På vinylspelaren: Togges band

Togges band
Å, ljusa dröm!
(Bioquest)

Sångpoeten Torgny Sjöstedt – alias Togge med band – får mig att tänka på Evert Taube, Lasse Dahlquist, Love Explosion (där Sjöstedt var med), Håkan Hellström och Tore Berger (som gått på Valands konstskola så han passar in han också).

Och för den delen (vid sidan om Göteborg) på Bob Dylans nya album.

Det är något märk- men ospecifierbart göteborgskt med låtarna, sången och musiken. Lätt gungande som sjön i en nästan-vals. Berättande texter där verklighet möter poesi i för många ord så att orden inte alltid får plats i melodierna.

Allvar, humor och självironi. Framfört med en röst, Togges alltså, som inte heller hamnar rätt bland alla toner, uppbackad av det stilla, mjuka kompet (visor, country, bugg snarare än rock) och inte minst Amanda Wernes extraröst.

”Håkan Hellström” heter en låt och just ”Bugg” en annan. Textcitat från såväl Ted Ström som Nils Ferlin och Lars Forssell. Fast de egna formuleringarna kan vara – i alla fall nästan – lika fyndigt drabbande.

Några rader ur ”Ingenting är nytt” (mitt favoritspår):

”Hopp och återkomst. Smärtorna i bröstet bedarrar nu.” / ”Konsten är att välja det som ej var konst.” / ”Sanningen var härlig, men ack så falskt begärlig…”.

PS. Jag hörde ”Å, ljusa dröm!” på vinyl. LP:n finns också på Spotify.

(Hifi & Musik 2015)

Barbro Svenssons livsshow

Lill-Babs 60 år på scen
Medverkande: Lill-Babs, Lotta Bromé och Benneth Fagerlund
Ystads teater

En iscensättning av boken ”Barbro” från i fjol. Som en blandning av ett radio- eller tv-program, en krogshow utan krog och ett kulturellt samkväm. Tre kandelabrar, två barstolar vid ett bord och ett piano är all rekvisita.

Lill-Babs sjunger till komp av pianisten Benneth Fagerlund och mellan sångerna samtalar radioprataren Lotta Bromé med Lill-Babs eller snarare Barbro Svensson. Svårt att hålla upp tempot, då. Det går halvbra före men bättre efter pausen.

Brottstycken ur Lill-Babs/Barbros liv, upp- och nergångar, de senare mest i privatlivet, passerar revy. Släktens starka kvinnor, pappan som var periodare, ”de många männen”, musikern Simon Brehm som hon började sjunga med som 15-åring. Mycket handlar om Lill-Babs kontra Barbro, artisten och människan.

Hon berättar att Åke Falck, vid uppsättningen av ”Annie Get Your Gun”, lärde henne att – på samma gång – sjunga och berätta en text. Fast det hade hon ju alltid gjort, från start.

Lill-Babs har ingen fantastisk röst. Hennes storhet som artist består av förmågan att identifiera sig med och just berätta en sångtext, så att den enklaste schlager fylls med liv, blir verklig och sann.

Hon låter Barbro ta plats i Lill-Babs sång. Och så är hon. efter ”60 år på scen utan comeback!” otroligt proffsig.

Som när hon i hit-medleyn – ”Gröna granna sköna sanna sommar”, ”Tuff brud i lyxförpackning”, ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, April, april”, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” med flera – utnämner recensenten till Klas-Göran, tar mig i handen, ser mig stint i ögonen och undrar varför jag inte ringt på nu… ja, 50 år?

Bäst är Lill-Babs, 76 år, när hon till lugnare, mer kabaret- och chanson-aktiga melodier sjunger och berättar texter av till exempel Lars Forssell, Barbro Hörberg eller Beppe Wolgers som direkt eller indirekt handlar om henne själv. Som ”Vinden i min själ” (en Wolgers-text) nästan sist i programmet.

(YA/KB/TA 2014)

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

Återhört i CD-spelaren: Solar Plexus

Solar Plexus
(Odeon 1972)
Omslag: Lena och Olof Landström

På 70-talet tyckte jag att Solar Plexus var en rätt trist grupp: spelskickliga – ja, virtuosa – musiker men usch vilken tråkig musik. När jag snart 35 år senare ännu en gång – och sen många gånger – lyssnar på den dubbla debut-LP:n så hör jag ju att det inte var gruppens fel utan mitt (eller tidens, om jag ska skylla ifrån mig).

Säg att Solar Plexus debuterat 1967 och varit samtida med Hansson & Karlsson och Mecki Mark Men. Då kunde debut-LP:n ha blivit mottagen som en sensation. Efter Gärdesfesterna var det däremot inte läge att spela symfonirock med Norrköping symfoniorkester, som Solar Plexus gör på det dubbla debutalbumets tredjesida.

Solar Plexus spelade allmusik – men inte i den betydelse som musikrörelsen la i begreppet utan allmusik = all musik. Riv murarna! Avskaffa gränskontrollerna! Låt all musik – jazz, pop, rock, svensk folkmusik, visor, konstmusik – mötas, umgås och få barn.

Carl-Axel Dominique startade gruppen under namnet Bäska Droppar. Här spelar han bl a elpiano och flöjt men var annars konsertpianist och hade även komponerat en revymusikal. Hustrun Monica, hammond och sång, sjöng i Gals and Pals och gjorde storbandsarr åt Radioorkestern. Makarna Dominique träffades när de studerade på Musikaliska Akademien.

Övriga medlemmar – Georg ”Jojje” Wadenius, elbas, elgitarr, sång m m, och Tommy ”Slim” Borgudd, trummor – kom från Made in Sweden och Lea Riders Group. Deras bakgrund var 60-talets popmusik men till skillnad mot The Mascots/NJA-gruppen hade de inte tagit steget in i politiken utan ägnat sig åt musiken.

Nej, inte mycket var rätt med Solar Plexus.

När gruppen ville spela på Sprängkullen i Göteborg så blev det nobben. Det hjälpte inte att repertoaren också innehöll politiska sånger. På debuten finns t ex en tonsättning av Lars Forssells dikt om Wallenberg och en annan sång om stadsmiljön (text: Per Lysander).

Den sistnämnda måste vara en av 70-talets bästa politiska sånger. ”Dom bygger en stad… för andra och inte för oss”, sjunger Monica med inflyttad huldreröst. Folkton i melodin medan musiken skramlar och slamrar likt en stad som rivs ner och byggs upp på nytt.

Om albumet kan för övrigt sägas att Carl-Axel spelar ilskna elpianotoner mellan jazz, pop och klassiskt. Jojje visar (på nytt, se Pughs debut-LP) vilken enorm elbasist han – också – är. Slim driver på musiken så den får sjuss. Och så Monica – denna Monica!

Hon kan sjunga visor, jazz, operett – vad som helst – helt i klass med alla andra sångerskor. Och när hon sätter sig vid hammondorgeln så ramlar världens jazzorganister av pallen. Hör bara sista spåret med Jack McDuff-låten ”A Reel Goodun´”…

Jag får väl avsluta med att be om ursäkt, även om det är så dags.

__________________________________________
Varken debuten eller de följande tre LP-skivorna finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling med Solar Plexus, ”1971-75” (EMI 1998).

Tommy Körberg, som medverkar i en av låtarna på debut-LPn, blev ordinarie sångare när Jojje Wadenius försvann till USA för att spela med Blood Sweat & Tears. På bas ersattes han av Bosse Häggström (också Made in Sweden). Debut-LP:n kom även i engelsk version med Körberg som sångare.

Carl-Axel och Monica Dominique gjorde musiken till ”Sommar´n som aldrig säger nej” (text: Lars Forssell) med vilken Malta vann 1973 års uttagning till Melodifestivalen.

Det förbättrade inte anseendet i musikrörelsens öron. Makarna Dominique fortsätter att komponera, spela och göra skivor över musikgränserna: klassiskt solopiano, dubbelpiano, barnsånger, jazz, visor och kabaret. Slim Borgudd hörs på inspelningar med ABBA och blev också framgångsrik Formel 3-förare.

Jojje Wadenius gjorde barn-LPn ”Goda´ Goda´” (Metronome 1969/2005) med hans egna melodier till Barbro Lindgrens texter. CD-utgåvan innehåller ett bonusspår med titelmelodin till skivomslagsmakarna Lena och Olof Landström tecknade barn-TV-klassiker ”Kalles klätterträd”. Textskrivaren Per Lysander är rektor på Dramatiska Institutet.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

PS. Alldeles i dagarna, 2012, har samtliga Solar Plexus-album återutgivits digitalt = på Spotify, iTunes och Wimp. Så jättebra. Tack!

Vad är ett bibliotek?

Åkte ner till Sjöbo bibliotek för att låna ett par romaner av Moa Martinsson. De både fanns och fanns inne.

Lite förvånad blir jag, varje gång.

För det är många böcker som varken finns inne eller ens finns på biblioteket, numera. Same procedure as last year? Same procedure as every year! så att säga.

När jag nu var nere på biblioteket så stod där – ännu en gång – för ännu ett år – ett några meter långt bokbord med biblioteksböcker till försäljning. Som en annan loppis!

Ett bibliotek ska köpa in, förvara = bevara och låna ut böcker, enligt min enkla mening. Inte sälja ut beståndet! Hur många böcker kan ett bibliotek sälja innan det inte längre förtjänar benämningen bibliotek?

Följande krönika skrevs för rätt många år sen nu. Den är aktuell fortfarande, minst lika mycket idag som då.

Tyvärr. Tyvärr!

_____________________________________________________________

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet (adress: http://opac.sjobo.se/) och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen. (Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

En av bokhyllorna i vårt eget bibliotek.

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

En av deckarhyllorna (den danska,  norska och finska) i vårt eget bibliotek. 

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige. Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads Allehanda 2000)

Ännu en bokhylla i hemmabiblioteket. Snapshots: Bengt Eriksson.

PS. Numera, alltså år 2011, tar bibliotek betalt för bokbeställningar: 10 kronor per bok.

231 gånger Evert Taube

Första upplagan av den praktfulla Evert Taube-boxen ”Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970” sålde slut direkt. Och detta trots att priset i de flesta affärer ligger uppåt 1 000 kronor. Nu är en ny upplaga av boxen pressad och tryckt.

Evert Taube var och förblir ett nationalhelgon. Eller kanske en nationalklenod? Han är vår egendom. Han tillhör Sverige och svenskarna. Men vilken Evert Taube har vi gjort till nationalhelgon? Hur vill och ska vi minnas honom?

”Änglamark”, skriven till och framförd i Hasse å Tage-filmen ”Äppelkriget” (1971), blev hans sista visklassiker. Evert Taube var då 80 plus. Vi minns honom också från Gröna Lund, där han började framträda på 60-talet och på en sommar kunde locka 18 000 personer.

Och alla kan vi både sjunga och nynna hans eviga sjömanssånger och skärgårdsvalser om Fritiof Andersson, Calle Schewen och Rönnerdahl. Oftast har vi hört dem framförda av Taubes åldrande röst till bl a Lille Bror Söderlundhs, Gunnar Hahns och Ulf Björlins storartade – och mycket svenska – arrangemang.  

Det är alltså den äldre Taube, tror jag, som vi minns. Men Evert Taubes karriär sträckte sig över flera generationer. Gamla lyssnare försvann och nya tillkom. Dessutom blev inspelningskvalitén så mycket bättre att äldre Taube-skivor sällan har spelats på radion. Innan han blev ”vår Taube” så var han – delvis – en annan.

I häftet till boxen finns ett foto från 30- eller 40-talet. Evert Taube står ensam med lutan på en folkparksscen. Också på tidiga inspelningar kompar han sig själv. Han dänger på lutans strängar och sjunger med stor entusiasm och mindre tonsäkerhet.

Nej, han var varken musiker eller sångare utan en trubadur (eller sångpoet, som titeln skulle ha varit idag). Taube diktade historier som han berättade så inlevelsefullt och självupplevt att man bara måste lyssna.

Som alla folksångare skapade han sin egen sångpoesi av lånegods. Ibland uppges det (sången om ”Karl Alfred” är upptecknad, ”Flickan i Peru” bygger på en amerikansk sång och ”Stockholmsmelodi” på en sydamerikansk) men det hände att han glömde att tala om det. Som synes komponerade Taube också så kallad världsmusik redan på 20- och 30-talen. Stockholm var först (hör inspelningen från 1934) en stad i Argentina. När ”Stockholmsmelodi” spelades in på nytt (1955) hade både staden och melodin försvenskats.

Politikern Margareta Winberg (s) beklagade sig över kvinnosynen i visorna. Nog hade Taube, inspirerad av provençalsk trubadurtradition, en syn på kvinnan som till viss del var föråldrad redan under hans livstid. Men det finns också andra budskap i vistexterna.

T o m i den förhatliga ”Flickan i Havanna” sjunger Taube att ”hon har inga pengar kvar / sitter i ett fönster / vinkar åt en karl”. En rak och realistisk beskrivning av hur prostitution uppstår – ur fattigdom och nöd. ”Brevet från Lillan” (eller ”Pappa kom hem”) är en hemsk sång, diktad av en poet som vet vilken usel pappa han varit. ”Balladen om Gustaf Blom” (inspelad 1936!) skildrar en  svensk sjöman som hade rasistiska åsikter men kommit på bättre tankar.

Evert Taube
Samtliga grammofoninspelningar 1921-1970
(EMI)
Box med nio enkla CD-skivor samt en extra dubbel-CD (på den sistnämnda finns ett urval radioinspelningar). Sammanlagt 231 titlar. Boxen innehåller också ett 100-sidigt häfte i coffee table-format med texter om Taube av bl a Mikael Timm, Lars Forssell, Gunnar Ekelöf och Sven-Bertil Taube.

(Fönstret 2007)

Från stadsbibliotek till allkulturhus

I förra veckan la jag ut en krönika som jag för 10 år sen skrev om mitt hemmabiblioteks utgallring av böcker – detta med anledning av debatten om Malmö stadsbiblioteks nu aktuella gallring och nedmalning av låneböcker – och då lovade jag återkomma i debatten (dagen därpå t o m).

Det löftet bröt jag genast. Anledning: Jag skrev ett inlägg till Kvällsposten kultursida, istället.

Jag tyckte debatten behövde breddas – det som händer på Malmö stadsbibliotek handlar om så mycket mer än att mala eller icke mala. T ex vilken väg de svenska bibliotek som en gång kallades folkbibliotek ska ta i framtiden – och vem/vilka som ska bestämma vägriktningen och bibliotekens inriktning. Varje bibliotek/bibliotekschef i ensamt majestät eller de – folkvalda – politikerna? På kommunal nivå eller riksdagsnivå?

Den enda, tycker jag, som annars debatterat lite bredare, så som jag  försökte göra, är Rasmus Fleischer i Sydsvenskan. Också han undrade var politikerna kommer in. Dessutom tyckte han, liksom jag, att listan över utgallrade böcker bör offentliggöras.

Sydsvenskan, som initierade debatten om Malmö stadsbibliotek, har samlat de olika debattinläggen på den här länken. Också Kvällsposten har publicerat flera inlägg, både på kultur- och ledarsidorna. Följande skrev jag alltså i KvP:

Foto: Wikipedia Creative Commons

Det var ju en snygg gest att Malmö stadsbibliotek istället för att mala ner och göra pappersmassa också av de resterande utgallrade låneböckerna nu ska skänka bort dem. Brandlukten känns mindre då.

Men begrep inte Elsebeth Tank, Malmös bibliotekschef, vilka associationer som ordet ”nedmalning” kunde ge? Eller var det meningen att det skulle ske i hemlighet? Vilken syn har biblioteket på sina låntagare och övriga besökare?

Men detta är ändå inte det centrala. Kärnfrågan är en annan: själva utgallringen. Enligt uppgift lär cirka 60 000 böcker redan ha gallrats ut, återstår ytterligare 36 000 låneböcker att göra sig av med.

Det har sagts att det endast gäller gamla böcker, som ingen lånar längre eller blivit inaktuella samt dubbletter. Vågar låntagaren, efter det tidigare hemlighetsmakeriet, lita på det? Lägg ut listan över utgallrade böcker på nätet så kan både låntagare och journalister söka på författarnamn och boktitlar och se – exakt – vilka böcker som försvinner från Malmö stadsbibliotek.

Det är inte bara i Malmö som låneböcker gallras ut. Allt fler böcker gallras bort på allt fler bibliotek. En gång om året brukar biblioteken ordna loppmarknad och sälja  låneböcker för en tia eller selma. Marginellt bättre än att mala ner dem, tycker jag.

Foto: Wikipedia Creative Commons

Låneböcker försvinner, från biblioteken och därmed kommunens invånare. Det är det väsentliga – och värsta. Vissa bibliotek verkar inte heller ha målsättningen att bevara något kulturarv när man rensar böcker. Första gången jag kollade vad som gallrats ut från Sjöbo bibliotek, som är ”mitt” bibliotek, hade böcker försvunnit av Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Om inte de olika kommun- och stadsbiblioteken samarbetar vid utgallringen är risken stor att en titel rensas bort från samtliga bibliotek. Jag har varit med om att böcker med tydlig skånsk anknytning inte finns hos ett enda bibliotek i länet. Ett lägsta krav borde vara att det inom länet sparas minst ett exemplar av varje bok.

Vid fjärrlån, när man via sitt närbibliotek lånar en bok från ett annat bibliotek, tillkommer också något: pengar.  Malmö stadsbiblioteks låntagare verkar vara ganska ensamma om att kunna fjärrlåna böcker – utan att betala för det. De flesta skånska stads- och kommunbibliotek – som Lund, Helsingborg, Ystad och Sjöbo –  tar betalt för fjärrlån. Den vanligaste taxan är 10 kronor.

Inte så mycket, när man lånar en enda bok. Men det räcker med att fjärrlåna tio böcker för att det ska kännas. När biblioteken gallrar ut böcker så gallrar man också ut låntagare, styr utlåningen och låntagarna.

Att ta betalt för fjärrlån, ska det kallas lagtrots? Sveriges folkvalda politiker har ju bestämt att bibliotekslån ska vara gratis. Och hur länge kan Malmö stadsbibliotek och kommun ha kvar kostnadsfria fjärrlån, om det blir allt fler som fjärrlånar allt mer?

Cirka 100 000 böcker ska alltså bort från magasinet. Där behövs plats för andra böcker, som i sin tur flyttas dit från biblioteket. Allt färre böcker kommer att vara synliga.

Under cirka 30 år valde jag ut skivor till de AV-häften som Bibliotekstjänst gav ut och biblioteken använde som grund för skivinköp. Naturligtvis ska bibliotek låna ut skivor, det tyckte jag var viktigt. Det är också bra att Malmö stadsbibliotek har en avdelning för tecknade serier, ger tillgång till databaser och köper in dataspel.

Nu ska biblioteket breddas ytterligare – där ska finnas en stor scen för framträdanden och aktiviteter, en public service-avdelning med aktuella debatter och föredrag, verkstäder för yngre barn, en träffpunkt för de något äldre och en bistro med uteservering och internetkafé.

Jättebra, alltsammans. Men varför just på Malmö stadsbibliotek? Det mesta finns ju redan på andra ställen i Malmö, både i kommunal och privat regi. Ska stadsbiblioteket konkurrera med – och ut – detta? Bör en kommunal institution till exempel ordna författaraftnar, som sponras av bokförlag och kan tvinga en ideell organisation som Stanza att upphöra med sin verksamhet?

Dessutom på bekostnad av vad som väl fortfarande bör vara Malmö stadsbiblioteks kärnverksamhet – att låna ut böcker ur en välskött boksamling.

Byggandet av Malmös nya stadsbibliotek föregicks av  många års politiskt käbbel som ibland blev riktigt hätskt. När Malmö stadsbibliotek nu är på väg att förvandlas till något annat och mycket mer än vad som traditionellt har förknippats med begreppet bibliotek, då borde väl stadsbibliotekets chef – och inte minst Malmös politiker – vara så ärliga, öppna och, som det heter numera, transparanta att detta görs till en offentlig politisk fråga? Kanske till och med en valfråga.

Hur stor är skillnaden mellan att bygga ett nytt bibliotek och att ge biblioteket en helt ny inriktning?  Samma skal men annat innehåll. Var går gränsen, när upphör ett bibliotek att vara ett bibliotek?

(Publicerat i Kvällsposten 2009)

Fler bloggar om Malmö stadsbibliotek!

Rensa och ansa, sälja ut och mala ner

Jag hittade en gammal krönika, från år 2000. Det var då det började, för så längesen. Vad? De svenska bibliotekens bokbränning.

Ett hårt ord, men svårt att inte ta till det. Hur stor är skillnaden mellan att bränna böcker och att förvandla biblioteken till antikvariat och sälja ut böckerna billigt eller t o m, som man nu, år 2009, gör på Malmö stadsbibliotek: mal ner låneböckerna till pappersmassa.

Det har blivit ett jäkla liv om det i lokalpressen. Mer om detta på bloggen i morgon. Malmö stadsbibliotek har nämligen idag den 13 augusti bjudit in till presskonferens för att förklara = försvara sig.

Aktualisering i morgon alltså, till dess lägger jag ut min ”gamla” krönika. Säkert var/är det likadant som i Sjöbo också i många andra kommuner.  

Det bör dessutom nämnas att Sjöbo bibliotek numera börjat ta betalt om man vill så kallat fjärrlåna böcker från andra bibliotek. Numera kan det alltså kosta pengar att långa böcker på biblioteket?

Men har inte Sveriges politiker bestämt att boklån ska vara gratis? Vad ska det här kallas, lagtrots?

*

Plötsligt kan jag sitta hemma vid datorn, koppla in mej på internet och se vilka böcker som finns tillgängliga på huvudbiblioteket i Sjöbo och biblioteksfilialerna i kommunen.

Låneböcker.

(Observera ordet ”tillgängliga”! Återkommer till detta…)

Biblioteket har alltså lagt ut sin katalog på ”nätet”. Ännu så länge kan man inte låna/lägga undan en bok per dator men senare i höst så ska det gå det också. Ännu så länge kan man inte heller, såvitt jag förstår, knappa sej vidare till biblioteket i Malmö ifall boken inte skulle vara (här kommer ordet igen) tillgänglig i Sjöbo, men det är nog bara en tidsfråga.

Bekvämt och bra. Det gladde mej verkligen, men säg den glädje som varar…

Vid många av de biblioteksböcker som intresserar mej har Sjöbo bibliotek skrivit följande: ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga”.

Detta, har jag inhämtat, kan ha tre förklaringar: 1) Boken har kasserats för att den blivit gammal och sliten, 2) Boken är stulen, 3) Bibliotekspersonalen har bedömt att boken är en hyllvärmare – har inte lånats på ett antal år – och har därför gjort sej av med = sålt boken.

Det sistnämnda är skandal!

Ännu argare blir jag när jag åker ner till biblioteket i Sjöbo och ser bokbordet: nu pågår en ny utförsäljning av bibliotekets bokbestånd. Pris: en femma per bok. När jag med ojämna mellanrum tagit upp den skandalösa bokförsäljningen med bibliotekspersonalen så har man alltid ett ordrikt försvar till muns:

Böckerna tar plats, ingen läser dom ju, det blir alldeles för dyrt att hyra ett lagerutrymme för gamla böcker och då ska ju personalen gå och hämta böckerna i lagret – det har man inte tid och råd med.

Skorna skaver och samvetet gnager, förstår jag. Biblioteket försvarar sin sjuka moster.

Varken bibliotekarierna eller jag har en aning om vilka författare och/eller böcker som kommer att vara viktiga och väsentliga om 20-15-10 eller ens 5 år. Den som kan veta det är möjligen Gud men han jobbar väl inte på biblioteket i Sjöbo?

Har ni problem med utrymme, brukar jag säga till bibliotekarierna, så deponera böckerna hemma hos mej. Sen kan låntagarna slå mej en signal.

Att sälja ut Sjöbos och Sveriges bokbestånd är och förblir en skandal och ett brott gränsande till stöld och häleri. (Förlag och författare har faktiskt sålt sina böcker till biblioteken för att Sveriges invånare ska kunna låna böckerna. Är det då lagligt – rent juridiskt – att sälja böckerna? I vilket fall är det omoraliskt.)

Motstånd mot ovanstående kan man göra på flera sätt. Så fort man på en bibliotekshylla upptäcker en bok som har stått där länge eller är för ”gammal” – låna den! Struntsamma vilken bok! Struntsamma om du ska läsa boken eller inte! Låna den – så boken kommer med i utlåningsstatistiken.

Om du letar i bibliotekskatalogen och får syn på det oförskämda meddelandet ”Det finns inga exemplar av denna bok tillgängliga” – beställ boken! Återigen: struntsamma vilket bok och om du tänker läsa den eller inte!

Detta kostar ingenting för låntagaren. Däremot är det knappast gratis för kommunen/biblioteket. Det kan vara ett bra sätt att påpeka att det – lika väl som att hyra en lokal för ”lagerböcker” – kostar pengar att beställa böcker från länsbiblioteket i Malmö, UB i Lund, KB i Stockholm, bibliotek i övriga Sverige och faktiskt övriga världen.

Bibliotekarien i Sjöbo måste alltså beställa boken per dator eller post. En bibliotekarie i t ex Malmö måste läsa beställningen och hämta boken, packa och skicka till Sjöbo. Där bibliotekarien tar emot boken, skriver och skickar ett kort till dej och meddelar att den kommit.

Skulle detta bli billigare och ta mindre tid? Handlar det om något annat än att flytta kostnader och tid från ett konto till ett annat, från en kommun till en annan?

Senast har biblioteket också börja sälja ut sina tidskrifter. Ännu värre. Till formen är tidskrifter och böcker likvärdiga i mina ögon (innehållet kan vara lika bra och väsentligt eller lika dåligt.) Problemet är att tidskrifter går inte att beställa från ett annat bibliotek. Sålt är för evigt förkommet.

Extra sur blir jag förstås när jag märker att Sjöbo bibliotek gallrat bort några av av mina böcker. Bl a ”Invandrad musik” – fortfarande den enda boken som skrivits om detta ämne i Sverige.

Pappersmassa (från Malmö?).

Personligen tycker jag att biblioteken i Sjöbo kommun har behov av så många böcker som möjligt om invandrare och kultur.

Men jag är i gott sällskap. Bland de svenska författare vars böcker gallrats bort från Sjöbo bibliotek kan nämnas Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Vilhelm Moberg, August Strindberg, Lars Forssell, Stig Claesson, Katarina Frostenson, Gunnar Harding…

Till sist:

Om det nu skulle vara en så bra idé att sälja ut de delar av kommunens kulturinköp som blivit inaktuella för att kommuninvånarna inte visar intresse för dem, så varför inte börja sälja ut konsten också? En trappa ner i biblioteket, brevid utställningshallen, hänger ett konstverk lite i skymundan. Kan inte vara många som tittar på det, så skulle inte jag kunna få köpa konstverket? För en hundring…

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2000)

I CD-spelaren: Ernman och Skoogh

Och vad tror jag om Malena Ernmans chanser i Eurovision Song Contest i Moskva? Ingenting, har ingen aning, jag tror inget alls. Och vad tycker jag om hennes schlagersångröst? Inga kommentarer, här heller. Däremot vet jag vad jag tycker om henne som operasångerska. Det visste jag redan 2003, då jag skrev följande CD-recension…

 

Malena Ernman och Francisca Skoogh:

”Songs in Season”

(Nytorp Musik)

 

”Songs in Season” är albumets passande namn. Malena Ernman, mezzosopran, och Francisca Skoogh, piano, har sammanställt fyra gånger fyra sånger till sin egen ”Quattro stagioni”. Ett annorlunda och spännande repertoarval är det också. Kan det vara typiskt för unga sam- och ännu mer framtida klassiska artister?

 

Musiken har komponerats från 1800- och in på 2000-talet av mer och mindre kända europeiska tonsättare (till exempel Mendelssohn, Grieg, Mahler, Liszt, Sibelius och Fauré, samt Storm, Gefors, Backman och Jennefelt från Sverige och idag) plus en enstaka amerikan (Copland).

 

Vågar man påstå att de olika sångerna förenas i det melodiska? Åtminstone jag tycker att även när musiken blir mindre melodisk (som när Staffan Storm gjort en mycket rolig tonsättning av ett lika roligt prosastycke om ”Våren på Djurgården” av August Strindberg) så finns där några nynn- och gnolvänliga melodislingor, om än sporadiska.

 

Malena Ernman sjunger flickungelätta toner som hoppar rep. Hon kan spela teater och skämta som en komiker men också fylla tonerna med mörkare, djupare färger. Hon växer upp i sin sång.

 

Så uttrycksfullt sjunger Ernman att jag först tyckte att hon dominerade. Men det stämmer inte. ”Songs in Season” innehåller inte klassisk sång till piano utan är en duo-CD.

 

Francisca Skooghs skånsk-argentinska toner – det låter väl fånigt men jag vill beskriva dem som varma och goa fast temperamentsfulla – må ligga under i betydelsen att man först hör sången men rätt igenom spelar piano och sång i samklang. De reagerar på varann: både Ernman och Skoogh har röster som sjunger i duett.

 

Fransmannen Gabriel Fauré, som jag själv förtjusats av helt nyligen, komponerade så vackert att jag till och med njuter av hans höstskildring. Fast mest spännande är den nya och samtida svenska musiken. Som Storms ovannämnda och lekfulla tonsättning av Strindberg; något slags opera comic i miniatyr. Thomas Jennefelts musik till Niklas Rådströms nyskrivna dikt ”Isarna” är stramare och svalare, som en isskulptur.

 

Hans Gefors har gjort en klassisk men modern, melodiös fast inte slagdängig och aldrig ytlig tonsättning av  ”Förra Sommaren”, en ny dikt av Lars Forssell. Medan Catharina Backman, som väl var elev till Gefors på Musikhögskolan i Malmö, förvandlat dikten ”O” av Sonja Åkesson till en fascinerande tonövning för röst, piano och öron.

 

Alla fyra tonsättningarna gjordes speciellt till Malena Ernmans och Francisca Skooghs album. 

 

(Publicerat i Kvällsposten 2003)