Kategoriarkiv: Krönika Essä Debatt

Hör! Kåseberga Brassband spelar än

Följande publicerades i Ystads Allehanda i går och jag brukar inte lägga ut texter på min arkivblogg så här snabbt. Men jag gör ett undantag den här gången, för jag vet att många utanför YA:s spridningsområde och inlåsta nätsida har ett starkt minne av Fredrik Grundel.

Så ni också kan läsa, om ni vill.

***

När den här krönikan publiceras i YA har jag tagit nattåget till Stockholm för att gå på begravning. Ingen släkting eller nära vän som ska begravas utan en, låt säga, parallell resenär genom livet. En gång för längesen – för 60- och 70-talen har idag hamnat långt ifrån nu – var vi nära vänner. Vi träffades ganska ofta. På senare år har vi levt och arbetat parallellt.

Fast vi återupptog kontakten, helt nyligen, nu på försommaren. Och så hände detta, plötsligt. Alltså plötsligt för mig – inte för honom. Men han sa inget, berättade ingenting. Ja, ni vet vad det handlar om, det vanliga numera, den jävla cancern.

Curt Fredrik Grundel blev 74 år.

Kåseberga Brassband, hör det spelar än
Nu har det blivit husband högt upp i himmelen

Han hette Curt Grundel när vi möttes. Fast egentligen Kurt. Han bytte till ”C” för att ”K” kändes för hårt. Sen skulle han lägga till Fredrik och bli Curt Fredrik. För att senare, som programmakare och producent på radion i Stockholm, heta Fredrik Grundel.

Fredrik GrundelIllustration: Curt eller Curt Fredrik eller Fredrik Grundel.

Som en annan Robert Robban Karl Oskar Zero Broberg. Nej, jag fånar mig inte. Detta skrivs med största respekt. Curts eller Fredriks namnbyten var, som jag förstod, hans sätt att leta efter och försöka hitta sig själv i sig själv, i livet och världen. Inte förbli den han växte upp som och omgivningen velat att han skulle vara.

En annan, ny människa. Just den människa som han egentligen var. Ungefär som jag, fast jag valt att försöka fylla mitt tilltalsnamn med den jag tror mig vara och är.

Vi träffades första gången i oktober 1968 på redaktionen för tidningen HEJ! i Helsingborg. Han var anställd journalist och redaktör; jag kom dit som praktikant och frilansmedarbetare. Vi återsågs i början av 70-talet, då jag och min blivande hustru flyttat ner till Skåne igen och Curt Grundel med dåvarande hustrun Anne och dottern Frida bodde i Kåseberga.

Han skrev och tecknade, redan då. Gav ut seriealbumet ”Flygande ögat”, illustrerade min diktsamling och barnboken ”Knytt” av Sven Olof Lorentzen (där han ritade en läcker naken kvinna – i en barnbok! – som det blev visst rabalder om).

Ja, Kåseberga Brassband, detta underbara band
Där alla kunde spela och leva hand i hand

Fler än vi samlades hos familjen Grundel i Kåseberga, till exempel ungdomar från folkfesterna i Malmö. En politisk tid men inte politisk på det sätt som hävdats i efterhand att 70- talet var – inte politiskt politisk utan mänsklig. Flumvänster, enligt den politiska vänstern.

Omfamnande, enligt mig. Mycket större. En vilja och ett försök att se en helhet där det handlade om hur och vem man var som människa lika mycket som vad man tyckte och sa. Flummigt alltså. Tänk progghippies.

Curt eller Fredrik kom på namnet Kåseberga Brassband. Lite syftade det väl på vad ni tror men det var mer ett skämt i och med nutiden. Och inte minst ett sätt att beskriva en samvaro och närhet med stora ungdomliga drömmar och hopp. Nog alltför stora.

Jag skrev en text – en låt – om ”Kåseberga Brassband”, både till honom och mig själv, när jag fick veta att Fredrik Grundel hade dött. Som tröst och hågkomst. En vemodig sak, fast mer av livshymn än dödspsalm. I åminnelse av det liv som passerade och livet som det blev. En hyllning till de människor som försöker leva och ta sig igenom livet på bästa sätt.

Och över vår musik, se ett öga flyger kring
Det håller koll på livet, både människor och ting

Allkonstnären, som det ju heter, Fredrik Grundel var med i kanten av tidningarna Musikens Makt och Schlager, skrev filmkritik ett tag och var också teckningslärare. Han gjorde något radioinslag till mig i Malmö och jag ett enstaka program till honom i Stockholm.

De flesta minns, har jag märkt, hans radiotid men vet inte så mycket om vad han hade för sig innan dess. Han gjorde – högst personliga – programserier under rubriker som ”På gränsen”, ”På tiden”, ”Drömspel” och ”Frispel”. Sina körscheman skrev han med vänsterhanden och upp och ner.

Nej, han var inte vänsterhänt. Men det blev ju ett annat förhållande mellan huvud och penna, hand och papper när man använde ”fel” hand. Fredrik Grundel var nog den siste i raden av sådana ständigt experimenterande radiomakare som Sveriges Radio inte längre tillåter.

Så pensionerade han sig vid 59 och ägnade resten av livet åt sin konst. Ur ett av mejl: ”Jag tecknar & målar nästan varje dag.” I dödsannonsen syns hans flygande öga.

Ja, Kåseberga Brassband, en sån naiv idé
Att vi skulle kunna leva och älska som vi är

PS. Fredrik Grundel hade sitt eget konstgalleri på bloggplattformen Tumblr . Här finns både teckningar och målningar, många i den typiska flygande ögat-stil som han skapade i Kåseberga men också bilder i andra former och stilar. Sammanfattande ord: uppiggande och hoppfullt enligt Beatles-mottot ”All together now”.

(Ystads Allehanda 2018)

 

 

 

Annonser

Jackie DeShannon av alla sorter

Om jag får säga det själv så ifall du inte lyssnat så mycket på Jackie DeShannon eller något alls (?!!?) så rekommenderar jag absolut den krönika om henne som jag skrivit i nya Hifi & Musik (nr 6/18).

Citat ut texten: ”Den närmaste jämförelsen är Joni Mitchell. De är som sjungande, diktande systrar. Joni Mitchell kan tituleras sångpoet. Jackie DeShannon är sångpoppoet.”

Till krönikan har jag också satt ihop spellistan ”Jackie DeShannon av alla sorter” på Spotify. Lyssna – ja, hör denna fantastiska sångpoppoet!

Vad hade dom egentligen för sej där på Sandgatan 14?

Så längesen att jag måste åka in till Lund och kolla minnesbilden. Jodå, Sandgatan 14 ser fortfarande ut som i mitt minne: ett järnstaket med en järngrind som leder in till en trädgård med vad som liknar ett litet palats, egentligen Zettervallska villan.

Dit kom Sune Nordgren, densamme som skulle bli chef för Malmö konsthall och flera andra konstinstitutioner, på senare år väl mest känd från Kivik Art, när han gick runt och letade efter en redaktionslokal åt Cavefors bokförlag. 1976 flyttade Bo Cavefors sitt förlag från hemmet i Staffanstorp till detta pampiga förlagshus i Lund.

Då fanns Lilla Teatern redan, ända sen 1959, på samma adress, alltså Sandgatan 14. Men inte i samma hus utan en trappa upp i huset till höger om trädgårdsgången. Det var här som Nationalteatern skulle födas – eller, låt säga, bli till. Här möttes många, ja, de flesta, som sen bildade Nationalteatern och flyttade till Göteborg.

NationalteaternPer Lysander, blivande chef för Göteborgs stadsteater, rektor för Dramatiska Institutet med mera, även han började på Lilla Teatern, lär ha sagt att Lund ”producerade fler teaterarbetare än docenter”. Tilläggas bör: och nästan samtliga studerade Drama-Teater-Film för Ingvar Holm.

Uppgifterna finns i två nya böcker: Lars Jacob Jakobssons & Peter Wahlqvists ”Nationalboken” samt Ragni Svenssons ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982”. Den första har undertiteln ”Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (egen utgivning) och den andra är en doktorsavhandling vid Lunds universitet (Ellerströms förlag).

Och ändå – bägge är lika enkla att läsa. För så kan avhandlingar skrivas idag. Nationalteaterboken skämtar lite mer men avhandlingen är så refererande att även den blir en populärfackbok om 70-talets Lund för alla intresserade, utan- som innanför universiteten.

Mycket annat skildras också – den korta tiden i Malmö och mest Göteborg förstås när det gäller Nationalteatern, starten i Malmö vad gäller Cavefors, hans kameleontiska bokutgivning och 70-talets nya kulturpolitik – men vid första genomläsningen tog jag till mig böckerna (så faktasprängda att jag får läsa fler gånger) som lundaskildringar. Stads- och livsskildringar, hur livet kunde väljas om man var ung – även vissa äldre – på 60- och 70-talen.

Som en ”återträff” med bekanta, både förväntade och oväntade namn, från tiden som gick: redan nämnda Jakobsson och Wahlqvist samt Inga Edwards, Anki Rahlskog och Med Reventberg blev medlemmar i Nationalteatern liksom Pale Olofsson och Anders Melander (från popbandet Bread, vars klatschiga scenkostymer tillverkades av Katja of Sweden, begravd på Huaröds kyrkogård), Bertil Palmqvist (blivande kulturjournalist på Arbetet) och Ulf Gran hette två ordföranden för Lilla Teatern, bland regissörerna fanns Johan Bergenstråhle, Richard Bark (som långt senare ju satte upp operor i Ystad), Suzanne Osten, Christoffer Barnekow, Gunnel Bransmo (senare Werner, radiojournalist), Roy Andersson och Kjerstin Norén (medlem i musikgruppen Röda Bönor).

20180205_Svensson_Ragni_Cover_orig.inddOm popsnöret Melander, som skulle göra flera Nationalteater-hits, till exempel ”Jack The Ripper” och ”Kolla kolla”, berättas att han tyckte att teater var trist. Men Anders Melander lockades ändå att skriva teaterlåtar. Nationalboksförfattarna Jakobsson/Wahlqvist gör dessutom utflykter i tiden, utanför teatern, som när de berättar om Lunds nye konsthallschef Folke Edwards och hans ”Erotic Art”-utställning sommaren 1968.

Bland de anställda på Bo Cavefors bokförlag fanns (visste inte det) vår granne i huset bredvid här i Vollsjö, Katarina Tornborg, senare Sydsvenskan-journalist. För övrigt verkar alla som pluggade i Lund eller kom dit på besök ha tagit en sväng om Cavefors och presenterat en bokidé. Kjell E. Eriksson, en annan anställd, berättar i Ragni Svenssons avhandling att han kunde räkna på en bok och komma fram till att det fanns ingen ekonomi i utgivningen. När Cavefors fick se kalkylen blev svaret: ”Då kör vi igång!”

Redan listan över svenska författare/skribenter som gav ut böcker hos Cavefors är lång: Jan Broberg, Stig Claesson, Kristina Ahlmark-Michanek, Benkt-Erik Hedin, Bo Lundin, Göran Skytte, Peter Weiss, Torsten Bergmark, Sture Dahlström, Dr Gormander, Anne-Charlotte Alverfors (”Sparvöga”), de unga poeterna Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder, Thomas Millroth (långt senare konstmuseichef i Ystad), Lars Forssell, Per Odebrant/Joel Ohlsson (ett par deckare)…

Lägg till detta (översättningar) allt ifrån skrifter av Mao Tse Tung och Kim Il Sung till afrikanen Wole Soyinka, amerikanska poeter som Lawrence Ferlinghetti och Richard Brautigan samt Leonard Cohen.

3 X kortkultur

1) Rubriken. Om du undrar varför det står som det står i krönikans rubrik (var snäll nu, kulturredaktören, och byt inte bort min rubrik) så är det för att så skrev många på 60- och 70-talen. Inte de och dem utan genomgående dom. Inte mig, dig och sig utan mej, dej och sej. Varför skrevs det så, varför försvann detta och varför skrivs det inte så idag? Kunde bli ämnet för en annan krönika.

2) Bob Dylan. Cavefors spräckliga katalog innehåller även sånglyriksamlingen ”Bob Dylan – Nu är jag tillbaka i regnet”, utgiven i samarbete med Poesiförlaget, där poeterna Öijer och Fylkeson översatt och tolkat diverse sångtexter av Dylan så egensinnigt att det måste ha varit en icke auktoriserad utgåva. Några titlar: ”Garanterat söta Marie”, ”Låglandets sorgsna lady” och ”Idiotins vind”.

3) Nationalteatermusik. På Spotify finns en del bonusspår till de album som Nationalteatern spelade in. Som en countryversion av ”Livet är en fest” och ”Farsan och mej” (den senare Nationalteaterns tolkning av ”Me and Bobby McGhee”). Dessutom kan det vara kul att speciallyssna med skånska öron på vissa låtar, till exempel utspelar sig låten ”Första maj” på Folkets park i Malmö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Erikssons Mello

”… när det gäller Melodifestivalen så ansluter jag till ett uttalande av den legendariske brittiske radio-DJ:n John Peel, fast då gällde det skivindustrin kontra 60- och 70-talsrocken.

Peel sa, ungefär: ”Det är som om man spolar ner all den här musiken i toaletten och låter den passera genom ett avloppsrör, ändå kommer musiken ut på andra sidan och är fortfarande rätt åkej.”

Inte exakt men ungefär likadant tycker jag om Melodifestivalen, också där går det – joo, faktiskt – att få höra rätt åkej låtar och artister. Nej, de är inte i majoritet men om man silar bidragen så kan man vaska fram om inte guldkorn så strimmor av silver.”

Så skriver jag i min långkrönika om musiken – obs! musiken – i Eurovision Song Contest, Melodifestivalen, Mello eller vad det ska kallas i nya numret av Hifi & Musik. Den texten ska jag inte publicera här utan vill du läsa den så får du köpa tidningen.

Medan du funderar på om du ska göra denna investering – Hifi & Musik innehåller alltid också en mängd säger massor med skivrecensioner! – så kan du ju lyssna på Spotify-listan med ”Erikssons Mello” – mina melodifestivalfavoriter genom åren – som jag passade på att sätta ihop medan jag skrev.

Kulturåret 2017 i Sydöstskåne (med omnejd)

Nå, hur har utbudet av kultur – konst, teater, musik och allt annat – varit i Sydöstskåne (med omnejd) under 2017? Svar: Ungefär som vanligt. Alltså lika stort som varje år. I min sista onsdagskrönika för 2017 har jag dragit mig till minnes några höjdpunkter bland årets kulturupplevelser (samt gjort ett par tristare noteringar).

Årets konstupplevelser: Love Lundells miniatyrmålningar (Galleri Wallner), Annika Rehns ilskna barnskulpturer (Konstrundan), Thomas Alexandersons färgexplosiva fat (Ateljé Brännorna), Saadia Hussains traditionella samtidsbilder (Tomelilla konsthall), Elisa Halvegårds pyttelilla grafik (MM/Malmö), Tove Janssons självporträtt (Köpenhamn), Charlotte Johannessons datorkonst (Malmö konsthall) och Torun Börtz fotosvit ”Väntrum” (som jag tyvärr inte såg på Fotografiska i Stockholm utan sett på nätet).

Årets skånska poesi: EliSophie Andrée: ”Mitt namn är”, Jonas Ellerström: ”Genom spegeln”, Johanna Frid & Gordana Spacik: ”Familjeepos”, Ola Lindberg: ”Månstigar”, Kristian Lundberg: ”Låt oss förvandlas”, Freke Rähä: ”Hem för vård och boende”, Jesper Svenbro: ”Namnet på Sapfos dotter”, Jacques Werup: ”Spilla” och Julia Werup: ”Ensamma mäns död”.

Skånska deckare: Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (miljö: Malmö), Kerstin Ivarsson & Johan Andersson: ”Råttan” (Malmö), Olséni & Hansen; ”Ester Karlsson med K” (Lund), Dan Nilsson: ”Jag följer dig” (Eslöv med mera), Jan-Eric Boo: ”Döden har sitt pris” (Hässleholm), Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Söderåsen) och Åke Högman: ”Mölles mörka ljus” (Höllviken-Skanör-Falsterbo).

Väntrum-bildspel-8

Ett foto i Torun Börtz bildserie ”Väntrum”. Fler foton kan ses på: https://torunbortz.com/vntrum

Mer skånsk skönlitteratur: Sigrid Combüchen: ”Sidonie & Nathalie” och Anne Swärd: ”Vera”.

Årets skånska förlag: Bokfabriken (i Malmö) och Ellerströms (Lund) med allt större och bättre deckar- respektive lyrikutgivning.

Skånska skivor: Dark Continent: “Songs About Love And Depression”, Karin Tingne: “Live At Ystad Teater”, Bröderna Johansson: ”Stilla Jul”, Fanny Gunnarsson: “Mirrors”, Anders Bergcrantz: “Soulfully Yours”, Vivian Buczek: “Ella Lives”, John Venkiah: ”Elevations”, Mimi Terris: ”Den stora skalan”, Hannah Svensson: ”Pictures in Mind”, Pøbel: ”Lux Luminum” Pingvinorkestern: ”Look – No Hands!” och LT Fisk: ”Jag är din mamma”.

Musikscener: premiärsommaren för Solhällan i Löderup, hemma i trädgården hos familjen Källviks i Hammenhög och Ystads jazzcafé – när caféet med både musiker och publik flyttade upp på Ystadteaterns scen.

Årets konserter: Träd, Gräs & Stenar (Mossagårdsfestivalen), Sam Outlaw (Solhällan), Cactai Road (Backafestivalen), Kajsa Grytt & Malena Jönsson (Garaget), Sofia Project II och ASJO (Ystads jazzfestival), Fanny Gunnarsson och Mathias Landæus (Ystads jazzcafé), Di Leva (Fränninge kyrka), Karin Tingne och Eric Bibb (bägge Ystad teater).

Årets DJ: Elena Smon Wolay som på Garaget i Hammenhög förflyttade publiken till okända musikaliska platser.

Teaterupplevelser: ”Dåliga mänskor” (Lilla Beddinge teater), ”American Idiot” (Scen Österlen), ”Aniara” (Malmö opera), ”Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” (Malmöoperan på turné) och ”Mannen som blev ensam” (Piratenteatern).

Årets bokhandlar: Antikvariaten – som Johns antikvariat (Fågeltofta), Lappri (Södra Mellby), Zekes (Simrishamn), Hundörat (Borrby), Mitt i Byn (Glemmingebro) och B Glans (Sjöbo).

Avslutat konstbråk: Ulf Lundell versus Kivik Art. Äntligen har det väl tagit slut?

Förnyat bråk: Den alltid lika intensiva diskussionen om begreppet Österlen. Vad är Österlen? Var går Österlens gränser? Hur skapades Österlen? Och när?

Slut med årets pizza: Klart att mat är kultur. Och att laga pizza kan vara en konst. Men nu, när La Prima Classe i Lövestad stängt igen, har tyvärr årets pizza – som hette Maestro (vit pizza med Gorgonzola, valnötter och akaciahonung) – tillagats och ätits för sista gång.

Julbelysning: Huset vid Ystadrondellen i Sjöbo med allt mer julbelysning (gult, rött, blått) för varje år, både på huset och i trädgården. Håll i ratten och se på vägen så du inte kör i diket!

Jultidning: Nils-Udes julatining 2017.

Alla års mest lokala lokaltidning: Hårderupsposten.

Årets överraskning: Jag gick med i Svenska kyrkan (igen).

Saknade: Hans Alfredson, Valter Bornemark, Jan Hemmel, Ingvar Holm, Karin Sverenius Holm, Svend Asmussen, Janne Carlsson, Rikard Wolff, Charlotte Hjukström, Magdalena Ribbing, Kärsti Stiege, Michael Nyqvist, Torgny Lindgren, Chuck Berry, Folke Rabe…

(Ystads Allehanda 2017)

Punktera myten om Sjöbo!

Det talas nittiofyra – alltså 94! – olika språk i Sjöbo kommun! Så glad jag blev när jag hörde det. Ja, nu vet ni redan från start vad jag tycker. Till denna, nog så häpnadsväckande uppgift ska jag återkomma. Men dagens krönika börjar i en annan ände, den motsatta…

Sjöbo kommun, som jag bor i, ska anta en ny så kallad vision för kommunens utveckling fram till år 2034. Under hösten 2017 har det ordnats flera möten där invånare i olika delar av Sjöbo kommun kunnat framföra synpunkter till politikerna. Vad tycker kommuninvånarna om att leva här idag? Hur borde det vara i framtiden?

För ett par veckor sen var jag på ett sådant visionsmöte i matsalen på Vollsjö skola. Vi delades in i grupper för att diskutera vad som fungerar bra respektive sämre i kommunen och ge förslag på förbättringar inför framtiden. Någon vid bordet där jag satt, tydligen en företagare, nämnde Sjöboandan. Den måste bort, sa han.

När den här företagaren ringde till en ny affärskontakt utanför kommunen, då blev det tyst i telefon. Sjöbo… hördes det sen. Det är väl kommunen som hade folkomröstning om flyktingmottagning? Som inte vill ta emot flyktingar? Plötsligt, sa företagaren, kom samtalet att handla om något helt annat än affärer.

9) Storgatan ner

Nerför Storgatan, Vollsjö i Sjöbo kommun. Foto: Birgitta Olsson

Sjöboandan, invände jag. Den är ju död. Här i Sjöbo kommun, vill säga. Sjöbomyten, som det borde heta, lever däremot kvar utanför Sjöbo. Och så antecknade jag på en post it-lapp något av det jag uppskattar mest i dagens Sjöbo kommun: flyktingpolitiken. Sjöbo år 2017 är nämligen inte alls som Sjöbo var år 1988, när flyktingomröstningen hölls.

Sjöbo har blivit en annan kommun. Det är som om kommunen velat visa att den inte var sig själv den där gången 30 år tillbaka i tiden. Men myten om Sjöbo lever. Den är seglivad. Hur ska Sjöbomyten kunna punkteras? En av Sjöbos politiker, som satt med vid vårt bord på visionsmötet, nämnde siffran 90. Så många nationaliteter finns i dagens Sjöbo. Politikern tillade att här, på Vollsjö skola, kommer eleverna från 16 nationer.

Senare fick jag också den nämnda uppgiften om 94 språk. Exakt siffra spelar mindre roll. Viktigast är att det i dagens Sjöbo, som dementi av myten, bor människor från så många hörn på jorden. Efter att tidigare ha tagit emot 25 flyktingar per år, enligt avtal med Migrationsverket, placerades 65 flyktingar i Sjöbo under 2017. Det har, enligt kommunen, hittats bostäder åt samtliga.

Men protesteras det inte mot flyktingmottagandet? Nej, svaras det bland politiker och anställda på Sjöbo kommun. Några få arga telefonsamtal till kommunen, det är allt. Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan hjälper till med mottagandet, enskilda kommuninvånare hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till. Det ordnas språkcafé på biblioteket och föreningen Yalla Sjöbo, där flyktingkvinnor lagar arabiska bufféer och driver catering, har blivit en succé.

Jag är emot att seriösa politiska partier samarbetar med partier som har flyktingfientlighet, främlingsrädsla och ja, rasism på programmen. Men jag får ändå erkänna att det tekniska valsamarbete som Alliansen i Sjöbo (M, C, L, KD) inlett med Sjöbopartiet (SJP) – det lokala parti som bildades efter flyktingomröstningen och så sent som 2014 motionerade om att avtalet med Migrationsverket skulle sägas upp – har fått knäpptyst på SJP.

Men Sverigedemokraterna då? Om SD i Sjöbo råkade jag i en diskussion med någon på Facebook. Personen i fråga slog mig i huvudet med siffran 20,75 procent. Så många av de som 2014 röstade i valet till kommunfullmäktige i Sjöbo valde SD:s röstsedel. (I riksdagsvalet var det ännu fler i Sjöbo som röstade på SD.) Det stämmer, svarade jag. Och ändå har SD faktiskt ingenting att säga till om i Sjöbo kommun.

Personen jag diskuterade med trodde jag skämtade, skönmålade eller ljög. Nej, fortsatte jag. Inte alls. Trots att Sjöbo är en av de kommuner där SD har flest anhängare så tror jag att Sjöbo också måste vara en av de kommuner där SD märks minst. Den person jag diskuterade med blev nu arg och skällde mig för oseriös.

Också detta hör till Sjöbomyten: De som vet mest och kan bäst bor ofta långt härifrån. ”Kunskapen ökar i direkt proportion till avståndet”, som någon uttryckte det. I verklighetens Sjöbo. där jag bor, är den styrande borgerliga Alliansen rätt så överens med oppositionen till vänster (S, MP, V) om den lokala flyktingpolitiken. SJP och SD hålls på behörigt avstånd.

”Det är historia nu”, säger en på kommunen om flyktingmotståndet. Och tillägger: ”Många flyktingar vill stanna kvar i kommunen, för i Sjöbo känner de inte av någon rasism.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)