Jazziga folktoner

Jazztrion InFocus inledde årets konsertsäsong i Hammenhög med att blanda egna låtar och svenska folkmelodier som hämtats från Jan Johansson. Personligt, spröd musik med tyngd, tyckte YA:s recensent.

Artister: InFocus
Var & när: Garaget, Hammenhög 22 maj

Bäst: Ola Melanders förmåga att få elpianot att nästan låta som ett riktigt = akustiskt piano.
Synd: Alldeles för kort konsert, tyckte hela publiken.

Lugn, stilla jazz med folkton inledde årets säsong på Garaget i Hammenhög. Så antecknade jag i blocket precis när Ola Melander växlade från lätta, enstaka fingerplink till tyngre dunk med hela handen på elpianots tangenter.

Nog detta som kännetecknar InFocus: dynamiken. Att musiken både är spröd och har tyngd.

Intressant att samtidigt lyssna och se den nära ögonkontakten mellan pianisten Melander och Hannes Wall på kontrabas. Ibland också med trummisen Christoffer Dahl – som när en pianoton får ligga kvar som bordun under ett trumsolo.

InFocus – från vänster: trummisen Christoffer Dahl, kontrabasisten Hannes Wall och elpianisten Ola Melander – inledde i lördags konsertsäsongen på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Gruppen InFocus har blivit mest uppmärksammad för sina tolkningar av svenska folklåtar från Jan Johanssons skivor. Just tolkningar, inga efterapningar, för så mycket Johansson finns inte kvar i till exempel ”Visa från Utanmyra” och ”Emigrantvisan”.

Melander improviserar på ett annat sätt än Johansson, går utanför såväl svensk folkton som amerikansk jazz. Mer tyngd, andra känslor och annan rytm; en annan riktning också, som om folkmelodierna utvandrat neråt Balkan. Eller tvärtom: folklig musik från Bulgarien, varifrån Melander har sin härkomst, invandrar hit.

Måste också nämna trions version av en ”Gammal bröllopsmarsch”. De lite för långa pauserna i melodin, som skapar en mättad tystnad. Johanssons folkmelodier blandas dessutom med Melanders egna låtar där det balkanska – så tyckte i alla fall jag att det lät – ersätter det svenska.

Eventuell genre: jazz på bulgariska.

I en mer jazzig låt får basisten Wall möjlighet att spela ett mjukt, fint solo. På enträgna rop från någon i publiken framförs ”Här kommer Pippi Långstrump” (Jan Johansson gjorde melodin). Kort och snabbt, spontant och väl mest på skoj. ”Närmare Gud till dig” blev sista låt och då kan jag påpeka att det också infinner sig en känsla av koral, både här och var när InFocus spelar.

(Ystads Allehanda 2015)

Genre: Spy noir

Alan Furst, född i USA men länge bosatt i Paris, skriver dels engelska spionthrillers á la Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré, dels hårdkokta amerikanska detektivromaner á la Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

Men inte var för sig, genre för genre, utan samtidigt. Resultatet blir romaner – ”The World At Night” och ”Red Gold” – i en nyblandad undergenre som kan kallas hårdkokta spionthrillers eller ”spy noir”.

Alan Furst: ”The World At Night” (1996).

Till att börja med skrev Furst mer regelrätta spionthrillers i Amblers och Carrés anda: ”Night Soldiers”, ”Dark Star” och ”The Polish Officer” (samtliga titlar publicerade i pocket av Harper Collins).

Spionmiljön är Öst- och Västeuropa – från Ryssland över Polen och Bulgarien till Tyskland, Frankrike och Spanien – under andra världskriget. Sorgsna och poetiska romaner om människors liv i krigets skugga och centrum: om kärlek, patriotism och överlevnad.

”The World At Night” och ”Red Gold” utspelar sig i Paris, också under andra världskriget. Men här kommer den hårdkokta detektivromanen på besök. Författarfirman Ambler & Chandler skriver tvåhänt ”spy noir”.

Den hårdkokta deckaren bidrar främst med sin känsla för stämningar, stadens och människornas olika nyanser av svärta: noir.

Alan Furst: ”Red Gold” (1999).

Men också huvudpersonen i Fursts bägge ”spy noir”-romaner, Jean Casson, är en typisk noir-hjälte: hård på ytan och mjukare inuti. I en annan tid och roman kunde Casson ha varit privat- eller amatördektiv – nu blir han, eller snarare förmås att bli, amatörspion.

Morgon i Paris den 10 maj 1940. Filmproducenten Jean Casson har druckit champagne och älskat med sin assistent. Radion står på: en röst meddelar att tyska soldater närmar sig Paris.

Så inleds “The World At Night”. I uppföljaren, ”Red Gold”, är året 1941. På ett enda har år har livet i det tyskockuperade Paris förbytts från vardagsglädje till vardagssorg.

Dag blev natt. Ljus blev noir. Ordet leva fick betydelsen överleva.

Alan Fursts skildring av 40-talets Paris – så nära men ändå så avlägset och ofattbart, nästan overkligt – är stämningsfull som en film av Casson, den franske filmregissören som blev motståndsman och agent. ”The World At Night” och ”Red Gold” rekommenderas till såväl Parisbesökare som deckarläsare.

(KvP 2000)

Se och hör den amerikanske författaren Alan Furst tala om varför han började skriva deckare för att sen övergå till spionromaner/”spy noir”.

Alan Fursts serie med historiska spionromaner/thrillers omfattar många fler titlar än de två som jag nämner i texten. Alla hänger ihop sådär – mindre snarare en mer – men endast ”The World At Night” och ”Red Gold” berättar en sammanhängande historia.

Samtliga titlar i den så kallade ”Night Soldiers”-serien:

Night Soldiers (1988)
Dark Star (1991)
The Polish Officer (1995)
The World at Night (1996)
Red Gold (1999)
Kingdom of Shadows (2000)
Blood of Victory (2003)
Dark Voyage (2004)
The Foreign Correspondent (2006)
The Spies of Warsaw (2008)
Spies of the Balkans (2010)
Mission to Paris (2012)