Etikettarkiv: Rytmiskt

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Nina Ramsbnys nya CDLiksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

Annonser

I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

amazonas-amphibia-300x277Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

En gammal mans sånger

Mikael Wiehe
En gammal man
(EMI)

en-gammal-man_omslag_WEB_250x250”Men kan jag fortfarande göra bra melodier?” undrade Mikael Wiehe i samband med en intervju.

Det var några år sen och jag svarade: Ja, definitivt. Idag skulle svaret nog bli: Ja, ibland.

Däremot gör Wiehe aldrig något mindre än – till både text och melodi – en helt åkej låt.

Albumet ”En gammal man” är fullt med åkej låtar och några som lyfter sig ytterligare något snäpp. Fast inte själva låten i sig utan kombinationen text-melodi-framförande.

Mycket kärlek och lite politik, akustiskt och mer elektriskt, rock och funk, vals och visa, en aning chilenskt och grekiskt, kanske också lite cajun.

Titelspåret ”Jag vill bara va en gammal man” får till råga på allt beskrivas som ”dansbandsmusik”. Hör dragspelet – albumet igenom spelat av den suveräne Lars Holm – på väg mellan zydeco och gammeltjo.

Nog skulle den låten passa bra när Lasse Stefanz spelar upp till dans på Kulla?

”Om stjärnor föll” är en såndär långsam vals á la Olle Adolphson som Wiehe verkar kunna göra hur många som helst. Fast han gör det bra, ju.

”Med mig blir du aldrig av” är svängig folkcountry med allsångsrefräng och Petra Kvist på cajunpepprig fiol. ”Min bäste vän är död” går långsamt i moll, än åt chilenskt och än grekiskt håll, och griper in i hjärtat.

Wiehes goes Peps i ”Hur tänker du då?” med afrikanskt tumpiano och politisk text om = mot den så kallat fria marknaden och nu med reggaeallssångrefräng.

Svårare har jag för samarbetet med Timbuktu i rappen ”Huset (P´Potemkin)”, som trots titeln väl handlar om det svenska folkhemmet? Att rappa är en konst och Wiehe sjunger klart bättre än talar rytmiskt.

Den alldagliga bluesen ”Om du saknar nåt” och lättfunkiga ”Kärleken tror jag på” är två låtar av den sorten som jag tror att Wiehe har minst hundra stycken i en låda. Bara att ta fram vid behov.

Någon melodi som kommer att leva lika länge som, säg, ”Vem kan man lita på” (från Hoola-tiden) och ”Titanic?” Nej, det finns det nog inte. Skulle vara ”Hur tänker du då?” i så fall.

Fast ändå, som helhet: helt åkej album.

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: Nordic

Nordic
Hommage
(Dimma)

Senaste trenden i svensk folkmusik är att spela akustiskt med otraditionell sättning.

Som cello, mandolin och nyckelharpa. Huvudinstrument för trion Nordic, även om Anders Löfberg, Magnus Zetterlund och Erik Rydvall kan växla om med kontrabas, tramporgel och en lågmäld elgitarr.

Nordic, som härmed utnämns till den nya folktrendens främsta representant, spelar på samma gång traditionellt och experimentellt (fast i det lilla, finhörda). Folk- och konstmusik samsas i de mestadels egna låtarna.

Kammarmusikaliskt vackert men också rytmiskt. Och vilket fantastiskt samspel! Alla tre behärskar instrumenten så väl att de vågar leka med tonerna och arrangemangen.

Övriga två får ursäkta men jag måste lyfta fram Magnus Zetterlund, som med sin plinkiga, plonkiga, metall- och träburkiga mandolin ger ett nytt sound åt svensk folkmusik.

Lyssna på ”Bruce” (som i Springsteen?), där Zetterlund plinkar som mest och bäst. ”Milous vals” är ett annan favorit, lika finstämd som svängig.

I en av de oegna låtarna, ”The Lochs of Dread” (hämtad från Jerry Douglas/Bela Flack) gör Nordic också en avstickare till USA via Irland..

”Hommage” – det andra albumet med gruppen Nordic – kan bli årets folkmusikskiva.

(Ungefär såhär i Hifi & Musik 2012)

På scenen: Bobo Stensons trio

Bobo Stensons trio Mellby Atelier

Två jazzrävar och en valp.

Den senare, trummisen Jon Fält, skojar så med de förra, Bobo Stenson, piano, och Anders Jormin, bas, att de kittlas att spela toner i riktning framåt. Stenson skrattar till när Fält avslutar en låt med ett, tydligen, helt oväntat trumslag.

Inte för att Stenson/Jormin, som spelat ihop i plus 20 år, är jazzpensionärer. Fortfarande lika nyfikna lyssnar de in andra musikformer (sydamerikanska melodier, ett körstycke med medeltida ton, en norsk koral och klassisk musik av Carl Nielsen) som införlivas med jazzen.

Genrerna befruktar varann och föder en ny sorts musik, deras egen.

Bobo Stenson och Anders Jormin spelar så lyriskt att tonerna sjunger.

Bobo Stenson. Foto: Wikipedia  / Creative Commons  / Richard Karby.

Stensons flygel placerar sig på ett ställe mellan Bill Evans och (en mer världsmusikalisk) Jan Johansson. Nej, det stämmer inte men ger ändå en antydan om pianospelet.

Jormins bas har alltid låtit som en ljuvt trallande folksångerska. Antecknat i blocket: kubanskt i jazzen, rytmiskt i det melodiska, improviserat i melodierna, spännande i det finspelta, ”oseriöst” i det konstmusikaliska, innovativt i det redan hörda…

Med betoning på det lilla ordet ”i”.

En annan beskrivning: eftermiddagsjazz som aldrig blir tråkig.

Ännu mer imponerar trions unge trummis, eftersom jag tidigare inte upplevt Jon Fält på scen. Han trummar i strumplästen som ett lekfullt barn: slår, vispar, gnider, gnisslar, drar och handklappar rytmer och ljud som först nu finns i trummorna.

Bobo Stensons trio inledde med en melodi av kubanen Silvio Rodriguez och avslutar med ett snarlikt (ingen titel nämns) extranummer. Melodiskt och rytmiskt, vackert, fint och spännande.

(Ystads Allehanda 2011)