Tag Archives: Bob Dylan

Andreas Hourdakis Trio på utomshusscenen i Aten

Kort rapport om Andreas Hourdakis Trio (Andreas själv på elgitarr, Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor) som inledde fredagskvällen på Aten Technopolis Jazz Festival årgång sjutton (i år mellan den 23 och 28 maj):

Kort sagt fantastisk tolkning av ”Lonesome Death of Hattie Carrol”: innerlig, mjuk, sorglig och underbar = själva essensen av Dylans melodi.

Samtidigt som Hourdakis – som alltid – balanserar improvisationer, ackord och melodins toner mot varann på den mest finkänsliga våg.

Andreas HourdakisAndreas Hourdakis Trio (Andreas Hourdakis, elgitarr, Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor) på utomhusscenen i sommarljumskan vid Technopolis i Aten. Foto: Blenda Automatique.

Och därefter – dessutom – en rent genial tolkning av ”It’s Alright, Ma” (också en Dylanlåt förstås). Han har liksom gjort om melodin till en ackordföljd där melodin ändå följer med. Så smart.

Nu längtar man ju ännu mer efter albumet där Andreas Hourdakis Trio ska tolka just Bob Dylan.

Mellan Dylanlåtarna i Aten framfördes också några av Andreas Hourdakis egna låtar eller snarare melodier, för så spröda och vackra är dom.

Annonser

Finn Zetterholm som en mer blandad sångpoet

Finn Zetterholm
Månens alfabet
(Tama)

ZetterholmFinn Zetterholm är främst känd från 60- och 70-talen, både som trubadur ”i trotzåldern” med kompanjonerna Bengt Sändh och Staffan Atterhall och som vissångare på egen hand.

Ofta fräcka texter till typiskt svenska vismelodier. Han har även samarbetat med Marie Selander, Pierre Ström och Rune Andersson.

På albumet ”Månens alfabet” – som väl får kallas come back, hans förra album kom 1998 – återkommer Zetterholm som en mer blandad sångpoet.

I ”Virginia” (inspirerad av författaren Virginia Woolf) låter han som en svensk Leonard Cohen i sällskap med Cornelis Vreeswijk och i ”Svalor i december” har Vreeswijk stämt träff med Bob Dylan på Highway 61.

Mitt favoritspår – ”Balladen om Jesus”, som kommer tillbaka via Öresundsbron – är mer av den gamle vissångaren. Fast med pumpande orgel bakom sången.

Också ”I min spånplattesäng” har en humoristiskt knorrig text som påminner om vissångaren Zetterholm men nu med countrykomp. Andra låtar hämtar influenser från Grekland, Spanien och Sydamerika.

Ofta lätt nostalgiskt, alltid dock med glimten i ögat och blicken både bakåt och i nutid. Gitarristen David Carlson har producerat och arrangerat, lika bra som omväxlande och sammanhållet.

Det måste ha krävts finkänsla för att först bejaka och sen också hålla ihop den musikaliska spretigheten.

(Hifi & Musik 2017)

En dröm med sorgkant

John Holm
Garaget, Hammenhög den 23/7

En ton, ett halvt ord. Det räcker för att känna igen John Holms röst. Fortfarande. Efter alla år. Kanske den mest säregna rösten i svensk pop- och rocksång.

Inte som så att jag gick hem efter konserten på Bullerbyn i Stockholm 1974 och nu återhör John Holm någon vecka senare. Åren syns och hörs. Äldre, ännu magrare än förr tror jag och gråhårig, sångerna sjungs i repris genom levda år.

Musikaliskt låter det som förr, nästan exakt som då. John Holms akustiska gitarr som grund till sången, Jesper Wihlborgs elgitarr som förstärker stämningen med instuckna, tuffare och livshårdare toner, sonen Axel Holms dylanska munspel.

Stående publik på Garaget i Hammenhög, för att många ska få plats, men det är sitta- och lyssna-musik. Sångpoesi i betydelsen sjungen poesi. Egna ordval, ibland lite otympliga ord, gammeldags.

john-holm-orig-1
Både äldre, som följt John Holm, och yngre, nytillkomna lyssnare hade samlats på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Sångpoesi som både diktats inifrån och framförs inåt poeten själv. Och så får vi i publiken också lyssna och uppleva. Tack.

De – vi – som följt John Holm kan nog sjunga med i de flesta om inte alla låtar. Nyare lyssnare känner åtminstone igen hans mest ihågkomna sånger, som ”Den öde stranden”, ”Maria många liv och år från här” och förstås extranumret ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”.

Starkast blir ”Ett fönsterbord mot parken”, som John Holm introducerar med att berätta om 60- och 70-talens Stockholm, hur både narkotikan och de själva tog ungdomars liv. ”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer…” som han sen sjunger.

Han pratar inte så mycket. Men när han pratar om en sång innan han börjar sjunga, så växer den. Ett annat exempel är ”Den öde stranden”, som kom till efter rockfestivalen på Isle of Wight. ”När alla trodde vi kunde förändra världen”, säger han. Och tillägger: ”Men dom kom igen.”

John Holm är en politisk sångare, på sitt eget sätt. En social sångpoet. Han diktar och sjunger om hur människor mår, hur vi har det, hur vi är. Hans sångpoesi kommer som ur en dröm – en dröm han aldrig slutat drömma, även om sorgkanterna blir allt mer hör- och synbara.

Försvenskningen av Bob Dylans ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” – som i Jonte Holms svenska version blivit ”Hård värld” – fungerar som en effektiv förstärkning, både av konserten och livsskildringen.

(Ystads Allehanda 2016)

Talking Hotel Earle

Droskchaufförn såg på oss och sa:
Är det säkert det är hit ni ska?
När han släppte av oss vid Hotel Earle
Men när pengarna är få och små
Då får man bo där man kan bo
Till exempel här på Hotel Earle
Kackelackerna springer av och an
Så fort vi öppnar byrålådan

Hallå Bobby, bor du här än?
Ja, det känns nästan så på stämningen
Här i vårt rum på Hotel Earle
Från torget hörs en trosviss sång
Om att we shall overcome nångång
Den hörs in i vårt rum på Hotel Earle
Kackelackerna springer av och an
Så fort vi öppnar byrålådan

Osv…

Hotel Earle

Långt ifrån bara Dylan och vi. Kolla den här länken till dagens ”Hotel Earle”.

(2015)

För ett demokratiskt internet

Tänk om Bob Dylan eller Jimi Hendrix bodde bortåt Lövestadhållet?

Patrik Fältström, som jag sitter i bilen för att besöka, har kallats såväl IT-världens Dylan som Hendrix. Som någon sa: ”Det var väl han som uppfann e-mejl?” Men ”Paf”, som han kallas, är ändå en okändis.

För vad de arbetar med och gör, de som ägnar sig åt IT och internet, det sker i en annan, parallell värld som de flesta inte har en aning om. Att datorn startar på morgon och jag kommer ut på nätet räcker för mig.

På väg österut med sikte på Kullamöllan, eftersom Patrik Fältström också är ordförande i den förening som svarar för underhållet av möllan strax söder om Lövestad. Ja, där syns möllan, då tar jag av till höger. Vid ett stort bord – med en av husets katter utsträckt mitt på – sitter vi en lång stund och liksom förpratar.

Om att flytta från Stockholm till Skåne, köpa ett hus av en tillfällighet, bo på landet men nära hela världen, en timma till Kastrup och inte ens det till Sturup, jobba hemma vid datorn.

”Jag tycker om att sova i min egen säng”, säger han. ”Nu kan jag ha ett möte någonstans i Europa, flyga ner på morgon och hem på kvällen. Det gick inte från Arlanda.”

Patrik Fältström 2 Foto Janwikifoto Creative Commos

Patrik Fältström, föreläser på KTH. Foto: Janwikifoto / Creative Commons.

Patrik Fältström är numera ”Head of Research and Development” på företaget Netnod i Stockholm. Måndag-tisdag befinner han sig där, resten av veckan i Skåne och är nåbar via datorn.

Det är lite kul. IT-gurun Fältström har inget bredband utan är uppkopplad via radiomast. ”Bredbandet når inte hit. Men det fungerar bra. Jag har ju ett företagsabonnemang och betalar en slant för det.”

Det började på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och har följts av en imponerande CV. Själv fäster jag mig vid att det var han som fick Mac- och PC-datorer att klara av att kommunicera med svenska bokstäver (prickarna ställde till problem).

”Det handlade om att kunna skicka bilagor”, förtydligar han. Nu ägnar han sig bland annat åt arabiska bokstäver, för att förenkla så jag själv begriper.

”Det finns andra som är mer tekniskt kunniga idag”, säger Patrik Fältström. ”Jag valde en annan väg…”

Ja, en nog så viktig väg och funktion, som kan beskrivas med orden: Internet och annan digital kommunikation som arbetsmöjlighet och socialt samkväm. Underrubrik: Ett demokratiskt internet.

Patrik Fältström är sin – och vår – egen inofficiella IT-minister utan portfölj och parti. Han var rådgivare åt de tre senaste svenska regeringarna av olika politisk färg, satt i den IT-politiska strategigruppen, IT-rådet och Digitaliseringsrådet.

Nuvarande regering har däremot inte hört av sig.

”Jag har aldrig arbetat direkt åt en minister utan med tjänstemännen. Nu pratar jag med några riksdagspolitiker som råkar vara miljöpartister, eftersom Kulturdepartementet visar störst intresse för IT-frågor”, säger han. Och tillägger: ”Den första regering jag arbetade för var den amerikanska. Det var 1997 och då gällde det .com-domänen.”

Patrik Fältströms budskap, ideologi eller bara sunt vett går ut på att ”det bästa är om vi samsas om den passiva infrastukturen”. Det innebär att det inte ska dras dubbla bredband av flera företag utan att den som drar bredbandet måste hyra ut det till andra operatörer på samma villkor.

Målet, om vi hoppar över en timmas diskussion om teknik och politik hemma hos Patrik Fältström, är till exempel att man ska kunna driva företag i Lövestad och Vollsjö lika väl som i en större stad. Hur går det med din framtidsvision? undrar jag.

Svar: ”Långsamt.”

Vi pratar lite om DAB också, något annat som engagerar Patrik Fältström. Ska Sveriges Radio lägga ner FM-sändningarna, den radio vi lyssnar på idag, och få oss att köpa nya digitala DAB-apparater istället? Hans svar: ”FM-nätet ska finnas så länge det behövs, inte läggas ner i förtid.”

(Krönika i YA 2015)

På vinylspelaren: Togges band

Togges band
Å, ljusa dröm!
(Bioquest)

ToggeSångpoeten Torgny Sjöstedt – alias Togge med band – får mig att tänka på Evert Taube, Lasse Dahlquist, Love Explosion (där Sjöstedt var med), Håkan Hellström och Tore Berger (som gått på Valands konstskola så han passar in han också).

Och för den delen (vid sidan om Göteborg) på Bob Dylans nya album.

Det är något märk- men ospecifierbart göteborgskt med låtarna, sången och musiken. Lätt gungande som sjön i en nästan-vals. Berättande texter där verklighet möter poesi i för många ord så att orden inte alltid får plats i melodierna.

Allvar, humor och självironi. Framfört med en röst, Togges alltså, som inte heller hamnar rätt bland alla toner, uppbackad av det stilla, mjuka kompet (visor, country, bugg snarare än rock) och inte minst Amanda Wernes extraröst.

”Håkan Hellström” heter en låt och just ”Bugg” en annan. Textcitat från såväl Ted Ström som Nils Ferlin och Lars Forssell. Fast de egna formuleringarna kan vara – i alla fall nästan – lika fyndigt drabbande.

Några rader ur ”Ingenting är nytt” (mitt favoritspår):

”Hopp och återkomst. Smärtorna i bröstet bedarrar nu.” / ”Konsten är att välja det som ej var konst.” / ”Sanningen var härlig, men ack så falskt begärlig…”.

PS. Jag hörde ”Å, ljusa dröm!” på vinyl. LP:n finns också på Spotify.

(Hifi & Musik 2015)

Dylans evergreens

Bob Dylan
Shadows In The Night
(Sony)

Bob Dylan litenSå charmerande, ömt, rörande och faktiskt uppmuntrande. Som en pensionerad gammal punkare med attityden: Ni ska ge fan i vad jag sjunger, jag sjunger vad jag vill! Bry er inte om vilka låtar jag väljer, tycker ni att inte mina toner hamnar där de ska och duger så lyssna inte då!

Det var min spontana reaktion efter att ha hört bara ett par spår in på ”Shadows In The Night”, som enligt förhandsryktet ska vara ett album där Bob Dylan tolkar låtar efter Frank Sinatra. Men tja, jag har svårt att höra det, helt omöjligt för mig att ta Dylans nya album som en Sinatra-skiva.

Visst, det är sånger ur ”The Great American Songbook”, några mer och andra mindre kända. Frank Sinatra har sjungit dem allihop. Men för det första: Vilken amerikansk populär- och/eller jazzsångare ur samma generation som Sinatra sjöng inte en, flera eller samtliga sånger på Dylans nya album? Och för det andra, som Dylan sagt i en intervju, ”it’s hard to find a song he (= Frank Sinatra) did not do”. Ingen har sjungit så många titlar ur ”Den stora amerikanska sångboken” som Sinatra.

Naturligtvis har Bob Dylan – liksom i stort sett alla amerikanska sångartister – lyssnat på Frank Sinatra. Men ingenting (inte mycket i alla fall) på albumet ”Shadows In The Night” låter som ”Frankie Boy”. Tolkningarna av vissa sånger påminner då mer om andra artister. När jag lyssnar på avslutningsspåret ”Lucky Old Sun” undrar jag om inte Dylan kan ha influerats av Louis Armstrongs inspelning av samma låt?

Jo, en likhet finns det mellan Sinatra och Dylan – men det är ingenting som den andre tagit från och efter den förste. Detta har de i sig, bägge två. De sjunger som sig, gör varje låt till sin, framför låtarna genom sig själva. På Dylans allra första, titellösa LP (utgiven 1962) tolkades blues och folksång så personligt att låtarna blev hans egna. T ex hade ”House Of The Rising Sun” aldrig tidigare låtit som på Bob Dylans debutalbum (med viss hjälp av Dave van Ronk, men det är en annan historia).

”Shadows In The Night” är inte ett lika personligt album. Men ingen tvekan om att Dylan handplockat samtliga melodier. Det hörs och känns, inte minst. Att han sjunger just dessa jazzpopulärsånger – som inledande ”I´m A Fool To Want You”, ”Stay With Me”, ”Autumn Leaves”, ”Where Are You?” osv – för att han tycker om sångerna. Eller kanske snarare, tror jag, tagit till sig texterna.

Han hittar sig själv i texterna; de återfinns i honom. Dessa sorgsna texter om den kärlek som kan symbolisera hela det förgängliga livet. Dylan har sitt eget förhållande till sångerna/texterna, sin personliga ingång. Och han bemödar sig verkligen om att tolka sångerna så att detta – som just han hörde och tog till sig – ska kunna öppna sig också för lyssnarna.

Inga jazztolkningar utan Bob Dylan använder sin egen lilla musikgrupp, endast kompletterad med lite extra blås. I centrum, näst Dylans röst, spelar Donnie Herrons pedal steel. Herrons smeksamt glidande, sentimentalt ömma och sorgset livsnostalgiska toner blir en extraröst, likt en kommentator.

Bob Dylan har behållt ett långsamt tempo alternativt dragit ner hastigheten. Lite jazz kan väl vara kvar men inte mycket. Mer av country, i så fall. Rätt igenom albumet gungar musiken (även när den inte är det) som en stilla countryvals.

Dylan sjunger skrovligt och missar toner. Så är ju hans röst numera. Ändå sjunger han hela tiden som han alltid har gjort (och som, för den delen, Frank Sinatra sjöng): på allvar. Han förmedlar, med varje ord och ton, känslan av att detta är något betydelsefullt – ja, livsviktigt – som vi alla måste lyssna på. Han sjunger inte med stämband och tonsiller utan med sitt hjärta. Som blöder, hjärtat slutar aldrig att blöda.

Han skapar en stämning, en nära, intim stämning, dit jag stiger in och stannar. Jag slår mig ner. Och när jag fortsätter att lyssna så kan jag inuti denna skrovliga röst höra en annan röst, en mjukare och vackrare, ja, riktigt vacker röst, som sjunger långt inifrån melodierna och djupast ner i texterna. En innerlig och öm, ja, skön röst. Bob Dylan sjunger så innehållsrikt och vackert han förmår.

(Tidningen Kulturen 2015)