Category Archives: Skåne

Vad hade dom egentligen för sej där på Sandgatan 14?

Så längesen att jag måste åka in till Lund och kolla minnesbilden. Jodå, Sandgatan 14 ser fortfarande ut som i mitt minne: ett järnstaket med en järngrind som leder in till en trädgård med vad som liknar ett litet palats, egentligen Zettervallska villan.

Dit kom Sune Nordgren, densamme som skulle bli chef för Malmö konsthall och flera andra konstinstitutioner, på senare år väl mest känd från Kivik Art, när han gick runt och letade efter en redaktionslokal åt Cavefors bokförlag. 1976 flyttade Bo Cavefors sitt förlag från hemmet i Staffanstorp till detta pampiga förlagshus i Lund.

Då fanns Lilla Teatern redan, ända sen 1959, på samma adress, alltså Sandgatan 14. Men inte i samma hus utan en trappa upp i huset till höger om trädgårdsgången. Det var här som Nationalteatern skulle födas – eller, låt säga, bli till. Här möttes många, ja, de flesta, som sen bildade Nationalteatern och flyttade till Göteborg.

NationalteaternPer Lysander, blivande chef för Göteborgs stadsteater, rektor för Dramatiska Institutet med mera, även han började på Lilla Teatern, lär ha sagt att Lund ”producerade fler teaterarbetare än docenter”. Tilläggas bör: och nästan samtliga studerade Drama-Teater-Film för Ingvar Holm.

Uppgifterna finns i två nya böcker: Lars Jacob Jakobssons & Peter Wahlqvists ”Nationalboken” samt Ragni Svenssons ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982”. Den första har undertiteln ”Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (egen utgivning) och den andra är en doktorsavhandling vid Lunds universitet (Ellerströms förlag).

Och ändå – bägge är lika enkla att läsa. För så kan avhandlingar skrivas idag. Nationalteaterboken skämtar lite mer men avhandlingen är så refererande att även den blir en populärfackbok om 70-talets Lund för alla intresserade, utan- som innanför universiteten.

Mycket annat skildras också – den korta tiden i Malmö och mest Göteborg förstås när det gäller Nationalteatern, starten i Malmö vad gäller Cavefors, hans kameleontiska bokutgivning och 70-talets nya kulturpolitik – men vid första genomläsningen tog jag till mig böckerna (så faktasprängda att jag får läsa fler gånger) som lundaskildringar. Stads- och livsskildringar, hur livet kunde väljas om man var ung – även vissa äldre – på 60- och 70-talen.

Som en ”återträff” med bekanta, både förväntade och oväntade namn, från tiden som gick: redan nämnda Jakobsson och Wahlqvist samt Inga Edwards, Anki Rahlskog och Med Reventberg blev medlemmar i Nationalteatern liksom Pale Olofsson och Anders Melander (från popbandet Bread, vars klatschiga scenkostymer tillverkades av Katja of Sweden, begravd på Huaröds kyrkogård), Bertil Palmqvist (blivande kulturjournalist på Arbetet) och Ulf Gran hette två ordföranden för Lilla Teatern, bland regissörerna fanns Johan Bergenstråhle, Richard Bark (som långt senare ju satte upp operor i Ystad), Suzanne Osten, Christoffer Barnekow, Gunnel Bransmo (senare Werner, radiojournalist), Roy Andersson och Kjerstin Norén (medlem i musikgruppen Röda Bönor).

20180205_Svensson_Ragni_Cover_orig.inddOm popsnöret Melander, som skulle göra flera Nationalteater-hits, till exempel ”Jack The Ripper” och ”Kolla kolla”, berättas att han tyckte att teater var trist. Men Anders Melander lockades ändå att skriva teaterlåtar. Nationalboksförfattarna Jakobsson/Wahlqvist gör dessutom utflykter i tiden, utanför teatern, som när de berättar om Lunds nye konsthallschef Folke Edwards och hans ”Erotic Art”-utställning sommaren 1968.

Bland de anställda på Bo Cavefors bokförlag fanns (visste inte det) vår granne i huset bredvid här i Vollsjö, Katarina Tornborg, senare Sydsvenskan-journalist. För övrigt verkar alla som pluggade i Lund eller kom dit på besök ha tagit en sväng om Cavefors och presenterat en bokidé. Kjell E. Eriksson, en annan anställd, berättar i Ragni Svenssons avhandling att han kunde räkna på en bok och komma fram till att det fanns ingen ekonomi i utgivningen. När Cavefors fick se kalkylen blev svaret: ”Då kör vi igång!”

Redan listan över svenska författare/skribenter som gav ut böcker hos Cavefors är lång: Jan Broberg, Stig Claesson, Kristina Ahlmark-Michanek, Benkt-Erik Hedin, Bo Lundin, Göran Skytte, Peter Weiss, Torsten Bergmark, Sture Dahlström, Dr Gormander, Anne-Charlotte Alverfors (”Sparvöga”), de unga poeterna Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder, Thomas Millroth (långt senare konstmuseichef i Ystad), Lars Forssell, Per Odebrant/Joel Ohlsson (ett par deckare)…

Lägg till detta (översättningar) allt ifrån skrifter av Mao Tse Tung och Kim Il Sung till afrikanen Wole Soyinka, amerikanska poeter som Lawrence Ferlinghetti och Richard Brautigan samt Leonard Cohen.

3 X kortkultur

1) Rubriken. Om du undrar varför det står som det står i krönikans rubrik (var snäll nu, kulturredaktören, och byt inte bort min rubrik) så är det för att så skrev många på 60- och 70-talen. Inte de och dem utan genomgående dom. Inte mig, dig och sig utan mej, dej och sej. Varför skrevs det så, varför försvann detta och varför skrivs det inte så idag? Kunde bli ämnet för en annan krönika.

2) Bob Dylan. Cavefors spräckliga katalog innehåller även sånglyriksamlingen ”Bob Dylan – Nu är jag tillbaka i regnet”, utgiven i samarbete med Poesiförlaget, där poeterna Öijer och Fylkeson översatt och tolkat diverse sångtexter av Dylan så egensinnigt att det måste ha varit en icke auktoriserad utgåva. Några titlar: ”Garanterat söta Marie”, ”Låglandets sorgsna lady” och ”Idiotins vind”.

3) Nationalteatermusik. På Spotify finns en del bonusspår till de album som Nationalteatern spelade in. Som en countryversion av ”Livet är en fest” och ”Farsan och mej” (den senare Nationalteaterns tolkning av ”Me and Bobby McGhee”). Dessutom kan det vara kul att speciallyssna med skånska öron på vissa låtar, till exempel utspelar sig låten ”Första maj” på Folkets park i Malmö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Annonser

Två poeter på saxofon

”Saxophone Conversations”
Fredrik Carlquist och Joan Chamorro
Var & när: Ystads jazzcafé den 6/2

Bäst 1: Samspelet mellan Fredrik Carlquist och Joan Chamorros saxofoner, när deras toner samspelar inuti varann.

Bäst 2: Cornelia Nilssons hela tiden framåtdrivande rytm på trummorna.

Bäst 3: Att Carlquist också tar fram klarinetten och viskar så tysta toner att de knappt hörs – men känns!

Bäst 4: Allt!

Det börjar så avspänt att det smittar, både på publik och musiker. Fredrik Carlquist introducerar ”Let´s Talk” som första låt men Joan Chamorro har visst någon invändning mot att börja med den så istället blir det ”Sideline”.

Bägge komponerade av Carlquist, som fingerknäpper igång låten – eller låtarna, för han knäpper rytmen med fingrarna och nynnar lite före varje låt. Så att svänget ska bli rätt, både när det går snabbare och långsammare.

Oj, så det svänger! Som tåget, höll jag på att skriva. Men snarare sitter Cornelia Nilsson framåtlutad över trummorna som om hon satt vid ratten på en bil. Hon spelar framåtrytmer, ibland stockar men oftast med visparna: en liten, effektiv rytmfigur som driver på och sen byter hon till en annan.

Medan Johnny Åmans fingrar vandrar i snabba gångar ned- och uppför, upp- och nedför igen på kontrabasens greppbräda. Jo, måste först nämna kompet – rytmen, gunget, svänget – för även om saxofonkonversatörerna Carlquist och Chamorro spelar huvudroller läggs grunden av kompduon. Enligt jazzreceptet: utan sväng – ingenting.

Carlquist Chamorro

Från vänster: Cornelia Nilsson, trummor, Joan Chamorro, baritonsa, Johnny Åman, kontramas, och Fredrik Carlquist, sopransax. På plats-foto: Blenda Automatique.

Två saxofoner kan få en att bli orolig för tuppfäktning. Inte när det gäller Fredrik Carlquist och Joan Chamorro, sopran- respektive baritonsaxofonist. Knappt jag vill använda titeln saxofonist. De är ett par poeter som står på scen med saxofoner i händerna istället för diktsamlingar.

Lyrik i varje ton. Melodiskt och harmoniskt, både när saxofontonerna sammanfaller i något kort sagt underbart och när de lämnar varann, spelar solo, och kommer tillbaka i gemensam harmoni. Chamorros mörkare sammetstoner och Carlquists mer omväxlande tyghylla med såväl brummande som ljusa toner – men aldrig att det tas i så han spelar omkull kaffekoppen på bordet där jag sitter närmast orkestern.

Också rytmen är inskriven i kompositioner och arrangemang. Snabbare swing eller blues – som just ”Sideline” och ”Lester´s Blues” (av Lester Young) – är jazz nära rock´n´roll. Kul att tänka på: en gång i tiden var jazz lika svängig och svängde nästan likadant som rock.

Andra set inleds sen med nämnda ”Let´s Talk”, stilla och vacker, ”svenskt” melodisk och Lars Gullin-influerad. Flera gånger tar Carlquist dessutom fram klarinetten, särskilt för mina öron i sin egen ”Rouge Planet II”, en annorlunda melodi, sökande och mer konstmusikalisk.

Vilken egenartad klarinettist som Fredrik Carlquist också är. Som när han viskar i klarinetten, blott andas i munstycket. Så sprött och tyst att det knappt är hörbart men känns desto mer.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2018)

Kulturåret 2017 i Sydöstskåne (med omnejd)

Nå, hur har utbudet av kultur – konst, teater, musik och allt annat – varit i Sydöstskåne (med omnejd) under 2017? Svar: Ungefär som vanligt. Alltså lika stort som varje år. I min sista onsdagskrönika för 2017 har jag dragit mig till minnes några höjdpunkter bland årets kulturupplevelser (samt gjort ett par tristare noteringar).

Årets konstupplevelser: Love Lundells miniatyrmålningar (Galleri Wallner), Annika Rehns ilskna barnskulpturer (Konstrundan), Thomas Alexandersons färgexplosiva fat (Ateljé Brännorna), Saadia Hussains traditionella samtidsbilder (Tomelilla konsthall), Elisa Halvegårds pyttelilla grafik (MM/Malmö), Tove Janssons självporträtt (Köpenhamn), Charlotte Johannessons datorkonst (Malmö konsthall) och Torun Börtz fotosvit ”Väntrum” (som jag tyvärr inte såg på Fotografiska i Stockholm utan sett på nätet).

Årets skånska poesi: EliSophie Andrée: ”Mitt namn är”, Jonas Ellerström: ”Genom spegeln”, Johanna Frid & Gordana Spacik: ”Familjeepos”, Ola Lindberg: ”Månstigar”, Kristian Lundberg: ”Låt oss förvandlas”, Freke Rähä: ”Hem för vård och boende”, Jesper Svenbro: ”Namnet på Sapfos dotter”, Jacques Werup: ”Spilla” och Julia Werup: ”Ensamma mäns död”.

Skånska deckare: Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (miljö: Malmö), Kerstin Ivarsson & Johan Andersson: ”Råttan” (Malmö), Olséni & Hansen; ”Ester Karlsson med K” (Lund), Dan Nilsson: ”Jag följer dig” (Eslöv med mera), Jan-Eric Boo: ”Döden har sitt pris” (Hässleholm), Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Söderåsen) och Åke Högman: ”Mölles mörka ljus” (Höllviken-Skanör-Falsterbo).

Väntrum-bildspel-8

Ett foto i Torun Börtz bildserie ”Väntrum”. Fler foton kan ses på: https://torunbortz.com/vntrum

Mer skånsk skönlitteratur: Sigrid Combüchen: ”Sidonie & Nathalie” och Anne Swärd: ”Vera”.

Årets skånska förlag: Bokfabriken (i Malmö) och Ellerströms (Lund) med allt större och bättre deckar- respektive lyrikutgivning.

Skånska skivor: Dark Continent: “Songs About Love And Depression”, Karin Tingne: “Live At Ystad Teater”, Bröderna Johansson: ”Stilla Jul”, Fanny Gunnarsson: “Mirrors”, Anders Bergcrantz: “Soulfully Yours”, Vivian Buczek: “Ella Lives”, John Venkiah: ”Elevations”, Mimi Terris: ”Den stora skalan”, Hannah Svensson: ”Pictures in Mind”, Pøbel: ”Lux Luminum” Pingvinorkestern: ”Look – No Hands!” och LT Fisk: ”Jag är din mamma”.

Musikscener: premiärsommaren för Solhällan i Löderup, hemma i trädgården hos familjen Källviks i Hammenhög och Ystads jazzcafé – när caféet med både musiker och publik flyttade upp på Ystadteaterns scen.

Årets konserter: Träd, Gräs & Stenar (Mossagårdsfestivalen), Sam Outlaw (Solhällan), Cactai Road (Backafestivalen), Kajsa Grytt & Malena Jönsson (Garaget), Sofia Project II och ASJO (Ystads jazzfestival), Fanny Gunnarsson och Mathias Landæus (Ystads jazzcafé), Di Leva (Fränninge kyrka), Karin Tingne och Eric Bibb (bägge Ystad teater).

Årets DJ: Elena Smon Wolay som på Garaget i Hammenhög förflyttade publiken till okända musikaliska platser.

Teaterupplevelser: ”Dåliga mänskor” (Lilla Beddinge teater), ”American Idiot” (Scen Österlen), ”Aniara” (Malmö opera), ”Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” (Malmöoperan på turné) och ”Mannen som blev ensam” (Piratenteatern).

Årets bokhandlar: Antikvariaten – som Johns antikvariat (Fågeltofta), Lappri (Södra Mellby), Zekes (Simrishamn), Hundörat (Borrby), Mitt i Byn (Glemmingebro) och B Glans (Sjöbo).

Avslutat konstbråk: Ulf Lundell versus Kivik Art. Äntligen har det väl tagit slut?

Förnyat bråk: Den alltid lika intensiva diskussionen om begreppet Österlen. Vad är Österlen? Var går Österlens gränser? Hur skapades Österlen? Och när?

Slut med årets pizza: Klart att mat är kultur. Och att laga pizza kan vara en konst. Men nu, när La Prima Classe i Lövestad stängt igen, har tyvärr årets pizza – som hette Maestro (vit pizza med Gorgonzola, valnötter och akaciahonung) – tillagats och ätits för sista gång.

Julbelysning: Huset vid Ystadrondellen i Sjöbo med allt mer julbelysning (gult, rött, blått) för varje år, både på huset och i trädgården. Håll i ratten och se på vägen så du inte kör i diket!

Jultidning: Nils-Udes julatining 2017.

Alla års mest lokala lokaltidning: Hårderupsposten.

Årets överraskning: Jag gick med i Svenska kyrkan (igen).

Saknade: Hans Alfredson, Valter Bornemark, Jan Hemmel, Ingvar Holm, Karin Sverenius Holm, Svend Asmussen, Janne Carlsson, Rikard Wolff, Charlotte Hjukström, Magdalena Ribbing, Kärsti Stiege, Michael Nyqvist, Torgny Lindgren, Chuck Berry, Folke Rabe…

(Ystads Allehanda 2017)

Femte gången gillt för Ystadrevyn!

Ystadrevyn 2018
”100 procent lokalt producerad Revycocktail”
Med: Christoffer Almqvist, Miranda Christiansson, Ulrika Conradsson Häggel, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Maria Persson, Nils-Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.
Texter av: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Nils-Gunnar Snygg, Vase & Fuglsang, Falkenbergsrevyn, Staffan Bjerstedt m fl.
Regi: Nils-Gunnar Snygg.
Premiär: den 6/1, spelas t o m 27/1.

Bäst: Marcus Hadriz, som är i flerfaldig (mimik, komik och sång) toppform!

Sämst: Nej, vad skulle det vara? Inget är ju dåligt. Jo, sången kan skruvas upp något så den hörs bättre igenom musiken.

Femte gången gillt? Ja, detta kan kallas en arbets- eller ihärdighetsseger. Under fyra tidigare år har man slipat ensemblen och provat sig fram genom olika revynummer – med resultatet att Ystadrevyn årgång 2018 är bättre än någonsin. Omöjligt att sätta annat än högsta betyg!

Ser att jag redan i fjol påpekade att Ystadrevyn blivit proffsigare och höll ett högt tempo. Ännu proffsigare i år och tempot har drivits upp ytterligare en bit. Full fart genom numren och även snabba nummerbyten, inga pauser när ridån går ner och upp.

Ystadrevyn 2

Ystadrevyn 2018. Foto: Bass Nilsson

Dessutom skrattade jag, till skillnad från i fjol, mest hela tiden! Ystadrevyn skriver ett fåtal nummer inom ensemblen. De flesta köps in. Men i år har inköpen gjorts med större noggrannhet. Texterna, tal som sång, är mycket bättre. Undrar om inte vissa texter också dragits åt, ut och upp lite extra i Ystad?

Så att de blivit grövre, spetsigare och roligare ändå. Åtminstone har Nils-Gunnar Snygg (regi) och Carl-Johan de Neergaard (koreografi) drillat ensemblen så att allt – tal, sång och dans – sitter bättre än någonsin. Alla håller högsta (amatör)revyklass! Fast några sticker ändå ut.

Främst Marcus Hadriz som genast i andra numret, där Lars-Åke Kristensson informerar om revyn, agerar som teckentolkare á la slap stick. Ännu roligare är hans slapstickversion av Mandelmann. Också tajmingsäker och rolig som talande komiker med Nils-Gunnar Snygg i sketchen med Ystadtanterna Siw & Rut.

Från en tidigare hög komisk nivå har Hadriz lyft sig till en ännu högre. Även Maria Gunnarsson stiger fram. Hon sjunger med revyspets i rösten, betonar sin skånska dialekt och agerar komiskt säkert i en grannen i huset bredvid-dialog om fräs – från jord- till ståfräs.

Skrattade mycket också åt Malin Stenkilssons inställda föredrag om vägmärken. Alltså jag begrep aldrig om allt gick på tok vid premiären eller om monologen med bildvisning ska vara så här? Fenomenalt agerat, viket fall.

Ystadrevyn 1

Återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Foto: Bass Nilsson

Ulrika Conradsson Häggel, som förstås sjunger bra i ett par gospelaktiga sånger, bör också nämnas. Däremot har Nils-Gunnar Snygg, revyns egentliga proffs, dragit sig lite tillbaka. Skojig och smågalen när han är med – men hans solobravurnummer i pyjamas är ju för kort.

Det skämtas om bostadsrättsföreningar, skolpolitiker, burkamode, lattemorsor, mobiler, Björn Ranelid… Givetvis också, som det ska i en lokalrevy, under midjan, bak och fram. Alltför många gånger dessutom. Ändå skrattar jag, för att det görs så tempofyllt och drivet, det blir bra och mycket roligt, faktiskt.

Det större egna numret, skrivet av Ystadrevyn, är ett sångpotpurri: en årsgenomgång av livet på Österlen och i världen. Hasselmössen samsas med Mandelmanns, Donald Trump med Kim Jong-Un. De senare omsjungs och handhas som dockor av återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Jätteroligt, kort sagt.

Kritik? Inget jag saknar? Jo, jag vet att mottot för Ystadrevyn är att vi ska ha roligt men nog borde det ändå gå att ha ett nummer som sticker hål på något inom till exempel Ystadpolitiken? Även om Snyggs roliga historia om Kent Mårtensson lockade till skratt så är det långt ifrån vad jag efterlyser…

(Något kortare i Ystads Allehanda 2017)

Punktera myten om Sjöbo!

Det talas nittiofyra – alltså 94! – olika språk i Sjöbo kommun! Så glad jag blev när jag hörde det. Ja, nu vet ni redan från start vad jag tycker. Till denna, nog så häpnadsväckande uppgift ska jag återkomma. Men dagens krönika börjar i en annan ände, den motsatta…

Sjöbo kommun, som jag bor i, ska anta en ny så kallad vision för kommunens utveckling fram till år 2034. Under hösten 2017 har det ordnats flera möten där invånare i olika delar av Sjöbo kommun kunnat framföra synpunkter till politikerna. Vad tycker kommuninvånarna om att leva här idag? Hur borde det vara i framtiden?

För ett par veckor sen var jag på ett sådant visionsmöte i matsalen på Vollsjö skola. Vi delades in i grupper för att diskutera vad som fungerar bra respektive sämre i kommunen och ge förslag på förbättringar inför framtiden. Någon vid bordet där jag satt, tydligen en företagare, nämnde Sjöboandan. Den måste bort, sa han.

När den här företagaren ringde till en ny affärskontakt utanför kommunen, då blev det tyst i telefon. Sjöbo… hördes det sen. Det är väl kommunen som hade folkomröstning om flyktingmottagning? Som inte vill ta emot flyktingar? Plötsligt, sa företagaren, kom samtalet att handla om något helt annat än affärer.

9) Storgatan ner

Nerför Storgatan, Vollsjö i Sjöbo kommun. Foto: Birgitta Olsson

Sjöboandan, invände jag. Den är ju död. Här i Sjöbo kommun, vill säga. Sjöbomyten, som det borde heta, lever däremot kvar utanför Sjöbo. Och så antecknade jag på en post it-lapp något av det jag uppskattar mest i dagens Sjöbo kommun: flyktingpolitiken. Sjöbo år 2017 är nämligen inte alls som Sjöbo var år 1988, när flyktingomröstningen hölls.

Sjöbo har blivit en annan kommun. Det är som om kommunen velat visa att den inte var sig själv den där gången 30 år tillbaka i tiden. Men myten om Sjöbo lever. Den är seglivad. Hur ska Sjöbomyten kunna punkteras? En av Sjöbos politiker, som satt med vid vårt bord på visionsmötet, nämnde siffran 90. Så många nationaliteter finns i dagens Sjöbo. Politikern tillade att här, på Vollsjö skola, kommer eleverna från 16 nationer.

Senare fick jag också den nämnda uppgiften om 94 språk. Exakt siffra spelar mindre roll. Viktigast är att det i dagens Sjöbo, som dementi av myten, bor människor från så många hörn på jorden. Efter att tidigare ha tagit emot 25 flyktingar per år, enligt avtal med Migrationsverket, placerades 65 flyktingar i Sjöbo under 2017. Det har, enligt kommunen, hittats bostäder åt samtliga.

Men protesteras det inte mot flyktingmottagandet? Nej, svaras det bland politiker och anställda på Sjöbo kommun. Några få arga telefonsamtal till kommunen, det är allt. Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan hjälper till med mottagandet, enskilda kommuninvånare hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till. Det ordnas språkcafé på biblioteket och föreningen Yalla Sjöbo, där flyktingkvinnor lagar arabiska bufféer och driver catering, har blivit en succé.

Jag är emot att seriösa politiska partier samarbetar med partier som har flyktingfientlighet, främlingsrädsla och ja, rasism på programmen. Men jag får ändå erkänna att det tekniska valsamarbete som Alliansen i Sjöbo (M, C, L, KD) inlett med Sjöbopartiet (SJP) – det lokala parti som bildades efter flyktingomröstningen och så sent som 2014 motionerade om att avtalet med Migrationsverket skulle sägas upp – har fått knäpptyst på SJP.

Men Sverigedemokraterna då? Om SD i Sjöbo råkade jag i en diskussion med någon på Facebook. Personen i fråga slog mig i huvudet med siffran 20,75 procent. Så många av de som 2014 röstade i valet till kommunfullmäktige i Sjöbo valde SD:s röstsedel. (I riksdagsvalet var det ännu fler i Sjöbo som röstade på SD.) Det stämmer, svarade jag. Och ändå har SD faktiskt ingenting att säga till om i Sjöbo kommun.

Personen jag diskuterade med trodde jag skämtade, skönmålade eller ljög. Nej, fortsatte jag. Inte alls. Trots att Sjöbo är en av de kommuner där SD har flest anhängare så tror jag att Sjöbo också måste vara en av de kommuner där SD märks minst. Den person jag diskuterade med blev nu arg och skällde mig för oseriös.

Också detta hör till Sjöbomyten: De som vet mest och kan bäst bor ofta långt härifrån. ”Kunskapen ökar i direkt proportion till avståndet”, som någon uttryckte det. I verklighetens Sjöbo. där jag bor, är den styrande borgerliga Alliansen rätt så överens med oppositionen till vänster (S, MP, V) om den lokala flyktingpolitiken. SJP och SD hålls på behörigt avstånd.

”Det är historia nu”, säger en på kommunen om flyktingmotståndet. Och tillägger: ”Många flyktingar vill stanna kvar i kommunen, för i Sjöbo känner de inte av någon rasism.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Landsbygdshistoria med QR-koder

Var uppe vid Vollsjö torg och hämtade posten när jag fick se en skylt på ICA-huset. ”Piratens Vollsjö”, står det på skylten. Också platsen, ”6. Torget”, anges. På skylten finns även en QR-kod och uppmaningen: ”Följ i Fritiof Nilsson Piratens fotspår!” Så jag tar fram mobiltelefonen och låter QR-läsaren fånga in streckkoden.

En film visas i mobilen. Till foton från Vollsjö torg läser Hans Alfredson, han känns ju igen, författaren Fritiof Nilsson Piratens beskrivning av torget i ”Bokhandlaren som slutade bada”. Sen hörs Ernst Hugo Järegård, en annan lätt igenkännbar röst. Vad läser han? Det står i slutet av filmen: en bit ur novellen ”Sång vid en grav” (i ”Historier från Färs”.)

Vollsjö stationKlicka HÄR och titta på Piratenfilmerna. Foto: Birgitta Olsson

I drygt sex minuter blir jag stående, tittar och lyssnar. Fortsätter hemåt längs Storgatans vänstra trottoar och ser en annan skylt, ”5. Biertapparen”, på ett annat hus lite längre ner. Också den försedd med en QR-kod. Men den filmen, tänker jag, får jag kolla en annan gång.

Fast, tänker jag när jag kommit hem, vilken bra idé! Det är Piratensällskapet som satt upp ett antal skyltar på platser i Vollsjö som sägs förekomma i olika historier av Fritiof Nilsson Piraten. Varje skylt har en QR-kod med en film om just den Piratenhistorien och platsen.

Någon dag senare åker jag till Fränninge kyrka. Där har Vollsjö församling, som inkluderar grannbyn Fränninge, haft en liknande tanke. Församlingen lät det lokala företaget Pratboken göra filmer med anknytning till människor som begravts på Fränninge kyrkogård. Fast resultatet blev inte riktigt likadant.

Vid Fränninge kyrka finns några centrala skyltar med en karta över kyrkogården, numrerade gravar och en QR-kod. Mobilens QR-läsare fångar in den streckade rutan och upp kommer en sida med samtliga filmer. Och så är det bara att klicka igång den film man vill se.

Men om man vill stå vid en gravsten, titta på graven och samtidigt se filmen. Eller gå runt på kyrkogården, få syn på en sten och vilja veta något om personen som begravts där. Ja, då blir det svårare. Inte så lätt att memorera var de finns, de gravstenar som blivit filmer, och vissa stenar kan vara svåra att hitta.

Nu ska jag inte gå i polemik men nog borde det väl placeras ut en skylt med QR-kod vid varje gravsten som fått en film? Jag letar – med viss möda – reda på bygdepoeten Nils Eklundhs grav, står där och startar filmen i mobilen. Hårderupspostens redaktör, Bertil Persson, berättar om Eklundh och läser ur hans poesi.

Övriga Fränninge- och Piratenfilmer ser jag hemma i datorn. Från sin dator, platta och så vidare kan man alltså gå ut på nätet och komplettera tittandet. Filmerna från Fränninge kyrkogård (tio stycken) nås via Svenska kyrkan/Vollsjö församling/Fränninge kyrka och Vollsjöfilmerna om Piratens miljöer (sju filmer) finns på Piratensällskapets hemsida.

FränningeKlicka HÄR om du ville se Fränningefilmerna.

Ett stycke bygdehistoria! Inte bara denna bygds historia utan, vad gäller Piratenfilmerna, förstås miljö- och litteraturhistoria för alla som läst Fritiof Nilsson Piraten. Och inte heller Fränningefilmerna är blott lokala utan allmängiltiga skildringar av livsöden.

Till exempel filmen om ”Skumpen”, bonden Nils Månsson som kämpade för tryckfrihet och en folkskola för alla. Eller de bägge filmerna där Marianne Olsson Friberg berättar om sin barn- och ungdom. Min favoritfilm handlar om Eric Moliin, Fränninges ”döderhultare”, som ska ha täljt 25 000 nötknäppare (i form av ”gubbar”).

Piratensällskapets filmer, ofta illustrerade med klipp ur tevefilmatiseringarna av Piratenhistorier, handlar bland annat om bokhandlarens och hans vänners badplats i Vollsjöån, pumphuset och Vollsjö station, Piratens barndomshem. Sistnämnda film ser jag med en tår i ögat och samma ilska som när stationen revs 1983.

Nu ska också Vollsjö kyrkogård förses med QR-koder. En bygdehistorisk QR-länk kommer att gå mellan Fränninge-Vollsjö-Vollsjö by. Som en grund, just grund. Det finns ju fler hus, människor och öden att dokumentera i byarna. Ta vårt hus, här bodde och arbetade två toffelmakare (redan det säger något om skånsk landsbygd) och Nils Yngvesson, som blev kommunalråd i Malmö och växte upp snett över Storgatan, sotade husets skorstenar i sin ungdom.

Dags för Sjöbo kommun, som byarna tillhör, att komplettera och bygga ut, skapa bygdehistoria med modern teknik. Bevara kulturarvet, som det heter. För att främja vår hembygd förstås men Sjöbos politiker skulle också kunna gå före och visa andra kommuner hur bygdehistoria kan bevaras med filmer och QR-koder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson YA (1)Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Charlotte Beuys 1

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

SJ 120 BoyFast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

SJ 117 Bowie NY239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)