Etikettarkiv: Vilhelm Moberg

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

Kristina Mats Bäcker Creative Commons

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

När familjen Erickson kom till Sveg

När jag på TV såg dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” så förflyttades jag (inte i TV-rutan utan i min fantasdi) till Sveg vid början av 1900-talet – då familjen Ericksson (som efternamnet stavades innan de svenska myndigheterna stavade om det) kom till Sverige från USA: en liten pojke som skulle bli min pappa, hans bägge systrar och deras föräldrar.

De hade rest till Sverige och Sveg, där mina farfarsföräldrar och farfars bror bodde, för att hälsa på. De skulle stanna ett kort tag – några månader, ett halvår – och sen återvända hem till Amerika igen, till farmen strax utanför Cokato i Minnesota.

Men de blev kvar i Sverige, hela liven ut.

Farfar och hans bror byggde ett hus i Sveg, ett tvånings trähus med balkong runt om, sådär som amerikanska hus kunde se ut, som kallades  Amerikahuset. Om det var för utseendets skull eller för att det var där som ”amerikanarna” bodde.

Kallas det fortfarande Amerikahuset? Någon som längre minns hur och varför det fick namnet? Längesen jag var i Sveg nu, får väl söka ett Henning Mankell-stipendium och resa dit igen…

När både min ena faster och min pappa hade dött så reste jag till Sveg med min enda kvarlevande faster – då sen länge bosatt i Stockholm, dit familjen Eriksson flyttade cirka 1930 – och gjorde en radiodokumentär om henne och hennes livslånga längtan hem.

Linnea hade hon alltid hetat för mig; på sina äldsta dagar ville hon heta Ella igen (som i USA).

Linnea liten

Min faster Ella Linnea på trappan till Amerikahuset i Sveg. Jag håller i intervjumicken och Birgitta Olsson, förstås, tog bilden.

Titel på radiodokumentären: ”Det är andra dofter i Amerika”.

Det bästa jag gjort på radion så det var väl följdriktigt att det också blev det sista, längre radioprogram/inslag jag gjorde. ”Det är andra dofter i Amerika” sändes första gången i september 2000.

”Förslag till pressrelease:

Radiodokumentären ”Det är andra dofter i Amerika” handlar, som underrubriken säger, om en ”Amerikaresa i motsatt riktning”.

Ella Linnea kunde ha varit barn till Kristina och Karl Oskar i  Vilhelm Mobergs berättelser.

Också Ellas föräldrar, Andrew och Emma, utvandrade från Sverige till Amerika och bosatte sig i Minnesota. Där föddes Ella och hennes två syskon. Idag finns bara ett av syskonen kvar som ”kan berätta hur det var”.

De skulle resa till Sverige på ett kort besök för att hälsa på pappa Andrews gamla föräldrar i Sveg. Där började de bygga det så kallade Amerikahuset och blev kvar – de ”blev kvar för evigt”.

I programmet berättar Ella Linnea för brorsonen Bengt Eriksson om sin livslånga längtan tillbaka – hem – till Amerika och Minnesota. I en affär eller i tvättstugan eller var som helst kan hon plötsligt tänka:

– Här står jag och här ska jag inte stå. Hur kan kan få den känslan?

– Man vänjer sig vid allting, men något man aldrig vänjer sig vid är hemlängtan.

Som musikaliskt tema används musiken från musikalen ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Bl a sången ”Hemma”, där Kristina uttrycker samma längtan som Linnea: ”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?”

Bengt Eriksson har gjort programmet för Sveriges Radio i Malmö. Producent: Sten Lundström. Tekniker: Bosse Nilsson.”

PS. Kolla dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” om ni har chansen – ett helprojekt med en CD och en bok också som komplement till filmen. HÄR – en länk till projektet.

Vad är ett bibliotek?

Åkte ner till Sjöbo bibliotek för att låna ett par romaner av Moa Martinsson. De både fanns och fanns inne.

Lite förvånad blir jag, varje gång.

För det är många böcker som varken finns inne eller ens finns på biblioteket, numera. Same procedure as last year? Same procedure as every year! så att säga.

När jag nu var nere på biblioteket så stod där – ännu en gång – för ännu ett år – ett några meter långt bokbord med biblioteksböcker till försäljning. Som en annan loppis!

Ett bibliotek ska köpa in, förvara = bevara och låna ut böcker, enligt min enkla mening. Inte sälja ut beståndet! Hur många böcker kan ett bibliotek sälja innan det inte längre förtjänar benämningen bibliotek?

Följande krönika skrevs för rätt många år sen nu. Den är aktuell fortfarande, minst lika mycket idag som då.

Tyvärr. Tyvärr!

_____________________________________________________________

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet (adress: http://opac.sjobo.se/) och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen. (Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

En av bokhyllorna i vårt eget bibliotek.

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

En av deckarhyllorna (den danska,  norska och finska) i vårt eget bibliotek. 

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige. Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads Allehanda 2000)

Ännu en bokhylla i hemmabiblioteket. Snapshots: Bengt Eriksson.

PS. Numera, alltså år 2011, tar bibliotek betalt för bokbeställningar: 10 kronor per bok.

Från stadsbibliotek till allkulturhus

I förra veckan la jag ut en krönika som jag för 10 år sen skrev om mitt hemmabiblioteks utgallring av böcker – detta med anledning av debatten om Malmö stadsbiblioteks nu aktuella gallring och nedmalning av låneböcker – och då lovade jag återkomma i debatten (dagen därpå t o m).

Det löftet bröt jag genast. Anledning: Jag skrev ett inlägg till Kvällsposten kultursida, istället.

Jag tyckte debatten behövde breddas – det som händer på Malmö stadsbibliotek handlar om så mycket mer än att mala eller icke mala. T ex vilken väg de svenska bibliotek som en gång kallades folkbibliotek ska ta i framtiden – och vem/vilka som ska bestämma vägriktningen och bibliotekens inriktning. Varje bibliotek/bibliotekschef i ensamt majestät eller de – folkvalda – politikerna? På kommunal nivå eller riksdagsnivå?

Den enda, tycker jag, som annars debatterat lite bredare, så som jag  försökte göra, är Rasmus Fleischer i Sydsvenskan. Också han undrade var politikerna kommer in. Dessutom tyckte han, liksom jag, att listan över utgallrade böcker bör offentliggöras.

Sydsvenskan, som initierade debatten om Malmö stadsbibliotek, har samlat de olika debattinläggen på den här länken. Också Kvällsposten har publicerat flera inlägg, både på kultur- och ledarsidorna. Följande skrev jag alltså i KvP:

MALM_C~1Foto: Wikipedia Creative Commons

Det var ju en snygg gest att Malmö stadsbibliotek istället för att mala ner och göra pappersmassa också av de resterande utgallrade låneböckerna nu ska skänka bort dem. Brandlukten känns mindre då.

Men begrep inte Elsebeth Tank, Malmös bibliotekschef, vilka associationer som ordet ”nedmalning” kunde ge? Eller var det meningen att det skulle ske i hemlighet? Vilken syn har biblioteket på sina låntagare och övriga besökare?

Men detta är ändå inte det centrala. Kärnfrågan är en annan: själva utgallringen. Enligt uppgift lär cirka 60 000 böcker redan ha gallrats ut, återstår ytterligare 36 000 låneböcker att göra sig av med.

Det har sagts att det endast gäller gamla böcker, som ingen lånar längre eller blivit inaktuella samt dubbletter. Vågar låntagaren, efter det tidigare hemlighetsmakeriet, lita på det? Lägg ut listan över utgallrade böcker på nätet så kan både låntagare och journalister söka på författarnamn och boktitlar och se – exakt – vilka böcker som försvinner från Malmö stadsbibliotek.

Det är inte bara i Malmö som låneböcker gallras ut. Allt fler böcker gallras bort på allt fler bibliotek. En gång om året brukar biblioteken ordna loppmarknad och sälja  låneböcker för en tia eller selma. Marginellt bättre än att mala ner dem, tycker jag.

MALMBI~1Foto: Wikipedia Creative Commons

Låneböcker försvinner, från biblioteken och därmed kommunens invånare. Det är det väsentliga – och värsta. Vissa bibliotek verkar inte heller ha målsättningen att bevara något kulturarv när man rensar böcker. Första gången jag kollade vad som gallrats ut från Sjöbo bibliotek, som är ”mitt” bibliotek, hade böcker försvunnit av Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Om inte de olika kommun- och stadsbiblioteken samarbetar vid utgallringen är risken stor att en titel rensas bort från samtliga bibliotek. Jag har varit med om att böcker med tydlig skånsk anknytning inte finns hos ett enda bibliotek i länet. Ett lägsta krav borde vara att det inom länet sparas minst ett exemplar av varje bok.

Vid fjärrlån, när man via sitt närbibliotek lånar en bok från ett annat bibliotek, tillkommer också något: pengar.  Malmö stadsbiblioteks låntagare verkar vara ganska ensamma om att kunna fjärrlåna böcker – utan att betala för det. De flesta skånska stads- och kommunbibliotek – som Lund, Helsingborg, Ystad och Sjöbo –  tar betalt för fjärrlån. Den vanligaste taxan är 10 kronor.

Inte så mycket, när man lånar en enda bok. Men det räcker med att fjärrlåna tio böcker för att det ska kännas. När biblioteken gallrar ut böcker så gallrar man också ut låntagare, styr utlåningen och låntagarna.

Att ta betalt för fjärrlån, ska det kallas lagtrots? Sveriges folkvalda politiker har ju bestämt att bibliotekslån ska vara gratis. Och hur länge kan Malmö stadsbibliotek och kommun ha kvar kostnadsfria fjärrlån, om det blir allt fler som fjärrlånar allt mer?

Cirka 100 000 böcker ska alltså bort från magasinet. Där behövs plats för andra böcker, som i sin tur flyttas dit från biblioteket. Allt färre böcker kommer att vara synliga.

Malmö programmetUnder cirka 30 år valde jag ut skivor till de AV-häften som Bibliotekstjänst gav ut och biblioteken använde som grund för skivinköp. Naturligtvis ska bibliotek låna ut skivor, det tyckte jag var viktigt. Det är också bra att Malmö stadsbibliotek har en avdelning för tecknade serier, ger tillgång till databaser och köper in dataspel.

Nu ska biblioteket breddas ytterligare – där ska finnas en stor scen för framträdanden och aktiviteter, en public service-avdelning med aktuella debatter och föredrag, verkstäder för yngre barn, en träffpunkt för de något äldre och en bistro med uteservering och internetkafé.

Jättebra, alltsammans. Men varför just på Malmö stadsbibliotek? Det mesta finns ju redan på andra ställen i Malmö, både i kommunal och privat regi. Ska stadsbiblioteket konkurrera med – och ut – detta? Bör en kommunal institution till exempel ordna författaraftnar, som sponras av bokförlag och kan tvinga en ideell organisation som Stanza att upphöra med sin verksamhet?

Dessutom på bekostnad av vad som väl fortfarande bör vara Malmö stadsbiblioteks kärnverksamhet – att låna ut böcker ur en välskött boksamling.

Byggandet av Malmös nya stadsbibliotek föregicks av  många års politiskt käbbel som ibland blev riktigt hätskt. När Malmö stadsbibliotek nu är på väg att förvandlas till något annat och mycket mer än vad som traditionellt har förknippats med begreppet bibliotek, då borde väl stadsbibliotekets chef – och inte minst Malmös politiker – vara så ärliga, öppna och, som det heter numera, transparanta att detta görs till en offentlig politisk fråga? Kanske till och med en valfråga.

SjöboHur stor är skillnaden mellan att bygga ett nytt bibliotek och att ge biblioteket en helt ny inriktning?  Samma skal men annat innehåll. Var går gränsen, när upphör ett bibliotek att vara ett bibliotek?

(Publicerat i Kvällsposten 2009)

Fler bloggar om Malmö stadsbibliotek!

Rensa och ansa, sälja ut och mala ner

Jag hittade en gammal krönika, från år 2000. Det var då det började, för så längesen. Vad? De svenska bibliotekens bokbränning.

Ett hårt ord, men svårt att inte ta till det. Hur stor är skillnaden mellan att bränna böcker och att förvandla biblioteken till antikvariat och sälja ut böckerna billigt eller t o m, som man nu, år 2009, gör på Malmö stadsbibliotek: mal ner låneböckerna till pappersmassa.

Det har blivit ett jäkla liv om det i lokalpressen. Mer om detta på bloggen i morgon. Malmö stadsbibliotek har nämligen idag den 13 augusti bjudit in till presskonferens för att förklara = försvara sig.

Aktualisering i morgon alltså, till dess lägger jag ut min ”gamla” krönika. Säkert var/är det likadant som i Sjöbo också i många andra kommuner.  

Det bör dessutom nämnas att Sjöbo bibliotek numera börjat ta betalt om man vill så kallat fjärrlåna böcker från andra bibliotek. Numera kan det alltså kosta pengar att långa böcker på biblioteket?

Men har inte Sveriges politiker bestämt att boklån ska vara gratis? Vad ska det här kallas, lagtrots?

*

SjöboPlötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen.

Låneböcker.

(Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

PappersmassaExtra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige.

Pappersmassa (från Malmö?).

Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2000)

Bo Strömstedt, 80 år

Bo Strömstedt, som sen också skulle bli chefredaktör för Expressen, var den andra kulturredaktör som jag skrev regelbundet till när jag började som frilansande kulturjournalist. (Den första var Karl Vennberg på Aftonbladet). Idag den 4 november fyller Strömstedt 80 år. 

Så jag tog fram ett par texter som jag skrivit om Bo Strömstedt: den ena för exakt 10 år sen, alltså när han fyllde 70, och även en snabbskriven text (lämning, som det brukar vara, cirka en timma efter hemkomsten) från ett besök som Strömstedt gjorde på Veberöds då helt nya bibliotek i Skåne.

 

När Strömstedt ringde

Det är de små, små detaljerna som gör det. Även i språket, ja, inte minst i språket.

Nogrannheten, finputsandet, ommöbleringen: ett onödigt ord stryks, ett annat ord ersätts av en synonym (så många gånger jag växlat mellan ”också” och ”även”, fram och tillbaks, vad blir bäst?), ett kommatecken byts mot ett tankestreck, en punkt ersätts av ett utropstecken.

Kom att tänka på det när jag läste Bo E Åkermarks kortintervju i DN med kulturredaktören som blev chefredaktör som blev estradör: Bo Strömstedt, nu 70 år fyllda. Födelsedagsgrattis!

Strömstedt säger:

– Man ska vara noga med sista meningen, den ska innehålla en överraskning som man minns.

Nyutsprungen från Journalisthögskolan skickade jag 1969, kanske –70, en text till Expressens kultursida, över  vilken Bo Strömstedt då var chef: en saga om två systrar, den ena musikalisk, den andra omusikalisk. Strömstedt ringde på fredagen: ”Vi trycker texten i morgon. Men sista meningen är inte bra. Kan du inte ändra den?”

Hela dagen slet jag. Var meningen så dålig? Gick den att byta ut? Kunde orden möbleras om? Hur skulle jag formulera en ny och bättre sista mening?

Strax före deadline ringde jag till Strömstedt och läste upp den nya meningen.

Tyst i luren. Jag kunde höra honom tänka.

Strömstedt: ”Mmmmmmm. Fortfarande är sista meningen inte riktigt bra. Men bättre än förut. Vi tar den.”

(Kvällsposten 1999)

 

Strömstedts 29:e bokstav

Var ska alfabetets 29:e bokstav finnas om inte på ett nybyggt bibliotek: från och till litteraturen och människorna, i bägge riktningarna. 

Bo Strömstedt kom inte som ett yrväder till Veberöds nya bibliotek en duggregnig kväll i november och talade  inte som ett yrväder heller utan mer som det svenska språkets frikyrkopredikant. Före detta kultur- och chefredaktör på Expressen, nu en livfull ambassadör för den 29:e bokstaven. 

– Det sägs, sa han igår på biblioteket  i Veberöd och avbröt meningen, sa emot innan han avslutat. 

 – Det sägs att det svenska språket är fattigt. Och sen motbevisade han under en dryg timma med citat från Fröding – ”grönt”, ”gott”, ”friskt”, ”skönt” – till Moberg,  som drog sitt stora finger över Ljuder sockenkarta, stannade fingret och sa: ”Här stod astrakanen”.

– Det, förklarade Strömstedt, var den 29:e bokstaven.

Som inte finns men ändå finns, inte syns men märks och känns. I förälskelsen och kärleken, poesin och prosan, dialekterna (finlandssvenskan, trelleborgskan och  lundensiskan, värmländskan och kronobergsdialekten). I frikyrkan: hos pappa predikanten och hos Sven Lidman som tog poesin och vällusten med i predikstolen.

– Varje ord och bokstav har en betydelse, sa Strömstedt och talade så att varje vokal och konsonant fick sin betydelse. Han talade som de(t) han talade om: poetiska, inlevelsefullska och utlevelsefullska.

Han visade hur språket kan bli utan den 29:e bokstaven. Som i Expressen, då var han själv där: ”Örebro sportklubb har inte kastat yxan i sjön utan snarare tvärtom.”

Varje läsande och inte minst skrivande människa mår bättre av en kväll med Bo Strömstedt.

 (Kvällsposten 2004)