En trojansk konstnär i maktsamhället

Pushwagner
Tomelilla konsthall
t o m 17/8

Som konstnär har norrmannen Terje Brofos tagit namnet Hariton Pushwagner. Det artistiska förnamnet Hariton kommer från Hare Krishna och Pushwagner syftar på en varuvagn. Konstnären var själv på plats vid vernissagen. Det var bra det, för konstnären och konsten är delar av varann.

Hariton Pushwagner, född 1940, bor i en hyreskasern av samma trista sort som dem han avbildat och klär sig i kostym liksom de kontorslavar som syns i en svit bilder på Tomelilla konsthall. Inte heller kan det vara en tillfällighet att Pushwagners konstgalleri, som han alltså äger, finns på Tjuvholmen – den mondänaste nya stadsdelen i Oslo.

Konstnären Hariton Pushwagner i samtal med konstkritikern Tommy Olsson som presenterade utställningen på Tomelilla konsthall. Foto: Bengt Eriksson

Det märks nämligen – i hans kropp och rörelser – vilken bakgrund som konstnären i kostymen, vit skjorta och slips nog måste ha. Pushwagner är utbildad konstnär men också före detta hippie, uteliggare och narkoman. Hans konst tar avstånd från maktsamhället och den västerländska så kallade civilisationen samtidigt som han med sig själv – likt en trojansk konstnär – våldgästar maktens rum.

När Pushwagner inte längre är i Tomelilla så rekommenderas konstbesökarna att först gå en trappa ner och sätta sig i den lilla tvåpersonsbion. Där visas en norsk dokumentärfilm som härom året gjordes om den ganska så bestämde konstnären Pushwagner. Filmen ger en bra grund för att gå runt och se utställningen.

Hariton Pushwagner: ”Planet Control”.

På ett bord ligger ”Soft City”, ett tecknat seriealbum. Pushwagners svartvita serierutor – motiven föreställer bland annat bilköer, kontorslandskap, lägenhetshus med samma hemmafru i fönster efter fönster efter fönster, chefen med sina lydiga anställda och det lilla barnet i spjälsängen – kan sägas vara utgångspunkt för varje tryckt bild (serigrafier och digitalgrafik) som finns på väggarna.

Fast de stora bilderna – tavlorna – sprakar av färg. Till exempel ”Planet Control”, där samhälls- och businesskontrollantens rock, portfölj, byxor, strumpor och så vidare fått varsin direktkommunicerande klar färg: röd, grön, blå och gul. Eller ”Sitting Down”, där manliga kontorister sitter i långa rader efter varann i likadana rödlila kostymer.

Pushwagner: ”Sunshine”.

Som om det inte räckte med Metropolis utan Pushwagner skapar en ännu grövre nidbild av Metropolis i glättiga färger. Motiven krockar med färgerna så att glädjen dör och blir aska i betraktaren. Samtidigt som bilderna hyllar populärkonsten, från 60-talet och framåt: undergroundserier, popkonst, psykedeliska affischer, skivomslag, graffiti…

På Pushwagners galleri i Oslo hänger bilderna tätt-tätt ihop. Det ger ett starkt och mäktigt, nästan chockerande intryck. På Tomelilla konsthall är det glesare mellan bilderna, inget direkt tema utan varje bild för sig. Det blir en annan utställning – en bredare presentation av hela Pushwagner och hans, faktiskt, varierade uttryck.

Pushwagner: ”Thirteen”.

Jag går runt och jämför de olika bilderna av barn. De är ju hemska. Den helt nya bilden ”Babytrip” kan få en att tänka både på barnarméer och koncentrationslägrens tomma barnaögon – eller varför inte dagens oändliga köer av arbetslös ungdom. Och så den återkommande bilden ”Sunshine” – den har etsat sig fast i min hjärna – av barnet i spjälsängen med mamman bredvid.

Vad ska det bli av det lilla barnet: ännu en gubbe i hatt och kostym på väg i bilen till kontoret? Sen står jag länge och funderar över porträttet av Tintin (där finns också ett drag av Socker-Conny) med titeln ”Thirteen”. Färgerna = alla känslor som en virvelstorm i ansiktet, tonåringen som en osäkrad bomb eller ett löfte.

(Kortare version i Kvällsposten 2014)

Pushwagner i Tomelilla

Vernissage på Tomelilla konsthall lördagen den 14 juni 2014 för utställningen med konst av norrmannen Hariton Pushwagner (född Terje Brofos). Här står Push mitt i Tomelillautställningen och pratar med konskritikern Tommy Olsson. Foto: Bengt Eriksson

Signeringsdags (och dito flört- ser jag) av Pushwagners prisbelönta seriealbum ”Soft City”. Foto: Bengt Eriksson

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Nu Heaven or sHell, då Boliden

Igår, när jag var på hemväg efter ett besök hos bokförlaget Reverb i Östra Hoby, hade kört igenom Hammenhög, svängt av mot höger och precis passerade det hus där Bernt Staf bodde på Österlen i Skåne, just då – ja, jag lovar – började låten ”Sekunda glas” av/med… Bernt Staf att spelas på radion.

Det var kanske magiskt och lite spökligt också men nej, inte obehagligt (för att citera några kommentarer som händelsen fick på Facebook). Fast det riktiga ordet är nog… självklart.

Det kändes så, som något alldeles självklart. Som en påminnelse – glöm inte, glöm aldrig Bernt Staf.

Nej, jag glömmer honom inte.  Jag glömmer t ex aldrig när han ställde sig på ett bord i Tomelilla konsthall och sjöng mot Kambriumbrytning på Österlen. Vilket år? Det var på 70-talet, kan ha varit 1977.

Jag minns inte det exakta året. Men Bernt Staf minns jag, för alltid.

———————————————————————————————–

Kambro-silur är namnet på dom bergarter som bildades för ca 500 miljoner år sen. I dom bergarterna finns bl.a. skiffer som nu blivit intressanta för gruvföretagen på grund av att det innehåller uran, energiråvara och metaller.

Skiffer finns på olika ställen i Sverige. Tidigare har brytning skett bland annat vid Kvarntorp i Närke, i Ranstad i Västergötland och ännu tidigare vid alunbruket i Andrarum i Skåne.

Nu har Boliden AB – ett multinationellt bolag med förgreningar i bland annat Frankrike, Schweiz och USA – tänkt ge sej på Österlen i Skåne.

Det är detta STOPPA KAMBRIUM gäller.

Boliden har försiktigtvis ansökt om att få ”undersöka” området i fråga. Kommunfullmäktige sa ja till ”undersökningen”. Då startade aktionen mot kambriumbrytningen på Österlen. Hittills har mer än 10 000 österlenbor skrivit på listor mot brytning.

Tomelilla konsthall har mellan 2 april och 1 maj varit fyllt med en ”protestutställning”. Och aktionsgruppen har ordnat stöduppträdanden, bland annat har Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och Bernt Staf framträtt i en fullsatt konsthall.

Bernt Staf sjunger på Tomelilla konsthall mot Bolidens planerade brytning av kambrium på Österlen. Foto: Birgitta Olsson.

Inför denna kraftiga protest försökte Boliden med en fint. Vi ska bara undersöka området för att se vad det finns för metaller i marken, sa man. Uran (att användas till kärnkraft, givetvis) pratade man inte om.

Brytningslagen är nämligen luddig. Vid brytningen av metaller ger bergmästarämbetet i Falun tillstånd. Kommun och regering behöver inte tillfrågas.

Men givetvis är Boliden ute efter uran. Varför ansöker dom annars överhuvudtaget om tillstånd att få göra en ”undersökning”?

Redan en ”undersökning” kommer med provborrningar och upptagningar av gruvschakt att skövla en stor bit av Österlen. Och framförallt: ”undersökningen” kostar mycket pengar. Skulle Boliden kosta på sej det om man sen inte planerade att börja bryta?

Och vilken möjlighet har kommunen och/eller människorna på Österlen att stoppa en brytning om kommunfullmäktige tillåtit Bolidens ”undersökning”?

Vad skulle då brytningen innebära? Fyra till tio dagbrott på 300 gånger 300 meter på en areal av minst 250 ha skulle flyttas över Österlen. Under 40 år måste Boliden bryta minst två miljoner ton skiffer ur dom ca 100 meter djupa gruvhålen för att brytningen ska vara lönsam.

Hur skulle Österlen se ut efter brytningen? I Tomelilla konsthall kan man på foton se resultatet vid Kvarntorp i Närke. Marken totalt förstörd. Ingenting växer på den.

Försurning och radioaktivitet gör odling på Sveriges bästa jordar omöjlig. Grundvattnet sjunker. Detta begränsar skogens tillväxt. Vid skifferbrytning förbrukas mycket grundvatten. Föroreningar av yt- och grundvatten blir stora.

Ovanstående medför att Tomelilla och Kristianstads kommuner kommer att förlora allt dricksvatten man har idag. Och få skaffa dricksvatten från annat håll.

Skiffer innehåller sex procent svavel, nederbörden försuras. Det påverkar jorden, skogen, fruktodlingarna och fisket. Inom dessa områden bor 800 000 människor som kommer att få sin bygd skövlad.

Varför säger då kommunfullmäktige ja till detta? Boliden säger att man kommer att kunna erbjuda 200 nya arbetstillfällen. Fast först när brytningen är igång!

Konstverk som målades och såldes för att stödja STOPPA KAMBRIUM-kampen.

Men vilka erbjuds dessa arbeten? Jo, i första hand experter från andra delar av landet. På grund av brytningen skulle många jordbrukare få gå ifrån sina gårdar. Och dra med sig sysselsatta inom jordbrukets hela produktionskedja!

Därför måste PROJEKT KAMBRIUM stoppas! För ska vi satsa på kärnkraft i Sverige? Nej!Eller ska vi satsa på att industrier som hänger ihop med Österlens basnäring – jordbruket – lokaliseras hit? Ja!

Hur kommer det att gå? Hittills har den kraftiga protesten fått kommunfullmäktige att ompröva beslutet en gång. Då röstade centern-folkpartiet nej. Sossar-moderater röstade ja.

Men strax efter det beslutet – med en liten övervikt för ja – beslöt kommunfullmäktige att ta upp Bolidens planerade mord på Österlen till förnyad prövning i höst.

(Musikens Makt nr 4, maj 1977)

Kinesiska porslinsflickor

Maria Ängquist Klyvare
China Girl
Tomelilla konsthall
Utställningen visas t o m 21/3

Frustration och ilska är drivkrafterna bakom utställningen ”China Girl” på Tomelilla konsthall. Frustration och ilska är också de känslor som föds och sprids i ens kropp, hjärta och huvud, allt mer och starkare, när man går runt och tittar. Man blir kort sagt så… jävla förbannad! Och så sorgsen.

Maria Ängquist Klyvare, som mest arbetar med offentliga uppdrag, blev inbjuden till Kina för att göra ett offentligt verk. Hon började läsa på om landet och såg att 100 miljoner kvinnor ”fattas” i Kina. De är borta, försvunna, de finns inte. De ”fattas”.

– Och ingen ville prata om det när jag kom till Kina, sa hon på pressvisningen. Varken äldre eller unga, inte heller kinesiska konstnärer och intellektuella.

”China Girl” – på håll och när man går nära inpå. 

Utställningen ”China Girl” – orden kan ju både betyda kinesisk flicka och porslinsflicka – levandegör statistiken genom att fylla den med frustration, ilska och sorg. Som titelmotivet, det finns i två versioner, i större format på entréplanet och när man går nerför trappan till våningen under så påminns man en gång till.

Maria Ängquist Klyvare är keramiker i botten. Också som konstnär arbetar hon med keramik, gärna porslin. Vilket passar extra bra i just detta sammanhang: porslinstillverkning uppfanns i Kina för 2 000 år sen.

De två nämnda titelmotiven, som bägge heter ”China Girl”, föreställer en kinesisk flicka. Man ser hennes ansikte, på långt håll är det ansiktet man ser.

– Det är en flicka jag känner, en adopterad kinesisk flicka, berätta Maria också på vernissagen.

Så går man närmare, läser på skylten bredvid bilden samtidigt som man börjar se hur ansiktsporträttet har byggts upp. På skylten läser jag att varje dag i Kina försvinner 3 200 flickor i åldern 0-4 år. Och på bilden finns 3 200 små flickansikten i stengods som tillsammans bildar det gemensamma motivet: det större flickansiktet.

– Stengodset har åtta olika färger och nyanser, säger Maria. Den där statistiken, tillägger hon, är gammal. Den gjordes 2005. Idag är siffran dubbelt så hög.

Kvinnlig terrakottarmé.

Mitt på golvet står som en mindre terrakottaarmé – men inte män, inte militärer, utan åtta små flickor, tillverkade i vitt porslin. När besökaren trampar på svarta kvadrater på golvet så börjar flickorna – långsamt, mycket långsamt – att röra sig. De osaliga andarnas armé heter porslinsskulpturerna.

– Terrakottaarmén gjordes för att beskydda kejsaren när han kom till dödsriket. De osaliga andarnas armé, säger Maria, innehåller försvunna kinesiska flickor. Deras andar finns mellan livet och döden.

Varje verk på utställningen illustrerar detta: alla de kinesiska flickor som ”fattas” på grund av aborter, mord och vanskötsel (sämre mat och kläder än pojkarna, om flickorna blir sjuka får de ingen sjukvård). Utifrån ett gravfynd – en 700 år gammal tabell – har Maria Ängquist Klyvare gjort ett pappersklipp som visar hur det med ledning av moderns ålder och årets månad går att förutse om barnet blir en pojke (klippt i svart papper) eller en flicka (i rosa).

Illustrerad statistik över (födda/ofödda) kinesiska pojkar och flickor.

Av kinesisk hår, det kan vara kvinno- men också manshår, som hon förresten fick från Stocksholms stadsteater, gjorde Maria Ängquist Klyvare dels en lång fläta som på väggen formats till utställningens namn och dels en städmopp – symbolen för kvinnan.

På ett liknande sätt som huvudmotivet ”China Girl” har hon även skapat ett motiv med namnet ”Flickguden/Beskyddaren”. Bilden föreställer ett annat flickansikte och är ett slags mosaik, uppbyggt av små, små fyrkantiga stengodsbitar i sju nyanser och med lite, lite varierande höjd.

– Det finns så många vuxna, manliga gudar, säger Maria. Jag tyckte det också behövdes en flickgud som beskyddar de små kinesiska flickorna.

Hjälper det med en flickgud då? Blir det nåt bättre, till exempel när Kina urbaniseras, när fler och fler kineser bosätter sig i städer och blir moderna.

– Nej, svarar Maria Ängquist Klyvare. Städernas ökande befolkning består mest av kinesisk medelklass som väljer kön på barnet med hjälp av modern fosterdiagnostik, istället för att som tidigare avliva nyfödda flickor i en hink.

– Att föräldrar vill ha pojkar och inga flickor har dessutom börjat sprida sig till länder i Asien där den här traditionen inte har funnits. Också i Laos, Kambodja och Vietnam ”fattas” allt fler flickor…

Hink vid den kinesiska kvinnans säng.

Som jag läser på skylten bredvid utställningens mest drabbande och hemska konstverk: ”När en kvinna föder står det alltid en hink med vatten vid hennes sida.”

Konstverket heter ”Önskebrunnen”: en stor hink i stengods med järnhandtag. Jag tittar ner i hinken, blicker möter vattnet och där syns… ett spädbarn (det är en videoprojektion).

På bottenvåningen visas också en DVD med ett par filmer av Maria Ängquist Klyvare med motiv från Kina. Bland annat redogör kinesiska kvinnor i olika åldrar för sina livsförhoppningar. ”Min högsta önskan är väldigt enkel”, säger en ung kinesiska. ”Jag vill bara vara lycklig.”

(Ystads Allehanda 2010)