige fick en borgerlig regering. Men Jan-Erik Wikström folkpartistisk utbildningsminister med ansvar för kultur, stod emot. ”För egen del”, svarade han på branschens påtryckningar, ”anser jag att Rikskonserters fonogramutgivning verksamt har bidragit till att berika det svenska musiklivet.”

Ingen vild gissning att skivindustrin ännu en gång idkat påtryckning – och nu med ett mer lyckat resultat – på en borgerlig regering. Det tål att funderas på att Folkpartiet Liberalerna, som partinamnet lyder, tagit ett så långt steg åt höger att det på 2000-talet inte finns någon wikströmsk folkpartist.

Caprice skulle läggas ner i sin helhet och det klingande innehållet säljas ut. Om vad som sen hände finns två versioner. Enligt den ena versionen insåg regeringen att Rikskonserters inspelningar var en del av kulturarvet och därför bör bevaras av staten. Enligt den andra försökte man att hitta ett privat skivbolag som övertog inspelningarna och förband sig att återutge dem. Men det lyckades inte. Av en naturlig anledning: Rikskonserters/Caprices backkatalog är inte kommersiell, få återgivningar går att tjäna pengar på.

Därför har skivmärket Caprice (tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket, Musik- och teatermuseet, Svenskt vis- och jazzarkiv och Elektronmusikstudion) nu blivit en del av Statens Musikverk, den nya myndigheten för musik.

Caprice blev delvis kvar – som ett återutgivningsmärke. Enligt det första beslutet skulle Caprice endast ägna sig åt att återutge sina egna skivor, nu har uppdraget breddats till återutgivning av inspelningar som finns inom hela myndigheten. Men det handlar fortfarande om att återutge.

Det är här som ordet kulturarv får den motsatta betydelsen kulturarva och tanke blir otanke. Gårdagens klingande kulturarv, som nu ska värnas, hade ju inte funnits kvar om inte Rikskonserter dokumenterat musiken med inspelningar. Dagens klingande musik kommer aldrig att bli ett kulturarv, eftersom Caprice förbjudits att göra inspelningar. Caprice ska endast återutge tidigare utgivna skivor.

Om EMS vill gör en skiva med inspelningar från sin studio eller Visarkivet ge ut dokumentationer av vis-, folk- och jazzmusik så får de inte använda den skivetikett som finns inom myndigheten. De måste söka sig till privata skivbolag. Inte heller kan Caprice ta initiativ till en ny utgivning med material från andra delar av myndigheten.

Låt mig ge ett par konkreta exempel. Cecilia Lindqvist producerade inspelningar med de kinesiska instrumenten qin och xiao, Caprice gav ut musiken på skiva och Rikskonserter ordnade en turné med musikerna. Albumet med qin-musik är världsunikt. Hade då ingen annan i Sverige kunnat göra detta? Kort svar: Nej.

I dagarna kom ännu ett nytt – och världsunikt – album med Kurash Sultan, en i Eskilstuna bosatt kinesisk flykting som ägnade sig åt att dokumentera den uiguriska musikkulturen. Efter hans död donerades inspelningarna till Svenskt visarkiv. Hade något annat skivbolag velat ge ut Kurash Sultan? Högst osannolikt, kanske ett litet skivmärke för folk- och världsmusik utan möjlighet att marknadsföra albumet och använda det som informationsmedel om en förtryckt kultur.

Detta var den sista nya utgivningen på Caprice. Om Caprice, som planerat, återutger dubbel-LP:n med jazzmusikern Don Cherrys svenska inspelningar och i arkivet råkar ha några låtar som inte fick plats förra gången, så får inte Caprice ta med de överblivna inspelningarna som extraspår. För då är det ingen återutgivning längre utan en nyutgivning.

Det låter dumt men det stämmer, det vet jag alldeles säkert efter att ha ringt generaldirektören Stina Westerberg och fått det bekräftat.

Stina Westerberg, generaldirektör på Statens Musikverk. Foto: Jan-Olov Wedin

Statens Musikverk ska, enligt sin förordning, bl a ”främja ett varierat musikaliskt utbud /–/ präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet”. Men detta gäller inte för Caprice, enligt generaldirektören. Caprice hör till bevarandeavdelningen inom Statens Musikverk. Tänk att Moderna Museet inte skulle ha tillåtelse att köpa in nya konstverk och göra utställningar med dagens konstnärer – för att man då konkurrerar med privata gallerier. Exakt så ska skivmärket Caprice fungera.

Det kan inte finnas någon kulturpolitik bakom detta, endast ideologi.Det kan inte finnas några tankar, endast otankar. Det handlar inte om att bevara ett klingande musikarv, tvärtom är alliansregeringen på väg att göra Sverige klingande kulturarva.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2011)

PS. Efter att jag skrev ovanstående har Stina Westerberg och Statens musikverk ändrat sig, gjort tvärtom. Skivmärket Caprice ska nu kunna ge ut alla inspelningar som finns inom Statens musikverk, tidigare utgivet på skiva eller inte.

Det vill säga, detta har jag hört från olika håll på Statens Musikverk. Men det finns ännu så länge inget exempel på det. Det blev ju inga extraspår på det återutgivna Don Cherry-albumet…

Återstår alltså att höra.