”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Kristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Den mästerlige Ilmar Reepalu

En debatt kräver två parter. Utan motpart svävar inläggen som papperssvalor i luften, för att långsamt sjunka till marken.

Så kan debatten om – mot – Malmö kommuns beslut att stänga Hipp sammanfattas. Vi diskuterar med oss själva: hur många frågor vi än ställer, hur mycket kritik vi än framför, så kommer inga svar. Det är tomt på andra sidan bordet.

Istället för att skriva ännu fler inlägg borde Hipp-debattörerna enas om att ställa en enda fråga, egentligen den enda viktiga: Var finns Ilmar Reepalu?

Sen oktober förra året har jag – och fler journalister med mig – enträget men förgäves färsökt intervjua finanskommunalrådet Ilmar Reepalu (s) om kulturpolitiken i Malmö. Att tränga igenom hans sekreterare är omöjligt. Inte heller ringer han tillbaka, besvarar inte ens e-post.

Under dessa månader har Reepalu synts och hörts i media, men enbart när han själv haft nytta av det. Han ställer upp när han kan visa sig från sin bästa sida, för att berätta om något positivt som är på gång i kommunen, men undviker journalister som pesten när han vet att han kommer att få kritik och tvingas visa sin andra sida.

Ilmar Reepalu är politisk mästare på att utnyttja massmedia (det är väl bara Sven-Olle Olsson i Sjöbo, på sin tid, som kunnat tävla med honom i denna gren). Reepalu vet när han ska tala och när han hålla munnen stängd liksom dörren till rummet i Malmö stadshus.

Förutom att det är oförskämt mot de kommunala kulturinstitutionernas styrelseledamöter och de s-politiker som utåt får representera och schavottera för kulturpolitiken, så är det fullständigt oacceptabelt att en folkvald politiker behandlar sina väljare, de anställda på Malmös kulturinstitutioner och kulturkonsumenterna i Skåne på detta sätt.

Det är Ilmar Reepalu – och ingen annan – som har svar på de frågor som ställts om såväl Hipp som tidigare Malmö Musikdramatiska Teater. Som kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd har han det yttersta ansvaret för kulturpolitiken i Malmö.

Han förvaltar nyckeln till penningkistan, kan låsa eller låsa upp. Han drar i de trådar som får de s-märkta kulturpolitikerna att agera.

Kräv att han visar sig!

Kräv att han öppnar munnen!

Kräv att han besvarar frågorna!

Kräv att Ilmar Reepalu ställer upp på en offentlig debatt om den kommunala kulturpolitiken i Malmö, eller åtminstone utlyser – det är det allra minsta – en presskonferens där han svarar på massmedias frågor.

(Dagens Nyheter 2000)