Sångpoesi från en enslig fyr

Sofie Livebrant
Lighthouse Stories
(Brus & Knaster)

Förut har hon bland annat tonsatt dikter av Dan Andersson (för Sofia Karlsson), Emily Dickinson och Karin Boye (åt sig själv).

Nu fortsätter Sofie Livebrant med vad som borde vara omöjligt, nämligen att tonsätta prosa. Hon tog fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Lighthousekeeping” och förvandlade till sång och musik.

Texterna fick styra.

Resultatet blev fåtonigt, ibland ett enda, malande ackord, men ändå så melodiskt att jag börjar sjunga med; genast i några spår, till exempel inledande ”The Sun”, eller efter ett par lyssningar, som med dragspelspumpande ”This Is Not A Love Story” och även avslutande, innerliga ”My Silver and Gold”.

Medan ”Breathe In, Breath Out” är en av några duetter, där Hal Parfitt-Murrays mörkare och Sofies ljusare röst blandas exakt i ton och färg. Ibland kan Sofie också dubblera sin sång, högst effektivt.

Sofie Livebrant sjunger djupt inifrån romanen. Vackrare, säkrare och bättre än någonsin.

Det låter verkligen som sångpoesi från en enslig fyr i Skottland. Främst Hal Parfitt-Murray, gitarr/fiol, och Nikolaj Busk, dragspel/piano/orgel, men även Johan Lindström, allt möjligt, och Lisa Eriksson-Långbacka, ackordeon, hjälper till att placera musiken i brittisk folktraditon.

Albumet ”Lighthouse Stories” är i klass med det allra bästa inom anglosaxisk folksång och sångpoesi!

PS. Enbart utgivet digitalt (alltså nedladdning), ännu så länge…

(Hifi & Musik 2015)

Grammyvinnare: Rosanne Cash

Rosanne Cash fick ta emot tre priser på den 57:e amerikanska Grammy-galan. Hon vann för ”Best American Roots Performance”, ”Best American Roots Song” (bägge med låten ”A Feather´s Not A Bird”) och ”Best Americana Album” (alltså albumet ”The River & The Thread” som också jag gav högsta betyg när jag recenserade i Hifi & Musik för snart ett år sen).

Rosanne Cash
The River & The Thread
(Blue Note)

Traditionellt och modernt. Eller säg: eget. Personligt. Återbesöka och undersöka, både sin egen och sin musiks bakgrund. Och samtidigt förbli sig själv. Det är vad Rosanne gör och det kan inte vara helt enkelt när efternamnet är Cash.

Lite och mycket. Avskalat och minimalistiskt, oftast tystlåtet och försiktigt. Men ändå fullt av alla sorters amerikana: country, blues, jazz, gospel, rockabilly och rock, folksång och sångpoesi. Melodier man knappt lägger märke till vid första lyssningen men som förändras och växer, från det lilla till det stora i det lilla.

Upprinnelsen till många sångtexter på ”The Rover & The Thread” är en resa i sydstaterna, då Johnny Cash´s – alltså pappas – barndomshem skulle förvandlas till museum. Också att lyssna blir en resa i tid och rum.

Som att ”Etta´s Tune” är en hyllning till Johnny Cash-basisten Marshall Grant och hans hustru Etta, ”World Of Strange Design” – med den suveräna formuleringen ”If Jesus Came From Mississippi” – återknyter till Bobbie Gentrys klassiker ”Ode To Billy Joe” och ”When The Master Calls The Roll” (med Kris Kristofferson, John Prine, Rodney Crowell, som var med och skrev låten, och Tony Joe White i kören) handlar om amerikanska inbördeskriget.

Rosanne Cash har (del)skrivit alla låtar utom ett par ”covers” på den lyxigare utgåvan: ”Two Girls” (Townes Van Zandt) och ”Biloxi” (Jesse Winchester). John Leventhal svarar för finkänslig produktion. På omslaget syns utsikten från Tallahatchie Bridge.

(Hifi & Musik 2014)

Nilsson och Larholm, två ggr svenska Dylans

Ingemar E Nilsson
En skön historia
(Okemah Records)

Lars Larholm med vänner
Städsegrönt
(Liphone)

Min personliga åsikt: Sveriges främsta Bob Dylan-tolkare i Sverige heter Ingemar E Nilsson (de svenska texterna) och Lars Larholm (framförandet). Nilsson och Larholm är också, mer eller mindre, Dylan-influerade sångpoeter med egna melodier och texter.

Ingemar E Nilssons ”En skön historia” kan vara hans bästa album. För övrigt är det typiskt: en karg, inte så vacker röst som det nog tar några lyssningar innan man accepterar, långa rimmade texter som känsloberättar historier till enkla melodier som bara går på och går på.

Lite enformigt? Lyssna en gång till då, eller ännu en gång till. Då träder (först) det sorgliga fram och (sedan) skönheten. Ja, djupt inuti varje sång finns en smäktande skönhet. Endast butterskrovlig sång till egen gitarr och munspel – och nu spelar han banjo också, i albumets bästa låt, ”Högt och ensamt” – samt några extra instrument.

Lars Larholms ”Städsegrönt” innehåller Dylan-översättningar/tolkningar samt några egna låtar. Dylan-låtarna – som ”Styggt regn” (”A Hard Rain´s A Gonna Fall”), ”Ödet än en gång” (”Simple Twist Of Fate”), ”Till 7:e himlen i 11.e timmen” (”Knockin´ On Heaven´s Door”) och ”Señor” (”Señor – Tales Of Yankee Power”) kommer från olika tider.

Men alla framförs som Dylan-gospel: orgel och en flöjt också, kvinnokör. Dylan görs om och blir så larholmsk att jag egentligen inte borde gilla det. Fast Larholm sjunger med så stor inlevelse, kärlek och beundran – ja, han bär verkligen både melodierna och texterna – att jag kapitulerar. Jag tycker mycket om det här.

Albumet avslutas med ”Kyssar till trots” och ”Summa summarum samma rum?” – ett par exempel på hans egen sångpoesi. Också bra låtar, en kombo av Dylan, Cohen och svensk visa.

(Hifi & Musik 2014)

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: Rolf Carlsson

Rolf Carlsson
Fina dagar
(Riverside)

Rolf Carlsson är både veteran och doldis. Han har gjort en rad plattor men blev mest uppmärksammad när han 2002 deltog i Melodifestivalen.

Sjunger och spelar alla gitarrer på nya albumet. Mycket bra! Också de egna låtarna är bra.

Fast många gör ju bra låtar. Och det är problemet: den överbefolkade genren sångpoesi. Ja, Räkna själv upp artister som sjunger på svenska och blandar rock med amerikansk folksång och lite country.

Albumet ”Fina dagar” har snurrat flera gånger i CD-spelaren och varje gång började – och slutade – likadant.

Ingen dum låt, tänker jag om ”Ett hem på jorden”, ”Allt jag ville ha” och titelspåret. Men så tappar jag intresset och börjar göra nåt annat.

Bra men inte speciellt, eget och personligt. Det saknas nånting som sticker ut och griper tag: en avvikande melodi, ett par fyndiga rimord, något apart instrument.

Vid ”Här blir jag kvar” lyssnar jag till på nytt. Den har lite av det där personliga.

(Ungefär så i YA/KB/TA 2012)

Olssons galleri: Arlo Guthrie i Malmö

Arlo Guthrie i Malmö, januari 2012. Foto: Birgitta Olsson.

Också förstås foto: Birgitta Olsson.

Dito. 

Länkar:

Vill ni höra Arlo Guthrie, här är en Spotify-lista med Arlo och närstående.

Första gången jag träffade Arlo Guthrie var 1970, länk till den intervjun som jag gjorde för Tidningen Vi.

När jag träffade och intervjuade Arlo Guthrie för andra gången nu i januari 2012 så skrev jag till LO Tidningen / Kultur (publicerad i pappersupplagan). Genast intervjun hamnar på LO Tidningens nätsida lägger jag ut en länk.

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)