När det spelades och sjöngs i Afghanistan

Mahwash
Radio Kaboul
Hommage aux Compositeurs Afghans
(Accords Croises)

Musikgruppen Radio Kaboul har bildats av Hossein Arman och hans son Khaled för att hylla det rika musiklivet i Afghanistan och visa vilken stor betydelse, som den statliga radiostationen, Radio Kabul, haft för afghansk musik. Rikt musikliv?

Musik på radion? Men Afghanistan är väl ett muslimskt land där det varit förbjudet att spela och sjunga?

Nej, i texthäftet till gruppens CD-skiva finns ett foto som togs 1964 under en musikinspelning på Radio Kabul. På bilden syns en orkester med bl a det traditionella lutinstrumentet rubâb.

Orkestern innehåller enbart manliga musiker men även två sångerskor. Den ena har sjal (eller snarare sjalett) men inte den andra, bägge har knäkorta kjolar. Här finns också bilder av större och mindre orkestrar med dragspel, stråk- och blåsinstrument.

I en intervju med Hossein Arman, som bl a var anställd som sångare på Radio Kabul innan han lämnade hemlandet, kan man läsa att afghanska kompositörer och musiker tack vare den statliga radion fick sin musik spridd och hörd över hela Afghanistan. Efter den sovjetiska invasionen måste radions artister övergå till politiska sånger och när talibanerna tog makten 1994 förbjöds all sång och musik, både för män och kvinnor. Endast religiös a cappella-sång var tillåten.

Musicerande med sång i Afghanistan på 60-talet.

Musikgruppen Radio Kaboul använder olika traditionella flöjter (bansuri), stränginstrument (rubâb, tanbur, delrubâ) och trummor (zerbaghali, tabla, dhol) från Afghanistan, Indien och Pakistan samt harmonium och violin. De flesta av gruppens medlemmar är afghaner som lever i exil. Repertoaren består av klassisk ghazal men även populära musikformer och sångpoesi med ofta romantiska texter på persiska och pashtô.

Musiken är på samma gång rytmisk och avspänd. Lätt generaliserande kan afghansk musik beskrivas som ett möte mellan toner och rytmer som också hörs i musik från Indien, Pakistan och Persien.

Som gäst på CD-n medverkar även en av Afghanistans främsta sångerskor, Ustad Farida Mahwash. (”Ustad” betyder Mästare eller Mästarinna, en musikalisk hederstitel som alltså givits också åt kvinnor.) Mahwash, som 1970 fick titeln ”Årets artist” i Afghanistan, bor numera i Kalifornien.

Så pass lite sång och musik som jag – och de flesta västerlänningar med mig – hört från Afghanistan kan jag inte avgöra om sångstilen är typisk för afghansk sång eller den här sångerskans högst personliga. Mahwash sjunger mjukt, tyst och stilla – men ändå oerhört uttrycksfullt, både intensivt och innerligt.

Sången är mycket vacker.

(SvD 2004)

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Varken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Från början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

I deckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Paradisoffer
(Piratförlaget)

Ju mer ihärdigt en författare påpekar att ”det här är fiktion”, vilket Kristina Ohlsson gör i efterordet till ”Paradisoffer”, desto mer misstänksam blir jag. Då får jag för mig att berättelsen ligger nära verkligheten.

Med sin nya roman har Kristina Ohlsson bytt undergenre inom kriminallitteraturen. Hennes tidigare hyllade utgivningar – ”Änglavakter” (2011) och ”Tusenskönor” (2010) fanns bland Deckarakademins nominerade som respektive års bästa svenska deckare – var polisromaner med drag av både procedurskola och pusseldeckare.

”Paradisoffer” är också ett slags polisroman men framför allt en internationell thriller. Huvudpersonerna finns kvar. Alex Recht är fortfarande kriminalkommissarie medan analytikern Fredrika Bergman flyttat från polisen till justitiedepartementet. Dessutom introduceras en tredje huvudperson, lika udda och speciell: Eden Lundell, kvinna och chef för Säpos kontraterrorenhet.

Handlingen utgår från Sverige men inkluderar också USA, Tyskland och Afghanistan. Störst spänning utspelar sig på en Boeing 747, som kapas på väg mellan Stockholm och New York. De anonyma kaparna kräver att Sveriges regering ska stoppa utvisningen av en man som Säpo klassat som en säkerhetsrisk. Annars kommer planet – med 400 personer ombord – att sprängas.

Det handlar alltså om terrorism. Ja, men om mer än terrorism och terrorister – det handlar om den politiska jordmån i främst USA men även övriga västvärlden som kan få en människa att bli terrorist och om regeringars och säkerhetstjänsters oförmåga att tänka utanför sin lilla fyrkantiga låda vid terroristbekämpning. Varför just dessa personer bestämt sig för att bli terrorister och utföra en flygkapning har en oväntad och högst personlig förklaring.

Berättelsen pendlar mellan mark och luft, Sverige och USA, den svenska regeringen, Säpo och kriminalpolisen, Säpo kontra FBI och för den delen FBI kontra CIA. Egentligen händer det inte så mycket, inslagen av action är få och små, utan spänningen uppstår genom Kristina Ohlssons förmåga att skapa tempo. Hon skriver aldrig för mycket om någonting utan växlar – känsligt, exakt och snabbt – mellan personer, miljöer, händelser.

Vilket måste bero på att den här gången skrev hon inte som en fabulerande deckarförfattare utan ur sig själv. Kristina Ohlsson har arbetat på Säpo och senast som terroranalytiker på OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). Hon har det i sig. Hon kan det här. ”Paradisoffer” är hennes hittills bästa deckare.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Några tankar på det nya året

Det hände sig på själva julafton år 2009 att fem unga flyktingar från Afghanistan kom med tåget från södra Sverige. Ålder: 14 till 18 år. De hade smugglats in med lastbil, släppts av här nere och stigit på X 2000 till Stockholm.

Inte klädda för svenskt vinterklimat och de talade förstås inte svenska. Men de saknade tågbiljett. Det var det viktiga – för SJ. Bara att stiga av vid närmsta station, oavsett ålder och anledning till tågresan. Den här gången gjordes dessutom ett extra stopp i Sävsjö som tåget annars kör förbi. SJ:s presstjänst svarade i media att tågpersonalen handlade rätt. Det var enligt SJ:s regler.

När uppstod den här nya svensken, den nya omänniskan? Helt tappad på mänsklighet och solidaritet. Regler är ju regler! Ska mitt samvete och hjärta behöva ta ställning till reglerna? I Sävsjö (som inom parentes saknar flyktingmottagning) kunde inte socialtjänsten omhänderta de unga flyktingarna utan det överläts till en frikyrka.

”För oss har det varit viktigt att visa vanlig medmänsklighet”, sa pastorn i Höglandskyrkan.

Om man kommer med bil eller buss från Malmö så möts man nu vid Sjöbo västrondellen av en välkomstskylt med följande slogan: ”Upplev Sjöbo”. Det låter lite i stil med – Upplev Venedig eller Upplev San Francisco eller varför inte Upplev Taj Mahal!

Hur tänkte kommunpolitikerna, när denna slogan antogs för att locka turister och nya invånare till Sjöbo? Som jag skrev i en tidigare krönika har politikerna efter rivningen av Vollsjö station (1983) och flyktingomröstningen (1988) bemödat sig att göra Sjöbo till en bättre kommun. Men för YA-läsarna är det ju uppenbart att Sjöbos invånare har olika upplevelser, beroende på inkomstnivå och socialklass.

Den artikelserie om socialtjänsten som publicerats efter det tragiska mordet i Vollsjö är bland det bästa jag läst i Allehanda. Socialen i Sjöbo har lägre kostnader än riksgenomsnittet. Betyder det att livet är så mycket bättre i Sjöbo eller kan det bero på något annat?

Jag sitter med en kopp kaffe och en müslibulle på Anderssons conditori i Sjöbo. En ung familj (mamma, pappa och ett barn på något år) kommer in. Han har barnet (en flicka, tror jag) i famnen. Han hämtar en barnstol. Han hjälper henne att äta. Han torkar om munnen. Jag blir glad, alltid lika glad. Och arg, lika arg.

Man behöver inte blanda in uttalanden om svenska män, talibaner och djur i samma mening. Det räcker med de gånger jag läst och hört svenska kvinnor utbrista att könsrollerna har inte förändrats, de är fortfarande likadana. Nej, det är de inte alls.

I mina föräldrars generation tog kvinnorna hand om barnen. I min generation började också män att få barn (var med vid födseln, hämtade på dagis, gick med barnvagn). I mina barns generation är det självklart att pappor har samma rättigheter och skyldigheter som mammorna vad gäller barnen. På mindre än två generationer har en revolution genomförts.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Gott nytt år!

Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.

Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.

Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.

Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.

Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.

Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…

Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.

I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”

Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.

Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.

Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)