Elenas ryska TeTeater i Övraby

Lilla vännen av Anton Tjechov
På scen: Elena Alexandrova
I produktionsgruppen: Elena Alexandrova, Alice Bindby, Olof Eriksson, Wilemo Gonta och Hava Alliberg
TeTeater, Övraby den 6 april
Spelas också på fredagar under maj till augusti

Ingen möjlighet för Elena Alexandrova att dra sig undan och kraftsamla innan föreställningen. Hon går runt och pratar med publiken, som sitter och väntar i hennes kök och vardagsrum. När spelet ska börja förflyttar sig åskådarna in i ett annat rum som gjorts om till TeTeaterns salong.

Ett par stolar, ett bord (som ska visa sig vara en speldosa), en spegel och fyra tavlor med baksidorna ut. Elena Alexandrova kommer in och gör det hon också gjorde i ”Körsbärsträdgården”, sin förra uppsättning. Hon byter skepnad inför publik: tar av sig glasögonen och sätter upp håret. En ögonblicklig förvandling: privatpersonen blir skådespelerskan.

Elena Alexandrova som Lilla vännen Olga. Foto: Olof Eriksson.

”Lilla vännen” är egentligen inte mer än en uppläsning – eller ett framförande då – av Anton Tjechovs novell om ryskan Olga med smeknamnet ”Lilla vännen”. Men i Elena Alexandrovas mun – ja, i och med hela hennes kropp – blir det mycket mer än så.

Elena växlar omärkligt mellan berättaren och Olga själv. Vänder på tavlorna, en i taget, så att porträttfotona av skådespelaren, virkeshandlaren och veterinären – männen i Olgas liv – blir enskilda scener med varsin scenografi. Använder den vita och svarta sjalen för att illustrera lycka och olycka, bröllop och begravning.

Framför allt skådespelar Elena Alexandrova med rösten och ansiktet – ja, varje anletsdrag. På en sekund kan hon byta tonläge eller ge ansiktet en liten rynka och växla till en annan känsla eller stämning. Än är Olga full av förälskelse och kärlek, än är hon en sorgsen, gammal kvinna. Som publik åker man berg- och dalbana genom livets känslor.

Ett tjugotal i publiken, bland dem några barn. Och ni vet att en teaterpublik alltid rör sig och ger ljud ifrån sig. Men när Elena Alexandrova tystnar, en kort, kort stund bara, blir också publiken tyst. Inte ett ljud. Knäpptyst i den lilla teatersalongen. Det går inte att föreställa sig: hennes skådespelarförmåga är enastående.

Vad handlar Tjechov-novellen om? Att spegla sig i andra – en kvinna som varje gång tar efter sin make och hans intressen, istället för att vara en människa i eget namn. Och känner riktig kärlek, inifrån sig själv, först när änkan Olga mot slutet får en familj med en pojke – han kunde ju vara hennes egen pojke, en sån kärlek hon känner, ”hans lilla mössa”! – inneboende i huset. Jo, men det är bara något av allt som ryms i novellen/pjäsen.

På TeTeatern lämnas slutet öppet. Vad händer när också pojken försvinner från Olga, beger sig ut i världen för att få ett eget liv? Ingen möjlighet heller för Elena Alexandrova att pusta ut efteråt. Då sätter sig publiken i vardagsrummet och köket igen. Hon bjuder på rysk mat, det ingår i föreställningen.

(Ystads Allehanda 2013)

En låda Sayers

I sommar kan man ta med en whiskylåda till stranden.

Men även om det ser ut som en låda whisky finns det inget drickbart i den här lyxförpackningen utan något desto mer läsbart. Nämligen sommarens deckarläsning: fyra detektivromaner av Dorothy L (som i Leigh) Sayers.

Eller kärleksromaner, så kan romansviten om och med detektivromanförfattarinnan Harriet Vane och detektiven Lord Peter Wimsey också karaktäriseras.

Det hade kommit ett par romaner med Peter Wimsey när Sayers i ”Oskuld och arsenik” (1930, på svenska 1934) lät honom träffa Harriet Vane, anklagad för att ha mördat sin älskare med arsenik.

Han tror på hennes oskuld. Och förälskar sig. Han friar – genast – och fortsätter med det i ”Drama kring ung dansör” (1932/1938) och ända fram till slutraderna i ”Kamratfesten” (1935/1940).

Först då får han ett – men outskrivet – ja. Därför kunde den fjärde romanen om Vane och Wimsey heta ”Lord Peters smekmånad” (1937/1941).

Lådan med fyra klassiska detektiv- och kärleksromaner av Dorothy L. Sayers.

Det har sagts att Harriet Vane skulle vara ett alter ego och att Lord Peter Wimsey var en idealman för Dorothy L Sayers (liksom för de kvinnliga läsarna). Mannen hon (de) sökte men inte fann.

Det kriminella blir aldrig ett huvudtema utan romansviten handlar främst om kärlek, både specifikt och i allmänhet. Och i all dess komplexitet.

Sayers skildrar kvinnor, män och jämlikhet. Kan en man och en kvinna förenas i jämlik kärlek? Hon diskuterar äktenskap, studier och arbete. I ”Kamratfesten” får Lord Peter kommentera kvinnlig utbildning: ”Är det fortfarande en fråga?”

Radikala diskussioner för 30-talet (och kanske än idag). Men ämnen, personer och intriger var nog mer radikala än den religiösa Sayers. För böckerna har ändå en konservativ och konventionell underton.

Den engelska författaren Dorothy L Sayers ska placeras på den klassiska deckarhyllan. Hennes akademiska, intellektuella och litterära detektivromaner har lagt grundstenar till dagens skönlitterära och låt säga icke-kriminella kriminalromaner. Det där att en deckare kan innehålla mycket mer än själva kriminalintrigen.

Amerikanen Chandler hade en annan åsikt.

Raymond Chandler syftade både på Sayers och Agatha Christie när han hyllade Dashiell Hammett för att ha tagit ut mordet ur den venetianska vasen och slängt det på en bakgata. Och därmed skapat den hårdkokta deckargenren.

Men läs – och jämför – de snabba, snärtiga pingpongstudsiga replikerna i Sayers och Chandlers deckare. Fyndiga och roliga, intellektuella respektive gatusmarta. Olika men ändå snarlika.

Skulle inte förvåna om Raymond Chandler (i hemlighet) hyste en viss vördnad för Dorothy L Sayers. Och lät sig inspireras.

+ Följ sommarens brittiska tv-serie om kommissarie Gently, 60-talets sista hederliga polis (lördagar på Kanal 9 eller i efterhand på Kanal 9 Play).

– Efterlysning av nästa års sommarläsning: fyra, fem Maria Lang-deckare och filmatiseringen av ”Kung liljekonvalje av dungen” på dvd, förpackat i en skolväska.

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2011)