3 X mina himmalag

1. Den både fotbolls- och kulturintresserade YA-läsaren vet att jag har ett hjärta med varsin kammare för mina bägge himmalag.

Eftersom jag (född i Stockholm för pensionärslänge sen och bosatt i Skåne sen 1972) satt på Nya Söderstadion och upplevde mitt ena hemmaderby mellan Hammarby och Malmö FF, så sitter jag också (söndag den 6/11) på Malmö Nya Stadion för att se det omvända hemmaderbyt.

Men fotboll i november?! Brrrrrr. Skulle tagit med mig bandyportföljen.

Galanto Rosenberg-tifo. Mobilfoto: Bengt Eriksson 

2. Slarv (Hammarby) och grovmissar (Malmö). Trist match. Fast MFF har fler chanser och där blev det 1-0.

I pressrummet finns tårtor med bild på SM-guldvinnarna – men färgen är Hammarbygrön.

Jag sitter vid mittlinjen och jämför den lilla Bajenklacken på ena kortsidan med den stora MFF-läktaren på den andra. De är faktiskt jämnstarka.

Mer än så ska väl hemmafans prestera, även om guldet är klart? Inte heller Malmös allsång kommer i närheten av när hela Söderstadion allsjunger ”Just idag är jag stark”.

3. Fast tifon – en jättebild på Markus Rosenberg som växer upp vid Malmöläktaren – är maffig. En sån vill man ha på Kennedy Bakircioglü!

Efter paus kommer Galanto (mitt smeknamn på honom) Rosenberg in på plan och gör strax två mål.

Alltså 3-0. Åkej, Hammarby är visserligen alltid bäst men idag var dom inte bra.

Ja, jag erkänner: mitt barndomshjärtas Hammarbykammare är något större. Summering: SM-guld till MFF och Bajen kvar i Allsvenskan.

Jättebra och gott så.

(Ystads Allehanda 2016)

Klicka här och läs min rapport från Hammarby – Malmö på Nya Söderstadion också.

Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)

Ny sångpoesifavorit: Louice Ottosson

Louice Ottosson i det kvinnliga singersongwriter-tältet på Stockholms folkmusikfestival vid Hässelby slott igår. I-phone-fotat av Bengt Eriksson

Det går – som tur är är – aldrig över. Jag blir fortfarande lika glad och varm i hjärtat när jag har lyckan att få höra en ung och ny och för mig tidigare ohörd personlighet i musiken. De tar ju aldrig slut, det växer alltid upp nya musikaliska personligheter och det finns inget bättre, inget härligare att så att säga höra dem födas, resa sig upp, börja gå och springa…

Oj, vilka personliga låtar hon gör, Louice Ottosson. Hennes sånger liksom bara börjar och fortsätter och tar vägen var som helst såväl i texterna som rytmerna och särskilt i melodierna. Singersongwriting möter jazz som hos en – fånig jämförelse men föreslå bättre själv då – ung, kvinnlig Mose Allison från Norrköping (Göteborg och Stockholm). Ja, hon spelar elpiano också, med ett jädra rytmiskt driv.

Hör själv i nedanstående inspelning från Engelen i Stockholm tidigare i år. Louice Ottosson framförde också då, fast där med kompband, bästa låten från igår: ”Mitt andra hem”.

I CD-spelaren: Irma Schultz Keller

Irma Schultz Keller
Sånger från gläntan
(Katarina Församling & Blå Rymd)

Mitt nyckelord: tröst. Eller mer högtidligt: frid.

Irma Schultz Keller har valt ordet glänta som utgångs- och vilopunkt för sin nya skiva – som i albumets titel, ”Sånger från gläntan”, och namnet på en dikt, ”Gläntan”, hon tonsatt av Tomas Tranströmer.

Hon har satt musik till dikter av Karin Boye och Ylva Eggehorn också. Fast de flesta sångerna är egna.

Stilla, sprött och vackert. Och trösterikt, hennes sökande efter den glänta som kan ge tröst blir min tröst.

Till exempel sången ”Håll om mig”. Skildrar den sökandet efter Gud eller mänsklig närhet, ett desperat inre eller en naturkatastrof i Stockholm? Hon framför den så fint, både vädjande och hoppfullt.

Psalm? Gospel? Amerikana? Visa? Allt men ändå inte.

Sången och musiken kommer djupt inifrån Irma Schultz Keller. Jo, hon är troende numera. ”Som fjärilen”, framförd med Katarina Kammarkör, är en annan vacker sång där sökandet fortsätter.

Ända sen systrarna Irma och Idde Schultz på tidigt 80-tal var med i gruppen Zzzang Tumb har de hört till mina favoritsångerskor. Irmas album ”Sånger från gläntan” gör mig, kort sagt, så glad.

(Hifi & Musik 2015)

Sommarkrimi

Brottsplats Bahia
Andra titeln i Kjell Erikssons brasilianska polisserie, ”Smärta” (Ordfront), är fotbollsaktuell. En viss Roland Nilsson (?!) får i uppdrag att resa till Brasilien och hitta ett projekt att stödja inför VM. På en ö i Bahia finns en plan och ett lag. Men våldsamma konflikter uppstår, två bröder mördas och den sävlige kommissarie Santos, som helst bara vill dricka öl och knulla, måste börja utreda.

Brottsplats Gotland
Öns deckardrottningar får ursäkta. Gotlands främsta deckarförfattare heter fortfarande Håkan Östlundh. ”Män ur mörkret” (Forum), precis utgiven, är ännu en välskriven och väluttänkt polisroman om, låt säga, vardagsmord. Tyvärr lär det också vara sista titeln i serien om Gotlandspolisen Fredrik Broman.

Hemåt till Dalarna
Med ”Bortfall” (Alfabeta) har Ingrid Hedström inlett en ny deckarserie med Astrid Sammils, tvångssjukskriven diplomat, som problemlösande hjältinna. Hedström känns igen: efter bara några få sidor börjar hon tvinna en tät kriminal- och samhällsväv som går från då- till nutid, från Dalarna till Rumänien med läkemedelsindustrin som varp.

Irländsk samtid
Tana French är Irlands nya deckardrottning. I ”Otrygg hamn” (Bonniers; övers: Peter Samuelsson) skildrar hon – genom kriminalinspektör Michael ”Scorcher” Kennedy – den irländska högkonjunkturens plötsliga nedgång. En familj hittas död – eller döende – i ett av byggboomens bostadsområden, där husen står halv- och fallfärdiga. Ur polisromanen växer en samtida samhällsroman.

Obehagligt
Mästerligt skriven med dubbla berättarperspektiv. Eller så våldsam och ”vidrig”, enligt en kritiker, att den inte borde getts ut. Olika åsikter om ”Fågelmannen” (Modernista; övers: Peter Lindforss) av Mo Hayder. Intrig: i Greenwich, London härjar en nekrofil seriemördare som syr in levande fåglar i offren. Första titeln i Hayders serie om Jack Cafferty, ännu en speciell kriminalkommissarie.

Advokatdeckare
Michael Connellys nyare serie om advokaten Mickey Haller är nu nästan bättre än hans tidigare om kommissarie Bosch, båda verksamma i trädgårdshelvetet Los Angeles. I ”Skuldens gudar” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) rannsakar advokaten Haller – än en gång – sitt yrke och sig själv. En prostituerad och tidigare klient hittas död, trots att Haller ju hade räddat henne undan gatan.

Talade deckare (1)
I väntan på seriens femte, avslutande del, som äntligen lär vara på gång, kan man nu också lyssna på Kristian Lundbergs atmosfärrika = riktigt ruggiga noir-romaner om och med Nils Forsberg, alkoholiserad kriminalpolis i Malmö. De hittills fyra titlarna finns som talböcker i samlingsboxen ”4 X Forsberg” (Tundell Salmson). Bästa möjliga uppläsare också: Torsten Wahlund.

Deckarnoveller
Eller krimineller, för att använda Aino Trosells varumärkesskyddade ord. ”Min grav är din” (Lindelöws) är Trosells andra samling med krimineller, av vilka vardagshjältinnan Siv Dahlin förekommer i fyra. Precis så lagom mycket längre noveller/krimineller att en hel historia får plats. Miljö: vardag, alltid vardag.

Talade deckare (2)
Aino Trosells nya kriminellsamling finns även som talbok. Fast Trosells kortkrimi ”Isbränna” (bägge Tundell Salmson) rekommenderas ännu mer. Omöjligt att sluta lyssna på Stina Ekblads suggestiva uppläsning av berättelsen om en kvinna, Ritva, som förlorar sin son och vad detta gör med henne – tvingar Ritva att göra – för att kunna hantera sin sorg och ändå leva vidare.

Prisade deckare i pocket
De titlar som Svenska Deckarakademin utsåg till 2013 års bästa svenska och bästa översatta deckare samt bästa debut finns nu i pocket: Christoffer Carlssons blandning av noir- och polisroman, ”Den osynlige mannen från Salem” (Pocketförlaget), Dror Mishanis lågmälda polisroman om en förstad till Tel Aviv, ”Utsuddade spår” (Brombergs; övers: Nils Larsson), och Thomas Engströms spionroman med Berlin som miljö, ”Väster om friheten” (Bonnier Pocket).

Danskt i pocket
Ett par av de just nu bästa danska deckarna har också kommit i pocket: Sara Blædels ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) där kriminalinspektören Louise Rick utreder ett fall bland barnhemsbarn och Lene Kaaberbøls/Agnete Friis ”De oönskade” (Bonnier Pocket; övers: Margareta Järnebrand) där Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg
hamnar bland romska flyktingar och dansk rasism.

Titta på deckare (1)
För den som inte sett årets mest suveräna tv-serie kan det – en regnig semesterdag eller stilla natt – vara dags att koppla datorn till tv:n och gå in på HBO Nordic. Där finns de åtta avsnitten i serien ”True Detective” om två poliser i Louisiana. Genre: country noir med så mörk färgton att den blir svart.

Titta på deckare (2)
I SvT:s Öppet arkiv finns äldre deckare att upptäcka eller återse. Som ”Halsduken” (polisserie i åtta delar av Francis Durbridge), ”Societetshuset” (serie i sex delar med originalmanus av Kerstin Ekman) och en mängd avsnitt av skojdeckaren ”Snoken” (svensk privatdetektiv med kontor/bostad på en husbåt i Stockholm).

Deckarfunderingar
Dorothy L Sayers fem kluriga essäer om Londons evige mästerdetektiv har samlats i boken ”På tal om Sherlock Holmes” (Ellerströms; övers: Per Olaisen). Hon tar upp så viktiga frågor som vad doktor Watson egentligen hette i förnamn och hur många fruar han hade. Intellektuellt och skämtsamt, på största allvar och mycket roligt. Ja, nördigt är ordet.

Brottsplats Stockholm
Kriminalreportern Börje Heed (1947-82) skrev och berättade som en deckarförfattare. Förstameningarna i de kriminalhistorier som samlats i boken ”Brottsplats Stockholm” (Natur & Kultur) kunde inleda vilken deckare som helst. Med den skillnaden att här skildras autentiska brottsfall: bankrån, terrordåd och vardagsvåld vid förra sekelskiftet, under krigstid och rekordår.

Titta på deckare (3)
På TV4 Play kan man se de fem – nya – filmatiseringarna av Maria Lang-deckare. Skiftande kvalitet men ”Inte flera mord” och ”Kung Liljekonvalje av dungen” rekommenderas: den ena för att Stina och Ylva Ekblad gör en uppvisning i skådespeleri som systrarna Petrén och den andra för att amatördetektiven Puck (Tuva Novotny) analyserar Lang som deckarförfattare i en film i filmen.

Nedladdade deckare (1)
Att skaffa sig en läs- eller surfplatta kan vara ett bra tips för deckarläsare. Till exempel har Kerstin Ekmans 50- och 60-talsdeckare – som ”30 meter mord”, ”De tre små mästarna” och ”Den brinnande ugnen” (Bonniers) – kommit som e-böcker efter att länge ha varit utgångna. De finns dessutom på biblioteken, bara att gå in på nätsidan för ens lokala bibliotek och ladda ner.

Nedladdade deckare (2)
Även Stieg Trenters klassiska detektivromaner från mitten av 40-talet och framåt – till exempel ”I dag röd”, ”Roparen” och ”Sturemordet” – kan nu lånas elektroniskt från biblioteken. Liksom hans tidiga, mindre kända deckarnoveller: ”Mördande fanfar”, ”Död i dimma”, ”Sista tåget från S:t Lazare” (alla Bonniers) med flera.

Svensk doldis
Ulla Bolinder har gett ut många kriminalromaner men är ändå en svensk deckardoldis. Upptäck henne! I nya ”Trauma (Förlaget Orda) fortsätter hon att skriva på sitt egenartade sätt. Jenny, 17 år, hittas död. Utredningen skildras genom utskrivna polisförhör, telefonsamtal, brev med mera. Resultat: ännu en högst speciell deckare.

Brottsplats Sandhamn
Först var det mer åt romanshållet (skulle juristen Nora och polisen Thomas få ihop det?) men Viveca Steen skriver numera riktigt bra deckare. ”I maktens skugga” (Forum) – sjunde titeln – spinner kring gamla traditioner, nyrik överklass, rysk finansmarknad och mordbrand. Lite slutna rummet-känsla – med vattnet kring Sandhamn och övriga små öar.

Privatsnok i London
”Gökens rop” (W&W; övers: Charlotte Hjukström) är J K Rowlings debut i kriminalgenren under pseudonymen Robert Galbraith. Hon skrev med ett leende. Resultat: mycket engelsk pastisch på hårdkokta deckare med en privatsnok som problemlösare. Typ Agatha Christie och Raymond Chandler stämde träff i London.

Italienska brottsplatser
Sicilien hos Andrea Camilleri och Venedig hos Donna Leon. Den sååå italienske kommissarie Montalbano respektive Brunetti, som kunde vara kriminalkommissarie i säg England. Mer gestikulerande deckargåtor och stilla utredande – men bägge med maffian som kriminell klangbotten. ”Terrakottahunden” (Modernista; övers: Barbro Andersson) är en Camilleri-klassiker som återutgivits och ”Inte ens i döden” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) en ny, som alltid lika venetianskt stämningsfull polisroman av Leon.

Action
Våldsfyllt och cyniskt. Nej, borde inte gilla det här. Men amerikanen Roger Hobbs skriver så effektivt – snabb handling, action i varje stycke – i sin deckardebut ”Ghostman” (Bokfabriken; övers: John-Henri Holmberg) att jag rycktes med och läste i ett svep. Intrig: Jack Delton, så kallad ”ghostman” som kan få rånbyten och rånare att försvinna, anlitas för att städa upp efter ett casinorån som slutade med blodbad.

Fantastiskt franskt
”Spökryttarna från Ordebec” (Sekwa; övers: Marianne Öjerskog) är ännu en verklig och overklig, övernaturlig och helt naturlig deckare av franska pseudonymen Fred Vargas. Äldre dam från Normandie berättar för kommissarie Adamsberg att hennes dotter sett nattliga spökryttare. Enligt sägnen ska de vara på jakt efter ostraffade brottslingar…

Österlen-noir
Till hösten kommer Malmös och Österlens noir-författare Olle Lönnaeus med en ny deckare. Missat de tidigare? Gör inte det, läs ikapp i så fall. Alla tre – med mörka, hårdkokta miljöer från trakten av Tomelilla – finns i pocket: ”Det som ska sonas”, ”Mike Larssons rymliga hjärta” och ”En enda sanning” (alla Ponto Pocket).

(Några färre tips i KvP 2014)

Utsikt från ett kaffekopp på Malms konditori

Andra kan ha sommarstugor, ofta kanske på orten där de växte upp. Vi har en sommarlägenhet på Söder i Stockholm. Så brukar jag skriva någon gång om året och rapportera om vad som hänt sen sist i trakten av Hornstull och Högalid, där lägenheten finns.

Medelåldern stiger med 30 år när vi anländer. Hipsterfiering är ordet. Kring t-banestationen Hornstull har det byggts en galleria med ni vet nog vilka klädkedjor, hipsterkorv, hiphop-Petters burgare och förstås en liten sushiservering. Nere vid Hornstull återfinns de unga hipstrarna, som nu flyttat just hit på Södermalm.

Nej, jag klagar inte – inte när det också finns en bokhandel i nya Hornstull. Och fortfarande vid min ålder så trivs jag (liksom Stieg Larsson gjorde) på Kafé Copacabana (andra sidan Långholmsgatan) och på Café Dello Sport (hörnet av Högalids- och Pålsundsgatorna), där tiden stått stilla i snart 20 år.

Mitt i Sofielundsplan år 2014.

På Dello Sport alltså, uppe på vårt Högalid. Inga hipsters och knappt någon digital f-skattare med kontor i datorn och laptop på cafébordet bredvid latten. De syns på caféerna ner mot Bergsunds strand men inte på den här sidan Långholmsgatan.

Dellos kundkrets är densamma som för 10-15 år sen. Eller ser åtminstone likadan ut: samma ansikten och klädsel, samma kulturvänster. Yrken: skådespelare, tv-manusskrivare, författare och så vidare. Ja, de verkar ha samma ålder också, nu som då: de som flyttar ut ersätts av kulturmänniskor av samma sort och utseende.

För att inte ruineras av parkeringsautomater och lockas köra bil i stan så brukar jag ställa bilen på en gratisgata söder om Söder: närmare bestämt vid Sofielundsplan, där jag växte upp.

Sofielundsplan med före detta Slakthusskogen – ni ser väl picknickkullen? – och Nynäsmotorvägen in mot stan.

På väg dit över Skanstullsbron hör jag på Ring P1 med Tomas Tengby. En kvinna ringer och säger att nu – efter att ha sett SD:s valaffischer i tunnelbanan – ska hon ”organisera sig” i betydelsen se till att hon aldrig går ut på stan utan att ha lösa pengar i fickan.

Flanerar längs Pastellvägen, min barndoms gata, på vilken vi ungar spelade landhockey och nån gång ibland bara stannade upp för en enstaka bil.

Tittar på den fotbollsplan som inte längre finns: en hel sommar tränade jag på att skjuta lika hårt med vänster- som högerfoten (skulle bli proffs i Italien, ju).

Fortsätter genom det som var Slakthusskogen med träd, buskar, en kulle, ett par ödledammar (någon sommar utnämnt till Stockholms renaste badvatten) och en backig bana där jag och blivande journalistkollegan Ingemar Unge körde cykelcross (vill jag minnas, se hans bok ”Paradiset under globen”).

Ställer mig utanför före detta Malms konditori, idag pizzeria och (med ny-s) sportsbar, och blickar ut över den Sofielundsplan som försvunnit och kommit tillbaks i olika trafikplanevarianter. Nu finns den knappt alls. Det enda som syns: Nynäsmotorvägen in till stan och hela den stora idrotts- och konsertfamiljen av Globar, Kupoler och Bollar.

Före detta Malms konditori. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Där en av bensinmackarna ligger satt familjen Eriksson med en picknickkorg på helgerna. Det är faktiskt tårfyllt. Sofielundsplan år 2014 liknar förorten till helvetet. Någon gång ska jag skriva boken om förändringen – ja, skändningen – av Stockholm med utsikt från en kaffekopp på Malms konditori vid Sofielundsplan, start tidigt 50-tal och framåt.

Går över Nynäsvägen till Gamla Enskede och hamnar i det som verkar vara en idyll. Större och mindre villor, radhus och små hyreshus (fast numera väl med bostadsrätter). Alla samhällsklasser sida vid sida, ännu mer förr än idag. Så som vissa kan hävda att vi bör bo för att lära oss av varann, förstå och acceptera. De som tycker det borde ha gått i Enskede skola.

Där står jag nu och tittar på Anna Odells (alla har väl sett filmen ”Återträffen”?) och min gula skola, alltså den ovannämnda slottslika byggnaden. Känslan är masochistisk. Många år mellan min och Annas skolgång men samma kort sagt jävla skit som satt kvar i väggarna.

För att lugna mig går jag ner till huset med före detta Enskede Bio och ler lite när jag minns filmen ”Den gyllene skivan” – med rocksångaren Terry Dene – som jag såg just där. (Ep:n med låtarna från ”The Golden Disc” finns på Spotify).

Lunchpaus: macka och latte (?) på Camilla Läckbergs fik i förra Konsumbutiken på Stora Gungans väg. Ungt och nice, som en del av Hipstersöder. Riktiga namnet är Gamla Enskede Bageri men jag såg ju på tv att Camilla (bosatt i närheten) brukar sitta här med laptoppen och författa. Nej, inte idag…

När jag ska åka ifrån idyllen in till storstadsjäktet igen sitter en äldre romsk kvinna på marken vid Sandsborgs t-banestation. Jag letar i fickan och stoppar några för mig överflödiga pengar i burken.

(Krönika i Ystads Allehanda 2014)

Egen bokreklam

Preliminärt bokomslag. (Ordet ”deckare” i förlagsloggan ska förstås bort!) Foto: Birgitta Olsson. Utgivning i augusti 2014.

Bengt Eriksson (f. 1947) har varit frilansjournalist i 45 år och bott nästan lika länge i Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö i Skåne. Det är därför som hans nya bok fått titeln ”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här”.

Han har tidigare gett ut böcker om musik och deckarlitteratur – bägge ämnena finns med i nya boken men här handlar texterna om livet och kulturen på landet, närmare bestämt i Vollsjö, övriga Färs härad och på Österlen. Lokalt? Endast för närmast berörda?

Absolut inte! Tvärtemot! Under många år har Eriksson jämfört kultur- och livsbetingelserna på landet och i stan – och allt mer ilsknat till över värderingen av lokal- kontra rikskultur! Varför skulle konst, musik och annan kultur som skapas i övriga landet vara mindre värd än den i Stockholm? Och lever människor sämre på landsbygden?

”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här” innehåller olika sorters korta, personliga texter – arga utbrott, allvarliga analyser och roande skrönikor – som skrivits till såväl riks- som lokaltidningar. Och ändå, trots att texterna varit publicerade förut, så är de lika levande idag. Vilket säger något om både livet på landet och journalisten Bengt Eriksson.

Boken innehåller också en bildavdelning där fotografen Birgitta Olsson tar med oss till Tosterup, som Piraten kallade Vollsjö i sina berättelser, i såväl sommar- som vinterskrud.

Ännu en – kvinnlig – polisroman inifrån

Cherstin Juhlin
Bryggan
(Recito)

Cherstin Juhlin, numera pensionerad polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad, har skrivit sin andra deckare om Annika Vester, också polisinspektör och brottsutredare i Kristianstad med omnejd (inklusive Åhus).

Ännu en polisroman inifrån – och det märks, också den här gången.

Trots att det handlar om mord – vilket ju en deckare ska göra – så anstränger sig inte Juhlin för att skapa action utan berättar så autentiskt som möjligt om främst den kvinnliga polisens arbete och även privatliv.

Nej, jag kan inte vara säker men det känns ovanligt verklighetsnära.

Resultat: ett porträtt av en medelålders kvinna och polis.

”Bryggan” är en kvinno- och livsroman lika mycket som kriminal- och polisroman. Annika Vesters privata bry med sina gamla föräldrar blir nästan mer spännande än mordutredningen.

Själva kriminalgåtan känns inte heller konstruerad.

Misshandeln och mordet som ska följa långt i romanen bottnar i människornas liv och blir en närapå logisk följd av förhållandet mellan en ensamstående kvinna, några män och hennes son. Det skulle inte förvåna mig om jag slog upp Kvällsposten och såg en artikel om en liknande händelse rätt ur verkligheten.

Cherstin Juhlin berättar så bra att hon borde kunna jämföras med många mer kända och framgångsrika deckarförfattarinnor. Nästan, vill säga.

Skillnaden mellan henne och svenska deckardrottningar är att de senare ofta skriver sina slutmanus i tätt samarbete med flinka förlagsredaktörer. Juhlin har skrivit själv (med lite ”skrivtips och peppning” från några författarkollegor).

Även om ”Bryggan” är ett lyft i jämförelse med föregångaren ”Anagram” så hade också den nya boken förtjänat en sista redaktionell genomgång (ytterligare lite språklig puts, några nedstrykningar, en lätt omdisponering av de olika tidsplanen) för att bli riktigt bra.

Inte mycket, bara finputs, det där lilla sista och extra som behövs.

(KvP 2013)

Semesterkrönika

Andra har sommarhus men vi har en sommarlägenhet. När vissa reser till semesterorter utomlands så åker vi till Stockholm på semester. Fast det stämmer inte riktigt. Det är egentligen en arbetslägenhet och den ligger i utkanten av Södermalm (om man räknar söderifrån och Vollsjö).

Vilket faktiskt inte är samma sak som Stockholm. Och just detta gör Högalid/Hornstull till vår semesterort. Ja, semesterby. Varma, soliga sommartider finns likheter mellan Högalid/Hornstull och vilken semesterby som helst i Frankrike, Italien, Spanien, Grekland…

Massor av krogar och caféer med uteserveringar där folk sitter och äter och dricker och pratar till långt inpå kvällen medan Högalidskyrkans systrar (de bägge tornen) slår halva och hela timmar. Fullt – ja, överfullt – överallt.

Mycket att välja på när man ska äta lunch eller middag: arabiskt/mellanösterländskt på Högalidsgatan (där vi bor), spanska tapas i hörnet till Långholmsgatan och italienskt mitt emot, krogen med finhamburgare på Varvsgatan, kinesiskt, tyskt och mexikanskt vid Bergsund strand och flera sushi-krypin. Eller kanske en macka på något av kaffeställena längs varje gata och nära nog i varje hus ner till tunnelbanan vid Hornstull.

Högalidssystrarna. Foto: Bengt Eriksson.

Man får favoriter, förstås. På Cinnamons uteservering (Varvsgatan) sitter vi fortfarande gärna en solig förmiddag med Stockholms allt tunnare morgontidningar och de sicilianska VIP-pizzorna på Café dello Sport (hörnet Högalids- och Pålsundsgatorna) är utom konkurrens.

Besvikelser får återkommande sommargäster också stå ut med. Den billiga och bra indiska restaurangen har bytt ägare och är inte så billig och bra längre. Och favoritsushin har visst bommat igen. Kafé Tjoget – nog Stockholms sista ölkafé – är en evig besvikelse. Hur många år har den varit stängd? Tillvarata kulturarvet och återöppna Tjoget som ölkafé!

På närbelägna Långholmen finns – som det ska på en semesterort – strand- och klippbad. Vi shoppar vinyl och cd i Mickes begagnataffärer (Långholmsgatan), promenerar i Tantolundens grönska och slinker efter middagen över Långholmsgatan ner till Lasse i parken för att höra lite live-musik. Legendarerna Bill Öhrström och Kenny Håkansson spelar blues ena kvällen och nästa blir det country med gruppen San Fairy Ann.

Vid och över tunnelbanestationen har ett UFO – nya Hornstullsgallerian – landat med kläd- och andra butiker samt ännu fler krogar och caféer. Ett jäkla debattliv bröt ut i lokalpressen – tidningarna Mitt i och Södermalm – när det blev känt att gallerian skulle byggas. De stora butikskedjorna kommer att konkurrera bort lokala affärer. Men kan det inte bli tvärtom? Gallerian lockar fler kunder så att nya affärer öppnar på andra Hornstulls- och Högalidsgator?

Undrar vad Raine, som är död nu men stod och sålde Situation Stockholm (de hemlösas tidning) vid Hornstulls t-bana, hade sagt. Nu kan jag inte se någon Situation Stockholm-försäljare. Endast sommarstiltje eller utrensat?

Själv uppskattar jag att det finns ett stort Hemköp och ett välsorterat systembolag liksom en Akademibokhandel med nya pocketböcker. Å andra sidan är det ju rent oförskämt att döpa en modern restaurang till Tjoget. Skäms och vet hut!

Fascinerande att Hornstullsgallerian verkar så malplacerad. Den sticker av och ut. Det bör betyda att något av det som aldrig kallades men var Kniv-Söder (benämningen är ett nyare påhitt) ändå finns kvar. Trots att det är längesen Josef (Kjellgren) och Erik (Asklund) växte upp i gårdshus med lägenheter om ett rum och del i kök på Långholmsgatan 1 och 7. De hörde till varsin pojkliga: Heleneborgs- respektive Långholmsligan.

Bägge blev ju författare. 1927 kom Kjellgrens roman ”Människor kring en bro” = Västerbron och Asklund har gett ut ”En kille från Hornstull” (1968), där han skildrar uppväxten bland Högalids gangsterungar. Varje gång jag går utanför porten tänker jag på att vid Högalidsparken, just där lekplatsen finns, låg fattigbaracker då Josef och Erik var barn.

Högalid/Hornstull är en egen del av Stockholm. En småstad för sig. Här kan man stanna hela semestern. (Nästan) allt som behövs finns ju. Till och med kvartersbiografen Bio Rio. Fast som på alla semesterorter får man någon gång lust att åka iväg till Den Stora Staden: ta tunnelbana + buss till Moderna museet för att se 60-talsutställningen ”Pop Konst Design”.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-hyllan: Monica Magnason

Edda Magnason
Monica Z – Musiken från filmen
(Universal)

Nej, jämför inte!

Monica Zetterlund hämtade toner ur hela kroppen medan Edda Magnason sjunger med stämbanden.

Men sjunga kan hon, det vi vet ju. Dessutom har Edda M många år på sig att skaffa all den livserfarenhet som Monica Z sjöng in i varje ton och ord.

Albumet innehåller ljudspåret till filmen där Edda Magnason har den sjungande huvudrollen som Monica Zetterlund.

Maffiga inspelningar med storband och stråkar under ledning av pianisten Peter Nordahl. Låtar som ”I Can´t Give You Anything But Love”, ”O va en liten gumma kan gno” och ”Bedårande sommarvals” speglar hela Monica Z: amerikanskt och svenskt, jazz, revykuplett, visa och pop.

Eddas röst närmar sig Monicas, för att sen dra sig undan och sjunga som sig själv. Hon testar det jazziga och provar svenska ord i mun.

Resultat: både kärleksfull och personlig minnessång.

(KB/YA/TA 2013)