Nikolaj Nørlund: ”Navnløs” (Ex Libris)
Michael Strunge: ”Samlede Strunge Digte 1978-85” (Borgen)
För drygt tio år sen tonsatte den danske kompositören och popsångaren Lars H.U.G. dikter från den likaså danske poeten Søren Ulrich Thomsens samling ”City Slang”.
Han bröt sönder dikterna i små, små delar och satte ihop dem igen tillsammans med den mest moderna musik han kunde åstadkomma. Rytmerna bultade och slog bakom Lars H.U.G.:s sång. Det var musik och sång från den nutida danska staden.
Nu har en annan dansk tonsättare och sångare, Nikolaj Nørlund, tidigare bl a medlem i rockgruppen Trains and Boats and Planes, tonsatt dikter av en likaså annan dansk poet, Michael Strunge (1958-86). Resultatet är – i alla fall i mina öron – mycket oväntat.
Strunge brukar ju tituleras punkpoet. Borde inte musiken som ackompanjerar hans dikter slamra och väsnas lika mycket som den musik som kompar Thomsen-texterna? Är inte rock – punk eller grunge eller metall – den självklara musiken när man tonsätter Strunge?
Det tyckte inte Nikolaj Nørlund. Han valde att göra något helt annat. Utan att knappt ändra en diktrad har Nørlund klätt dikterna i en dansk musikdräkt: schlager, revykupletter, visor, danskpop.
Samtliga texter på CD-n ”Navnløs” kommer från diktsamlingen ”Verdenssøn” (utgiven 1985 under pesudonymen Simon Lack) med några av Strunges mest depressiva dikter. Här finns en dödssvart svärta – men också, faktiskt, en flämtande livslåga: drömmen om det ljusa och vackra.
Tonsättningarna betonar skönheten. Tillsammans med Nørlunds melodier blir Strunges texter en livsavgörande uppmaning att inte välja döden utan – ändå och trots allt – hålla fast vid och bejaka livet.
Musiken placerar också Strunge med bägge fötterna på den danska jorden (eller asfalten). Michael var ett upproriskt barn som levde brevid och mot – snarare än i det danska samhället. Men han var född av Moder Danmark. Liksom Dan Turèll och Poul Borum var han en av familjen Danmarks ”folkkära uppviglare”.
När Nikolaj Nørlund sjunger hörs det tydligt att Michael Strunges poesi är en del av det danska kultur- och litteraturarvet.
Tänk om Nørlunds tonsättningar, åtminstone för sydsvenskar, kan fungera som första steget på en poetisk raket. ”Navnløs” innehåller dansk musik och sång när den är som bäst: mörk men ljus, skör men med evig kraft. Missa inte att kolla in CD:n nästa gång du reser över Sundet!
Lyssna – och strax kommer du också att känna behov av samlingsvolymen med Strunges samtliga dikter. Michael Strunge var – och är – en av Nordens viktigaste, mest läsvärda, ja, livsnödvändiga poeter.
(Kvällsposten 1996)
Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén har varsin ateljé i ett separat hus. När Rose-Marie och jag gått ut dit och tittar på hennes nya målningar och jag har sagt någonting om att de ser ålderdomliga ut, eller snarare tidlösa, som om historien passerar igenom målningarna, då säger Rose-Marie plötsligt: ”Dåtidskonstnärer”.
Rose-Marie har en märkligt mörk färgskala. En målning kan vara nästan helmörk och så skymtar ett ansikte fram. Hur länge har du målat på det här egenartade sättet.
Rose-Marie räcker över en ”kikare”, som består av två ihoptejpade ”dassarullar”. Jag tittar: när sidoljuset stängs ute och ljuset istället faller rätt på målningen så växer det fram träd. Så fascinerande! Svärtan har nyanser, bilder framträder i svart på svart. Och nu är det dags för Bo att komma med i artikeln.
Dimma, kyla och blåst. Julen närmar sig i Venedig. Bland stånden på Campo Santo Stefano finns en nordafrikansk gatuförsäljare med piratkopierade handväskor. Två män armbågar sig genom marknadsvimlet, tar fram varsin pistol och skjuter försäljaren. Så inleds Donna Leons senaste polisroman om kommissarie Brunetti. Mordet på den svarte nordafrikanen blir utgångspunkt för en belysning av italiensk rasism, uppifrån och ner; såväl inom poliskåren som i Brunettis egen familj. Dottern Chiara uttrycker en rasistisk åsikt vid middagsbordet och Paola, hustru och mamma, är mållös.
Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre) fortsätter att skriva historiska Parisdeckare. Det börjar med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko. Men det kriminella är mest en förevändning för att beskriva de gator och platser som bokhandlaren Victor Legris och hans bokbiträde Joseph kommer till när de försöker lösa mordgåtan. Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar. Som kontrast finns en målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) beskrivning av hur det på den tiden gick till på det luxuösa nöjesetablissemanget Moulin Rouge.
I två böcker har tysken Ferdinand von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på som försvarsadvokat. Lika märkliga som mänskliga historier. Till exempel skildringen av syskonen Theresa, lovande cellist, och Leonhard, en odåga. Systern dränkte sin bror – av barmhärighet. Eller museivakten Feldmayer som plötsligt dängde en staty i golvet så den sprack i 200 skärvor. Får en advokat lämna ut sina klienter på det här sättet? Har han ändå inte hittat på allt (eller det mesta)? Ville von Schirach kittla vår fantasi genom att låta gränsen mellan litteratur och verklighet vara flytande? True eller untrue crime?
Finns det olika nationalkaraktärer i kriminallitteraturen? När man läser deckare från vissa länder så kan man nästan få för sig det. Som den här polisromanen av spanjoren Domingo Villar. Fast Villar protesterar nog, säger att han kommer från Galizien. Där, närmare bestämt i och kring kuststaden Vigo, utspelar sig också hans kriminalberättelse. En musiker hittas mördad i sin lägenhet. Mordet har begåtts på ett så annorlunda sätt att det måste vara första gången. En långsamt berättad historia, full av småprat mellan de bägge poliser som utreder mordet. Långsamt skapas en märklig, snudd på magisk stämning.
I Matti Rönkäs deckare sänker sig den finska noir-stämningen: mörk och tung. Viktor Kärppä är privatdetektiv mot sin vilja. Kärppä borde ha arbetat som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen. Som privatsnok jobbar han på bägge sidor om lagen: utför uppdrag åt den invandrade maffian och efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigen ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket. Viktigast är skildringen av Helsingfors med omnejd (inklusive Ryssland och Estland) genom Kärppäs finsk-ryska ögon.
Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.
Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.
Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.
Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…
De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?
En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.
Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?
Erikssons kultursidor 