Etikettarkiv: Poesi

När Victoria iakttog Hörby

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllopOch när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

VictoriahusetDärför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträttEva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

(Krönika i YA/KB 2018)

 

Sångpoesi från en enslig fyr

Sofie Livebrant
Lighthouse Stories
(Brus & Knaster)

Sofie LFörut har hon bland annat tonsatt dikter av Dan Andersson (för Sofia Karlsson), Emily Dickinson och Karin Boye (åt sig själv).

Nu fortsätter Sofie Livebrant med vad som borde vara omöjligt, nämligen att tonsätta prosa. Hon tog fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Lighthousekeeping” och förvandlade till sång och musik.

Texterna fick styra.

Resultatet blev fåtonigt, ibland ett enda, malande ackord, men ändå så melodiskt att jag börjar sjunga med; genast i några spår, till exempel inledande ”The Sun”, eller efter ett par lyssningar, som med dragspelspumpande ”This Is Not A Love Story” och även avslutande, innerliga ”My Silver and Gold”.

Medan ”Breathe In, Breath Out” är en av några duetter, där Hal Parfitt-Murrays mörkare och Sofies ljusare röst blandas exakt i ton och färg. Ibland kan Sofie också dubblera sin sång, högst effektivt.

Sofie Livebrant sjunger djupt inifrån romanen. Vackrare, säkrare och bättre än någonsin.

Det låter verkligen som sångpoesi från en enslig fyr i Skottland. Främst Hal Parfitt-Murray, gitarr/fiol, och Nikolaj Busk, dragspel/piano/orgel, men även Johan Lindström, allt möjligt, och Lisa Eriksson-Långbacka, ackordeon, hjälper till att placera musiken i brittisk folktraditon.

Albumet ”Lighthouse Stories” är i klass med det allra bästa inom anglosaxisk folksång och sångpoesi!

PS. Enbart utgivet digitalt (alltså nedladdning), ännu så länge…

(Hifi & Musik 2015)

Tre gånger Skåne i Stockholm eller Istället för recensioner

Ett: Bonniers bokförlag har jag nog inte besökt sen Torkel Rasmusson (sångare i Blå Tåget) jobbade här.

Ann H bokSå tänkte jag, när jag stod i Bonniers ljusgård och väntade på att Ann Heberlein skulle presentera sin nya bok, ”Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig” (Albert Bonniers).

Hon och jag är inte så ense om vissa saker, typ Gud, men det blev en stark uppläsning.

Nej, uppläsning är fel ord. Jag följde med i boken och hon avvek från texten i sina samtal med Gud (hon med Hen och Hen med hon).

Spontant ur hjärtat, på stunden, i ingivelsen, personligt som en inre predikan, just då och där och just hon – eller de.

Likadant kändes det i mig.

Två a: Det bjöds också musik i ljusgården.

Pange Öberg, sång och elgitarr och väl mest känd som arrangör från Mejeriet i Lund, debuterade som soloartist med en sång om – och till– Ann, ”Du bad till Gud” (Albert Bonniers).

Vilken bra popsångpoet – plus lite rock – han är! Den där perfekta balansen mellan nynnvänlig melodi, text man vill höra och personlighet.
Lovar mycket inför Panges kommande album.

Två b: Bräkne Hoby, artistnamn från platsen där han bor, gjorde också ett framträdande där han sjöng till förinspelad musik.

Han är väl galen men han kommer att bli en stor svensk artist! Som Pange sa på ett ungefär när han presenterade Bräkne Hoby. Och jag tror jag håller med.

Tre: Kvällen efter intervjuades Jonas Ellerström (förläggare med egna Ellerströms förlag i Lund, författare och översättare) av poeten Gunnar Harding om sin nya bok, ”Hemlängtan ur världen” (Ariel) – en samling ”essäer om poesi” – på Rönnells antikvariat.

Ellerström(Förresten, inom parentes, är det numera release för så många böcker på just Rönnells att en bok knappast getts ut om det inte varit release på Rönnells.)

Ofta och gärna kom Harding och Ellerström in på, låt säga, den udda poesin och de små poeterna, som Jonas Ellerström värnar särskilt.

Till exempel Richard Brautigan (USA:s mest pyttenoga stilist), Nun Ekelöf (hustru till Gunnar) och Ingemar Gustafson (senare Leckius) som ung i tidningen Lundagård.

Extra / PS: Redan för 10-15 år sen var det nån som sa att varenda popartist i Stockholm har nån gång bott i trakten av Hornstull. Så vid frukosten på Café Cinnamon besannades det igen.

Vid grannbordet satt en tjej med en låt i mobilen som hon gärna ville att en annan tjej skulle lyssna på – men hon den sistnämnda hann inte sa hon och skyndade iväg. Det kan ju inte ha känts så muntert så istället frågade vi om vi inte kunde få höra…

Jovisst, lurarna på start, låtstart. ”In A Tornado” heter låten, som kommer på Spotify om ett par veckor.


Video med låten ”In A Tornado”.

Sångerskans egen låt också; det börjar med cello, enbart en sträv cello, mycket effektivt, och sen hennes sång till cellon. Melodiskt och hon sjunger bra också. Och sen en tillkommande gitarr och extraröst i refrängen.

Det här kan mycket väl komma att bli nåt, tänker jag. Det är jag säker på.

Hon skrev sitt namn på ett papper: Aminah Al Fakir – jodå, ännu en i familjen, storasyster.

Som hon sa: ”Jag har fyra barn – tvillingar sista gången – men nu ska mamma komma loss också!” Den 22-23 april debuterar hon på Boulevardteatern i Stockholm under rubriken ”Love is an Acrobat – Secret & Sacred Songs” (finns en fb-sida för det också).

Tro mig, som jag skrev, hon kommer att bli nåt. En blivande ny svensk storsångerska och sångpoet vid cafébordet bredvid på Café Cinnamon. Det var ju kul!

(Delar av detta i Ystads Allehanda 2015)

I CD-spelaren: Bagge tolkar Martinson

Martin Bagge & Trio Isagel
Vägen ut
(Footprint)

Martin BaggeMartin Bagge kunde – ja, borde – undervisa i tonsättning av dikter.

De flesta poeter diktar ju rytmiskt men sällan melodiskt. Bagge är däremot en mästare på att tonsätta sådana svårtonsatta dikter.

Han pressar aldrig in raderna i en melodi utan skapar melodier inifrån poesin. Att han skulle betona ett ord fel bara för att ordet ska passa i melodin är otänkbart.

Albumet ”Vägen ut” – som med sitt tjocka texthäfte också är årsbok för Harry Martinson-sällskapet – innehåller tonsatta Martinson-dikter.

Martin Bagge förenar – så just mästerligt! – folklig och konstnärlig vissång. Trio Isagel (Mats Edén, fiol, Josef Kallerdal, bas, och Tina Quartey, slagverk) placerar visorna i folkmusiken men speglar också Harry Martinsons äventyrslystnad, längtan bort och iväg.

Några inspelningar gjordes dessutom i Nebbeboda skola i Blekinge, där pojken Harry var skolelev.

För att välja ett enda favoritspår: sjömansballaden ”Gamle Tommy”, där Dan Berglund sjunger duett och Sigmund Groven spelar stämningsfullt på munspel (liksom han gör i flera andra visor/dikter).

Harry Martinson (1904-78) själv sjunger sjömanslåten ”Böljerna de rullar” i en gammal upptagning.

(Hifi & Musik 2014)

Anders F Rönnblom, den politiska rockpoeten

Anders F Rönnblom
The Caviar Pizza Man Is Back
(F-Records)

rönnblomNy platta eller poesialbum?

Anders F Rönnblom placerar sig någonstans mellan Lou Reed och Bruno K Öijer. På albumet ”The Caviar Pizza Man Is Back” – första delen i en trilogi om ”Landet, Folket, Jaget” – har han blivit en muntlig poet som pratar mer än han sjunger till rock och andra ljud.

Samtidigt som hans texter – år för år, album efter album – blir allt mer spetsigt politiska.

Anders F är idag en symbolisk agitator som fyller på lyssnarens besvikelse, sorg och vrede med poetiska ord. Hör bara det upprepade mantrat som avslutar OMG Takes A Picture!

Även om jag saknar melodierna – och det gör jag, till exempel de fantastiska låtarna på LP:n ”Rapport från ett kallt fosterland” från 1980 – så tror jag aldrig att han skrivit så starka texter som på nya albumet: ”Fyra dansande hundar”, ”Vilse i Reinfeldtland” och ”Vem styr landet” med flera.

Särskilt ”hundlåten” blir man = jag dessutom glatt överraskad av. För det är ju en låt! Plötsligt sjunger Anders F Rönnblom igen och melodin är riktigt bra också (med viss återkoppling, för F-nördarna, till tidigare låtar).

Nu är frågan: får vi mer av kombon starka texter och bra melodier i trilogins följande delar…

(Hifi & Musik 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Katarina Hallberg tolkar Karin Boye

Katarina Hallberg
Min hud är full av fjärilar
Modesty Music

Katarina Hallberg sjunger Karin BoyeBåde högtravande och sprött.

Så brukar Karin Boyes poesi tonsättas. Som om tonsättare och artist haft så stor respekt att de inte kunnat ta sig in i dikterna.

Katarina Hallberg, som till albumet ”Min hud är full av fjärilar” har tonsatt tolv Karin Boye-dikter, gör något helt annat.

Hon identifierar sig så totalt med dikt-jaget att hon passerat den poetiska formen och tonsatt – blottlagt – innehållet. Hon sjunger – agerar – ja, är – det liv som dikterna skildrar och ifrågasätter.

Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas med hjälp av Jonas Bleckman, cello, och Lasse Sörlin, gitarr, till en egen sångform.

Katarina Hallberg drar ut på vokalerna och ibland trallar hon, får de rimmade men ojämna raderna att bli melodiska och nynnbara.

Hör bara på den kända dikten ”Ja visst gör det ont / när knoppar brister”. Första gången du lyssnar så kommer du att bli förvånad – kanske chockad? – för det är svårt att ens tänka sig att den kunde tonsättas och sjungas på det här sättet.

Så annorlunda, gripande och bra. Och det är likadant rätt igenom hela albumet!

(Olika versioner i Hifi & Musik och KB/YA/TA)