Stig Claesson, en flitig och egenartad knegare

Slas. Jag minns dig nog
Utställningen producerad av Kulturhuset Stockholm.
Curator: Pia Kristoffersson.
Ystads konstmuseum t o m 29/1

Jag var orolig.

Stig Claesson-utställningen har tidigare visats i Kulturhusets betydligt större lokaler i Stockholm. Hur mycket – eller snarare lite – av utställningen skulle kunna få plats i Ystad? Svar: nästan allt!

Ystads konstmuseum med chefen Ýrr Jónasdóttir har som oftast byggt och hängt rent fenomenalt: flyttat väggar, skärmat av och skapat fler rum och utrymmen än vad som egentligen finns. Också i Ystad visas Stig Claesson (1928-2008) i sin stora helhet och hela sin storhet.

Slas i ateljén. Foto: Leif Claesson.

Hans bilder (illustrationer och andra teckningar, oljemålningar och klipp & klistra-kollage, stads- och boxningsmotiv, porträtt och landskap) hänger tätt-tätt.

När man går runt och tittar blandas ens tankar med ljud från barnprogram på TV och en filmad porträttsittning med Tage Erlander. Böckerna står i en bokhylla och blir, eftersom han ofta gjorde omslagen till sina böcker, en extra bildvägg.

Teckning av författaren Pär Rådström.

I ett av smårummen visas Lars-Lennart Forsbergs och Stig Claessons film ”Hur avlångt är egentligen detta land?” om deras resa genom Sveriges nedlagda landsbygd. Man kan plocka till sig ett häfte med exempel på tidningskrönikor och utdrag ur böckerna. Utställningens namn, ”Jag minns dig nog”, kommer från en schlagertext han skrev till Melodifestivalen.

Slas, så kallas han ju av oss som inte kände honom privat, blev verkligen inte vid sin tuschpenna, eller sin pensel, eller sin sax för den delen, eller sin skrivmaskin.

Målat porträtt i olja av Marie-Louise Ekman.

Och den konstnär och författare som inte har vett att hålla sig till en konstart och ett uttryck brukar sällan få uppskattning efter förtjänst och värde.

I Stockholm berättades historien om den mångsidige konstnären. Det gör också Ystadutställningen men den täta, fysiska närheten mellan både lika och olika delar av mångsidigheten fördjupar berättelsen om Stig Claesson.

Bara att ta ett par steg för att kunna jämföra porträtten: teckningen av Pär Rådström, målningarna från ateljén av Marie-Louise Ekman, Tage Erlander med flera, familjemålningarna av sönerna Leif och Nils, dottern Sophie och deras mor Taki.

Porträtt av hustrun Taki.

Så olika de är. Och visst, de gjordes under olika tidsperioder (från 50- till 80-talet) men jag tror inte att det kan vara hela förklaringen.

Rådström-bilden är ett noga tuschat porträtt av stor vänskap. Ateljéporträttens snabba penseldrag ger känslan av att här ser vi kanske vänner men oftast bekanta eller någon han inte ens kände som kommit förbi. Familjen hålls fast med stora, röda, gula och blå färgsjok, de är stadigvarande, hör hemma i både målningen och hemmet.

En vägg har fyllts med Stockholmsteckningar i tusch, de tidigaste från tonåren. Som ung måste han använda fler streck men med tiden krävdes allt färre tuschstreck för att teckna av samma hus och gator.

Teckning/bokomslag: Årstabron i Stockholm.

Vänd nu huvet mot den motsatta väggen och titta på landskapsmålningarna, de flesta från Västergötland.

De är nästan likadana, lika minimalistiska och ”enkla”. Slas har skalat av allt utom det viktiga, det karaktäristiska och typiska, som behövs för att måla åkrar, en röd traktor, en landsväg, får och kor. Kolla förresten hur han knyter ihop stad och landsbygd genom att förse fåren med ett ”T” som i tunnelbana.

Härifrån kan man med ett par snabba steg förflytta sig till vinylkollagen, de mest avskalade bilderna. Slas använde färgglada vinylpapper med klister på baksidan, klippte ut och klistrade ihop motiven. Det kunde bli landskap och boxare i ringen. Genialt i sin så kallade enkelhet, unikt i sin konstnärlighet.

Slas som allra bäst, i mina ögon.

Målning ur ”Traktorsviten”.

Utställningen på Ystads konstmuseum berättar om den flitige Slas, som knegade på hela tiden och varje dag, men också och framför allt om den egenartade konstnären, som skildrade Stockholm och den svenska Yngve Freij-landsbygden genom att blanda kärlek och sorg ur sitt eget liv, och som var en lika suverän konstnär inom alla områden han ägnade sig åt.

Dags att slå fast det: Stig Claesson var – och är – en av Sveriges främsta konstnärer (och författare också).

(Kvällsposten 2012)

Samtal kring Slas på Ystads konstmuseum

Den 21 januari kl 14.00 samtalar utställningscuratorn Pia Kristoffersson och konstskribenten Thomas Millroth kring Stig Claessons konstnärskap.

I CD-spelaren: Gösta Berlings saga

Gösta Berlings saga
Glue Works
(Cuneiform)

Gösta Berlings saga fortsätter att spela post-progressiv rock.

Men till skillnad mot alltför många andra svenska prog-grupper låter de inte som något urblekt från 1960- och 70-talen. Gösta Berlings saga personliggör och nyskapar den progressiva rockmusiken, de spelar i nu- och framtiden.

Förut hade låtarna svenska titlar, vilket lockade mig att tolka deras instrumentalmusik som svenska naturmålningar med främst landsbygds- men också stadsmotiv.

Nya albumet och även flera av de nya låtarna har engelska titlar. Landsbygden gränsar fortfarande till staden men nu blir musiken som att slå upp en världsatlas.

Med moog och andra syntar, mellotron, bas, gitarr, trummor med mera spelas-skapas-målas stora tavlor med böljande, instrumentala ljudfärgsjok.

Både varmt och tungt men mer av allt, jämfört med tidigare. Lika infallsrikt som fantasieggande.

Gösta Berlings saga har blivit ett av Sveriges bästa band; alla kategorier.

(Hifi & Musik 2011)

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)