Etikettarkiv: Sorg

Tre gånger blandade känslor på Tjörnedala konsthall

Ralf Borselius, skulptur och teckning
Kristina Eriksson, teckning och skulptur
Magdolna Szabó, måleri
Tjörnedala konsthall, t o m den 12 juli

Ralf Borselius, Kristina Eriksson och Magdolna Szabó, tre konstnärer som varken kompletterar eller krockar, trots att kontrasten blir stor när jag går mellan rummen. Deras respektive verk har fått varsitt utställningsrum på Tjörnedala konsthall och de skapar också varsitt enskilda rum med egen stämning.

Konsthallens ingång leder till det största rummet, där finns Kristina Eriksson. Men jag tror man ska göra som jag: börja med det inre, mindre rummet, som Rolf Borselius fyllt med små skulpturer och teckningar. Hans rum är gladare, till att börja med i alla fall.

Inne 1Men strax infinner sig något som jag noterar med orden ”glädjefull hopplöshet”. Eller med Borselius ord: ”blandade känslor”. De samspelande teckningarna och skulpturerna är baserade på plastleksaker och gamla bokmärken. Redan i detta finns väl en fråga, eventuellt ett budskap: När uppstod konsten? Ska plastfigurerna också kallas konstverk eller har Borselius skapat konst utifrån massproducerat skräp?

Svartvita teckningar, mer som skisser till målningar eller tecknade serierutor. Ofta cowboys, ibland ihop med en mer utförligt målad liten pojke, i färg och så att säga verklig. När cowboyen strider mot Nalle Puh-björnar kommer kavalleriet åkande i polisbil. Några skulpturer: en glädjerusig fotbollspojke, en liten flicka med en blomma, en kanin som möter en hund…

 

Inne 2

I varje motiv kolliderar barndomen med det vuxna livet, som barnet trodde att livet skulle bli och som det blev. För att vända på min inledning: hopplös glädje. Nej, Rolf Borselius utställningsrum är nog inte så glatt ändå men långt ifrån så mörkt som Kristina Erikssons.

Inne 4

Hur kan ett rum med vita väggar bli så dystert? Också Eriksson har tecknat eller snarare noterat i bild och vid vissa bilder också med ord. Ett par skulpturer är väl ett slags oformliga vaser eller skålar eller ska de vara formlösa klumpar, bildade av liv och erfarenhet? Skulpturerna stiger upp och klättrar in i varsin bild.

En enda målning/bild har titel: ”Gånglåt från Mockfjärd”. Låten går i moll och bilden, ännu en livsklump, i mörker, nästan svart. Även den lilla del av tavlan som inte är mörk är inte ljus den heller utan bara nästan vit. Bortsett från en (på)målad ram utanför själva motivet, verkligheten och livet – den är vit!

Inne 3Ordet galghumor har använts om Erikssons tidigare utställningar. Ordagrant läst så stämmer det exakt: humor i sorgen, vid galgen och döden. Som återigen en liten klump med åtföljande kort text: ”Jag saknar dig”. Eller den längre texten: ”Hur mår du fråga läkaren / du var tyst en stund / ´jag är döende´ sa du”.

Inte ens när bilderna visar något positivt, till och med glädjefullt, infinner sig glädjen: en fågel eller blommor i mossen. Det förblir dystert, som om glädje och skönhet må finnas men är onåbara. Lika deprimerande som gripande: bilderna tar sig djupt in i mitt hjärta för att plantera ännu en klump av sorg, smärta, vrede, längtan.

Magdolna Szabó visar få akvarellmålningar i ett rum som blir ett stort kosmos. Verkligen spatiöst, vilket fokuserar blicken. Men hur ska jag känna inför Szabós titellösa målningar? Vad föreställer de? Eller: föreställer de? Som de färgrika vågorna, om det är vågor? Det kan ju vara himlen eller en åker.

Inne 5

Svalt färgsprakande. Starka men dämpade färger, som både skriker och viskar. Kan hon porträttera ett slags livslust eller livsluft? För det är väl bubblor på vissa målningar, likt luftbubblor som stiger upp ur vattnet. Eller hoppfyllda ballonger. Där syns ett öga också, väl? En pupill som stirrar på mig.

Inne 6Bilderna återger mig känslan av 60-talets psykedeliska affischer och konst. Jag känner något, fast svagt-svagt, lika svagt som färgerna, men jag förstår inte alls vad Magdolna Szabó vill med sitt måleri. Det är intressant. Det gör nog hennes rum till det mest spännande på Tjörnedala konsthall.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ursäkta de usla fotona, de var från början bara menade för minnet, inte för publicering.

Annonser

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

Livsthriller i Paris

Medan jag läser och skriver om hennes nya och tredje översatta deckare, ”Förödelse”, så passar jag på att påminna om ”Bombyx”, som var det första som kom på svenska och jag läste av den franska deckarförfattaren Anne Rambach.

Sen dess: en favorit!

bombyxomslag300Anne Rambach
Bombyx

Övers: Helena Stedman
(Sekwa)

Anne Rambach låter pusselbitarna – livets såväl som thrillerns – komma i sjok, på varandra, en i taget.

Som att Diane Harpman, frilansreporter i Paris, förlorat make och son. Att föräldrarna har ett skomakeri. Att hon bor i en etta, somnar med kläderna på och dövar sorgen med snabba reportage.

Ändå återvänder de döda till henne, lika verkliga som i livet.

Diane plåtar ett bröllop på kineskrogen Bombyx och hamnar i en eldstrid. Kameran fylls med avslöjande bilder.

Så växer och växer romanen – från kinesiska triader till biologisk terrorism.

Samt en hisnande skildring av dagens Paris. Och så välskrivet dessutom.

(Olika varianter i bl a TCO-Tidningen och Ystads Allehanda, 2008)

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Hat och bläckKristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Phosphor Works # 1

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Fotograf

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Deckarhyllan: Nessers senaste = Barbarottis sista

Håkan Nesser
Styckerskan från Lilla Burma
(Albert Bonniers)

Håkan Nessers femte och sista roman om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti börjar drastiskt, livsavgörande och dödligt för Barbarotti själv. Hans sorg lägger stämningen – ända fram till sista sidan, där kanske ändå ett svagt ljus kan anas.

Hela serien har främst skildrat en mans = Barbarottis försök att hantera livet (och Gud, för inte minst nu, i detta svåra livsskede, behöver Barbarotti samtala med ”vår Herre”). Men här, i den sista romanen, förskjuts perspektiven.

Barbarotti får stiga åt sidan som huvudperson. Istället placeras ”Styckerskan från Lilla Burma” i centrum. Ellen Bjarnebo heter hon och romantiteln avslöjar vad hon gjort: styckat. Då har hon väl också mördat?

Hon styr berättelsen. Styckerskan styr också Barbarottis tankar och känslor, när han återkommer till polisjobbet och får ta itu med ett gammalt kallt fall: ett mord och en styckning, eventuellt gånger två i bägge fallen.

Det är som om Nesser vill påpeka att jaget må vara centrum i vårt eget liv men andra människors jag är centrum i deras. (Samt att den utredande polisen alltför ofta verkar vara den viktigaste personen i en deckare.)

Det handlar om män och kvinnor. Ja, manssamhället. Ont och gott. Rätt och fel. Den svårdragna gränsen mellan det ena och det andra.

Är Ellen Bjarnebo, som suttit på Hinseberg, en ond människa? Har samhället alltid rätt att sätta sig till doms? Bör en polis alltid, säger alltid, utföra rättssamhällets order?

Resultat: en fundersam samhälls- och livsdeckare och ett bra slut på Barbarotti-serien (t o m för Gunnar Barbarotti, anar jag).

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)

Lizzie Lundberg ställer ut (igen)

Den 8 juli 2012 är det vernissage för en ny utställning med Lizzie Lundberg på Galleri M i Eslöv. Målningarna som illustrerar nedanstående recensioner kommer från en utställning som hon hade på Galleri Persson i Malmö 2010. Medan min recension gäller en utställning i Simrishamn 2004.
________________________________________

Lizzie Lundberg
Galleri Olefjord, Simrishamn

Grafik har hon slutat att göra. På Galleri Olefjord i Simrishamn ställer Lizzie Lundberg ut akvarell- och akrylmålningar (ljusare och mörkare respektive mörkare och dovare färger).

Fast motiven återkommer fortfarande, både från målning till målning på den aktuella utställningen och från tidigare utställningar. Det vill säga motiven återkommer men skiftar i färg och, delvis, form.

Lizzie Lundberg: ”På väg till brobygget”.

Ett badhus på pålar får rötter ner i potatislandet från en målning till en annan. Ett skepp förvandlas till ett berg, som förvandlas till en segelbåt. På bergets topp står samma (?) ensamma lilla hus. Vågor slår vilt eller ännu vildare kring berget eller båten – eller också är det kav lugnt.

Berget kan vara stort, brunt och kalt. En annan gång är berget mindre, grönska växer på sluttningen och intill huset syns några träd. Ännu en annan gång förvandlas huset till en fyrkantig låda som färdas med en fraktbåt bland likadana lådor i mörk- eller snarare murrbruna, murrgröna, murrblåa färger, staplade på varann.

Lizzie Lundberg: ”Badhus”.

(Små)djuren, något skiftande i storlek och färg, ofta blå men ibland brunaktiga, återkommer också. Vilken sorts djur är det? De ser, i mina ögon, ut som korsningar mellan grisar och skalbaggar. Men de behöver ju inte se likadana ut i andras…

Det är föreställande men vad föreställer det?

Blir man glad av målningarna? Jag blir det i alla fall. Blir man sorgsen av dem? Ja, det blir jag också. Det är som i livets pendeltrafik mellan sorg och glädje, glädje och sorg.

Lizzie Lundberg: ”Fågeltransport”.

Målar Lizzie Lundberg sig? Absolut! Målar hon mig? Ja, det gör hon. Målar hon dig? Troligen. Målar hon mänskligheten? Är det alla vi människor som är de små djuren, snarlika varandra men svåra att definiera, skiftande i färg till både ut- och insidorna.

Inte kan jag vara ensam om att vakna bland frodigaste grönska och somna i ett kalhygge? Att bo högt upp på ett berg eller nära jorden, från en dag eller timme till nästa? Resa iväg i ljus och glädje men upptäcka att mörkret följt med som tjuvpassagerare på resan?

Lizzie Lundberg både målar med och målar alla sina känslor. Hon målar med alla sina åldrar – med barnets nyfikenhet och åldrandets erfarenhet. Det är fantasirikt, hade man kunnat säga om det inte vore fel ord. Inlevelsefullt är ett bättre ord. Målningarna är lika livsinlevelse- som livsutrycksfulla.

(Kvällsposten 2004)