Etikettarkiv: Växjö

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Phosphor Works # 1

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Fotograf

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Annonser

Glaskonstnären Hans Frode

Det kommer så många oväntade pressreleaser nu för tiden (olika marknadsförare måste dela mejlistorna mellan sig eller sälja sina namnlistor). Som i förra veckan när det kom en inbjudan till pressvisning och vernissage för den nya utställningen ”Parallel You-Niverse” på Sveriges glasmuseum i Växjö. Där har jag aldrig någonsin satt en fot! Hur visste museet att jag skulle vara intresserad?

Det är jag – mycket! Glaskonstnären som ställer ut är nämligen högst speciell, en annan sorts glaskonstnär. Hans Frode heter han. Så fort jag får en chans ska jag styra bilen mot Växjö för att kolla utställningen.

Tills vidare minns jag när jag och min fotograferande hustru för några år sen var på hemväg från Laholm – vi hade gjort ett jobb på deckarförfattaren Björn Hellberg – och passade på att svänga av vägen för att besöka konsthallen i Hishult. Där just Hans Frode ställde ut glaskonst. Vilket upplevelse! Exakt hur det var, kan du läsa här nedanför…

Frode

Hans Frode / Meeting Point, glas och neon / Konsthallen i Hishult

Hans Frode minns jag från 80-talet, då han flyttade från Lund till New York för att arbeta i ett glaskollektiv. Att se Frodes glastavlor drygt 20 år senare är överväldigande.

I Hishult ställer han ut stilleben och stadslandskap, höll jag på att skriva. Frodes egen benämning, ”still life”, är bättre. Han porträtterar ”det stilla livet”: dessa, för att citera honom, ”oviktiga”, ”helt ordinära” och ”odramatiska” ögonblick som kan komma att forma ”resten av ett helt livs små och stora drömmar”. (Javisst, ”still” som i still life skulle också kunnat översättas med ”dött” eller ”fortfarande” men jag – och även Hans Frode, tror jag – väljer ordet ”stilla”.)

Detta syns också, om man tittar längre än man brukar på en tavla. Frodes glastavlor kan föreställa ett bord med frukt och fisk, en utsikt genom ett fönster eller en rumsinteriör. Det ser naturligt och vanligt ut. Men plötsligt upptäcker man att perspektiven är alldeles uppåt väggarna!

En fruktskål syns från ett håll, en flaska från ett annat och bordet är felvänt – på det skulle ingenting kunna stå. När han avbildar ett rum så stämmer inte väggarna varken med golv eller tak.

Frode_2Ölandsvår , Hans Frode (2007), Foto Hans Frode”Ölandsvår” (Hans Frode 2007) Foto: Hans Frode

Också sättet att ”tillverka” tavlorna är eget. Frode målar motiven (frukt, hus, rum, hav) på en glasskiva, ibland på ena sidan och ibland på bägge. Men där finns alltid obemålade fläckar, genom vilka neonljus lyser upp tavlan. Sist men inte minst växer glasskulpturer – typ en banan eller citron – upp och ut ur tavlorna.

Motiven och titlarna placerar dem på världskartan. Här finns bilder av New York, som Christmas Day, Brooklyn, där Hans Frode bor, och Japan, till exempel Japansk interiör, där han också bor. Andra tavlor heter Villa Anna, Capri och Platanos, Cuba – eller Meeting Point, som dessutom är utställningens namn.

Konst från här och där, möte och krock: olika världar blir en. Även materiellt arbetar Frode globalt: glaset kommer från USA, målarfärgen från Japan, transformatorerna från Kina, neonrören från Italien och bakstyckena från Brasilien. Medan ramarna, ofta gamla och återanvända, kommer från Europa.

Hans Frodes glaskonst i Hishult liknar ingenting = inget som i alla fall jag någonsin har sett. Det är så att man vill utbrista: Jag har sett glaskonstens framtid och dess namn är Hans Frode!

Utställningen rymmer även fruktskålar med både frukt och skålar i smutsglatt glas (som grönt, lila eller vitt med svarta prickar) samt en videoinstallation i form av en spegel på väggen. Men när man låter huvet närma sig glas… så finns där inget spegelglas utan man sticker in huvet genom väggen och hamnar i ett vattenfall.

Hans Frode i hyttan

Ovanför ”vattenspegeln” hoppar lekande glasfiskar – som fiskar brukar i forsar och älvar.

(Tryckt i Kvällposten 2004)