Etikettarkiv: Bassekou Kouyate

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

Annonser

I CD-spelaren: Bassekou Kouyate

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
I Speak Fula
(Out Here / BAM)

De olika lutorna i instrumentfamiljen ngoni har i hundra-, kanske tusentals år funnits i bland annat Mali i Afrika.

Men enligt traditionen ska ngoni inte spelas som av medlemmarna i orkestern Ngoni ba. Tidigare satt man och spelade, den första som försåg sin ngoni med en rem så att han kunde stå och spela som en elgitarrist var Bassekou Kouyate.

Han bildade också en orkester med olika ngoni-instrument, det är inte heller traditionsenligt, som spelar tillsammans i stil med en akustisk afrikansk folkrockgrupp. Precis så kan Bassekou Kouyate & Ngoni ba låta.

Sättningen består av fyra ngonis i olika storlekar och tonlägen, några har fått extra strängar och här finns dessutom en ny uppfinning, en basngoni, som ger stadga och botten. Även sångerskan Amy Sacko, som sjunger både melodiskt och rytmiskt med ovanligt mörk röst, ingår i gruppen. Samt ett par handtrummisar.

Orkesterledaren Kouyate spelar solongoni med klirrande, ljusa och lätta men samtidigt genomträngande toner, ibland improviserar han som en jazz- eller bluesmusiker. De övriga står för ett samspelande komp, lyssnar både på sig själva och solisten.

Riktigt tufft, pådrivande och svängigt men ändå – alltid lika mjukt.

Jo, nog är det märkligt att afromusik kan vara så rytmisk och samtidigt så mjuk och varm, glad och vänlig. Musiken är… balsamtuff.

Till albumet ”I Speak Fulu” bjöd Bassekou Kouyate även in några eminenta gäster, i olika spår förhöjs musiken ytterligare av Kasse Mady Diabate, sång, Vieux Farka Toure, elgitarr, och Toumani Diabate, kora.

(Hifi & Musik 2009)

PS.Bassekou Kouyate & Ngoni ba spelar på Babel i Malmö ikväll klockan 20.

I CD-spelaren: Bassekou Kouyate

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
I Speak Fula
(Out Here/BAM)

De olika lutorna i instrumentfamiljen ngoni har i hundra-, kanske tusentals år funnits i bl a Mali i Afrika.

Men enligt traditionen ska ngoni inte spelas som av medlemmarna i orkestern Ngoni ba. Tidigare satt man och spelade, den första som försåg sin ngoni med en rem så att han kunde stå och spela som en elgitarrist var Bassekou Kouyate.

Han bildade också en orkester med olika ngoni-instrument, det är inte heller traditionsenligt, som spelar tillsammans i stil med en akustisk afrikansk folkrockgrupp.

Precis så kan Bassekou Kouyate & Ngoni ba låta. Sättningen består av fyra ngonis i olika storlekar och tonlägen, några har fått extra strängar och här finns dessutom en ny uppfinning, en basngoni, som ger stadga och botten.

Även sångerskan Amy Sacko, som sjunger både melodiskt och rytmiskt med ovanligt mörk röst, ingår i gruppen. Samt ett par handtrummisar.

Orkesterledaren Kouyate spelar solongoni med klirrande, ljusa och lätta men samtidigt genomträngande toner, ibland improviserar han som en jazz- eller bluesmusiker. De övriga står för ett samspelande komp, lyssnar både på sig själva och solisten.

Riktigt tufft, pådrivande och svängigt men ändå – alltid lika mjukt.

Jo, nog är det märkligt att afromusik kan vara så rytmisk och samtidigt så mjuk och varm, glad och vänlig. Musiken är… balsamtuff.

Till albumet ”I Speak Fulu” bjöd Bassekou Kouyate även in några eminenta gäster, i olika spår förhöjs musiken ytterligare av Kasse Mady Diabate, sång, Vieux Farka Toure, elgitarr, och Toumani Diabate, kora.

(Hifi & Musik 2009)