Punktera myten om Sjöbo!

Det talas nittiofyra – alltså 94! – olika språk i Sjöbo kommun! Så glad jag blev när jag hörde det. Ja, nu vet ni redan från start vad jag tycker. Till denna, nog så häpnadsväckande uppgift ska jag återkomma. Men dagens krönika börjar i en annan ände, den motsatta…

Sjöbo kommun, som jag bor i, ska anta en ny så kallad vision för kommunens utveckling fram till år 2034. Under hösten 2017 har det ordnats flera möten där invånare i olika delar av Sjöbo kommun kunnat framföra synpunkter till politikerna. Vad tycker kommuninvånarna om att leva här idag? Hur borde det vara i framtiden?

För ett par veckor sen var jag på ett sådant visionsmöte i matsalen på Vollsjö skola. Vi delades in i grupper för att diskutera vad som fungerar bra respektive sämre i kommunen och ge förslag på förbättringar inför framtiden. Någon vid bordet där jag satt, tydligen en företagare, nämnde Sjöboandan. Den måste bort, sa han.

När den här företagaren ringde till en ny affärskontakt utanför kommunen, då blev det tyst i telefon. Sjöbo… hördes det sen. Det är väl kommunen som hade folkomröstning om flyktingmottagning? Som inte vill ta emot flyktingar? Plötsligt, sa företagaren, kom samtalet att handla om något helt annat än affärer.

Nerför Storgatan, Vollsjö i Sjöbo kommun. Foto: Birgitta Olsson

Sjöboandan, invände jag. Den är ju död. Här i Sjöbo kommun, vill säga. Sjöbomyten, som det borde heta, lever däremot kvar utanför Sjöbo. Och så antecknade jag på en post it-lapp något av det jag uppskattar mest i dagens Sjöbo kommun: flyktingpolitiken. Sjöbo år 2017 är nämligen inte alls som Sjöbo var år 1988, när flyktingomröstningen hölls.

Sjöbo har blivit en annan kommun. Det är som om kommunen velat visa att den inte var sig själv den där gången 30 år tillbaka i tiden. Men myten om Sjöbo lever. Den är seglivad. Hur ska Sjöbomyten kunna punkteras? En av Sjöbos politiker, som satt med vid vårt bord på visionsmötet, nämnde siffran 90. Så många nationaliteter finns i dagens Sjöbo. Politikern tillade att här, på Vollsjö skola, kommer eleverna från 16 nationer.

Senare fick jag också den nämnda uppgiften om 94 språk. Exakt siffra spelar mindre roll. Viktigast är att det i dagens Sjöbo, som dementi av myten, bor människor från så många hörn på jorden. Efter att tidigare ha tagit emot 25 flyktingar per år, enligt avtal med Migrationsverket, placerades 65 flyktingar i Sjöbo under 2017. Det har, enligt kommunen, hittats bostäder åt samtliga.

Men protesteras det inte mot flyktingmottagandet? Nej, svaras det bland politiker och anställda på Sjöbo kommun. Några få arga telefonsamtal till kommunen, det är allt. Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan hjälper till med mottagandet, enskilda kommuninvånare hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till. Det ordnas språkcafé på biblioteket och föreningen Yalla Sjöbo, där flyktingkvinnor lagar arabiska bufféer och driver catering, har blivit en succé.

Jag är emot att seriösa politiska partier samarbetar med partier som har flyktingfientlighet, främlingsrädsla och ja, rasism på programmen. Men jag får ändå erkänna att det tekniska valsamarbete som Alliansen i Sjöbo (M, C, L, KD) inlett med Sjöbopartiet (SJP) – det lokala parti som bildades efter flyktingomröstningen och så sent som 2014 motionerade om att avtalet med Migrationsverket skulle sägas upp – har fått knäpptyst på SJP.

Men Sverigedemokraterna då? Om SD i Sjöbo råkade jag i en diskussion med någon på Facebook. Personen i fråga slog mig i huvudet med siffran 20,75 procent. Så många av de som 2014 röstade i valet till kommunfullmäktige i Sjöbo valde SD:s röstsedel. (I riksdagsvalet var det ännu fler i Sjöbo som röstade på SD.) Det stämmer, svarade jag. Och ändå har SD faktiskt ingenting att säga till om i Sjöbo kommun.

Personen jag diskuterade med trodde jag skämtade, skönmålade eller ljög. Nej, fortsatte jag. Inte alls. Trots att Sjöbo är en av de kommuner där SD har flest anhängare så tror jag att Sjöbo också måste vara en av de kommuner där SD märks minst. Den person jag diskuterade med blev nu arg och skällde mig för oseriös.

Också detta hör till Sjöbomyten: De som vet mest och kan bäst bor ofta långt härifrån. ”Kunskapen ökar i direkt proportion till avståndet”, som någon uttryckte det. I verklighetens Sjöbo. där jag bor, är den styrande borgerliga Alliansen rätt så överens med oppositionen till vänster (S, MP, V) om den lokala flyktingpolitiken. SJP och SD hålls på behörigt avstånd.

”Det är historia nu”, säger en på kommunen om flyktingmotståndet. Och tillägger: ”Många flyktingar vill stanna kvar i kommunen, för i Sjöbo känner de inte av någon rasism.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Julsång från Checkpoint Hyllie

En mamma och en pappa
med fyra barn
på väg från Aleppo
till vadå?

Över land och hav
och land igen
på väg från Aleppo
till vadå?

Inga pass
inga papper alls
på väg från Aleppo
till vadå?

November månad
snö och kallt
på väg från Aleppo
till vadå?

Stjärna, stjärna
på himlen där
säg mig var närmaste
krubba är

(2015-16)

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Så vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Det blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

Danska deckarhyllan: Jesper Stein

Jesper Stein
Uro
(Politikens förlag)

Köpenhamn år 2007.

Ungdomshuset på Jagtvej ska stängas och utrymmas. På gatorna utkämpas hårda gatustrider mellan så kallat autonoma och en väl förberedd poliskår. Stenar kastas, fönster slås sönder, bilar sätts i brand.

Där och då inleds polisromanen ”Uro” av Jesper Stein. Typiskt för dansk krimi: ofta anknyter kriminalintrigerna till människor, miljöer, debattämnen och även verkliga händelser i dagens Danmark.

Antihjälten (vad annars?) Axel Steen, vicepolitikommissarie vid Dråbsavdelningen, bor mitt i händelsernas centrum på Nørrebro.

In i lägenheten hörs vrål och tjut från kravaller och polisbilar. När en man hittas död vid muren på Assistens Kirkegaard så är Steen på plats inom någon minut.

Den döde – mördade? – har svarta kläder, militärstövlar och luvjacka. En autonom? Kan det vara en polis som gått för långt?

Deckarförfattaren Jesper Stein, som varit rätts- och kriminalreporter, blandar in illegala flyktingar, narkotikagangsters från Balkan, kriminella gäng vid Blågårds plads och diverse oegentligheter inom polisen.

Det polisiära problembarnet Axel Steen (frånskild far med allt större intag av droger) tvingas – det är ordet – samarbeta med säkerhetspoliserna i PET-bunkern.

Historien verkar inte otrolig utan kunde nog vara fullt möjlig.

Fast ”Uro” har främst blivit en atmosfärrik roman om Nørrebro: gator, platser, krogar och ett sjaskigt hotell. Författaren känner sin stadsdel också.

Går man in på YouTube och söker på Jesper Stein så får man upp videoklipp där Stein presenterar de miljöer som förekommer i första delen av serien ”2200 Noir” (efter postnumret för Nørrebro).

(Kvällsposten 2012)

Några tankar på det nya året

Det hände sig på själva julafton år 2009 att fem unga flyktingar från Afghanistan kom med tåget från södra Sverige. Ålder: 14 till 18 år. De hade smugglats in med lastbil, släppts av här nere och stigit på X 2000 till Stockholm.

Inte klädda för svenskt vinterklimat och de talade förstås inte svenska. Men de saknade tågbiljett. Det var det viktiga – för SJ. Bara att stiga av vid närmsta station, oavsett ålder och anledning till tågresan. Den här gången gjordes dessutom ett extra stopp i Sävsjö som tåget annars kör förbi. SJ:s presstjänst svarade i media att tågpersonalen handlade rätt. Det var enligt SJ:s regler.

När uppstod den här nya svensken, den nya omänniskan? Helt tappad på mänsklighet och solidaritet. Regler är ju regler! Ska mitt samvete och hjärta behöva ta ställning till reglerna? I Sävsjö (som inom parentes saknar flyktingmottagning) kunde inte socialtjänsten omhänderta de unga flyktingarna utan det överläts till en frikyrka.

”För oss har det varit viktigt att visa vanlig medmänsklighet”, sa pastorn i Höglandskyrkan.

Om man kommer med bil eller buss från Malmö så möts man nu vid Sjöbo västrondellen av en välkomstskylt med följande slogan: ”Upplev Sjöbo”. Det låter lite i stil med – Upplev Venedig eller Upplev San Francisco eller varför inte Upplev Taj Mahal!

Hur tänkte kommunpolitikerna, när denna slogan antogs för att locka turister och nya invånare till Sjöbo? Som jag skrev i en tidigare krönika har politikerna efter rivningen av Vollsjö station (1983) och flyktingomröstningen (1988) bemödat sig att göra Sjöbo till en bättre kommun. Men för YA-läsarna är det ju uppenbart att Sjöbos invånare har olika upplevelser, beroende på inkomstnivå och socialklass.

Den artikelserie om socialtjänsten som publicerats efter det tragiska mordet i Vollsjö är bland det bästa jag läst i Allehanda. Socialen i Sjöbo har lägre kostnader än riksgenomsnittet. Betyder det att livet är så mycket bättre i Sjöbo eller kan det bero på något annat?

Jag sitter med en kopp kaffe och en müslibulle på Anderssons conditori i Sjöbo. En ung familj (mamma, pappa och ett barn på något år) kommer in. Han har barnet (en flicka, tror jag) i famnen. Han hämtar en barnstol. Han hjälper henne att äta. Han torkar om munnen. Jag blir glad, alltid lika glad. Och arg, lika arg.

Man behöver inte blanda in uttalanden om svenska män, talibaner och djur i samma mening. Det räcker med de gånger jag läst och hört svenska kvinnor utbrista att könsrollerna har inte förändrats, de är fortfarande likadana. Nej, det är de inte alls.

I mina föräldrars generation tog kvinnorna hand om barnen. I min generation började också män att få barn (var med vid födseln, hämtade på dagis, gick med barnvagn). I mina barns generation är det självklart att pappor har samma rättigheter och skyldigheter som mammorna vad gäller barnen. På mindre än två generationer har en revolution genomförts.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Appelqvist, Ceder, Grebe/Träff, Ohlsson och Lönnaeus

Kristina Appelqvist, Camilla Ceder, Camilla Grebe/Åsa Träff, Kristina Ohlsson och Olle Lönnaeus fanns alla bland fjolårets lovordade svenska deckardebutanter. Hur har de lyckats följa upp sina debuter?

”Den som törstar ” (Alfabeta) av Kristina Appelqvist tar vid exakt där pusseldeckardebuten ”Den svarta löparen” slutade. Samma huvudpersoner och miljö: Emma Lundgren, ung lektor vid Västgöta universitet, och Filip Alexanderson, kriminalkommissarie i Skövde. Dessutom en variant av samma ämne: morden och övrigt kriminellt har också den här gången sin utgångspunkt i arkeologi.

Alltså samma – samma? Ja, även om en antik schackpjäs ersatts av en dito solfjäder och Varnhem bytts mot Flamslätt så berättar Appelqvist så likartat att det blir nästan som att höra samma historia igen. Varken mer eller mindre lovande men en repris känns ju oftast blekare.

Åtminstone borde kärlekshistorien om Emma och Filip ha avancerat lite längre. Vad gäller kärleken kunde ”Den som törstar” ha hoppat fram till slutet – och börjat där.

Camilla Ceder har förstått att uppföljaren, ”Babylon” (W&W), måste skilja ut sig från debuten, som hette ”Fruset ögonblick”. Samma huvudpersoner: det delsboende paret Christian Tell, kriminalkommissarie, och Seja Lundberg, frilansjournalist. Men Ceder vänder på miljön; debuten utgick från landsbygden nordost om Angered medan uppföljaren inleds i Göteborg.

Kappan vänds ut och in, landsbygdsdeckaren blev en stadsdeckare. Kommissarie Tell hamnar i centrum och deckaren är mer av polisroman, samtidigt som Ceder fortsätter att teckna porträttet av den yngre, nu något mindre problemfyllda Seja. I ”Babylon” finns ännu en ung kvinna med problem. Sådana kvinnoporträtt, så nära att man känner andedräkten, verkar vara Ceders specialitet.

Camilla Ceders nya kriminalgåta är också arkeologisk, historien går från Istanbul via Göteborg bakåt till Bagdad. Framför allt har Ceder rensat i berättandet, strukit utvikningar och onödiga meningar. Tror jag, åtminstone är den nya deckaren blott 396 sidor kort, jämfört med debuten som var 483 sidor lång. Rakare och mer distinkt, kriminaltempot hålls uppe.

I ”Bittrare än döden” (W&W) fortsätter systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff att berätta om terapeuten Siri Bergman och hennes kolleger Aina och Sven på mottagningen vid Medborgarplatsen i Stockholm, presenterade i fjolårets ”Någon sorts frid”. Just ”fortsätter”, historien och livet går vidare.

KBT-deckare, så skulle den här deckarserien kunna marknadsföras. Också uppföljaren är som en terapeutisk allsession. Läsaren bokar en ny tid på mottagningen, får följa både klienterna och terapeuterna själva ytterligare några steg i livet. Siri och Aina har en ny patientgrupp – en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Det ger en hemsk inblick i hur kvinnor kan ha det och hur mycket människor kan offra och stå ut med för att få känna i alla fall ett hopp om samhörighet och närhet, kanske kärlek.

”Bittrare än döden” inleds – tyvärr – i en allt mer typisk modern svensk deckarstil: en mamma mördas medan hennes lilla dotter ser på. Tyvärr, skrev jag. Men det kanske ska vara så här, ändå? Det är kanske kriminalgenrens uppgift – att både vara underhållningslitteratur och skildra verklighetens allra värsta skrymslen och vrår?

I Kristina Ohlsson debut, polisromanen ”Askungar”, blev barn mördade. Uppföljaren ”Tusenskönor” (Pirat) skildrar något annat som kan bli ett nytt tema för svensk kriminallitteratur: den nya, förändrade = förvärrade synen på flyktingar och invandrare.

Utredaren Fredrika Bergmans privatliv hamnar mer i fokus och hon blir därmed en huvud-huvudperson. Även kollegerna vid Rikspolisen i Stockholm – kommissarie Alex Recht och inspektör Peder Rydh – återkommer. De kompletteras av Joar Sahlin, en ny, lite annorlunda polis. Resultat: en allt mer intressant skildring av personkemi, mellan ett antal – olika – män samt en kvinna.

Debutdeckaren var så hemsk att jag efterlyste mer patos hos författaren. Men jag hade nog fel. Det finns patos i bägge romanerna, fast mellan raderna. Läsarna tvingas tycka och känna: vi måste ta fram vårt eget patos, inifrån oss själva. Den nya romanen innehåller tre trådar (eller fyra, inklusive Fredrikas privata liv) som tvinnas ihop: ett prästpar hittas skjutna i hemmet vid Odenplan, en ung kvinna förlorar sin identitet i Bangkok och en flykting kommer till Sverige på ett nytt sätt.

”Mike Larssons rymliga hjärta” (Damm) har tidigare recenserats på YA:s kultursidor. Men bara kort, också jag måste skriva några rader om uppföljaren till fjolårsdebuten ”Det som ska sonas”. Lönnaeus har nämligen gjort något annorlunda: behållt miljön men bytt ut personerna. Vilket gett ett oväntat och just annorlunda resultat.

Debuten var skånsk noir, en mörk men sävlig och lågmäld skildring av Tomelilla (och liknande skånska småsamhällen). Hans nya deckare är också noir, men svärtan har skiftat nyans. Samma Tomelilla (den gamla byn kontra den nya med invandring och invandrarfientlighet) men ändå inte riktigt.

Huvudpersonen har fått styra skrivsättet. Mike Larsson – med stort hjärta men kort stubin – friges ur Malmöfängelset när boken börjar. En skurk, en ”tjyv”, en gangster om man vill. ”Mike Larssons rymliga hjärta” är en skånsk gangsterroman. Ettrigare till både stämning och skrivsätt. Den del av världen som är Tomelilla syns och synas ur en annan vinkel.

(Ystads Allehanda 2010)

Inkorrekt i Danmark

Hycklare, ynkrygg, dumma svin, Danmarkshatare och landsförrädare är några tillmälen, från mer beskedliga till grövre. I ett inlägg efterlystes en ny Christer Pettersson (som underförstått kunde ta hand om Carsten Jensen på samma sätt som Olof Palme).

När jag i helgen slog upp Svenska Dagbladet så fastnade jag vid en artikel om den danske författaren, journalisten och debattören Carsten Jensen, nyligen tilldelad Olof Palmepriset. Skribenten Mustafa Can redogjorde för de ilskna – ja, hatfulla – åsikter med vilka prisandet av Jensen togs emot i Danmark.

Jag gick in på de danska dagstidningarna Politikens och Jyllandspostens nätsidor, kollade artiklar och kommentarer. Det var mycket otäckt att läsa. Och på danska bloggar kan det vara ännu värre…

Politiken – en tidning där Jensen varit regelbunden medarbetare – satte rubriken: ”Carsten Jensen får 400.000 kr. for at kritisere Danmark”. Orden saknar täckning i prismotiveringen. Jensen har prisats för att han försvarat ”alla människors lika värde” och ”asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter”. Han ”bjuder oss att stå upp för humanism”.

Om detta är att kritisera – ja, hata – Danmark så bör det betyda att människor inte har lika värde och flyktingar behöver inte behandlas mänskligt. Nej, måste man vara human? Ett exempel på Jensens oberättigade kritik fanns i Dagens Nyheter för ett halvår sen.

Han rapporterade om irakiska familjer som tagit sin tillflykt till en kyrka i Köpenhamn. Uniformerade poliser ”bröt sig in” mitt i natten, satte handfängsel på fäder och storebröder – och förde bort dem. Detta ska man alltså inte kunna skriva om och kritisera? Och kommer kritiken från en dansk så är det landsförräderi…

I danska nätinlägg utrycks också åsikten att naturligtvis har just Carsten Jensen fått det svenska Olof Palmepriset. ”Storebror” Sverige är ju självcensurens och den politiska korrekthetens högborg. Till skillnad från Danmark, där alla åsikter är tillåtna.

Tankarna verkar slå kullerbytta. Om Carsten Jensens åsikter är politiskt korrekta så bör väl det betyda att den danska regeringens politik är inkorrekt. Skulle till exempel Danmarks invandrings- och flyktingpolitik vara korrekt och riktig så måste ju Jensen vara inkorrekt – uttrycka åsikter som inte är opportuna i Danmark.

Vissa danskar tycks ha en märklig syn på censur och yttrandefrihet. Rätt att publicera Mohammedteckningar men fel att protestera mot publiceringen. Just de har rätt att uttrycka sina åsikter men Jensen ska hålla tyst – annars blir han kallad Danmarkshatare och svin.

I Danmark är det inkorrekt, modigt och prisvärt att uttrycka självklara åsikter om humanism, mänskliga rättigheter och människors värde. Dock – och det kan ändå vara lite hoppfullt – har de hätska nätangreppen fått andra danskar att på samma nätsidor stå upp också för Carsten Jensens yttrandefrihet. Listan med kommentarer fylls dessutom på med allt fler som instämmer i hans åsikter.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Åren i Sjöbo

”Så gick ytterligare några år – Den nya tiden i Sjöbo”. Så kunde titeln vara. Eller ska orden formuleras som en fråga: Skulle detta kunna vara titeln på en ny dokumentärfilm om Sjöbo?

Det var längesen jag träffade Per Sinding-Larsen. Men när han besökte Kulturen i Lund för att hålla föredrag om kinesisk rock- och popmusik så åkte jag och lyssnade.

Så intressant och spännande att stifta bekantskap med andra kulturer och människor, tycker både han och jag. Berikande och lärorikt. Man skulle kunna travestera ett gammalt uttalande: Glädjer det er ändå inte lite grann… 

Efter föredraget stannade jag kvar och pratade med Per, om Skåne och Sjöbo. Han kommer ju härifrån. Per Sinding-Larsen gick på Färsingaskolan i Sjöbo, var popskribent i YA och avancerade till lokalredaktör i Skurup, innan han blev tevekändis i Stockholm. Ja, han sjöng på Ystadoperan också. 

Pratar man om Sjöbo så är det en händelse som man alltid verkar komma in på. När jag nämner att jag kommer från Sjöbo, sa Per, är det folkomröstningen om flyktingmottagning, det främlingsfientliga Sjöbo, som folk minns. Fortfarande!

Då berättade jag om den kvinna, muslim och handikappad, som jag sett i Sjöbo. Man får hoppa åt sidan när hon kommer i full fart på  trottoaren. Nej, jag skämtar.  Men hon kör nån slags permobil, en liten rullstolsbil.

Också Sjöbo har numera flyktingmottagning, berättade jag för en något häpen Per Sinding-Larsen. Han utbrast, ungefär: Nu skulle jag ju nästan kunna bosätta mig i Sjöbo igen…

Den legendariska afrikanska musikgruppen Les Amazones från Guinea-Conakry kom faktiskt till  Skåne och Sjöbo för att spela på Sövde amfiteater nångång på 80-talet. Fotot togs strax före spelningen av Birgitta Olsson.

Nåja, folkomröstningen skedde 1988, så det hade hunnit gå några år innan Sjöbo kommun år 2001 tog emot de första flyktingarna. Sen dess har det kommit 20 till 25 flyktingar per år.

Också en annan bekant till Per Sinding-Larsen stannade  kvar efteråt. Före detta Sjöbobo men utflyttad. Både han och jag deltog i demonstrationen för flyktingmottagning utanför Sjöbos kommunhus. När han arbetade på en folkhögskola ordnade han så att Ebbe Gilbes film, ”Så går  ett år – Tiden i Sjöbo”, visades på skolan.

Det var då någon av oss föreslog att det borde göras en ny Sjöbofilm, om tiden efteråt, åren som gått, om Sjöbo på 2000-talet.

Sjöbo har andra politiker idag och en kommunledning som gör sitt yttersta för att bevisa att det nog aldrig varit någon folkomröstning om flyktingar. Betyder det att  attityden ändrats också bland kommunens invånare? Att Sjöbo faktiskt är en helt annan kommun år 2009?

Kanske och förhoppningsvis, men vem vet?   

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)