3 ggr reselitteratur

1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

Japanska entreprenörer

Läste en krönika om Tokyo av Jan Gradvall. Det fick mig att minnas när jag var där. Efter hemkomsten skrev jag bland annat nedanstående. Det var år 2000. Hur blev det – sen?

*

Det är fredagkväll, klockan går mot halv 8 och jag har stämt träff med ett par bekanta vid ingången till varuhuset Studio Alta i Shinjuku.

Av Tokyos olika stadscentrum är Shinjuku det mest moderna och intensiva. På östra sidan om stationen finns lyxiga varuhus men också Tokyos ”red light district”. Vid järnvägsspåren ligger den så kallade ”pissgränden” med små, slitna barer. På andra sidan stationen skymtar höga skyskrapor som monument över Japans ekonomiska framgång.

Foto: Bengt Eriksson

Neonljusen blinkar och bländar. Unga japaner tjattrar i pyttesmå mobiltelefoner. Från den stora videoskärmen på Studio Altas fasad flimrar en popvideo med Shéna Ringö, en japansk ”idolsångerska”. Hon är klädd i kort-kort sjuksköterskerock och ser ut att vara 17 år på det 12:e.

Mina bekanta har visst blivit försenade. Medan jag väntar bläddrar jag i gratistidningen Tokyo Classified. Där intervjuas amerikanen Stephen Givens, som växte upp i Japan (pappan arbetade på amerikanska ambassaden) och studerade till advokat i New York. Nu är han sen 9 år tillbaka i Tokyo.

Givens ger sin syn på Japans framtid med utgångspunkt från de människor som finns framför mina ögon i Shinjuku. De kan, om man generaliserar, delas in i  två kategorier: salarymen (kontorsanställda) i mörk kostym, som är ute för att ta sig en bläcka efter arbetsveckan, och tonåringar. Tonårskillarna kännetecknas av sitt blonderade hår. Tjejerna har de högsta platåskor och kortaste, mest tajta kjolar eller hottaste hotpants som finns.

Den svenska uppfattningen om japanen är en anställd som arbetar mycket och troget, både tas om hand och ägs av företaget. Begreppet salarymen, säger Givens, uppstod efter andra världskriget. Tidigare var de flesta japaner entreprenörer, hade en egen liten butik eller affärsrörelse. Deras söner valde att bli anställda istället för att ta över efter föräldrarna. Japans försämrade ekonomi beror på att det finns för få entreprenörer, menar Givens.

Foto: Bengt Eriksson

Nu har det kommit ännu en ny japansk generation. Det är de löneanställdas barn som syns på gatorna med ”piercade” näsor och ”underliga” kläder. Vilken livsväg ska de att välja?

Kommer de att vara rebeller också i vuxen ålder, ställa sig utanför samhället? Det är nog rent otroligt. Hur ”underliga” kläder de än har, så är japanska ungdomar snälla, trevliga och hårt hållna. Till exempel skulle de inte komma på idén att köpa öl ur en automat på gatan, för ungdomar får ju inte dricka öl!

Kommer de om några år att klä sig i kostym och söka  arbete, som pappa? Det kanske inte blir möjligt. Nu sparkar storföretagen sina anställda. Ingen japan kan längre vara säker på att en anställning gäller för hela livet.

Mest troligt är att ungdomen väljer att återknyta till sina far- och morföräldrar. De blir entreprenörer – fast i andra branscher. Många små oberoende skivbolag har startats de senaste åren. Unga japaner har blivit modeskapare och öppnat klädbutiker.

”Nyckeln till Japans ekonomiska framtid finns hos den unga generationen japaner”, säger Stephen Givens.

Se, där kommer mina bekanta från Tokyo! De har lovat ta med mig till sin favoritrestaurang i rödljusdistriktet…

(Krönika i GP 2000)

 

När det spelades och sjöngs i Afghanistan

Mahwash
Radio Kaboul
Hommage aux Compositeurs Afghans
(Accords Croises)

Musikgruppen Radio Kaboul har bildats av Hossein Arman och hans son Khaled för att hylla det rika musiklivet i Afghanistan och visa vilken stor betydelse, som den statliga radiostationen, Radio Kabul, haft för afghansk musik. Rikt musikliv?

Musik på radion? Men Afghanistan är väl ett muslimskt land där det varit förbjudet att spela och sjunga?

Nej, i texthäftet till gruppens CD-skiva finns ett foto som togs 1964 under en musikinspelning på Radio Kabul. På bilden syns en orkester med bl a det traditionella lutinstrumentet rubâb.

Orkestern innehåller enbart manliga musiker men även två sångerskor. Den ena har sjal (eller snarare sjalett) men inte den andra, bägge har knäkorta kjolar. Här finns också bilder av större och mindre orkestrar med dragspel, stråk- och blåsinstrument.

I en intervju med Hossein Arman, som bl a var anställd som sångare på Radio Kabul innan han lämnade hemlandet, kan man läsa att afghanska kompositörer och musiker tack vare den statliga radion fick sin musik spridd och hörd över hela Afghanistan. Efter den sovjetiska invasionen måste radions artister övergå till politiska sånger och när talibanerna tog makten 1994 förbjöds all sång och musik, både för män och kvinnor. Endast religiös a cappella-sång var tillåten.

Musicerande med sång i Afghanistan på 60-talet.

Musikgruppen Radio Kaboul använder olika traditionella flöjter (bansuri), stränginstrument (rubâb, tanbur, delrubâ) och trummor (zerbaghali, tabla, dhol) från Afghanistan, Indien och Pakistan samt harmonium och violin. De flesta av gruppens medlemmar är afghaner som lever i exil. Repertoaren består av klassisk ghazal men även populära musikformer och sångpoesi med ofta romantiska texter på persiska och pashtô.

Musiken är på samma gång rytmisk och avspänd. Lätt generaliserande kan afghansk musik beskrivas som ett möte mellan toner och rytmer som också hörs i musik från Indien, Pakistan och Persien.

Som gäst på CD-n medverkar även en av Afghanistans främsta sångerskor, Ustad Farida Mahwash. (”Ustad” betyder Mästare eller Mästarinna, en musikalisk hederstitel som alltså givits också åt kvinnor.) Mahwash, som 1970 fick titeln ”Årets artist” i Afghanistan, bor numera i Kalifornien.

Så pass lite sång och musik som jag – och de flesta västerlänningar med mig – hört från Afghanistan kan jag inte avgöra om sångstilen är typisk för afghansk sång eller den här sångerskans högst personliga. Mahwash sjunger mjukt, tyst och stilla – men ändå oerhört uttrycksfullt, både intensivt och innerligt.

Sången är mycket vacker.

(SvD 2004)

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Talking Hotel Earle

Droskchaufförn såg på oss och sa:
Är det säkert det är hit ni ska?
När han släppte av oss vid Hotel Earle
Men när pengarna är få och små
Då får man bo där man kan bo
Till exempel här på Hotel Earle
Kackelackerna springer av och an
Så fort vi öppnar byrålådan

Hallå Bobby, bor du här än?
Ja, det känns nästan så på stämningen
Här i vårt rum på Hotel Earle
Från torget hörs en trosviss sång
Om att we shall overcome nångång
Den hörs in i vårt rum på Hotel Earle
Kackelackerna springer av och an
Så fort vi öppnar byrålådan

Osv…

Långt ifrån bara Dylan och vi. Kolla den här länken till dagens ”Hotel Earle”.

(2015)

Sångpoesi från en enslig fyr

Sofie Livebrant
Lighthouse Stories
(Brus & Knaster)

Förut har hon bland annat tonsatt dikter av Dan Andersson (för Sofia Karlsson), Emily Dickinson och Karin Boye (åt sig själv).

Nu fortsätter Sofie Livebrant med vad som borde vara omöjligt, nämligen att tonsätta prosa. Hon tog fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Lighthousekeeping” och förvandlade till sång och musik.

Texterna fick styra.

Resultatet blev fåtonigt, ibland ett enda, malande ackord, men ändå så melodiskt att jag börjar sjunga med; genast i några spår, till exempel inledande ”The Sun”, eller efter ett par lyssningar, som med dragspelspumpande ”This Is Not A Love Story” och även avslutande, innerliga ”My Silver and Gold”.

Medan ”Breathe In, Breath Out” är en av några duetter, där Hal Parfitt-Murrays mörkare och Sofies ljusare röst blandas exakt i ton och färg. Ibland kan Sofie också dubblera sin sång, högst effektivt.

Sofie Livebrant sjunger djupt inifrån romanen. Vackrare, säkrare och bättre än någonsin.

Det låter verkligen som sångpoesi från en enslig fyr i Skottland. Främst Hal Parfitt-Murray, gitarr/fiol, och Nikolaj Busk, dragspel/piano/orgel, men även Johan Lindström, allt möjligt, och Lisa Eriksson-Långbacka, ackordeon, hjälper till att placera musiken i brittisk folktraditon.

Albumet ”Lighthouse Stories” är i klass med det allra bästa inom anglosaxisk folksång och sångpoesi!

PS. Enbart utgivet digitalt (alltså nedladdning), ännu så länge…

(Hifi & Musik 2015)

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

Egentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnetthill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnetthill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

Trilogin om Garnetthill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 200-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

Vi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

(KB/YA/TA 2015)

I deckarhyllan: fransk noir

Dominique Manotti
Flykten
Övers: Maria Kronberg
(Atlantis Noir)

Dominique Manotti är en fransk professor i ekonomisk historia som skriver deckare och thrillers som ett vapen, för att skildra och eventuellt förändra samhället.

”Flykten” – den första av hennes romaner som översatts till svenska – utspelar sig på 70-talet och börjar i Italien.

En medlem i röda brigaderna flyr tillsammans med en småtjuv ur ett italienskt fängelse. Den senare tar sig till Paris och börjar skriva en roman om händelserna.

Det är storyn.

Manotti skriver både journalistiskt och litterärt. Skildringen av italienska aktivister som flytt till Paris känns nära nog autentisk.

Samtidigt som sättet att skriva är typiskt franskt = spretigt. Berättelsen sticker iväg åt olika håll; flyktingens roman skrivs in i hennes egen.

Det tog ett antal sidor innan Manotti fångade in mig – sen var jag fast.

(Publicerat i Gota Medias tidningar 2015)

I CD-spelaren: Politisk, sydafrikansk jazz

Spirit of Malombo
Malombo Jazz Makers,
Jabula and Jazz Afrika 1966-1984
(Strut)

Min kanske största jazzfavorit på 70-talet var gruppen Jabula med sydafrikanska musiker som spelade i exil i London. Gruppens musikaliska grund bestod av Julian Bahula, trummor, och Lucky Ranku, gitarr. Ibland kunde Dudu Pukwana medverka på saxofon.

Jabula var ett politiskt jazzband, både i och bredvid musiken. I det medryckande, hoppfulla titelspåret från debutalbumet ”Jabula Happiness” (1975) sjunger den kvinnliga vokalisten Busi Mhlongo om exilmusikernas hopp och dröm: ett framtida, fritt Sydafrika. Både Jabula och Bahulas efterföljande grupp Jazz Afrika gjorde turnéer för ANC och samlade in pengar till kampen mot apartheid.

Jabulas musik är en släkting till den sydafrikanska jazz som kallas kwela och vuxit fram ur Sydafrikas typiska tin whistle-musik. Fast Jabula hade fler grundstenar. Även om andra CD:n i dubbelalbumet ”Spirit of Malombo” dokumenterar något av den bästa jazzmusik som spelades från 70- och in på 80-talet, så är nog den första CD:n ännu mer intressant – ja, faktiskt bättre.

Där kan vi höra hur musiken grundläggs av tre unga musiker från Mamelodi, ett township utanför Pretoria.

Gruppen kallades Malombo Jazz Makers eller Malombo Jazz Men. Ordet ”malombo” syftar på de traditionella trummor från folkgruppen Venda som Julian Bahula började använda när han tyckte att ett västerländskt trumset inte passade för den sydafrikanska jazzmusik han ville spela.

Övriga medlemmar var Lucky Ranku, som spelar gitarr mitt emellan jazz, rock och sydafrikanska melodislingor, och Abbey Cindi, som spelar flöjt med svävande, ljusa toner.

Mjukt och tufft, om vartannat. Jag garanterar att ni inte hört nåt liknande.

Bahula och Ranku lyckades ta sig till Storbritannien; Cindi blev kvar i Sydafrika. Dubbelalbumet avslutas med ett spår (inspelat 2007), där Julian Bahula och Abbey Cindi spelar tillsammans igen för första gången sen 70-talet.

(Lira 2015)

Erikssons kepsar på resa i världen

Med mina kepsar är det som med trädgårdstomten i filmen om Amélie från Montmartre. Ni vet den där tomten som stod i trädgården hos Amélies pappa men plötsligt försvann. Efter ett tag kom foton med posten där tomten blivit fotograferad på olika platser i världen. Också jag väntar på vykort – från mina försvunna kepsar. Var finns ni? Tas ni väl om hand av era nya ägare?

Exakt hur många kepsar som försvunnit har jag tappat räkningen på. Olika tjocka, ibland tyg runt om och ibland med luftöppning – alla svarta i modell baseballkeps. Minns att jag förra sommaren, när ännu en försvann, köpte en ny keps hos Bäckströms hattar o mössor i Ystad. Hösten 2007 fick Ystadkepsen följa med till Israel. Där också den försvann…

Var det på Tel Avivs bästa falafel-ställe (tips från redaktionen för Wallpaper)? Eller råkade jag förlägga den på Hotel Cinema, en ombyggd före detta biograf? Ligger kepsen på bordet i en lägenhet i ett av alla dessa vita hus i bauhaus-stil, som satt särprägel på Tel Aviv? Har den ännu en gång fått följa med och höra klezmergruppen Oy Division på klubben Levontin 7?

Min allra senaste keps, en riktig lyxkeps, ibland får man kosta på sig, inhandlades 2014 hos Chapelaria Azevedo Rua i Lissabon. Den kepsen finns kvar, ännu så länge. Foto: Bengt Eriksson.

Jag förstår kepsen, som föredrog värmen i Tel Aviv före vintern i Skåne. Men hamnade den på ett judiskt eller palestinskt huvud? Kepsen kan ligga i en blodpöl på Västbanken eller Gazaremsan…

I ett stånd på Allenbygatan köpte jag ännu en ny keps. Den fick nyligen följa med en vecka till Paris och där försvann den. Det måste ha varit på rue de Rivoli, på väg mot skivaffären Fnac vid Bastiljen. Kepsen hade väl fått smak på rödvin, café avec calvados och citrontårta.

Får hoppas att den tillbringar sina förmiddagar på diverse caféer i Paris med kaffe och croissant och att kepsens nye/a ägare tar med den till Pariskonserten i maj med den franska sångerskan Camille – något av det roligaste och bästa i musikväg just nu!

För kepsen sitter väl inte på huvet till någon turist? Typ en amerikan, så att den hamnat i… säg, Denver?!

Den nyaste kepsen, inköpt i Paris, var i förra veckan i Stockholm och såg utställningarna med Andy Warhol (Moderna Museet) och Toulouse-Lautrec (Nationalmuseum).

Kepsen rekommenderar bägge, även om Warhol-utställningen handlar mer om fenomenet än konstnären. Vad gäller Toulouse-Lautrec undrar kepsen och jag varför han gått till historien som bordellmålare? Han var ju en människoskildrare. Toulouse-Lautrec porträtterade periferins människor, som de finare människorna både utnyttjade och såg ner på.

(Ystads Allehanda 2008)