Etikettarkiv: Kärlek

Lyriksommar 2): Göran Sonnevi

Sonnevi'2) Långdikterna i Göran Sonnevis nya, tjocka samling ”Sekvenser mot Omega” (Albert Bonniers) är både som en självbiografi och en novellsvit. Ibland som bikt och dikt.

Han diktar inåt (sig själv) och utåt (hela världen). Privatliv, samhälle, politik och gudstro som en enhet.

Och så rakt och direkt: ”A och W fann varandra i Bahgdad   Hon Kurd, han Arab   Deras kärlek övervann familjernas motstånd   De tvingades fly bort från krigen…” (ur ”Advent 2014”).

Kan dikt, liv och kärlek vara lättare – och svårare – att förstå?

(Kortare ändå i YA 2017)

Annonser

I CD-spelaren på födelsedagen: Françoise Hardy

Françoise Hardy
La pluise sans parapluie
(Virgin)

Hardy 2Också Françoise Hardys nya album är en tur- och returresa i sång och musik, tid och rum mellan idag och början av 60-talet, då hon debuterade med ”Tout les garçons et les filles” och för evigt sjöng sig in i det bultande hjärtat hos varje ung pojke, från Mick Jagger till undertecknad.

Chanson förenas med pop, när Françoise sjunger i dubbel upplaga – det blir som en duett mellan tonårsflickan och den allt mer erfarna, vuxna kvinnan.

Inte behöver man kunna franska heller för att förstå = känna vad hon sjunger om. Fast jag kanske är jävig?

(LO Tidningen 2010)

Françoise Hardy
L´amour fou
(Virgin)

Hardy 1Det där politiska gnället – om att hon inte kommer att kunna betala skatten på huset och nog tvingas sälja det efter att Frankrike fick en socialistisk president – har hon kritiserats så mycket för i hemlandet att jag bortser från det.

För sjunga och skriva sånger kan hon fortfarande, min ungdomskärlek Françoise Hardy.

Hennes nya album heter ”Den galna kärleken” eller ”Kärlekens galenskap” i översättning och just kärlek har väl varit det genomgående temat för både hennes artisteri och hela liv.

Hon sjunger exakt som den hon är: nu en äldre kvinna fast med minnena kvar av den unga flickan och den medelålders kvinnan.

Hon sjunger stilla och lågsamt, med ett slags lugn i rösten och kroppen, med värdighet och självkänsla. Vuxet och eftertänksamt men också med känslan av att det inte är slut ännu.

Fortfarande kan mycket hända. Det hör man, det känner man, även om man inte förstår själva orden, om inte skolfranskan räcker till.

(LO Tidningen 2012)

I CD-spelaren: Ulrika Bodén

Ulrika Bodén
Kärlekssånger/Folk Love Songs
(Mahogny)

Ulrika BodénUlrika Bodén sjunger ömt, vackert och kärlekslekfullt, både med kärlek till vistraditionen och själva kärleken: all den kärlek som de gamla svenska visorna – ”Röda rosor”, ”Finns inget bätter”, ”Tusen löften”, ”Träder ringar”, ”Det var en lördagsafton” osv – handlar om.

Ulrikas sång reser genom traditionen, från tiden då visorna skapades och sjöngs fram till idag och det nutida folkmusikband (där t ex trumpet, fioler, nylonsträngar, både dova och klirrande slagverk möts och samsas) som hon sammanförde till albumet ”Kärlekssånger”.

Hon har pusslat ihop olika varianter, förenat verser från en visa med något refrängliknande från en annan.

Som hon sa i P2-programmet Nya Klingan: ”Jag tycker det är så roligt med allt det här traditionella materialet för man är verkligen fri att göra som man vill. Och man kan lita på att så har alla gjort i alla tider. Det är det som är traditionen.”

Till de tre nattfriarramsorna, samlade under titeln ”Himlen är full av fioler”, har hon själv gjort musiken.

Lyssna på texterna! Hör orden! Ja, hör och läs poesin!

Traditionellt och ändå så modernt.

(Olika varianter i Hifi & Musik m fl ställen 2013)

Genre: Spy noir

Alan Furst, född i USA men länge bosatt i Paris, skriver dels engelska spionthrillers á la Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré, dels hårdkokta amerikanska detektivromaner á la Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

Furst The World at nightMen inte var för sig, genre för genre, utan samtidigt. Resultatet blir romaner – ”The World At Night” och ”Red Gold” – i en nyblandad undergenre som kan kallas hårdkokta spionthrillers eller ”spy noir”.

Alan Furst: ”The World At Night” (1996).

Till att börja med skrev Furst mer regelrätta spionthrillers i Amblers och Carrés anda: ”Night Soldiers”, ”Dark Star” och ”The Polish Officer” (samtliga titlar publicerade i pocket av Harper Collins).

Spionmiljön är Öst- och Västeuropa – från Ryssland över Polen och Bulgarien till Tyskland, Frankrike och Spanien – under andra världskriget. Sorgsna och poetiska romaner om människors liv i krigets skugga och centrum: om kärlek, patriotism och överlevnad.

”The World At Night” och ”Red Gold” utspelar sig i Paris, också under andra världskriget. Men här kommer den hårdkokta detektivromanen på besök. Författarfirman Ambler & Chandler skriver tvåhänt ”spy noir”.

Furst Red goldDen hårdkokta deckaren bidrar främst med sin känsla för stämningar, stadens och människornas olika nyanser av svärta: noir.

Alan Furst: ”Red Gold” (1999).

Men också huvudpersonen i Fursts bägge ”spy noir”-romaner, Jean Casson, är en typisk noir-hjälte: hård på ytan och mjukare inuti. I en annan tid och roman kunde Casson ha varit privat- eller amatördektiv – nu blir han, eller snarare förmås att bli, amatörspion.

Morgon i Paris den 10 maj 1940. Filmproducenten Jean Casson har druckit champagne och älskat med sin assistent. Radion står på: en röst meddelar att tyska soldater närmar sig Paris.

Så inleds “The World At Night”. I uppföljaren, ”Red Gold”, är året 1941. På ett enda har år har livet i det tyskockuperade Paris förbytts från vardagsglädje till vardagssorg.

Dag blev natt. Ljus blev noir. Ordet leva fick betydelsen överleva.

Alan Fursts skildring av 40-talets Paris – så nära men ändå så avlägset och ofattbart, nästan overkligt – är stämningsfull som en film av Casson, den franske filmregissören som blev motståndsman och agent. ”The World At Night” och ”Red Gold” rekommenderas till såväl Parisbesökare som deckarläsare.

(KvP 2000)

Se och hör den amerikanske författaren Alan Furst tala om varför han började skriva deckare för att sen övergå till spionromaner/”spy noir”.

Alan Fursts serie med historiska spionromaner/thrillers omfattar många fler titlar än de två som jag nämner i texten. Alla hänger ihop sådär – mindre snarare en mer – men endast ”The World At Night” och ”Red Gold” berättar en sammanhängande historia.

Samtliga titlar i den så kallade ”Night Soldiers”-serien:

Night Soldiers (1988)
Dark Star (1991)
The Polish Officer (1995)
The World at Night (1996)
Red Gold (1999)
Kingdom of Shadows (2000)
Blood of Victory (2003)
Dark Voyage (2004)
The Foreign Correspondent (2006)
The Spies of Warsaw (2008)
Spies of the Balkans (2010)
Mission to Paris (2012)

I CD-spelaren: Salome Kammer

Salome Kammer
I´m a Stranger Here Myself
Songs from Home – Songs from Exile
(Capriccio)

cd-cover-salome-kammer-exil-100~_v-image480q_-86e76969c4c6eae737b1aecd7f2fc4c32e479f73Jag ler, skrattar och undrar: Kan = får man verkligen sjunga och tolka – omtolka – Kurt Weill, Hanns Eisler och Bertolt Brecht på det här sättet?

Så bryskt och fräckt men faktiskt också – just därför – så fullt av kärlek och vördnad.

Ja, vad kan vara mer respektfullt än att gräva sig djupt ner i toner och ord, lyfta upp innehåll och budskap, det man som artist själv har gripits av, och med all kraft förmedla detta till publiken.

Raka motsatsen till ”verfremdung”!

Jag fylls av häpen beundran inför Salome Kammers förmåga att kombinera virtuos ton- och ordbehandling med vilja och mod, allvar och humor.

Kammers nya album, ”I´m a Stranger Here Myself”, med tyska (”Seeräuber-Jenny”, ”Bilbao Song” med flera) och amerikanska kompositioner (som titelspåret) av Weill, mindre känd musik från exilen av Eisler och även Rudi Springs tonsättningar av Brecht förtjänar en plats på skivhyllan bland övriga sångerskor som gjort oförglömliga – än mer traditionella, än mer frisinta – Brecht-tolkningar: Lotte Lenya, Gisela May, Ute Lemper, Teresa Stratas…

Lyssna också in pianisten Rudi Springs som blixtsnabbt följsamt ackompanjerar Kammers röstekvilibristiska krumsprång.

(Olika versioner på arbetet.se / i Hifi & Musik)

Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Foto Olof Eriksson

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

vattnet-i-mars1Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)