3 ggr reselitteratur

1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

Ture Sventon i Sjöbo

Privatdetektiven Ture Sventon, sekreteraren fröken Janton och vännen herr Omar var ute på sin årliga temmeltestturné.

Sjöbo stod i tur. Den flygande mattan landade på parkeringsplatsen vid Café Sockergrisen. Dags att provsmaka Skånes första temmelwrap.

Nästan lika god minsann som Konditori Rotas temlor! utbrast Sventon.

Temmelwrap från Sjöbo.

Enligt min ringa mening, sa herr Omar, smakar det smaskens. Fröken Janton slickade sig om mun och ville ha en temmelwrap till.

Sen lyfte mattan igen – nu mot Malmö, där trion Sventon, Janton och Omar skulle provsmaka en falafeltemla.

PS. Rapport från årets tidigare nedslag: palt-, korv- och hamburgertemlorna godkändes inte.

Tillägg för er som undrat: Café Sockergrisen är alias för ett verkligt konditori, liksom Konditori Rota.

(Kortare i Ystads Allehanda 2015)

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Men så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Tre gånger Paris

Bo E Åkermark / Hans Erixon (foto)
Än en gång Paris
(Tiden)

Stig Claesson
Om vänskap funnes
(Bonniers)

Åke Holmberg
Ture Sventon i Paris
(Rabén & Sjögren)

En stad är inte dess och gator. En stad är inte dess affärer och caféer.

En stad är människorna som handlat i affärerna, ätit på restaurangerna och druckit på caféerna.

En stad är framför allt människornas ord, skratt och gråt. Orden som pratats mellan vänner, viskats mellan älskande, vrålats i förbannelsens vrede…

Åkermark / Erixon: ”Än en gång Paris”.

När jag var i Paris senast satt jag på hotellrummet, bläddrade i boken ”Än en gång Paris” och upptäckte att Strindberg ju bott precis runt hörnet från hotellet – närmare bestämt i ett studentrum på l´Abbé de l´Eppé. Jag rusade ut direkt och gick sen hela kvällen i Strindbergs fotspår runt Luxembourg-trädgården.

En annan dag drack jag mig med Åkermarks hjälp runt på caféerna där Hemingway satt och skrev för att det var billigare att sitta på café än att köpa ved och elda värme i lägenheten.

Genom Strindberg/Hemingway lever jag mig in i en tid jag inte fick vara med om – men ligger som en grund av känslor, upplevelser och stämningar till dagens Paris.

De bästa resegajderna jag vet är resegajder i – just – känslor, upplevelser och stämningar. Att följa Åkermark – kapitlet ”Ödemarkernas Paris” – i hans jakt efter den nerlagda järnväg som löper genom Paris.

Är det bara jag som tycker det är drömmen om en Parissemester?

Claesson: ”Om vänskap funnes”.

Eller ta tåget till Paris bara för att sitta på Café Select och dricka franskt öl, läsa Stig Claessons vänporträtt av Pär Rådström i boken ”Om vänskap funnes” och uppleva drömmar och stämningar från Paris på 50-ralet.

Utmärkt Parissemester det också!

Ännu en annan dag i Paris vandrade jag omkring med en tredje Parisskildring i min hand.

Snabbt kunde jag konstatera att rue Manasse och rue Bonbon, där Vessla-André (ständigt denna Vessla!) hade sitt fastighetskontor (specialitet: slott), inte finns på Pariskartan. Men vilka gator kan vara deras motsvarigheter i verkligheten?

Holmberg: ”Ture Sventon i Paris”.

Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” är en alldeles för okänd (den finns ju t ex inte med i Åkermarks litteraturlista) men fenomenal Parisskildring, definitivt obligatorisk för varje turist i Paris!

(Skräpkultursidan/Schlager 1982)

Sushi på skånska

Den nu också internationellt prisbelönta sushikocken Johansson från Skurup och den självutnämnda sushigourmeten Eriksson från Vollsjö är överens om att dessa frågor bör ställas innan man sätter sig och äter på en sushibar i Sverige: 1) Skärs fisken på plats, alltså av kocken? 2) Serveras grönt té?

Eller kalla det näsknäpp, på svenska sushiätare såväl som sushikockar. De förstnämnda är lite för fega och tråkiga, vågar inte testa nytt. De senare är lite för slöa och bekväma, många köper in färdigskuren fisk. Det går ju bara inte! Den fisken är maskinskuren och, säger Pontus Johansson, ”då blir resultatet hur som helst. Vissa bitar kan bli bra – andra blir sega”.

Krönikören är ingen specialist på sushi men förälskade sig i sushi under ett besök i Tokyo. Efter den upplevelsen blev det svårt att äta så kallad sushi i Sverige.

Hur många svenska sushibarer har en témaskin ur vilken gästerna kan tappa upp obegränsat med – självklar dryck till sushi! – grönt té? Svar: för få. Och det stora utbudet av fisk kan man ju drömma om i Sverige! Här är det, säger Pontus Johansson, ”mest lax och räkor”.

Från sushirestaurangen Saikos hemsida.

Det blev full fart efter att han kom på andra plats i sushi-VM – Seven Sushi Samurai – i London. Han har sådär 300 obesvarade samtal när jag når honom på mobilen. Vad ska man göra åt det klena sushiutbudet i Sverige? undrar jag. Svaret kan sammanfattas: Informera. Undervisa. Påverka.

Det börjar med riset.

Nej, sushi är inte den råa fisken (som heter sashimi på japanska) utan riset, smaksatt med vinäger. ”Att vara sushikock”, säger Johansson, ”handlar till 75% om att kunna göra ris.” Det är därför han muttrat över svenskar som dränker hela nigirin – fisk och ris och allt – i soja. Riset tappar sin smak.

Måste fiskutbudet vara så enahanda? Går det inte att använda ”svensk” fisk? Pontus Johansson räknar upp smörfisk, gös, havsabborre, piggvar, hälleflundra… Alla passar till sushi. Problemet är gästerna, som vill ha samma sushi – lax och räkor – varje gång. ”Jag har provat med gratis smakbitar”, säger han. ”Du får två bitar extra, smaka och säg vad du tycker!”

Måste det vara fisk då? Nej, på sushi-SM, som han vann 2007, hade Pontus först tänkt tävla med marinerad entrecote. Han har också gjort sushi på anka och lufttorkad skinka med sparris. Och på VM i London ställde han ju upp med svensk sushi, från Norrland till Skåne: renkött, vit pepparrotsmousse och fläderblomsgelé.

”Det var bland annat det jag ville visa – det går att göra en annan sorts sushi, svensk-skånsk sushi, med samma smaker: rått, sött, surt och lite starkt.”

(Ystads Allehanda 2008)

PS. Pontus Johansson driver idag, år 2012, den skånska sushirestaurangen Saiko på Sankt Knuts väg i Malmö.

Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Italienska anteckningsblocket (6)

Kan man resa tur och retur Florens för att äta glass? Från Siena, Riva del Sole, Rom eller t o m Stockholm…

Definitivt svar: Ja.

Vi parkerar med stor möda och viss tur vid Porta Romana (byggd 1326) i Florens.

Porta Romana i Florens.

(Och tänker, än en gång: När Italien skyddar sina medeltida stadskärnor – så bra! – genom att enbart tillåta bilkörning och parkering för fastboende så varför ordnar då inte italienska politiker tillräckligt med parkeringsplatser strax utanför centrum? Så både lokala utanförboende och besökande turister slapp köra gata upp och gata ner och leta en ledig p-plats?)

Promenad längs Via Romana: passerar Boboliträdgårdarna (anlagda 1550), Pensionat Annalena (där ska vi nog bo när vi återvänder till Florens), en fantastisk hattaffär, Casa Guidi vid Piazza di San Felice  (där 1800-talspoeterna Elizabeth Barrett Browning / Robert Browning bodde efter flykten från England) och Palazzo Pitti (äldsta delen från 1458; här har Marskalk Salva Guarnaccia inte bara sitt poliskontor utan även en tjänstelägenhet).

På semester med Ponte Vecchio i bakgrunden. Foto: Birgitta Olsson.

Fortsätter över Ponte Vecchio (1345, antagligen, och nog är det något särskilt visst med en husbeklädd bro!), genom Uffizerna (1581; vilka långa ringlande köer, ditin hinner vi inte) och fram till Palazzo Vecchio (12- till 1500-tal; lika mycket turister här trots in i oktober).

Men än har vi inte nått målet, som finns bortåt Santa Croce-kyrkan, i den lilla gränden Via Isola delle Stinche.

Där finns Bar Vivoli Gelateria och den bästa glassen i Florens – ja, hela Italien, enligt vissa – och hela världen, inte omöjligt alls…

Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.

Provsmak: Utmärkt chokladglass (fast det kan jag inte personligen intyga, eftersom jag inte äter chokladglass) och alldeles fantastiskt otroligt makalös kokosglass.

Vilken smak! Så perfekt konsistens och precis lagom – alltså exakt på gränsen – med riktig kokos i glassen, både slicka i sig och bitbar. Nej, inte ens den italienska glassbaren i Götgatsbacken (salig i åminnelse) kom i närheten.

Dessutom: Bar Vivoli Gelateria håller kvarterspriser.

Palazzo Vecchio. De flesta foton: Bengt Eriksson.

PS. Att vi hittar så direkt genom Florens till världens bästa glassbar beror på den engelska deckarförfattaren Magdalen Nabb och hennes polisromaner om Marskalk Guarnaccia. Läs mer via den här länken!

Italienska anteckningsblocket (3)

Pinjekottar smattrar mot trottoaren. Tryffel gror under jorden. Melon, sparris, jätte-Karl Johan och dito kronärtskocka.

Hur kan en sparris kokas så mjuk men ändå vara fast? Hur kan en honungsmelonbit vara så mjuk och söt men ändå inte blöt?

Den toscanska himlen än en gång, nu med pinjeträd. 

Oktoberkväll, 28 grader, klockan går mot 21, utomhusservering i en calle i Siena. Förrätt: bruscetta med gorgonzola och tryffel.

Äventyrslysten? Välj fisksoppa som nästa rätt! Och se vilka aldrig tidigare sedda fiskar som dyker upp, rätt ur havet.

Vad är det där för räkkräftkrabba?

Kan en ansjovis vara så liten?

Så vildsint han ser ut, havsaborren!

Och så vildsvin förstås, som kotlett eller kramdjur.

Hattlandet Italien. 

Daglig efterrätt: glass.

Säg hur kan varje liten italiensk bar och krog ha bättre glass – limone! kokos! en helt annan sorts vanilj! – än snart sagt alla glassbarer/fabriker i Sverige?

Kramgoa djur. Alla foton: Bengt Eriksson.

I hyllan och på spisen: Pluras mat

Plura Jonsson / Foto: Pepe Nilsson
Pluras kokbok
Provence-Kungsholmen-Koster
(Norstedts)

Plura Jonsson följer upp fjolårets blogg- och sångböcker med en kokbok. Lite av samma sak, om jag får säga.

Som Plura skriver i kokboken:

”Under åren som gått har jag lagat och provat och ibland kommit på nya vinklingar och kommit underfund med att jag inte behöver så mycket, jag har mina basvaror, jag kan inte ha världens alla kryddor i skåpet, jag har mitt eget kök, lagar min egen mat. En färsk fisk behöver ingen fancy sås, det mår den bara dåligt av, den behöver lite salt och peppar, kanske lite smält smör – tro mig, så enkelt är det.”

Kunde lika gärna vara en beskrivning av hur man gör en bra låt också, diktar sångpoesi. Plura Jonsson, som jag påpekat tidigare, är en utmärkt skribent, sin egen stilist. Han berättar om mamma Magda, där började matintresset, och guidar amatörkocken till matens Provence, Kungsholmen och Koster.

Samt bjuder på diverse matrecept, sällan svårare att tillaga än att sjunga och spela Pluras låtar. Som när han till exempel fördjupar något så vanligt som Spaghetti Bolognese med lite kycklinglever eller gör en Kunglig linssoppa som redan på pappret smakar också i min mun (jag som lärde mig hata linser på 70-talet).

Ska också testa hans blåbärs- och äppelpaj och smaka om den bräcker min hustrus äpple- och björnbärspaj (gjord på müsli, vetemöl och fiberhavergryn). Men det har jag svårt att tro.

(Hifi & Musik 2009)