Kategoriarkiv: Litteratur

Vad hade dom egentligen för sej där på Sandgatan 14?

Så längesen att jag måste åka in till Lund och kolla minnesbilden. Jodå, Sandgatan 14 ser fortfarande ut som i mitt minne: ett järnstaket med en järngrind som leder in till en trädgård med vad som liknar ett litet palats, egentligen Zettervallska villan.

Dit kom Sune Nordgren, densamme som skulle bli chef för Malmö konsthall och flera andra konstinstitutioner, på senare år väl mest känd från Kivik Art, när han gick runt och letade efter en redaktionslokal åt Cavefors bokförlag. 1976 flyttade Bo Cavefors sitt förlag från hemmet i Staffanstorp till detta pampiga förlagshus i Lund.

Då fanns Lilla Teatern redan, ända sen 1959, på samma adress, alltså Sandgatan 14. Men inte i samma hus utan en trappa upp i huset till höger om trädgårdsgången. Det var här som Nationalteatern skulle födas – eller, låt säga, bli till. Här möttes många, ja, de flesta, som sen bildade Nationalteatern och flyttade till Göteborg.

NationalteaternPer Lysander, blivande chef för Göteborgs stadsteater, rektor för Dramatiska Institutet med mera, även han började på Lilla Teatern, lär ha sagt att Lund ”producerade fler teaterarbetare än docenter”. Tilläggas bör: och nästan samtliga studerade Drama-Teater-Film för Ingvar Holm.

Uppgifterna finns i två nya böcker: Lars Jacob Jakobssons & Peter Wahlqvists ”Nationalboken” samt Ragni Svenssons ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982”. Den första har undertiteln ”Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (egen utgivning) och den andra är en doktorsavhandling vid Lunds universitet (Ellerströms förlag).

Och ändå – bägge är lika enkla att läsa. För så kan avhandlingar skrivas idag. Nationalteaterboken skämtar lite mer men avhandlingen är så refererande att även den blir en populärfackbok om 70-talets Lund för alla intresserade, utan- som innanför universiteten.

Mycket annat skildras också – den korta tiden i Malmö och mest Göteborg förstås när det gäller Nationalteatern, starten i Malmö vad gäller Cavefors, hans kameleontiska bokutgivning och 70-talets nya kulturpolitik – men vid första genomläsningen tog jag till mig böckerna (så faktasprängda att jag får läsa fler gånger) som lundaskildringar. Stads- och livsskildringar, hur livet kunde väljas om man var ung – även vissa äldre – på 60- och 70-talen.

Som en ”återträff” med bekanta, både förväntade och oväntade namn, från tiden som gick: redan nämnda Jakobsson och Wahlqvist samt Inga Edwards, Anki Rahlskog och Med Reventberg blev medlemmar i Nationalteatern liksom Pale Olofsson och Anders Melander (från popbandet Bread, vars klatschiga scenkostymer tillverkades av Katja of Sweden, begravd på Huaröds kyrkogård), Bertil Palmqvist (blivande kulturjournalist på Arbetet) och Ulf Gran hette två ordföranden för Lilla Teatern, bland regissörerna fanns Johan Bergenstråhle, Richard Bark (som långt senare ju satte upp operor i Ystad), Suzanne Osten, Christoffer Barnekow, Gunnel Bransmo (senare Werner, radiojournalist), Roy Andersson och Kjerstin Norén (medlem i musikgruppen Röda Bönor).

20180205_Svensson_Ragni_Cover_orig.inddOm popsnöret Melander, som skulle göra flera Nationalteater-hits, till exempel ”Jack The Ripper” och ”Kolla kolla”, berättas att han tyckte att teater var trist. Men Anders Melander lockades ändå att skriva teaterlåtar. Nationalboksförfattarna Jakobsson/Wahlqvist gör dessutom utflykter i tiden, utanför teatern, som när de berättar om Lunds nye konsthallschef Folke Edwards och hans ”Erotic Art”-utställning sommaren 1968.

Bland de anställda på Bo Cavefors bokförlag fanns (visste inte det) vår granne i huset bredvid här i Vollsjö, Katarina Tornborg, senare Sydsvenskan-journalist. För övrigt verkar alla som pluggade i Lund eller kom dit på besök ha tagit en sväng om Cavefors och presenterat en bokidé. Kjell E. Eriksson, en annan anställd, berättar i Ragni Svenssons avhandling att han kunde räkna på en bok och komma fram till att det fanns ingen ekonomi i utgivningen. När Cavefors fick se kalkylen blev svaret: ”Då kör vi igång!”

Redan listan över svenska författare/skribenter som gav ut böcker hos Cavefors är lång: Jan Broberg, Stig Claesson, Kristina Ahlmark-Michanek, Benkt-Erik Hedin, Bo Lundin, Göran Skytte, Peter Weiss, Torsten Bergmark, Sture Dahlström, Dr Gormander, Anne-Charlotte Alverfors (”Sparvöga”), de unga poeterna Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder, Thomas Millroth (långt senare konstmuseichef i Ystad), Lars Forssell, Per Odebrant/Joel Ohlsson (ett par deckare)…

Lägg till detta (översättningar) allt ifrån skrifter av Mao Tse Tung och Kim Il Sung till afrikanen Wole Soyinka, amerikanska poeter som Lawrence Ferlinghetti och Richard Brautigan samt Leonard Cohen.

3 X kortkultur

1) Rubriken. Om du undrar varför det står som det står i krönikans rubrik (var snäll nu, kulturredaktören, och byt inte bort min rubrik) så är det för att så skrev många på 60- och 70-talen. Inte de och dem utan genomgående dom. Inte mig, dig och sig utan mej, dej och sej. Varför skrevs det så, varför försvann detta och varför skrivs det inte så idag? Kunde bli ämnet för en annan krönika.

2) Bob Dylan. Cavefors spräckliga katalog innehåller även sånglyriksamlingen ”Bob Dylan – Nu är jag tillbaka i regnet”, utgiven i samarbete med Poesiförlaget, där poeterna Öijer och Fylkeson översatt och tolkat diverse sångtexter av Dylan så egensinnigt att det måste ha varit en icke auktoriserad utgåva. Några titlar: ”Garanterat söta Marie”, ”Låglandets sorgsna lady” och ”Idiotins vind”.

3) Nationalteatermusik. På Spotify finns en del bonusspår till de album som Nationalteatern spelade in. Som en countryversion av ”Livet är en fest” och ”Farsan och mej” (den senare Nationalteaterns tolkning av ”Me and Bobby McGhee”). Dessutom kan det vara kul att speciallyssna med skånska öron på vissa låtar, till exempel utspelar sig låten ”Första maj” på Folkets park i Malmö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Annonser

Kulturåret 2017 i Sydöstskåne (med omnejd)

Nå, hur har utbudet av kultur – konst, teater, musik och allt annat – varit i Sydöstskåne (med omnejd) under 2017? Svar: Ungefär som vanligt. Alltså lika stort som varje år. I min sista onsdagskrönika för 2017 har jag dragit mig till minnes några höjdpunkter bland årets kulturupplevelser (samt gjort ett par tristare noteringar).

Årets konstupplevelser: Love Lundells miniatyrmålningar (Galleri Wallner), Annika Rehns ilskna barnskulpturer (Konstrundan), Thomas Alexandersons färgexplosiva fat (Ateljé Brännorna), Saadia Hussains traditionella samtidsbilder (Tomelilla konsthall), Elisa Halvegårds pyttelilla grafik (MM/Malmö), Tove Janssons självporträtt (Köpenhamn), Charlotte Johannessons datorkonst (Malmö konsthall) och Torun Börtz fotosvit ”Väntrum” (som jag tyvärr inte såg på Fotografiska i Stockholm utan sett på nätet).

Årets skånska poesi: EliSophie Andrée: ”Mitt namn är”, Jonas Ellerström: ”Genom spegeln”, Johanna Frid & Gordana Spacik: ”Familjeepos”, Ola Lindberg: ”Månstigar”, Kristian Lundberg: ”Låt oss förvandlas”, Freke Rähä: ”Hem för vård och boende”, Jesper Svenbro: ”Namnet på Sapfos dotter”, Jacques Werup: ”Spilla” och Julia Werup: ”Ensamma mäns död”.

Skånska deckare: Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (miljö: Malmö), Kerstin Ivarsson & Johan Andersson: ”Råttan” (Malmö), Olséni & Hansen; ”Ester Karlsson med K” (Lund), Dan Nilsson: ”Jag följer dig” (Eslöv med mera), Jan-Eric Boo: ”Döden har sitt pris” (Hässleholm), Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Söderåsen) och Åke Högman: ”Mölles mörka ljus” (Höllviken-Skanör-Falsterbo).

Väntrum-bildspel-8

Ett foto i Torun Börtz bildserie ”Väntrum”. Fler foton kan ses på: https://torunbortz.com/vntrum

Mer skånsk skönlitteratur: Sigrid Combüchen: ”Sidonie & Nathalie” och Anne Swärd: ”Vera”.

Årets skånska förlag: Bokfabriken (i Malmö) och Ellerströms (Lund) med allt större och bättre deckar- respektive lyrikutgivning.

Skånska skivor: Dark Continent: “Songs About Love And Depression”, Karin Tingne: “Live At Ystad Teater”, Bröderna Johansson: ”Stilla Jul”, Fanny Gunnarsson: “Mirrors”, Anders Bergcrantz: “Soulfully Yours”, Vivian Buczek: “Ella Lives”, John Venkiah: ”Elevations”, Mimi Terris: ”Den stora skalan”, Hannah Svensson: ”Pictures in Mind”, Pøbel: ”Lux Luminum” Pingvinorkestern: ”Look – No Hands!” och LT Fisk: ”Jag är din mamma”.

Musikscener: premiärsommaren för Solhällan i Löderup, hemma i trädgården hos familjen Källviks i Hammenhög och Ystads jazzcafé – när caféet med både musiker och publik flyttade upp på Ystadteaterns scen.

Årets konserter: Träd, Gräs & Stenar (Mossagårdsfestivalen), Sam Outlaw (Solhällan), Cactai Road (Backafestivalen), Kajsa Grytt & Malena Jönsson (Garaget), Sofia Project II och ASJO (Ystads jazzfestival), Fanny Gunnarsson och Mathias Landæus (Ystads jazzcafé), Di Leva (Fränninge kyrka), Karin Tingne och Eric Bibb (bägge Ystad teater).

Årets DJ: Elena Smon Wolay som på Garaget i Hammenhög förflyttade publiken till okända musikaliska platser.

Teaterupplevelser: ”Dåliga mänskor” (Lilla Beddinge teater), ”American Idiot” (Scen Österlen), ”Aniara” (Malmö opera), ”Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” (Malmöoperan på turné) och ”Mannen som blev ensam” (Piratenteatern).

Årets bokhandlar: Antikvariaten – som Johns antikvariat (Fågeltofta), Lappri (Södra Mellby), Zekes (Simrishamn), Hundörat (Borrby), Mitt i Byn (Glemmingebro) och B Glans (Sjöbo).

Avslutat konstbråk: Ulf Lundell versus Kivik Art. Äntligen har det väl tagit slut?

Förnyat bråk: Den alltid lika intensiva diskussionen om begreppet Österlen. Vad är Österlen? Var går Österlens gränser? Hur skapades Österlen? Och när?

Slut med årets pizza: Klart att mat är kultur. Och att laga pizza kan vara en konst. Men nu, när La Prima Classe i Lövestad stängt igen, har tyvärr årets pizza – som hette Maestro (vit pizza med Gorgonzola, valnötter och akaciahonung) – tillagats och ätits för sista gång.

Julbelysning: Huset vid Ystadrondellen i Sjöbo med allt mer julbelysning (gult, rött, blått) för varje år, både på huset och i trädgården. Håll i ratten och se på vägen så du inte kör i diket!

Jultidning: Nils-Udes julatining 2017.

Alla års mest lokala lokaltidning: Hårderupsposten.

Årets överraskning: Jag gick med i Svenska kyrkan (igen).

Saknade: Hans Alfredson, Valter Bornemark, Jan Hemmel, Ingvar Holm, Karin Sverenius Holm, Svend Asmussen, Janne Carlsson, Rikard Wolff, Charlotte Hjukström, Magdalena Ribbing, Kärsti Stiege, Michael Nyqvist, Torgny Lindgren, Chuck Berry, Folke Rabe…

(Ystads Allehanda 2017)

Folklikt 2017

Från tidigt 70-tal och framåt – men något års avbrott under Schlagertiden på 80-talet – har jag skrivit i Hifi & Musik.

Det är en gåta för mig att såpass få köper den här tidningen för & Musik, eftersom Hifi & Musik var och förblir en av Sveriges bästa musiktidningar vad gäller bevakning av skivutgivningen. Just därför som jag skriver där, för att tidningen är bra.

T ex julnumret – ute nu – innehåller som alltid en maffig skivrecensionsavdelning – rock, pop, folk- och världsmusik, elektroniskt, jazz, klassiskt m m (var hittar man ett så stort och brett recensionsurval någon annanstans?) – och dessutom en genomgång av Bob Dylans gospelbox, min krönika om Anders F Rönnblom från start till idag, musikaliska julklappar och dessutom årslistorna.

Så här blev min skivårslista för 2017, vald bland de genrer jag oftast brukar skriva om i Hifi & Musik.

2017 års bästa / Folklikt

Jessi Colter1) Jessi Colter
The Psalms
(Legacy/Sony)

Jessi Colter har slagit upp Psaltaren i Bibeln. Hon sitter vid pianot: sjunger, spelar och komponerar direkt. Soul, country, blues och gospel – allt på samma gång. Eller kalla genren för, kort sagt, Jessi Colter. Hon själv, djupt inuti. Något sårat och vädjande i rösten men också styrka – ja, fananamma. Balansgången mellan vilja och uppgivenhet, styrka och svaghet – eller snarast svaghet i styrkan, styrka i svagheten. Det som är så sprött att det när som helst kan spricka – men aldrig gör det.

2) Marjan Vahdat
Serene Hope
(KKV)

Stämningsfulla mattor av flätade toner och rytmer som Marjan Vahdat låter sin röst vila på men också resa sig ifrån. Hon sjunger så stilla fast med tystlåten intensitet, mörkt och djupt men glider också upp till ljusare, långt utdragna toner. Traditionellt blir nutida: ur månghundra- ja, flertusenåriga traditioner skapar hon sin egen persiska sång.

3) Peter Collin:
Vivat, klang! Carl Michael Bellman
(Ladybird/Naxos)

Med sina tonsättningar av ”Fredmans testamente” placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna. Hans sång kan ibland påminna om Fred Åkerströms. Texter som diktar vidare från epistlarna, blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Som i Bellmans lyriska självporträtt Hvar skall jag födan taga.

4) Tove Bøygard
Blåe drag
(Lucky B Records)

Tove Bøygard diktar och sjunger country så man undrar om det är country? Jo, det är det. Om hon sjungit på engelska hade det hörts tydligt; när hon skrver och sjunger på norska så blir det norskt. Hennes på samma gång ljusa, mörka och djupa röst glider mellan amerikansk country och folksång, norsk vissång, pop och rock. Allt blandas till country på norska.

5) Lisas
Sally Wiola Sessions Volume II / Fiddle & Accordion Conversations
(Sally Wiola/Playground)

Lisa Rydbergs & Lisa Långbackas duospel gör det svårt att tro att för inte alls många år sen ansågs det omöjligt för fiol och dragspel att samspela i svensk folkmusik. Rydbergs fiol och Långbackas ackordeon söker varann och möts, tonerna studsar tillbaks eller kommer närmre ändå. Minimalistisk folkmusik där känsla och stämning är allt – ja, en del av alltet.

6) Beches Indian Brew
(Country & Eastern/Naxos)

7) Oumou Sangare
Mogoya
(No Format)

8) Kronos Quartet
Folk
(Nonesuch/Warner)

9) Black String
Mask Dance
(Act/Naxos)

10) My Bubba & Elsa
My Bubba & Elsa sjunger visor
(Fake Diamond Records)

(Hifi & Musik 2017)

Landsbygdshistoria med QR-koder

Var uppe vid Vollsjö torg och hämtade posten när jag fick se en skylt på ICA-huset. ”Piratens Vollsjö”, står det på skylten. Också platsen, ”6. Torget”, anges. På skylten finns även en QR-kod och uppmaningen: ”Följ i Fritiof Nilsson Piratens fotspår!” Så jag tar fram mobiltelefonen och låter QR-läsaren fånga in streckkoden.

En film visas i mobilen. Till foton från Vollsjö torg läser Hans Alfredson, han känns ju igen, författaren Fritiof Nilsson Piratens beskrivning av torget i ”Bokhandlaren som slutade bada”. Sen hörs Ernst Hugo Järegård, en annan lätt igenkännbar röst. Vad läser han? Det står i slutet av filmen: en bit ur novellen ”Sång vid en grav” (i ”Historier från Färs”.)

Vollsjö stationKlicka HÄR och titta på Piratenfilmerna. Foto: Birgitta Olsson

I drygt sex minuter blir jag stående, tittar och lyssnar. Fortsätter hemåt längs Storgatans vänstra trottoar och ser en annan skylt, ”5. Biertapparen”, på ett annat hus lite längre ner. Också den försedd med en QR-kod. Men den filmen, tänker jag, får jag kolla en annan gång.

Fast, tänker jag när jag kommit hem, vilken bra idé! Det är Piratensällskapet som satt upp ett antal skyltar på platser i Vollsjö som sägs förekomma i olika historier av Fritiof Nilsson Piraten. Varje skylt har en QR-kod med en film om just den Piratenhistorien och platsen.

Någon dag senare åker jag till Fränninge kyrka. Där har Vollsjö församling, som inkluderar grannbyn Fränninge, haft en liknande tanke. Församlingen lät det lokala företaget Pratboken göra filmer med anknytning till människor som begravts på Fränninge kyrkogård. Fast resultatet blev inte riktigt likadant.

Vid Fränninge kyrka finns några centrala skyltar med en karta över kyrkogården, numrerade gravar och en QR-kod. Mobilens QR-läsare fångar in den streckade rutan och upp kommer en sida med samtliga filmer. Och så är det bara att klicka igång den film man vill se.

Men om man vill stå vid en gravsten, titta på graven och samtidigt se filmen. Eller gå runt på kyrkogården, få syn på en sten och vilja veta något om personen som begravts där. Ja, då blir det svårare. Inte så lätt att memorera var de finns, de gravstenar som blivit filmer, och vissa stenar kan vara svåra att hitta.

Nu ska jag inte gå i polemik men nog borde det väl placeras ut en skylt med QR-kod vid varje gravsten som fått en film? Jag letar – med viss möda – reda på bygdepoeten Nils Eklundhs grav, står där och startar filmen i mobilen. Hårderupspostens redaktör, Bertil Persson, berättar om Eklundh och läser ur hans poesi.

Övriga Fränninge- och Piratenfilmer ser jag hemma i datorn. Från sin dator, platta och så vidare kan man alltså gå ut på nätet och komplettera tittandet. Filmerna från Fränninge kyrkogård (tio stycken) nås via Svenska kyrkan/Vollsjö församling/Fränninge kyrka och Vollsjöfilmerna om Piratens miljöer (sju filmer) finns på Piratensällskapets hemsida.

FränningeKlicka HÄR om du ville se Fränningefilmerna.

Ett stycke bygdehistoria! Inte bara denna bygds historia utan, vad gäller Piratenfilmerna, förstås miljö- och litteraturhistoria för alla som läst Fritiof Nilsson Piraten. Och inte heller Fränningefilmerna är blott lokala utan allmängiltiga skildringar av livsöden.

Till exempel filmen om ”Skumpen”, bonden Nils Månsson som kämpade för tryckfrihet och en folkskola för alla. Eller de bägge filmerna där Marianne Olsson Friberg berättar om sin barn- och ungdom. Min favoritfilm handlar om Eric Moliin, Fränninges ”döderhultare”, som ska ha täljt 25 000 nötknäppare (i form av ”gubbar”).

Piratensällskapets filmer, ofta illustrerade med klipp ur tevefilmatiseringarna av Piratenhistorier, handlar bland annat om bokhandlarens och hans vänners badplats i Vollsjöån, pumphuset och Vollsjö station, Piratens barndomshem. Sistnämnda film ser jag med en tår i ögat och samma ilska som när stationen revs 1983.

Nu ska också Vollsjö kyrkogård förses med QR-koder. En bygdehistorisk QR-länk kommer att gå mellan Fränninge-Vollsjö-Vollsjö by. Som en grund, just grund. Det finns ju fler hus, människor och öden att dokumentera i byarna. Ta vårt hus, här bodde och arbetade två toffelmakare (redan det säger något om skånsk landsbygd) och Nils Yngvesson, som blev kommunalråd i Malmö och växte upp snett över Storgatan, sotade husets skorstenar i sin ungdom.

Dags för Sjöbo kommun, som byarna tillhör, att komplettera och bygga ut, skapa bygdehistoria med modern teknik. Bevara kulturarvet, som det heter. För att främja vår hembygd förstås men Sjöbos politiker skulle också kunna gå före och visa andra kommuner hur bygdehistoria kan bevaras med filmer och QR-koder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Sensationell Bellman

Peter Collin
Vivat, klang!
Carl Michael Bellman
(Ladybird)

Collin BellmanPeter Collin gick in på ett antikvariat och hittade ”Fredmans testamente”, en samling med Carl Michael Bellmans efterlämnade dikter (utan melodier alltså) som Johan Gabriel Carlén satte ihop 1861.

Collin började tonsätta och har nu gjort melodier till cirka 100 dikter. Av dem finns tretton på albumet ”Vivat, klang!”.

Direkt placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna – som Fred Åkerström, Peter Ekberg Pelz och Pierre Ström. Hans uttryck i rösten kan ibland påminna om Åkerström.

Spännande texter som ofta diktar vidare från epistlarna och blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Hvar skall jag födan taga är till exempel ett lyriskt självporträtt.

Collin sjunger och spelar genom tiden från Bellman och framåt. Några melodier låter som varianter på bellmanskt lånegods nerifrån Europa, annat är högst modernt.

”Det spädaste ögat knappt skådar sin dag” blir som en Paul Simon-ballad och melodin till ”Gif rum, hwad är på färde” kunde köras både som rock och sjungas av någon nutida singer/songwriter.

Mats Schuberts klaviatur, Göran Erikssons fiol och även Fredrik Dahls trummor drar musiken åt helt olika – och oväntade – håll. Peter Collin spelar själv akustisk gitarr.

Alltså, det här albumet är sensationellt!

(Hifi & Musik 2017)

 

3 ggr reselitteratur

London Karavan1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

Paris Bucket2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

Berlin Black3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Tove som ung

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Tove blir kvinnaUtställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Tove som äldre kvinnaOckså på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Tove foton

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)