Category Archives: Krönika Essä Debatt

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

ÖsterlenbokJa, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

3 X mina himmalag

1. Den både fotbolls- och kulturintresserade YA-läsaren vet att jag har ett hjärta med varsin kammare för mina bägge himmalag.

Eftersom jag (född i Stockholm för pensionärslänge sen och bosatt i Skåne sen 1972) satt på Nya Söderstadion och upplevde mitt ena hemmaderby mellan Hammarby och Malmö FF, så sitter jag också (söndag den 6/11) på Malmö Nya Stadion för att se det omvända hemmaderbyt.

Men fotboll i november?! Brrrrrr. Skulle tagit med mig bandyportföljen.

galanto-rosenberg-tifo

Galanto Rosenberg-tifo. Mobilfoto: Bengt Eriksson 

2. Slarv (Hammarby) och grovmissar (Malmö). Trist match. Fast MFF har fler chanser och där blev det 1-0.

I pressrummet finns tårtor med bild på SM-guldvinnarna – men färgen är Hammarbygrön.

Jag sitter vid mittlinjen och jämför den lilla Bajenklacken på ena kortsidan med den stora MFF-läktaren på den andra. De är faktiskt jämnstarka.

Mer än så ska väl hemmafans prestera, även om guldet är klart? Inte heller Malmös allsång kommer i närheten av när hela Söderstadion allsjunger ”Just idag är jag stark”.

3. Fast tifon – en jättebild på Markus Rosenberg som växer upp vid Malmöläktaren – är maffig. En sån vill man ha på Kennedy Bakircioglü!

Efter paus kommer Galanto (mitt smeknamn på honom) Rosenberg in på plan och gör strax två mål.

Alltså 3-0. Åkej, Hammarby är visserligen alltid bäst men idag var dom inte bra.

Ja, jag erkänner: mitt barndomshjärtas Hammarbykammare är något större. Summering: SM-guld till MFF och Bajen kvar i Allsvenskan.

Jättebra och gott så.

(Ystads Allehanda 2016)

Klicka här och läs min rapport från Hammarby – Malmö på Nya Söderstadion också.

Dubbla utställningar med Elfstrands keramik

Sommaren 2016 kan vi som vill – och vem vill inte det? – åka och se två utställningar med Axel och Alberts, låt säga, sjöbokeramik: dels, som vanligt, på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo och dels, nytt för i år, på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp.

Kort resumé: Axel Andersson (1870-1944) övertog – det var 1889 – en krukmakarverkstad i Grimstofta strax utanför Sjöbo. I samband med detta byttes efternamnet till Elfstrand. Sonen Albert (1904-87) tog över och drev krukmakeriet ända fram till 1979, då han pensionerade sig.

Utmärkande för Elfstrandkeramik? Skickligheten, vad gäller Axel Elfstrand. Inte lika lätt att få tag på Axels keramik (kantstött, tappad i golvet och slängd, förmodar jag) men de föremål jag har sett är skickligt utförda: tunna, lätta arbeten. Sen följer personligheten – den fanns också hos Axel, även om inspirationen kunde hämtas ända från de gamla grekerna – och humorn, ja, burlesken, som kännetecknar den grövre keramikern Albert Elfstrand.

Jag gillar humorn. Det var den som fick mig att bli en amatörsamlare av Elfstrandkeramik. Tänk att öppna en låda med muggar eller äggkoppar som köpts på auktion och se att var och en är personligheter: lite olika storlekar och mönster, några lutar åt ett håll och några åt ett annat. Charmigt är ordet. Hantverk i betydelsen hand och konst.

1-elfstrands-i-sjobo-eriksson

Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo har dukat ett bord med (mest) nyinköpta föremål. Foto: Bengt Eriksson

I Sjöbo har Elfstrands krukmakeri, nu museum, dukat ett bord med (mest) nyinköpta tallrikar, fat, krus, muggar, kaffe- och äggkoppar (en av de senare med en liten söt blå fågel), kärl och grytor. Färger: grönt, blått, vitt och brunt. Finast – ett fynd! – är en tallrik med ett skissat motiv av det skånska landskapets pileträd.

Inför säsongen 2016 tog Sjöbo kommun nämligen fram lite pengar åt Alice Bindby och Anna Gunnert, museets guider, så Elfstrandutställningen kunde kompletteras. Ja, fattas bara! Skulle ju vara en skam om Elfstrands eget museum inte hade en representativ samling.

Cirka 100 föremål har köpts in från en privatsamlare och placerats lite överallt i familjen Elfstrands bostadshus. Leta efter fönstret med blå kärl. Lite ovanliga och nytillkomna för i sommar.

2-bruksforemal-hos-dennis-erikssonBruksföremål hos Dennis Samtida Allmogemuseum. Foto: Bengt Eriksson

Förra året lovade Dennis Dahlqvist, överintendent på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp, att han sommaren 2016 skulle öppna en specialutställning med Elfstrandkeramik.

Dahlqvist höll sitt ord. I ett särskilt Elfstrandrum finns nu en hyllvägg med keramik av Axel och Albert Elfstrand.

Ungefär 100 föremål här också, som enligt Dahlqvist köpts in för under 10 000 kronor. Nej, Elfstrandkeramik har inget större ekonomiskt värde. Det tycker jag om – att värdet finns i själva föremålen; det hjärtat känner när jag betraktar dem. Och förstås att de utgör ett bevarat kulturarv från Skåne och Sjöbo.

Allmogemuseets utställning är mer av utställning, föremålen syns mer som föremål. Alltså sorterade i grupper och fack så man kan se hur många sorters keramik, mest bruks- men även prydnadsföremål, som drejades, glaserades och brändes i Elfstrands verkstad.

Det märks tydligt att till exempel supkopparna i en serie – eller ”serie” – är individer med skiftande form och utsmyckning. Andra föremål: varianter av kräfttallrikar (med en groda), ler- och vattengökar, en kyrka, muggar med personlig text, ljusstakar, svenska tomtar…

3-prydnadsforemal-hos-dennis-erikssonPrydnadsföremål hos Allmogemuseet. Foto: Bengt Eriksson.

Överintendent Dahlqvist vill gärna att jag påpekar (för Sjöbo kommun) att Allmogemuseet har en bättre samling än Elfstrands krukmakerimuseum. Men det tänker jag inte göra. För det är jag inte säker på. De konkurrerar inte utan kompletterar varann.

Även om det är lättare att studera varje föremål på Allmogemuseet så blir det ju extra stämnings- och värdefullt att se keramikföremålen hemma hos Elfstrand, i husen där keramiken tillverkades och familjen levde. Vardera utställning innehåller dessutom föremål som den andra inte har: en stående bondkvinna (hos Dahlqvist) och tre urnor (hemma hos Elfstrand).

Urnorna kom förresten guiden Bindby och jag att börja diskutera. Vi enades om att det – nog – är Axel som gjort dem. (Även om lurifaxen Albert både kunde datera fel med flit och signera lite olika.) Annars var vi inte helt ense. Alice Bindby menar att det är krukor för matförvaring. Men skulle de då, än idag, vara nästan helt utan skador? Jag tror de är just urnor, som beställts men kanske aldrig hämtades ut…

Och oavsett, de är vackra med sina snirklade mönster i brunt på ljusgult och grått.

(Ystads Allehanda 2016)

elfstrand-urnor-erikssonPS om Elfstrands urnor. Foto: Bengt Eriksson

Alice Bindby och Anna Gunnert, ansvariga på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo, åkte på studieresa till Kulturen i Lund. Där fann de, i Elfstrands arkivboxar, en notering som avgjorde diskussionen mellan Bindby och mig om Elfstrands vackra urnor.

Vi hade fel bägge två, fast hon hade lite mer rätt. Det är inga begravningsurnor utan så kallade potpurrikrukor = förvaringskärl för rosenblad (och andra doftrika blad).

(Också YA 2016)

PPS. Bägge museerna är nu stängda för i år. Missa inte att besöka dem sommaren 2017!

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

En skånsk by, förr och nu

Genom ett av fönstren kan jag se den numera vinglösa möllan, väderkvarn på uppsvenska, snett ner till vänster över Storgatan. Eller ”Vollsjö Mill”, som den kallas när det nu i påsk som varje påsk visas konst i möllans sädesmagasin. Det uppstod förresten ett smärre meningsutbyte, då Vollsjö Mill menade att möllan kan fira 110-årsjubileum i år. En annan bybo påpekade att möllan faktiskt kom till Vollsjö (från Hörby) 1907.

Storgatan börjar vid stationsområdet – med eller utan Vollsjös rivna järnvägsstation (författaren Fritiof Nilsson Piratens barndomshem, där hans pappa var stins) – och slutar uppe vid torget. Inte konstigt att den väg som ledde från stationen till torghandelsplatsen vid Kastenbjersbacken först fick heta Järnvägsgatan.

Två namn på samma gata: det är spännande, här anas en historia. Ett stycke av ett samhälles – en bys – historia. E n byhistoria, men som varje historia kan den vara en del av andra historier, liksom varje by har något gemensamt med andra byar.

Vollsjö Storgatan

Järnvägsgatan – senare Storgatan – i Vollsjö, vykort från 1925.

1865 kom järnvägen till Vollsjö. Samhället började växa. Längs Järnvägsgatan byggdes hus efter hus. Olof Björk, som drev trä-, foder- och även kvarnrörelse, efter att ha köpt och flyttat hit vindmöllan från Hörby, byggde ett pampigt hus med kontor och bostad. Nuvarande Hotell Svea (fast nu inte längre hotell utan snart ett boende för flyktingbarn) uppfördes på torget. Året var 1908. Denna stora hotellbyggnad, redan då, det säger något om hur Vollsjö måste ha vuxit.

De flesta uppgifter i krönikan kommer från Lars-Erik Larsson. Jag sitter hemma hos honom i Vollsjö, tittar på gamla bilder och pratar. Han har samlat tidningsklipp och foton, hållit en studiecirkel i Vollsjös historia och satt ihop en dvd om husen längs Järnvägs/Storgatan. Han visar en lista som han sammanställt över ”Handlande och hantverkare på Vollsjö torg 1925” (inklusive Järnvägsgatan).

Se på fotot som illustrerar krönikan – det togs samma år. Vollsjö station syns i fonden. Jag letar förgäves efter vårt hus. Det byggdes också 1925 men då måste det ha varit senare på året. Då fanns, på Järnvägsgatans bägge sidor och runt Vollsjö torg, hela 64 ”handlande och hantverkare”: toffel- och skomakerier, skrädderier och strykerier, kreaturs-, kött- och diversehandlare, cykelreparatörer, kläd- och hattaffärer, frisör, (öl-)caféer och så vidare.

När det anlagts tvär- och parallellgator och Järnvägsgatan inte längre var den enda utan blivit den stora gatan i Vollsjö – då byttes namnet till Storgatan. Det är min gissning. Vilket år kan det ha varit? Ja, exakt år vet jag inte men hos Sjöbo kommun finns en uppgift om att 1936 förekom namnet Storgatan.

Det var då det! Sen gick det utför, både för Vollsjö och andra skånska byar. Ja, så brukar det sägas. Och det stämmer ju att idag finns endast en blomsteraffär på Storgatan och inte mycket mer på torget: Ica, pizzeria, café, frisör, mc-handlare (!) och den trogna Handelsbanken.

Fast när jag promenerar genom byn och tittar in bland husen så kan jag få syn på skyltar jag inte sett förut: en ny elektriker eller byggmästare som flyttat in. Och just nu kom ett mejl från Lena Ytterberg, näringslivsutvecklare i Sjöbo kommun. Hon har räknat företagare med Vollsjö som postadress. Håll i er: 74 stycken.

Vissa finns på lite längre avstånd från Storgatan och torget. Men de finns här – faktiskt fler än 1925. Företagen göms bakom husens dörrar. Vollsjö lever alltså lika mycket idag? Ja, så skulle det kunna vara. Så borde det vara. Och jag tror det är likadant i andra skånska byar, åtminstone inom Sjöbo kommun. Som Lena Ytterberg säger: ”Sjöbo har flest företagare i Skåne.”

Lars-Erik Larsson, byhistorikern, ska ge ut en bok om Vollsjö. Mycket bra! Varje samhälle förtjänar en bok om sin historiska grund. Han funderar på om det skulle gå att öppna ett Vollsjörum, antingen i Piratenmuseet eller på torget. Också bra! Ett rum med utställningar och information om Vollsjö, förr och nu. Både som statement och inspiration, för dagens Vollsjöbor och besökare…

(Ystads Allehanda 2016)

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Gabriella Dahlman YA (2)

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)