Etikettarkiv: Ifrågasätta

Odemokratisk sotning

Diskussionen om sotningsupphandlingen på Österlen med omnejd verkar aldrig ta slut. Jag vet inte hur många samtal jag haft med folk som stoppat – och fortfarande stoppar – mig på gatan och undrat/r vad som händer och vad de ska göra.

Eftersom jag förstått att alla inte läst de artiklar – både andras och mina – som skrivits i Ystads Allehanda om det så kallade ”sotningskriget” så lägger jag ut mina texter på bloggen. Tre stycken, hittills. Här kommer den första.

OBS! Det handlar inte bara om sotning och sotningsupphandling utom om mycket mer: om politik, demokrati och människor.

____________________________________________________

Under vinjetten ”Sotningskriget” har ni i YA kunnat läsa om upphandlingen av brandskyddskontroll och sotning i kommunerna Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad. Ett ämne för en kulturkrönika? Svar: Ja!

Det handlar om mycket mer än sotning, nämligen om begreppet demokrati. Var ska politiska beslut tas? Hur långt ifrån en kommun kan beslutsfattande läggas? Kan beslut överflyttas från kommunpolitiker till tjänstemän utanför kommunen?

Demokrati innebär både rätten att välja politiker och kunna ställa politikerna till svars. Det ska vara möjligt för kommuninvånarna att ha insyn i politiska beslut. Men ju längre utanför kommunens fullmäktige, styrelse och nämnder som beslut tas – desto mer försvåras insynen, desto färre kommunpolitiker är ansvariga.

Var går den gräns där demokrati blir odemokrati?

Lundquist

Skorstensfejarmästare Lundquist AB är – enligt upphandling – den nya sotaren på Österlen med omnejd.

Upphandlingen av sotning sköttes av Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund (SÖRF) – ett gemensamt förbund för kommunerna i sydöstra Skåne. Besluten togs/skulle ha tagits av SÖRF:s direktion, där det sitter några politiker från varje kommun. Jo, en märklig formulering: givetvis ska besluten fattas av SÖRF:s högsta politiska organ! Problemet är att det inte går att få klara besked om vilka beslut som tagits och vilka som tog dem.

Jag har ringt tjänstemän och politiker, fått SÖRF:s räddningschef Tom Setterwall att skicka offentliga papper om upphandlingen. Det räcker inte. Det krävs en Janne Josefsson som jobbar i en månad för att reda ut det här.

Berth Andersson (socialdemokratisk representant för Ystad i SÖRF:s direktion) suckar: ”Fruktansvärt. Det här måste revisionen titta på.” Jan-Erik Johansson (representant för moderaterna i Sjöbo) är mer kritisk ändå. ”Ett givet beslut” som redan hade tagits ”från tjänstemannahåll. De demokratiska spelreglerna har inte funnits med som det är tänkt.” Inte heller SÖRF:s ordknappa beslutsprotokoll ger besked om vad som hänt på direktionens möten.

Fem företag deltog i upphandlingen, bland annat Skorstensteamet i Skåne AB, som tidigare skötte sotningen, och Skorstensfejmästare Lundquist AB, som vann upphandlingen. Skorstenfejare Hans Lundquist erbjöd en ny sotningsmetod, som innebär att sotning sker underifrån med ett redskap som liknar en bläckfisk och följer med i rörböjningarna. Sotningen blir extra effektiv.

Skorstensteamet

Skorstensteamet i Skåne AB är den gamla sotaren som allt fler begär egensotning för att kunna behålla.

Enligt Lundquist, som säger att han kommit och sotat direkt efter förre sotaren och fått ut mängder med sot. Ingvar Asplund på Skorstensteamet undrar varför det har hänt att Lundquist fått gå upp på taket och sota på gammalt sätt, för att allt sot inte kom ut med hans nya metod?

Hur ska en skorstensägare kunna veta vem som har rätt? Något märkligt med upphandlingen också: Kan SÖRF ha bestämt sig för att den nya sotningstekniken är överlägsen utan att fråga de övriga i upphandlingen om de kan sota på samma, nya sätt? Liksom infört ett nytt kriterium – i efterhand.

Den nya upphandlingen resulterade i ett stort antal ansökningar om ”egensotning” (vilket betyder att man kan använda den förra sotaren) från fastighetsägare i alla fyra kommunerna; småhus och större fastigheter, från koja till slott. Även politiker i SÖRF:s direktion (?) har skickat in ansökningar…

SÖRF kontrar med att kräva en extra brandskyddskontroll om man envisas med att använda den förra sotaren, alltså Skorstensteamet. Extrakontrollen görs av den nya sotaren (?), Skorstenfejarmästare Lundquist, och gäller även själva sotningen (många ?-tecken blir det).

Håkan Sten, sotningsexpert på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), ifrågasätter lagenligheten. En brandskyddskontroll ska, enligt Sten, enbart gälla teknisk status. ”Det finns olika sorters obstruktion, med- och omedveten”, säger han. ”Det här är obstruktion mot lagstiftningens syfte.”

Själv vill jag veta vem/vilka på SÖRF som tog beslut om en extra brandskyddskontroll (= extra kostnad för konsumenten). De politiker jag pratar med förnekar att de fattat ett sådant beslut. Och nu har Tom Setterwall, räddningschefen, gått på semester. Jag ställer frågan till Mats Svensson, tillförordnad chef, som skickar ett mejl med rubriken ”Troliga och kanske möjliga svar på dina frågor.” Hans svar: ”Möjligtvis är det kanske Räddningschefen tillsammans med Direktionen som har fattat detta beslut.”

I Simrishamn, Tomelilla och Ystad är sotningsprotesterna individuella. Här i Sjöbo protesterar hela kommunhuset. I skrivögonblicket hör jag att det ska bli ett extra möte om SÖRF:s upphandling av sotning.

”En hel del att ifrågasätta. Upphandlingen har inte gått till som vi brukar göra i Sjöbo. Vi är ju till för kommunens invånare – det ska inte vara terapi för räddningstjänsten”, enligt kommunalrådet Stefan Lundgren (m).

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Katarina Hallberg tolkar Karin Boye

Katarina Hallberg
Min hud är full av fjärilar
Modesty Music

Katarina Hallberg sjunger Karin BoyeBåde högtravande och sprött.

Så brukar Karin Boyes poesi tonsättas. Som om tonsättare och artist haft så stor respekt att de inte kunnat ta sig in i dikterna.

Katarina Hallberg, som till albumet ”Min hud är full av fjärilar” har tonsatt tolv Karin Boye-dikter, gör något helt annat.

Hon identifierar sig så totalt med dikt-jaget att hon passerat den poetiska formen och tonsatt – blottlagt – innehållet. Hon sjunger – agerar – ja, är – det liv som dikterna skildrar och ifrågasätter.

Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas med hjälp av Jonas Bleckman, cello, och Lasse Sörlin, gitarr, till en egen sångform.

Katarina Hallberg drar ut på vokalerna och ibland trallar hon, får de rimmade men ojämna raderna att bli melodiska och nynnbara.

Hör bara på den kända dikten ”Ja visst gör det ont / när knoppar brister”. Första gången du lyssnar så kommer du att bli förvånad – kanske chockad? – för det är svårt att ens tänka sig att den kunde tonsättas och sjungas på det här sättet.

Så annorlunda, gripande och bra. Och det är likadant rätt igenom hela albumet!

(Olika versioner i Hifi & Musik och KB/YA/TA)

”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Hat och bläckKristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)