Etikettarkiv: Irak

Musik från Irak, Iran och Syrien

Olika musiker
Maqams of Syria
(Arc/Euroton)

Ahmed Mukhtar & Sattar al-Saadi
Rhythms of Baghdad
(Arc/Euroton)

Dastan Trio
Journey to Persia
(Arc/Euroton)

Politiskt har Irak, Iran och Syrien hamnat i blickfånget. Däremot är musiken från denna del av det vidsträckta arabiska landområdet – från Turkiet i öst till Marocko i väst – nästan helt okänd för svenska lyssnare.

Även om det finns likheter mellan all arabisk musik så finns det också skillnader. Ju längre österut man kommer, desto mer förankrad är musiken i den ålderdomliga persiska traditionen. Det gäller främst Iran, det forna Persien, men det persiska inflytandet hörs också i grannländernas musik.

Dastan Trio utgörs av Hossein Behroozi-Nia, som spelar barbat (en sorts luta), Hamid Motebassem, tar och setar (andra sorters lutor), samt Pejman Hadadi, tombak (handtrumma). Alla tre lever utanför hemlandet Iran. Trions mål är att återskapa den persiska musikidentitet som under hundratals år stått under arabiskt inflytande.

6) Syrienstaty web

Presidentstaty, föreställande Hafez al-Assad, vid vägen mellan Damaskus och Aleppo. Foto: Bengt Eriksson

Musiken är improviserad, fast enligt noga fastställda utgångspunkter. Dessa regler eller stämningslägen kallas dastgah och maqam. Musikerna spelar nära och lyhört, ställer sig aldrig i vägen för varandra. De lugna och stilla rytmerna kan plötsligt sätta fart och bli hetsiga – för att strax återgå till lugnet och stillheten. Resultatet låter så andäktigt att det skulle kunna beskrivas som persisk pastoralstämning.

Ahmed Mukhtar, oud, och Sattar al-Saadi, hand- och ramtrummor, kommer från Irak men lever också de utanför hemlandet. Oud, som är den arabiska lutfamiljens mest kända medlem, har hörts en hel del i västvärlden. Oud-spelaren framträder ofta som solist, men här ackompanjeras lutan av fingersnabba, både pådrivande och följsamma trumrytmer.

Melodierna kommer såväl från folkmusiken som från den klassiska arabiska musiken. Traditionella och moderna spelstilar blandas. Musiken hålls också öppen för andra musiktraditioner – till exempel flamenco.

Ännu mer spännande är ”Maqams of Syria”. Inspelningarna gjordes 1955-60 i Damaskus av Deben Bhattacharya, som även brukade anlitas av Rikskonserter.

På den tiden ansågs Damaskus vara ett centrum för klassisk arabmusik. Där fanns de bästa musikerna. Något som bekräftas av de musiker som Bhattacharya dokumenterat. Både de inledande taqsim- och de följande maqam-improvisationerna är lika virtuosa som personliga.

Det börjar med ett så innovativt samspel mellan Joudad Halibies qanun (cittra) och Mohammad Jabbans oud att musiken blir hänryckt. Badruddin Halibie spelar säregna, mörka toner på ney-flöjt och en grupp dervisher mässar till dunkande, skramlande rytmer från daff, naqqara och khalili (ramtrumma, handtrummor och cymbaler).

(Svenska Dagbladet 2003)

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Phosphor Works # 1

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Fotograf

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Hemma hos Kris Kristofferson

Solokonsert med Kris Kristofferson
Kronovalls vinslott, Österlen (7/7)

Det är inte sångaren och absolut inte gitarristen (eller munspelaren med spelet i en ställning kring halsen) utan det är sången. Eller livet; ur vars djup varje sång uppstått. Och hjärtat; i vilket sångerna – orden, berättelserna – förädlats innan de kom på papper och i mun.

Kris Kristofferson sjunger och berättar med sin åldrade, mörkare och cigarettrökta röst, blåser toner in i och ut ur munspelet (typ Dylan och Young) och sällan eller aldrig har någon plinkat så ynka toner ur en så svindyr akustisk Gibson. Men det hör liksom inte hit, det har nära 0 betydelse.

Fotat från där jag stod: Bengt Eriksson.

 Han gör något mycket märkligare. Det är som om Kris Kristofferson tar med sig lyssnarna bortom skivinspelningar och scenframträdanden, som om de cirka 1 300 som sitter i vilstolar eller på marken med Kronovalls slott som fond bakom scenen får följa med hem till Kristoffersons arbetsrum. Vi bjuds in i skrivarverkstaden. Eller hotellrummet eller var det nu var han skrev just den där låten.

Där får vi vara med eller kan åtminstone låtsas att vi är med – i själva skapelsestunden, då ett minne, en erfarenhet eller känsla, någon händelse i hans eget eller någon annans liv, blev en berättelse som diktades till en sång. En rimmad novell med melodi till. För varje sång berättar en historia, varje sångtext kunde också ha skrivits i form av en novell eller en kortroman.

Det är texten, berättelsen som är viktigast men också melodierna är viktiga och bra. Var och en, som försökt göra så kallat enkla låtar med få ackord i en genre som country (eller blues och rock´n´roll för delen), vet ju hur svårt det är, att både hålla sig till genrens form och samtidigt vara personlig och fyndig. Göra ”gamla” och – på samma gång – nya låtar.

Kris Kristofferson varvar sina mest kända sånger – som ”Me & Bobby McGee” förstås, ”Sunday Mornin´ Comin´ Down”, ”Help Me Make It Through The Night” och ”From The Bottle To The Bottom” – med mindre kända, procenten av det ena och det andra beror ju på hur välbekant var och en av oss i publiken är med Kris Kristofferson. 

I och under varje sång finns en djup kärlek till människor som är lika ynka – ja, ynkliga – som Kristoffersons akustiska gitarrtoner. Där finns en hör- och kännbar solidaritet med ”verklighetens folk” och ”vanliga människor” utan att han någonsin använder så dumma uttryck. Säkert har livet lärt Kris Kristofferson – som sagt, det hörs ju och känns i sångerna, det känns i så gott som varenda sång – att bakom det man kallar vanligt finns alltid, alltid något ovanligt, människor handlar inte bara rätt eller bara fel utan både fel och rätt; varje människa är och förblir unik.

Han talar och berättar, innan han börjar sjunga ”The Circle”, om att något av det första Barack Obama gjorde när han blev president var att släppa två bomber över Bagdad. Bomberna dödade en av Iraks mest kända kvinnliga artister och hennes man, barnen skadades. Detta binder Kristofferson ihop med USA:s tidigare hjälp till militärdiktaturen i Argentina.

Han sjunger och berättar, i talking countrybluesen ”To Beat The Devil”, om hur han eller någon annan ensam sångare kom in på en bar med sin gitarr och mötte Djävulen, i form av en gammal man. Djävulen bjöd på en öl och sångaren stal ”his song”.

Han sjunger om ”Billy Dee”, som dog på ett hotellrum med sprutan bredvid sig, och han sjunger, i ”Jesus Was A Capricorn”, om rasismen, åtminstone är det detta som sången handlar om i mina öron, om rasismens grogrund som finns i oss alla och som vi måste hålla koll på, vakta över, aldrig släppa lös. För alla verkar vi behöva någon att ”look down on” och sätta oss på. Varför? Rädslan för det annorlunda och främmande.

Han sjunger i klartext om solidariteten också, den dagliga – ja, stundliga – tanken på medmänniskan, den vardagliga omtanken, i ”Here Comes That Rainbow Again”. Om servitrisen på ett café som lät några barn köpa karameller trots att de egentligen inte hade tillräckligt med småslantar och lastbilschauffören som lämnade mer pengar kvar till servitrisen än vad maten kostade. Exempel på praktisk ekonomisk fördelningspolitik i vardagen och den enskildes solidariska ansvar.

Men varför sjunger Kris Kristofferson just här, i trädgården till Kronovalls vinslott. Ja, förlåt mig, kanske fördomsfullt men tanken går genom huvet. Det är som om Kris Kristofferson medverkar på fel valmöte. Kronovalls vinslott är dyrt, här är det lyxigt. Och det syns på publiken. Kris Kristoffersons sånger handlar knappast om… säg, hälften av publiken. De omfattas inte av sångerna. Han sjunger kanske för och säkert om den andra halvan.

Eller jag kanske inte ens skulle ha tagit upp det här? Jag menar, jag har nog också, om jag skulle vilja, råd att boka in på slottet för en weekend med övernattning och vinprovning. Men så många av hans sånger känns malplacerade. Sångerna är dom rätta men den här platsen är fel.

Å andra sidan, han har ju också diktat sånger och berättelser som inkluderar alla, både halva och hela mänskligheten. Som sången han gjorde till och om sin pappa och sig själv och alla pappor, ”Jody And The Kid”.

Och det som händer i ”From The Bottle To The Bottom” kan hända rik som fattig. Varför känner folk sig dåliga, varför mår de inte bra? Har det med pengar att göra? I mindre grad kanske men inte så mycket.

Eller alla kärlekssångerna, så ömma, och faktiskt så lite mansömkliga, så ömkliga som manliga countrysångare brukar känna sig och dikta. Kristoffersons sorgsna kärlekssånger – som den eviga klassikern ”Help Me Make It Through The Night” – är snarare människoömkliga; mannen kan vara kvinna och kvinnan kan vara man.

”Loving Her Was Easier Than All I Ever Done” och ”Moment Of Forever” är två andra, kort sagt underbara kärlekssånger; så varma, så levda, så kroppskända, så allmängiltiga och alltomfattande kärleksfulla. Som om Kris Kristofferson bestämt sig för att om man sår bitterhet så blir det missväxt och det tjänar ju inget till. Så Kristofferson sår istället hoppfullhet, i alla och vilket fall.

En fantastisk kväll. En så personlig kväll. Han berättade och sjöng bara för mig, liksom säkert, säkert också för en massa andra ”jag” av de 1 300 i publiken. Vi satt hemma hos honom, han och jag, på varsin stol, och han sjöng, och jag kanske fick låna gitarren och sjunga också någon av mina mer taffliga sånger men lika levda.

Hela stora Kronovalls slottsträdgård förvandlades till ett rum, ett arbets- eller vardagsrum. Han sa det också, på ett ungefär: ”Jag ser att några av er undrar hur jag kan livnära mig på det här? Jo, Gud har humor.”

Jag tror inte han skämtade ens. Jag tror han var helt allvarlig. Jag tror nästan han skämdes lite.

Hur bra hans sånger är, det vet han ju säkert. Men han vet nog lika säkert att egentligen är det inte så mycket till uppträdande längre när han står på en scen. Och detta betalar ni för, så mycket, för att se och höra. Det tror jag att han står och tänker.

Han har inte arrangerat låtarna, för han klarar ju ändå inte av att spela något solo, bara blåsa lite i munspelet, när han inte sjunger. Han kör rakt igenom låtarna och sen är låten slut, t o m innan låten är slut så slutar han. Och varenda låt går – numera – i ungefär samma sävliga tempo. Det tempo han klarar av att spela och sjunga i.

Det är så sympatiskt. Så otroligt sympatiskt. Det står en humanist där uppe på scenen. Varje ord och ton andas humanism (i ordets rätta betydelse). Om inte pappan (eller var det farfar?) emigrerat till USA hade sonen kunnat spela på första Gärdesfesten. Och hade oppositionen då frågat honom så hade han ställt upp och sjungit på rödgröna valmöten. Jag tror det. Det tror jag. Kris Kristofferson hade kanske gjort en turné med Mikael Wiehe?

Förresten så gick jag in på  Spotify och gjorde en spellista  med (nästan) samtliga sånger som Kris Kristofferson sjöng och spelade på Kronovalls vinslott, mest hans egna inspelningar men också några tolkningar av Bobby Bare, Johnny Cash och Willie Nelson.

Och vill du höra ungefär, bara ungefär hur solokonserten på Kronovalls slott lät, så lyssna på live-albumet ”Broken Freedom Songs: Live From San Francisco”.