Etikettarkiv: Melodier

Brittisk jazzsång

Joe Stilgoe
We Look To The Stars
(Absolute)

joe stilgoeJoe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt.

Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar).

Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av ”Waterloo Sunset”, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.

Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord.

Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.

Välgjorda låtar med humoristiska inslag – latinbrittiska ”We Should Kiss”, ragtimejazziga ”Now Wasn´t That Fun?”, den finurliga jullåten (väl?) ”The Chestnut Tree” och musichallballaden ”To Be Decided” är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler.

Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från ”Half A Sixpence” och ”My Fair Lady”.

Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.

(Lira 2013)

Annonser

Susanna Risberg spelar jazzgitarr

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna-risberg-trio-2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hielm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Hör till exempel på ”River Phoenix”. Också Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan ändå inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle ha låtit med sång…

(Hifi & Musik 2013)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)