Egen bokreklam

Preliminärt bokomslag. (Ordet ”deckare” i förlagsloggan ska förstås bort!) Foto: Birgitta Olsson. Utgivning i augusti 2014.

Bengt Eriksson (f. 1947) har varit frilansjournalist i 45 år och bott nästan lika länge i Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö i Skåne. Det är därför som hans nya bok fått titeln ”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här”.

Han har tidigare gett ut böcker om musik och deckarlitteratur – bägge ämnena finns med i nya boken men här handlar texterna om livet och kulturen på landet, närmare bestämt i Vollsjö, övriga Färs härad och på Österlen. Lokalt? Endast för närmast berörda?

Absolut inte! Tvärtemot! Under många år har Eriksson jämfört kultur- och livsbetingelserna på landet och i stan – och allt mer ilsknat till över värderingen av lokal- kontra rikskultur! Varför skulle konst, musik och annan kultur som skapas i övriga landet vara mindre värd än den i Stockholm? Och lever människor sämre på landsbygden?

”Skrönikor från Färs. Piraten bodde också här” innehåller olika sorters korta, personliga texter – arga utbrott, allvarliga analyser och roande skrönikor – som skrivits till såväl riks- som lokaltidningar. Och ändå, trots att texterna varit publicerade förut, så är de lika levande idag. Vilket säger något om både livet på landet och journalisten Bengt Eriksson.

Boken innehåller också en bildavdelning där fotografen Birgitta Olsson tar med oss till Tosterup, som Piraten kallade Vollsjö i sina berättelser, i såväl sommar- som vinterskrud.

Den som aldrig handlat där, vet inte hur tragiskt det är…

Nils Fritiof Adam Nilsson föddes 1895 i Vollsjö.

Hur ofta åkte han hem till mor och far i Vollsjö stationshus när han gick på realskolan i Ystad (från 1907) och Katedralskolan i Lund (1911)? Hann Piraten besöka Dahlqvists Järnhandel, själv eller med pappa stinsen, innan han flyttade härifrån för gott?

Också de människor i Tosterup alias Vollsjö med omnejd som författaren Fritiof Nilsson Piraten byggde novell- och romanpersoner på bör väl ha handlat hästskor och spik, hammare eller (senare) kanske en cykel i Dahlqvists Järnhandel?

När musikern Sven-Åke Johansson år 2002 ordnade en traktorkonsert i Brösarp så hade en av de deltagande 50- och 60-talstraktorerna ursprungligen sålts av Dahlqvists Järnhandel i Vollsjö.

Familjen Eriksson har handlat gräsklippare och någon häcksax hos Dahlqvist och min hustru – med familjens snickarfingrar – intygar hur praktiskt det varit att gå upp på Torget och köpa ett par lösa spikar eller skruvar. Oavsett sort – ja, alla spik- och skruvsorter kunde plockas fram ur den stora tunga gamla (från 1800-talet?) lådväggen för att vägas på en nästan lika gammal våg.

Inifrån Dahlqvists Järnhandel i Vollsjö 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nu är det över. Det är slut.

Dahlqvists Järnhandel, som öppnades 1908 och alltså blev 104 år, stängde i förra veckan. Det är tragiskt, mer sorgligt än någon som aldrig handlat i Dahlqvists Järnhandel kan föreställa sig.

Det är förstås tragiskt för Elvy och Kalle Nilsson, som drivit järnhandeln i Vollsjö sen 1958.

De tog över efter Elvys pappa som tagit över efter sin pappa. Särskilt Elvy, som ”växte upp i järnhandeln”, har varit med från storhetstiden.

När Dahlqvists Järnhandel körde ut kol och koks, sålde och servade stora lantbruksmaskiner och bönder från byar runt omkring åkte till Vollsjö för att handla.

Elvys pappa hade sex anställda, på senare år har hon och maken skött järnhandeln själva och på sista tiden (efter att Elvy blev sjuk) har Kalle gjort det.

Det som varit ett par människors liv är över. En epok är också över. Ännu en del av Sveriges historia suddas ut.

Finns något liknande – en lika gammal järnhandel – någonstans i Sverige? Inte såvitt jag kunnat informera mig om.

Sånt är livet! Samhället måste ju förändras, utvecklas och moderniseras, ökad tillväxt år från år. Men bör utvecklingen göra oss kulturarva? En järnhandel kan också vara kultur, en del av det som dagens kulturpolitiker så ofta säger att det ska bevaras: kulturarvet.

Räcker det med att det syns på bild? Att man kan läsa om det?

Måste man inte – fysiskt – kunna känna det? Ta på det. För att kulturarvet ska bli just ett arv som finns kvar, i den allmänna tanken och känslan, i kunskapen om hur har det var en gång.

Nu är det alltså för sent.

Det här skulle man ha tänkt på tidigare. Var och en av oss – närstående – borde kanske ha tänkt på det. Framför allt borde det ha varit Sjöbo kommuns, region Skånes och kulturdepartementets uppgift att hålla koll på en unik gammal järnhandel i Vollsjö.

Dahlqvists Järnhandel kunde ha bevarats som ett slags musiejärnhandel – ja, borde ha fått stå kvar som ett levande kulturarv från ett äldre och försvunnet Sverige.

(Ystads Allehanda 2012)