Etikettarkiv: Uppståndelsekyrkan

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

Annonser

Gott nytt år!

Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.

Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.

Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.

Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.

Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.

Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…

Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.

I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”

Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.

Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.

Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)