Etikettarkiv: Längtan

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Nina Ramsbnys nya CDLiksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

Annonser

När familjen Erickson kom till Sveg

När jag på TV såg dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” så förflyttades jag (inte i TV-rutan utan i min fantasdi) till Sveg vid början av 1900-talet – då familjen Ericksson (som efternamnet stavades innan de svenska myndigheterna stavade om det) kom till Sverige från USA: en liten pojke som skulle bli min pappa, hans bägge systrar och deras föräldrar.

De hade rest till Sverige och Sveg, där mina farfarsföräldrar och farfars bror bodde, för att hälsa på. De skulle stanna ett kort tag – några månader, ett halvår – och sen återvända hem till Amerika igen, till farmen strax utanför Cokato i Minnesota.

Men de blev kvar i Sverige, hela liven ut.

Farfar och hans bror byggde ett hus i Sveg, ett tvånings trähus med balkong runt om, sådär som amerikanska hus kunde se ut, som kallades  Amerikahuset. Om det var för utseendets skull eller för att det var där som ”amerikanarna” bodde.

Kallas det fortfarande Amerikahuset? Någon som längre minns hur och varför det fick namnet? Längesen jag var i Sveg nu, får väl söka ett Henning Mankell-stipendium och resa dit igen…

När både min ena faster och min pappa hade dött så reste jag till Sveg med min enda kvarlevande faster – då sen länge bosatt i Stockholm, dit familjen Eriksson flyttade cirka 1930 – och gjorde en radiodokumentär om henne och hennes livslånga längtan hem.

Linnea hade hon alltid hetat för mig; på sina äldsta dagar ville hon heta Ella igen (som i USA).

Linnea liten

Min faster Ella Linnea på trappan till Amerikahuset i Sveg. Jag håller i intervjumicken och Birgitta Olsson, förstås, tog bilden.

Titel på radiodokumentären: ”Det är andra dofter i Amerika”.

Det bästa jag gjort på radion så det var väl följdriktigt att det också blev det sista, längre radioprogram/inslag jag gjorde. ”Det är andra dofter i Amerika” sändes första gången i september 2000.

”Förslag till pressrelease:

Radiodokumentären ”Det är andra dofter i Amerika” handlar, som underrubriken säger, om en ”Amerikaresa i motsatt riktning”.

Ella Linnea kunde ha varit barn till Kristina och Karl Oskar i  Vilhelm Mobergs berättelser.

Också Ellas föräldrar, Andrew och Emma, utvandrade från Sverige till Amerika och bosatte sig i Minnesota. Där föddes Ella och hennes två syskon. Idag finns bara ett av syskonen kvar som ”kan berätta hur det var”.

De skulle resa till Sverige på ett kort besök för att hälsa på pappa Andrews gamla föräldrar i Sveg. Där började de bygga det så kallade Amerikahuset och blev kvar – de ”blev kvar för evigt”.

I programmet berättar Ella Linnea för brorsonen Bengt Eriksson om sin livslånga längtan tillbaka – hem – till Amerika och Minnesota. I en affär eller i tvättstugan eller var som helst kan hon plötsligt tänka:

– Här står jag och här ska jag inte stå. Hur kan kan få den känslan?

– Man vänjer sig vid allting, men något man aldrig vänjer sig vid är hemlängtan.

Som musikaliskt tema används musiken från musikalen ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Bl a sången ”Hemma”, där Kristina uttrycker samma längtan som Linnea: ”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?”

Bengt Eriksson har gjort programmet för Sveriges Radio i Malmö. Producent: Sten Lundström. Tekniker: Bosse Nilsson.”

PS. Kolla dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” om ni har chansen – ett helprojekt med en CD och en bok också som komplement till filmen. HÄR – en länk till projektet.

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)

Vargåkra: måleri-foto-arkitektur-konst

Elin Behrens: Only U
Åke E:son Lindman: Pure
Vargåkra gård, konsthall
Utställningen visas t o m 25 september

Den äldre, mer erfarne fotografen/konstnären Åke E:son Lindman får ursäkta att den yngre separatutställande debutanten Elin Behrens nämns först. Dels för att Behrens utställning finns i entrérummet men främst för att hennes bilder nyper tag så direkt och hårt.

”Man ska nog inte betona det sociala”, säger Göran Hellström, en av konsthallscheferna. Åjo, just vad man ska. Vi har tittat och pratat tillsammans, om måleri kontra foto, när Elin Behrens låter det ena övergå i det andra, och tvärtom. Men också om motiven, som betonas av färgen, den speciella – och exakta – röda färgen från Red Light-distriktet i Amsterdam.

Elin Behrens: Only U #1. Olja på aluminium.

”Only U” heter verket, för de tio små bilderna (25 X 20 cm) på de stora vita väggarna är – och säljs som – ett sammanhållet verk. På ena väggen: en avmålad skylt från rödljusdistriktet med en kamera och texten ”No pictures”. Ja, så noga målat att det kunde vara originalskylten. På motsatta väggen: övriga nio bilder. Vad är måleri och vad är digitalfoto? Det kan man nog se om man närstuderar bilderna men inte säkert (ta ett utställningsblad och läs).

Elin Behrens har målat av de röda interiörerna som inte får fotograferas. Nej, där finns inga människor. Vilket får en att fundera: Vilka människor skulle kunna finnas där?

Only U #3. Olja på aluminium.

Målningarna är så minutiöst realistiska att de kunde vara fotografier. Hon har gjort ett slags digitalstilleben också genom att först måla på till exempel en kamera, telefonlur och en Red Bull-burk – och sen fotografera av det.

Här uppstår förstås en inomkonstnärlig diskussion om realism i fotografi och även måleri. Vad är mest realistiskt? Om nu realism finns, egentligen. Men när Behrens själv har skrivit en A4, som nog ska läsas innan man börjar titta, med en nästan fingerpekande beskrivning av verket så går det absolut inte att bortse från ”det sociala”.

Only U #9. Digitalfoto på aluminium.

Hon synar en stadsdel i Amsterdam och målar samtidigt hela samhället och världen med röddistriktsfärgen. ”Only U” är ett konstnärligt verk om människor på salumarknaden. Det ställer frågor om drömmar och längtan, köpare och säljare. Vem köper och vem säljer? Hur mycket måste människor sälja av sig själva, för att kunna överleva?

Åke E:son Lindman, vars foton kan ses i konsthallens större sal, brukar tituleras arkitekturfotograf. Det är rätt men fel. Han fotograferar arkitektur men inte som arkitektur. Oavsett om han fotograferat Cordobamoskéns mosaik, Antonio Canovas tre skulpterade gracer, bilfabriken Lingotto eller strykjärnshuset i New York så blir motiven som konstverk och bildar en konstnärlig symbios med fotografierna.

Åke E:son Lindman: Flat Iron, New York. Arkitekt: David Burnham. Pigmentprint.

Också här uppstår en diskussion om konst. Vad är konst eller snarare: när blir det konst?

E:son Lindmans svartvita foton är större (ett mått kan vara 156 X 127 cm). Om nu fotona är svartvita; snarare går de från svart till vitt med en bred gråskala där emellan. Ibland har han vänt på fotona, så att det vita blivit svart och svarta blivit vitt. Det blir nog en viss skillnad men kan man se det, om man inte vet?

Inifrån bilfabriken Lingotto. Arkitekt: Giacomo Mattè-Trucco. Pigmentprint. 

Det som verkligen imponerar är vinkeln. Hur länge måste han inte ha letat för att hitta den exakta kameravinkeln. Som när han fotograferade ”Flat Iron”, det första höghuset i New York. Det ser inte alls högt ut. Det ser inte ens ut som ett strykjärn utan är en smal skönhet. Så blir hela utställningen: en hyllning till skönheten, från antika skulpturer över moderna höghus och bilfabriker till kameran = fotokonsten. Och i sin förlängning: en hyllning till konsten i skapandet, oavsett vilket skapande.

Här finns faktiskt en stark likhet mellan Åke E:son Lindmans och Elin Behrens bilder, trots olikheterna. De tränger sig på, det går inte att komma undan. Hos E:son Lindman är det fotonas storlek och blickens närhet till motiven. Hos Behrens är det också närheten till motiven men främst den intima kontakten med betraktaren: bilderna har målats/kopierats på aluminiumplåt och placerats en bit ut från väggen.

Bägge attackerar mig. Jag måste titta, tänka, fundera… Nej, ingen vädjan utan ett krav.

(Ystads Allehanda 2011)