Etikettarkiv: Bagdad

Lyriksommar 2): Göran Sonnevi

Sonnevi'2) Långdikterna i Göran Sonnevis nya, tjocka samling ”Sekvenser mot Omega” (Albert Bonniers) är både som en självbiografi och en novellsvit. Ibland som bikt och dikt.

Han diktar inåt (sig själv) och utåt (hela världen). Privatliv, samhälle, politik och gudstro som en enhet.

Och så rakt och direkt: ”A och W fann varandra i Bahgdad   Hon Kurd, han Arab   Deras kärlek övervann familjernas motstånd   De tvingades fly bort från krigen…” (ur ”Advent 2014”).

Kan dikt, liv och kärlek vara lättare – och svårare – att förstå?

(Kortare ändå i YA 2017)

Annonser

I deckarhyllan: Appelqvist, Ceder, Grebe/Träff, Ohlsson och Lönnaeus

Kristina Appelqvist, Camilla Ceder, Camilla Grebe/Åsa Träff, Kristina Ohlsson och Olle Lönnaeus fanns alla bland fjolårets lovordade svenska deckardebutanter. Hur har de lyckats följa upp sina debuter?

”Den som törstar ” (Alfabeta) av Kristina Appelqvist tar vid exakt där pusseldeckardebuten ”Den svarta löparen” slutade. Samma huvudpersoner och miljö: Emma Lundgren, ung lektor vid Västgöta universitet, och Filip Alexanderson, kriminalkommissarie i Skövde. Dessutom en variant av samma ämne: morden och övrigt kriminellt har också den här gången sin utgångspunkt i arkeologi.

Alltså samma – samma? Ja, även om en antik schackpjäs ersatts av en dito solfjäder och Varnhem bytts mot Flamslätt så berättar Appelqvist så likartat att det blir nästan som att höra samma historia igen. Varken mer eller mindre lovande men en repris känns ju oftast blekare.

Åtminstone borde kärlekshistorien om Emma och Filip ha avancerat lite längre. Vad gäller kärleken kunde ”Den som törstar” ha hoppat fram till slutet – och börjat där.

Camilla Ceder har förstått att uppföljaren, ”Babylon” (W&W), måste skilja ut sig från debuten, som hette ”Fruset ögonblick”. Samma huvudpersoner: det delsboende paret Christian Tell, kriminalkommissarie, och Seja Lundberg, frilansjournalist. Men Ceder vänder på miljön; debuten utgick från landsbygden nordost om Angered medan uppföljaren inleds i Göteborg.

Kappan vänds ut och in, landsbygdsdeckaren blev en stadsdeckare. Kommissarie Tell hamnar i centrum och deckaren är mer av polisroman, samtidigt som Ceder fortsätter att teckna porträttet av den yngre, nu något mindre problemfyllda Seja. I ”Babylon” finns ännu en ung kvinna med problem. Sådana kvinnoporträtt, så nära att man känner andedräkten, verkar vara Ceders specialitet.

Camilla Ceders nya kriminalgåta är också arkeologisk, historien går från Istanbul via Göteborg bakåt till Bagdad. Framför allt har Ceder rensat i berättandet, strukit utvikningar och onödiga meningar. Tror jag, åtminstone är den nya deckaren blott 396 sidor kort, jämfört med debuten som var 483 sidor lång. Rakare och mer distinkt, kriminaltempot hålls uppe.

I ”Bittrare än döden” (W&W) fortsätter systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff att berätta om terapeuten Siri Bergman och hennes kolleger Aina och Sven på mottagningen vid Medborgarplatsen i Stockholm, presenterade i fjolårets ”Någon sorts frid”. Just ”fortsätter”, historien och livet går vidare.

KBT-deckare, så skulle den här deckarserien kunna marknadsföras. Också uppföljaren är som en terapeutisk allsession. Läsaren bokar en ny tid på mottagningen, får följa både klienterna och terapeuterna själva ytterligare några steg i livet. Siri och Aina har en ny patientgrupp – en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Det ger en hemsk inblick i hur kvinnor kan ha det och hur mycket människor kan offra och stå ut med för att få känna i alla fall ett hopp om samhörighet och närhet, kanske kärlek.

”Bittrare än döden” inleds – tyvärr – i en allt mer typisk modern svensk deckarstil: en mamma mördas medan hennes lilla dotter ser på. Tyvärr, skrev jag. Men det kanske ska vara så här, ändå? Det är kanske kriminalgenrens uppgift – att både vara underhållningslitteratur och skildra verklighetens allra värsta skrymslen och vrår?

I Kristina Ohlsson debut, polisromanen ”Askungar”, blev barn mördade. Uppföljaren ”Tusenskönor” (Pirat) skildrar något annat som kan bli ett nytt tema för svensk kriminallitteratur: den nya, förändrade = förvärrade synen på flyktingar och invandrare.

Utredaren Fredrika Bergmans privatliv hamnar mer i fokus och hon blir därmed en huvud-huvudperson. Även kollegerna vid Rikspolisen i Stockholm – kommissarie Alex Recht och inspektör Peder Rydh – återkommer. De kompletteras av Joar Sahlin, en ny, lite annorlunda polis. Resultat: en allt mer intressant skildring av personkemi, mellan ett antal – olika – män samt en kvinna.

Debutdeckaren var så hemsk att jag efterlyste mer patos hos författaren. Men jag hade nog fel. Det finns patos i bägge romanerna, fast mellan raderna. Läsarna tvingas tycka och känna: vi måste ta fram vårt eget patos, inifrån oss själva. Den nya romanen innehåller tre trådar (eller fyra, inklusive Fredrikas privata liv) som tvinnas ihop: ett prästpar hittas skjutna i hemmet vid Odenplan, en ung kvinna förlorar sin identitet i Bangkok och en flykting kommer till Sverige på ett nytt sätt.

”Mike Larssons rymliga hjärta” (Damm) har tidigare recenserats på YA:s kultursidor. Men bara kort, också jag måste skriva några rader om uppföljaren till fjolårsdebuten ”Det som ska sonas”. Lönnaeus har nämligen gjort något annorlunda: behållt miljön men bytt ut personerna. Vilket gett ett oväntat och just annorlunda resultat.

Debuten var skånsk noir, en mörk men sävlig och lågmäld skildring av Tomelilla (och liknande skånska småsamhällen). Hans nya deckare är också noir, men svärtan har skiftat nyans. Samma Tomelilla (den gamla byn kontra den nya med invandring och invandrarfientlighet) men ändå inte riktigt.

Huvudpersonen har fått styra skrivsättet. Mike Larsson – med stort hjärta men kort stubin – friges ur Malmöfängelset när boken börjar. En skurk, en ”tjyv”, en gangster om man vill. ”Mike Larssons rymliga hjärta” är en skånsk gangsterroman. Ettrigare till både stämning och skrivsätt. Den del av världen som är Tomelilla syns och synas ur en annan vinkel.

(Ystads Allehanda 2010)

Hemma hos Kris Kristofferson

Solokonsert med Kris Kristofferson
Kronovalls vinslott, Österlen (7/7)

Det är inte sångaren och absolut inte gitarristen (eller munspelaren med spelet i en ställning kring halsen) utan det är sången. Eller livet; ur vars djup varje sång uppstått. Och hjärtat; i vilket sångerna – orden, berättelserna – förädlats innan de kom på papper och i mun.

Kris Kristofferson sjunger och berättar med sin åldrade, mörkare och cigarettrökta röst, blåser toner in i och ut ur munspelet (typ Dylan och Young) och sällan eller aldrig har någon plinkat så ynka toner ur en så svindyr akustisk Gibson. Men det hör liksom inte hit, det har nära 0 betydelse.

Fotat från där jag stod: Bengt Eriksson.

 Han gör något mycket märkligare. Det är som om Kris Kristofferson tar med sig lyssnarna bortom skivinspelningar och scenframträdanden, som om de cirka 1 300 som sitter i vilstolar eller på marken med Kronovalls slott som fond bakom scenen får följa med hem till Kristoffersons arbetsrum. Vi bjuds in i skrivarverkstaden. Eller hotellrummet eller var det nu var han skrev just den där låten.

Där får vi vara med eller kan åtminstone låtsas att vi är med – i själva skapelsestunden, då ett minne, en erfarenhet eller känsla, någon händelse i hans eget eller någon annans liv, blev en berättelse som diktades till en sång. En rimmad novell med melodi till. För varje sång berättar en historia, varje sångtext kunde också ha skrivits i form av en novell eller en kortroman.

Det är texten, berättelsen som är viktigast men också melodierna är viktiga och bra. Var och en, som försökt göra så kallat enkla låtar med få ackord i en genre som country (eller blues och rock´n´roll för delen), vet ju hur svårt det är, att både hålla sig till genrens form och samtidigt vara personlig och fyndig. Göra ”gamla” och – på samma gång – nya låtar.

Kris Kristofferson varvar sina mest kända sånger – som ”Me & Bobby McGee” förstås, ”Sunday Mornin´ Comin´ Down”, ”Help Me Make It Through The Night” och ”From The Bottle To The Bottom” – med mindre kända, procenten av det ena och det andra beror ju på hur välbekant var och en av oss i publiken är med Kris Kristofferson. 

I och under varje sång finns en djup kärlek till människor som är lika ynka – ja, ynkliga – som Kristoffersons akustiska gitarrtoner. Där finns en hör- och kännbar solidaritet med ”verklighetens folk” och ”vanliga människor” utan att han någonsin använder så dumma uttryck. Säkert har livet lärt Kris Kristofferson – som sagt, det hörs ju och känns i sångerna, det känns i så gott som varenda sång – att bakom det man kallar vanligt finns alltid, alltid något ovanligt, människor handlar inte bara rätt eller bara fel utan både fel och rätt; varje människa är och förblir unik.

Han talar och berättar, innan han börjar sjunga ”The Circle”, om att något av det första Barack Obama gjorde när han blev president var att släppa två bomber över Bagdad. Bomberna dödade en av Iraks mest kända kvinnliga artister och hennes man, barnen skadades. Detta binder Kristofferson ihop med USA:s tidigare hjälp till militärdiktaturen i Argentina.

Han sjunger och berättar, i talking countrybluesen ”To Beat The Devil”, om hur han eller någon annan ensam sångare kom in på en bar med sin gitarr och mötte Djävulen, i form av en gammal man. Djävulen bjöd på en öl och sångaren stal ”his song”.

Han sjunger om ”Billy Dee”, som dog på ett hotellrum med sprutan bredvid sig, och han sjunger, i ”Jesus Was A Capricorn”, om rasismen, åtminstone är det detta som sången handlar om i mina öron, om rasismens grogrund som finns i oss alla och som vi måste hålla koll på, vakta över, aldrig släppa lös. För alla verkar vi behöva någon att ”look down on” och sätta oss på. Varför? Rädslan för det annorlunda och främmande.

Han sjunger i klartext om solidariteten också, den dagliga – ja, stundliga – tanken på medmänniskan, den vardagliga omtanken, i ”Here Comes That Rainbow Again”. Om servitrisen på ett café som lät några barn köpa karameller trots att de egentligen inte hade tillräckligt med småslantar och lastbilschauffören som lämnade mer pengar kvar till servitrisen än vad maten kostade. Exempel på praktisk ekonomisk fördelningspolitik i vardagen och den enskildes solidariska ansvar.

Men varför sjunger Kris Kristofferson just här, i trädgården till Kronovalls vinslott. Ja, förlåt mig, kanske fördomsfullt men tanken går genom huvet. Det är som om Kris Kristofferson medverkar på fel valmöte. Kronovalls vinslott är dyrt, här är det lyxigt. Och det syns på publiken. Kris Kristoffersons sånger handlar knappast om… säg, hälften av publiken. De omfattas inte av sångerna. Han sjunger kanske för och säkert om den andra halvan.

Eller jag kanske inte ens skulle ha tagit upp det här? Jag menar, jag har nog också, om jag skulle vilja, råd att boka in på slottet för en weekend med övernattning och vinprovning. Men så många av hans sånger känns malplacerade. Sångerna är dom rätta men den här platsen är fel.

Å andra sidan, han har ju också diktat sånger och berättelser som inkluderar alla, både halva och hela mänskligheten. Som sången han gjorde till och om sin pappa och sig själv och alla pappor, ”Jody And The Kid”.

Och det som händer i ”From The Bottle To The Bottom” kan hända rik som fattig. Varför känner folk sig dåliga, varför mår de inte bra? Har det med pengar att göra? I mindre grad kanske men inte så mycket.

Eller alla kärlekssångerna, så ömma, och faktiskt så lite mansömkliga, så ömkliga som manliga countrysångare brukar känna sig och dikta. Kristoffersons sorgsna kärlekssånger – som den eviga klassikern ”Help Me Make It Through The Night” – är snarare människoömkliga; mannen kan vara kvinna och kvinnan kan vara man.

”Loving Her Was Easier Than All I Ever Done” och ”Moment Of Forever” är två andra, kort sagt underbara kärlekssånger; så varma, så levda, så kroppskända, så allmängiltiga och alltomfattande kärleksfulla. Som om Kris Kristofferson bestämt sig för att om man sår bitterhet så blir det missväxt och det tjänar ju inget till. Så Kristofferson sår istället hoppfullhet, i alla och vilket fall.

En fantastisk kväll. En så personlig kväll. Han berättade och sjöng bara för mig, liksom säkert, säkert också för en massa andra ”jag” av de 1 300 i publiken. Vi satt hemma hos honom, han och jag, på varsin stol, och han sjöng, och jag kanske fick låna gitarren och sjunga också någon av mina mer taffliga sånger men lika levda.

Hela stora Kronovalls slottsträdgård förvandlades till ett rum, ett arbets- eller vardagsrum. Han sa det också, på ett ungefär: ”Jag ser att några av er undrar hur jag kan livnära mig på det här? Jo, Gud har humor.”

Jag tror inte han skämtade ens. Jag tror han var helt allvarlig. Jag tror nästan han skämdes lite.

Hur bra hans sånger är, det vet han ju säkert. Men han vet nog lika säkert att egentligen är det inte så mycket till uppträdande längre när han står på en scen. Och detta betalar ni för, så mycket, för att se och höra. Det tror jag att han står och tänker.

Han har inte arrangerat låtarna, för han klarar ju ändå inte av att spela något solo, bara blåsa lite i munspelet, när han inte sjunger. Han kör rakt igenom låtarna och sen är låten slut, t o m innan låten är slut så slutar han. Och varenda låt går – numera – i ungefär samma sävliga tempo. Det tempo han klarar av att spela och sjunga i.

Det är så sympatiskt. Så otroligt sympatiskt. Det står en humanist där uppe på scenen. Varje ord och ton andas humanism (i ordets rätta betydelse). Om inte pappan (eller var det farfar?) emigrerat till USA hade sonen kunnat spela på första Gärdesfesten. Och hade oppositionen då frågat honom så hade han ställt upp och sjungit på rödgröna valmöten. Jag tror det. Det tror jag. Kris Kristofferson hade kanske gjort en turné med Mikael Wiehe?

Förresten så gick jag in på  Spotify och gjorde en spellista  med (nästan) samtliga sånger som Kris Kristofferson sjöng och spelade på Kronovalls vinslott, mest hans egna inspelningar men också några tolkningar av Bobby Bare, Johnny Cash och Willie Nelson.

Och vill du höra ungefär, bara ungefär hur solokonserten på Kronovalls slott lät, så lyssna på live-albumet ”Broken Freedom Songs: Live From San Francisco”.

Olle Lönnaeus, redan professionell deckardebutant

Olle Lönnaeus
Det som ska sonas
(Damm förlag)

Olle LPå väg till Tomelilla får Konrad Jonsson, frilansjournalist och huvudperson i ”Det som ska sonas”, en impuls att svänga av vid Röddinge för att återse ”den hemlighetsfulla dalen” (= Fyledalen, förmodar jag). Det stämmer, så långt.

Men när han kommer fram till ”Det glada Tomelilla, med luft under vingarna”, som det står på välkomstskylten, måste det ha blivit något fel på vägbeskrivningen. Den här vägen kan man väl inte köra köra in i Tomelilla?

Jag får för mig att deckardebutanten Olle Lönnaeus genast i inledningen – som en extra smart brasklapp – påpekar att även om miljön är verklighetens Tomelilla så ska hans berättelse inte läsas som annat än fiktion.

Vilket kanske behövs, när Lönnaeus lyckats fånga och skildra det lilla sydöstskånska samhället Tomelilla så autentiskt och levande, just verkligt. Då syftar jag endast delvis på hus och gator – desto mer på stämningen.

Historien som aldrig tar slut och går över utan, hur många år som än passerar och hur modernt det lilla samhället än blir, förgrenar sig in i samtiden. Nog måste alla i Tomelilla känna igen sig? Också där jag bor, i Sjöbo och Vollsjö, finns samma lite kusliga stämning.

Suveränt gjort! Ja, hela romanen är så skickligt skriven, berättad och balanserad. Inte minst med det sistnämnda visar Olle Lönnaeus, annars journalist på Sydsvenskan, att han debuterar som en redan professionell deckarförfattare.

Han berättar aldrig för mycket, blott antyder och skissar. Det gäller allt, själva deckargåtan såväl som miljö- och personskildringen. Varje detalj leder vidare, bakåt eller framåt, och blir en länk i historien.

Läsaren får reda på precis lagom mycket om huvudpersonens upplevelser som frilansjournalist i Bagdad, om hans uppväxt hos fosterföräldrarna Herman och Signe, om hans fosterbror och hans polska mamma, som försvann spårlöst när Konrad var sju år.

Fosterföräldrarna har blivit mördade, de har hittats ihjälskjutna i sitt gamla eternithus. Det är anledningen till att Konrad Jonsson efter tjugoåtta år återvänder till Tomelilla, dagens och barndomens.

Med lätt handlag tvinnar Olle Lönnaeus ihop en kriminell gåta och tråd vars nystan har nyanser av brunt och återfinns i Skånes historia. Samtidigt som han skissar ett porträtt av både Tomelilla och den lilla skånska byn i allmänhet, så långsamt föränderlig.

(Kvällsposten 2009)