Category Archives: Krönika Essä Debatt

Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Landsbygdshistoria med QR-koder

Var uppe vid Vollsjö torg och hämtade posten när jag fick se en skylt på ICA-huset. ”Piratens Vollsjö”, står det på skylten. Också platsen, ”6. Torget”, anges. På skylten finns även en QR-kod och uppmaningen: ”Följ i Fritiof Nilsson Piratens fotspår!” Så jag tar fram mobiltelefonen och låter QR-läsaren fånga in streckkoden.

En film visas i mobilen. Till foton från Vollsjö torg läser Hans Alfredson, han känns ju igen, författaren Fritiof Nilsson Piratens beskrivning av torget i ”Bokhandlaren som slutade bada”. Sen hörs Ernst Hugo Järegård, en annan lätt igenkännbar röst. Vad läser han? Det står i slutet av filmen: en bit ur novellen ”Sång vid en grav” (i ”Historier från Färs”.)

Vollsjö stationKlicka HÄR och titta på Piratenfilmerna. Foto: Birgitta Olsson

I drygt sex minuter blir jag stående, tittar och lyssnar. Fortsätter hemåt längs Storgatans vänstra trottoar och ser en annan skylt, ”5. Biertapparen”, på ett annat hus lite längre ner. Också den försedd med en QR-kod. Men den filmen, tänker jag, får jag kolla en annan gång.

Fast, tänker jag när jag kommit hem, vilken bra idé! Det är Piratensällskapet som satt upp ett antal skyltar på platser i Vollsjö som sägs förekomma i olika historier av Fritiof Nilsson Piraten. Varje skylt har en QR-kod med en film om just den Piratenhistorien och platsen.

Någon dag senare åker jag till Fränninge kyrka. Där har Vollsjö församling, som inkluderar grannbyn Fränninge, haft en liknande tanke. Församlingen lät det lokala företaget Pratboken göra filmer med anknytning till människor som begravts på Fränninge kyrkogård. Fast resultatet blev inte riktigt likadant.

Vid Fränninge kyrka finns några centrala skyltar med en karta över kyrkogården, numrerade gravar och en QR-kod. Mobilens QR-läsare fångar in den streckade rutan och upp kommer en sida med samtliga filmer. Och så är det bara att klicka igång den film man vill se.

Men om man vill stå vid en gravsten, titta på graven och samtidigt se filmen. Eller gå runt på kyrkogården, få syn på en sten och vilja veta något om personen som begravts där. Ja, då blir det svårare. Inte så lätt att memorera var de finns, de gravstenar som blivit filmer, och vissa stenar kan vara svåra att hitta.

Nu ska jag inte gå i polemik men nog borde det väl placeras ut en skylt med QR-kod vid varje gravsten som fått en film? Jag letar – med viss möda – reda på bygdepoeten Nils Eklundhs grav, står där och startar filmen i mobilen. Hårderupspostens redaktör, Bertil Persson, berättar om Eklundh och läser ur hans poesi.

Övriga Fränninge- och Piratenfilmer ser jag hemma i datorn. Från sin dator, platta och så vidare kan man alltså gå ut på nätet och komplettera tittandet. Filmerna från Fränninge kyrkogård (tio stycken) nås via Svenska kyrkan/Vollsjö församling/Fränninge kyrka och Vollsjöfilmerna om Piratens miljöer (sju filmer) finns på Piratensällskapets hemsida.

FränningeKlicka HÄR om du ville se Fränningefilmerna.

Ett stycke bygdehistoria! Inte bara denna bygds historia utan, vad gäller Piratenfilmerna, förstås miljö- och litteraturhistoria för alla som läst Fritiof Nilsson Piraten. Och inte heller Fränningefilmerna är blott lokala utan allmängiltiga skildringar av livsöden.

Till exempel filmen om ”Skumpen”, bonden Nils Månsson som kämpade för tryckfrihet och en folkskola för alla. Eller de bägge filmerna där Marianne Olsson Friberg berättar om sin barn- och ungdom. Min favoritfilm handlar om Eric Moliin, Fränninges ”döderhultare”, som ska ha täljt 25 000 nötknäppare (i form av ”gubbar”).

Piratensällskapets filmer, ofta illustrerade med klipp ur tevefilmatiseringarna av Piratenhistorier, handlar bland annat om bokhandlarens och hans vänners badplats i Vollsjöån, pumphuset och Vollsjö station, Piratens barndomshem. Sistnämnda film ser jag med en tår i ögat och samma ilska som när stationen revs 1983.

Nu ska också Vollsjö kyrkogård förses med QR-koder. En bygdehistorisk QR-länk kommer att gå mellan Fränninge-Vollsjö-Vollsjö by. Som en grund, just grund. Det finns ju fler hus, människor och öden att dokumentera i byarna. Ta vårt hus, här bodde och arbetade två toffelmakare (redan det säger något om skånsk landsbygd) och Nils Yngvesson, som blev kommunalråd i Malmö och växte upp snett över Storgatan, sotade husets skorstenar i sin ungdom.

Dags för Sjöbo kommun, som byarna tillhör, att komplettera och bygga ut, skapa bygdehistoria med modern teknik. Bevara kulturarvet, som det heter. För att främja vår hembygd förstås men Sjöbos politiker skulle också kunna gå före och visa andra kommuner hur bygdehistoria kan bevaras med filmer och QR-koder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson YA (1)Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Charlotte Beuys 1

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

SJ 120 BoyFast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

SJ 117 Bowie NY239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Tove som ung

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Tove blir kvinnaUtställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Tove som äldre kvinnaOckså på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Tove foton

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)

HUBBA HUBBA HOP!

Satt på redaktionen och skrev på ett reportage från en resa jag gjort med SPIROU och, ja, den där GASTON, han var, tyvärr, med han också, när telefonen ringde. Nån BENGT ERIKSSON från Malmö i Sverige undrade om jag ville skriva en text om ett radioprogram som hette HUBBA HUBBA HOP!

¬– Va! utbrast jag. Det var det fräckaste! Döpa ett radioprogram efter vår MARSUPILAMI! Och utan att ens fråga först…

– Jamen, jag har ju döpt mitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att jag tycker så mycket om MARSUPILAMI! Jag har döpt programmet till hans ära, sa monsieur Eriksson.

Hubba 2Och fortsatte envist:

– Kan jag inte skicka ner ett par kassetter med några av Hubba-programmen? Så kan du lyssna först innan du bestämmer om du vill skriva nåt?

– Jag kan ju skicka med en översättning av pratet också. Franska blir bäst va? sa Bengt Eriksson.

– Hmmmmmm, muttrade jag.

Sen skrev jag vidare på reportaget och glömde telefonsamtalet tills det kom ett expresspaket från Sverige. Avsändare: RADIO MALMÖHUS. Innehåll: HUBBA HUBBA HOP-kassetter.

Får väl i alla fall lyssna på en kassett, tänkte jag. Genast jag hörde signaturmelodin öppnade jag öronen. STORT! Det var ju den där lustiga hyllningslåten till Marsupilami som franska – inte engelska – bandet SAX PUSTULS – inte SEX PISTOLS – gjorde häromåret, ”La dance du Marsupilami”. Var hade monsieur Eriksson fått tag på den? Skickade genats ett telex till HUBBA HUBBA HOP, RADIO MALMÖHUS, Suède: ”Text kommer.”

Hubba 3Hur mycket undervisning i naturlära och om djur från främmande länder förekommer i svenska kolor? Känner ni i Sverige till den sällsynta vildkatten Marsupilami som lever i PALOMBIAS vidsträckta regnskogar?

– HUBBA HUBBA HOP! Så säger den manlige Marsupilamin.

– HUBBI HUBBI HOP! Så säger den kvinnliga Marsupilamin.

Ett enda, manligt, exemplar av Marsupilamin finns utanför Palombia och den Marsupilamin är en känd seriefigur i de seriealbum som ges ut av Spirouförlaget.

Om jag förstått Bengt Eriksson rätt har han alltså döpt sitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att han tycker att Marsupilamin är den roligaste (vild)katten av alla seriekatter. Men också för att han vill få er svenskar att upptäcka att tecknade serier är kultur och konst (för oss längre ner i Europa är det sen länge en självklarhet).

Precis som Marsupilami-vildkatten kan förvandla sin långa svans till vadsomhelst – en fjäder, en lian, en boxnäve, ett metspö – kan monsieur Erikssons radioprogram HUBBA HUBBA HOP! innehålla allting. Allt som inte brukar räknas som kultur: tecknade serier, deckare, reklam (tidnings- och skivomslag, t ex), graffiti-konst och, förstås, rock- och popmusik, m m.

Hubba 5Vad är det han kallar det? ”Skräpkultur”.

Likadant med musiken han spelar: fransk chanson, electrofunk, italiensk schlager,

Samtliga illustrationer hämtade från M i Etern – Radio Magazine, 1987.  

heavy metal, folkmusik från jordens alla hörn, reggae och afro, nytt och gammalt, t o m klassisk musik… Huller om buller!

Musikälskaren på Spioru-redaktionen, springpojken GASTON, la genast beslag på HUBBA HUBBA HOP-kassetterna och hela dagarna spelar han dom, om och om igen, på sin bergsprängare.

Merde! Att man ska behöva sitta långt från Malmö och vara tvungen att knacka ner resereportage på sin gamla skrivmaskin och inte kunna lyssna på HUBA HUBBA HOP! Och språket förstår jag ju inte heller.

Men det gör ju ni! Och det kan ju ni: sätta på RADIO MALMÖHUS på torsdagkvällarna klockan 18 och lyssna på HUBBA HUBBA HOP!

Hubba 4PS. SPIROU, GASTON, SPIP och MARSUPILAMI hälsar.

För den som vill lära sig mer om vildkatten Marsupilami rekommenderas studien ”Familjen Marsupilami” (övers: Sture Hegerfors), utgiven som nr 10 i serien om ”Spirous äventyr” (Carlsen).

(Ur M i Etern – Radio Magazine nummer ett nittonhundra87)

Japanska entreprenörer

Läste en krönika om Tokyo av Jan Gradvall. Det fick mig att minnas när jag var där. Efter hemkomsten skrev jag bland annat nedanstående. Det var år 2000. Hur blev det – sen?

*

Det är fredagkväll, klockan går mot halv 8 och jag har stämt träff med ett par bekanta vid ingången till varuhuset Studio Alta i Shinjuku.

Av Tokyos olika stadscentrum är Shinjuku det mest moderna och intensiva. På östra sidan om stationen finns lyxiga varuhus men också Tokyos ”red light district”. Vid järnvägsspåren ligger den så kallade ”pissgränden” med små, slitna barer. På andra sidan stationen skymtar höga skyskrapor som monument över Japans ekonomiska framgång.

Neon orig

Foto: Bengt Eriksson

Neonljusen blinkar och bländar. Unga japaner tjattrar i pyttesmå mobiltelefoner. Från den stora videoskärmen på Studio Altas fasad flimrar en popvideo med Shéna Ringö, en japansk ”idolsångerska”. Hon är klädd i kort-kort sjuksköterskerock och ser ut att vara 17 år på det 12:e.

Mina bekanta har visst blivit försenade. Medan jag väntar bläddrar jag i gratistidningen Tokyo Classified. Där intervjuas amerikanen Stephen Givens, som växte upp i Japan (pappan arbetade på amerikanska ambassaden) och studerade till advokat i New York. Nu är han sen 9 år tillbaka i Tokyo.

Givens ger sin syn på Japans framtid med utgångspunkt från de människor som finns framför mina ögon i Shinjuku. De kan, om man generaliserar, delas in i  två kategorier: salarymen (kontorsanställda) i mörk kostym, som är ute för att ta sig en bläcka efter arbetsveckan, och tonåringar. Tonårskillarna kännetecknas av sitt blonderade hår. Tjejerna har de högsta platåskor och kortaste, mest tajta kjolar eller hottaste hotpants som finns.

Stadhusuppifrån origDen svenska uppfattningen om japanen är en anställd som arbetar mycket och troget, både tas om hand och ägs av företaget. Begreppet salarymen, säger Givens, uppstod efter andra världskriget. Tidigare var de flesta japaner entreprenörer, hade en egen liten butik eller affärsrörelse. Deras söner valde att bli anställda istället för att ta över efter föräldrarna. Japans försämrade ekonomi beror på att det finns för få entreprenörer, menar Givens.

Foto: Bengt Eriksson

Nu har det kommit ännu en ny japansk generation. Det är de löneanställdas barn som syns på gatorna med ”piercade” näsor och ”underliga” kläder. Vilken livsväg ska de att välja?

Kommer de att vara rebeller också i vuxen ålder, ställa sig utanför samhället? Det är nog rent otroligt. Hur ”underliga” kläder de än har, så är japanska ungdomar snälla, trevliga och hårt hållna. Till exempel skulle de inte komma på idén att köpa öl ur en automat på gatan, för ungdomar får ju inte dricka öl!

Kommer de om några år att klä sig i kostym och söka  arbete, som pappa? Det kanske inte blir möjligt. Nu sparkar storföretagen sina anställda. Ingen japan kan längre vara säker på att en anställning gäller för hela livet.

Mest troligt är att ungdomen väljer att återknyta till sina far- och morföräldrar. De blir entreprenörer – fast i andra branscher. Många små oberoende skivbolag har startats de senaste åren. Unga japaner har blivit modeskapare och öppnat klädbutiker.

”Nyckeln till Japans ekonomiska framtid finns hos den unga generationen japaner”, säger Stephen Givens.

Se, där kommer mina bekanta från Tokyo! De har lovat ta med mig till sin favoritrestaurang i rödljusdistriktet…

(Krönika i GP 2000)

 

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)