Marie Modiano diktar och sjunger

Marie Modiano
Pauvre chanson
(Nest & Sound)

Marie Modiano
En enkel visa och andra dikter
Övers: Magdalena Sørensen
(Grate)

Betyg: 4/5

Marie Modiano är poet både med och utan prefixet sång-. Även dotter till Nobelpristagaren i litteratur, fransmannen Patrick Modiano, och gift med Peter von Poehl, sångare, musiker och kompositör från Sverige.

Albumet ”Pauvre chanson” (på svenska ”en enkel”, ”fattig”, ”dålig” eller ”liten simpel visa”) spelades in och mixades i bland annat Stockholm, Malmö, Berlin och Paris. För produktionen svarade maken Peter, även gitarrer. Bland andra Martin Hederos, piano/orgel, och Dan Berglund, kontrabas, medverkar.

På hennes hemsida kan man läsa att hon sjunger som en blandning av fransyskorna Colette Magny och Françoise Hardy. Den jämförelsen stämmer så bra att jag snor den rakt av. Någon annanstans läste jag att låtarna och musiken är en kombination av pop, chanson och exotica (turistaktig världsmusik) från 60- och 70-talen.

Vill säga: franska visor med popinfluenser samt småputtrigt av latin- och afro-rytmer (och nog från en del andra håll). Fiolarrangemangen får musiken att bli lite mer sofistikerad och mondän, ibland en känsla av jazz- och filmmusik i arren.

Det låter bra. Marie Modiano halvsjunger och halvpratar, typiskt franskt. Orden bildar melodierna. Än mer rytmiskt, som i ”Guérir ma colère”, än lugnare, som i ”L´Indiana”.

CD:n ”Pauvre chanson” aktualiseras i Sverige av att diktsamlingen ”En enkel visa och andra dikter” nu översatts och getts ut här.

Låttexterna – till exempel titelspåret/dikten ”En enkel visa”, ”Perfekt & defekt”, ”Kärlek baklänges”, ”Sorgens svarta hund” (till denna har Patrick Modiano skrivit låttexten/dikten) och ”De glömdas återvändsgränd” – kan i boken läsas som poesi. Vilket, om ni ursäktar, behövs i Sverige när det gäller sånger på franska.

Sångdikterna är faktiskt mer poetiska och symbolfyllda än övriga skriftdikter. Marie Modiano noterar, berättar och diktar om sin lille son, om Paris, Köpenhamn, Malmö och Stockholm. Hon nämner gator och platser, målar bilder – ja, knäpper foton – så platserna syns. Igenkännbart, poetiskt och melodiskt.

Ett slags dikter/sånger på resa. Betyget är gemensamt för skiva och bok.

(Publicerat i Hifi & Musik nr 5 2019)

Neil Young-jazz i CD-spelaren

Ida Sand
Young at Heart
(Act)

Ett projekt á la en dödspilot. Rättare sagt, det borde ha varit det.

Men Ida Sand lyckas med något som på pappret inte borde vara möjligt. Hon har tagit sig an tolv Neil Young-låtar och förvandlat dem till jazz – samtidigt som hon bevarat karaktärerna, låtarna är fortfarande Neil Youngs.

Resultat: ett älskogsmöte i musik.

Till råga på allt har hon valt låtar – till exempel ”Hey Hey, My My”, ”Harvest Moon, ”Ohio”, ”Old Man” och ”Helpless”, den sista en duett ihop med Bo Sundström – som i sina definitiva originalversioner sitter etsade i hela mig och som det måste vara svårt på gränsen till omöjligt att göra om till jazz.

Men Ida Sand lyckas med det omöjliga.

Hon lägger jazzackord på pianot och sjunger med all soul och gospel hon har i rösten. Dan Berglund, bas, och Christer Jansson, trummor, betonar att nu är det jazz och Jesper Nordenström, klaviaturer, får sin orgel att pumpa, sucka och viska toner som andetag. Nisse Landgren smyger in fint med trombonen i nämnda ”Hey, Hey, My, My” och ”Woodstock” inleds med att Ola Gustafssons elgitarr ylar wah wah som på 60-talet.

Jo, ni läste rätt. Det räckte alltså inte med Neil Young utan Joni Mitchells låt om ”Woodstock” finns med som bonus.

Jag menar, den har ju redan gjorts i två, säger 2, definitiva versioner. Fast nog tusan lyckas Ida med den också! Hennes kraft- och soulfulla tolkning blir den tredje definitiva versionen.

De lugna, stilla spåren – som ”Birds”, ”Old Man” och ”One Of These Days” – tycker jag om allra mest. Innerligt och vackert med inneboende kraft och styrka. Utan att jämföra sätten att sjunga, spela och skapa musik så når Ida Sand i dessa lugna, intensiva stunder upp till samma konstnärliga nivå som, säg, Nina Simone och Norah Jones.

(Lira 2015)

I CD-spelaren: Bagge tolkar Martinson

Martin Bagge & Trio Isagel
Vägen ut
(Footprint)

Martin Bagge kunde – ja, borde – undervisa i tonsättning av dikter.

De flesta poeter diktar ju rytmiskt men sällan melodiskt. Bagge är däremot en mästare på att tonsätta sådana svårtonsatta dikter.

Han pressar aldrig in raderna i en melodi utan skapar melodier inifrån poesin. Att han skulle betona ett ord fel bara för att ordet ska passa i melodin är otänkbart.

Albumet ”Vägen ut” – som med sitt tjocka texthäfte också är årsbok för Harry Martinson-sällskapet – innehåller tonsatta Martinson-dikter.

Martin Bagge förenar – så just mästerligt! – folklig och konstnärlig vissång. Trio Isagel (Mats Edén, fiol, Josef Kallerdal, bas, och Tina Quartey, slagverk) placerar visorna i folkmusiken men speglar också Harry Martinsons äventyrslystnad, längtan bort och iväg.

Några inspelningar gjordes dessutom i Nebbeboda skola i Blekinge, där pojken Harry var skolelev.

För att välja ett enda favoritspår: sjömansballaden ”Gamle Tommy”, där Dan Berglund sjunger duett och Sigmund Groven spelar stämningsfullt på munspel (liksom han gör i flera andra visor/dikter).

Harry Martinson (1904-78) själv sjunger sjömanslåten ”Böljerna de rullar” i en gammal upptagning.

(Hifi & Musik 2014)

Jazzfestivalen i Ystad: Tonbruket

Dan Berglunds Tonbruket
Ystad Salstjöbad
Fredag kl 17

Förstalåten ”Balloons” inleds lugnt med endast Johan Lindströms sparsamt förstärkta akustiska gitarr och ökar successivt med trummisen Andreas Werliin på maraccas, Martin Hederos akustiska pianotoner och Dan Berglunds stilla knäpp på basfiolen.

Men nu – nu!!! – slår trummorna raka, bestämda slag, akustisk gitarr har ersatts av en elgitarr och det akustiska pianot av ett elektriskt. Tungt och allt tyngre. Tyngre ändå! Basen bygger en grund av sten, elgitarren fräääääzer och synttonerna iiiilar.

Tonbruket: Martin Hederos, Dan Berglund, Johan Lindström och Andreas Werliin. Foto: Fredrik Wennerlund.

Genre: musik. Inte jazzmusik men inte heller rock, för den delen. Fast musiken kunde lika gärna kallas rock – som i hårdrock eller nånting psykedeliskt. Dan Berglunds Tonbruket är på väg i fullt fart. Riktning: framtiden.

Det kan låta sprött också, som i ”Sailor Waltz”, där Berglund använder stråke på basen tillsammans med pedal steel (i jazz?!) och lyriskt piano. Om vartannat: ilska, smärta, ömhet, skönhet, styrka och orkan! Mer sånt här på nästa år på nästa års jazzfestival, tack!

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

Tomas Boström, sångförfattare

Tomas Boström (utan ”h” och ”d”) är en veteran bland svenska sångpoeter men en av de minst kända. Varför? Han mumlar att det kanske har med musikalisk kvalitet att göra. Nej, det har det inte. Alla som lyckas få höra Boström kan konstatera att han också är en av de mest personliga och bästa sångpoeterna..

– Jag har en trogen publik. Debutskivan kom 1969 och det finns de som hört allt jag gjort sen dess. Andra hör mig för första gången och går ut på nätet för att se vem jag är. Och blir förvånade.

Tomas Boström har varit anställd som frikyrkopräst. Han är troende. Vilket kan förvåna. Det hörs inte utan anas som mest. Och känns – som en kärleksförklaring till de människor han sjunger om.

I inspelningsstudion: Mikael Lyander, tekniker, Dan Berglund, bas, Tomas Boström själv och Johan Lindström, här med banjo men spelar också gitarrer, pedal steel m m. Foto: Bengan Zettergren.

– Mitt evangelium ska bara finnas med, helt naturligt. Jag står inte ut med Bob Dylans låtar från hans mest religiösa tid. Han blev ju en kristen taliban! Mina sånger kan sjungas både på politiska möten och i kyrkan.

– Fast det blir mest kyrkokonserter, när jag – varje helg – är ute på turné. Den kyrkliga och den profana världen har varit lika duktiga på att bygga upp en mur mellan sig.

Förra albumet, ”Mitt gömda jag”, innehöll (om den här skribenten får uttrycka sin åsikt) de bästa Leonard Cohen-tolkningar som gjorts på svenska. På ”Album”, som det nya albumet heter, framför Boström sin egen sångpoesi, en blandning av visor och country.

– Jag var en typisk svensk trubadur – fast nyktrare. Så blev jag intresserad av Charles Wesley, som skrev psalmtexter i 1700-talets England. Jag hörde likheter mellan engelska hymner, amerikansk country och svenska läsarsånger.

– Gillian Welch och K D. Lang är otroliga countrysångerskor. John Prine är min låtskrivarfavorit.

Tomas Boström målar med ord. Sångerna förmedlar bilder ur vardagen.

– ”Mariatorgets lindar” handlar om en man jag såg på Mariatorget i Stockholm. Han köpte strömming med potatismos och satte sig för att äta, men så föll han ihop och dog. ”I vilket fall” skildrar en prostituerad i Klarakvarteren. Det finns också ett par sånger om New York.

Född: I Västervik.
Bor: På Gotland.
Ålder: 57 år.
Familj: Fru och två utflyttade barn.
Gör: Sångförfattare och pastor (utan pastorat) i Metodistkyrkan.

(Ungefär så här också i Ljuva Livet 2010)

I CD-spelaren: Tonbruket

Dan Berglund’s Tonbruket
(Act/BAM)

Kontrabasisten Dan Berglund, tidigare i jazztrion EST (alltså Esbjörn Svenssons Trio), har startat gruppen Tonbruket med gitarristen Johan Lindström (som annars både är producent och musiker), klaviaturspelaren Martin Hederos (kanske mest känd från Soundtrack Of Our Lives) och slagverkaren Andreas Werlin (Wildbirds & Peacedrums).

Tonbruket är ett bra namn på gruppen. Exakt detta gör musikerna: brukar tonerna, rytmerna och ljuden, provar och använder dem, hör hur det, vad resultatet blir.

Kanske rock, ibland. Kanske jazz, ibland. Inte lätt att placera musiken i en genre.

Förutom de nämnda instrumenten kan Hederos också utvidga musiken med en steel guitar och Werlin låta som om ena handen trummar arabiska mångrytmer och den andra rasslar mer stillsamt på en ramtrumma. Lindström kunde ha varit elgitarrist i Kebnekajse eller Pink Floyd medan Berglunds bas är grundläggaren och stigfinnaren, som leder musiken framåt.

Kontrabasen spelar än dovare, än ljusare och kan också låta som en cello.

Vackert med hårdrockens kraft och tyngd. Bara ett par favoritspår: den inledande psykedeliska ”Sister Sad” och ”Sailor Waltz” med klassiskt vacker musik (som i konstmusik, nästan).

(Ystads Allehanda 2010)