Etikettarkiv: Nils Månsson

Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Bibliotekshylla lokal

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Annonser

Landsbygdshistoria med QR-koder

Var uppe vid Vollsjö torg och hämtade posten när jag fick se en skylt på ICA-huset. ”Piratens Vollsjö”, står det på skylten. Också platsen, ”6. Torget”, anges. På skylten finns även en QR-kod och uppmaningen: ”Följ i Fritiof Nilsson Piratens fotspår!” Så jag tar fram mobiltelefonen och låter QR-läsaren fånga in streckkoden.

En film visas i mobilen. Till foton från Vollsjö torg läser Hans Alfredson, han känns ju igen, författaren Fritiof Nilsson Piratens beskrivning av torget i ”Bokhandlaren som slutade bada”. Sen hörs Ernst Hugo Järegård, en annan lätt igenkännbar röst. Vad läser han? Det står i slutet av filmen: en bit ur novellen ”Sång vid en grav” (i ”Historier från Färs”.)

Vollsjö stationKlicka HÄR och titta på Piratenfilmerna. Foto: Birgitta Olsson

I drygt sex minuter blir jag stående, tittar och lyssnar. Fortsätter hemåt längs Storgatans vänstra trottoar och ser en annan skylt, ”5. Biertapparen”, på ett annat hus lite längre ner. Också den försedd med en QR-kod. Men den filmen, tänker jag, får jag kolla en annan gång.

Fast, tänker jag när jag kommit hem, vilken bra idé! Det är Piratensällskapet som satt upp ett antal skyltar på platser i Vollsjö som sägs förekomma i olika historier av Fritiof Nilsson Piraten. Varje skylt har en QR-kod med en film om just den Piratenhistorien och platsen.

Någon dag senare åker jag till Fränninge kyrka. Där har Vollsjö församling, som inkluderar grannbyn Fränninge, haft en liknande tanke. Församlingen lät det lokala företaget Pratboken göra filmer med anknytning till människor som begravts på Fränninge kyrkogård. Fast resultatet blev inte riktigt likadant.

Vid Fränninge kyrka finns några centrala skyltar med en karta över kyrkogården, numrerade gravar och en QR-kod. Mobilens QR-läsare fångar in den streckade rutan och upp kommer en sida med samtliga filmer. Och så är det bara att klicka igång den film man vill se.

Men om man vill stå vid en gravsten, titta på graven och samtidigt se filmen. Eller gå runt på kyrkogården, få syn på en sten och vilja veta något om personen som begravts där. Ja, då blir det svårare. Inte så lätt att memorera var de finns, de gravstenar som blivit filmer, och vissa stenar kan vara svåra att hitta.

Nu ska jag inte gå i polemik men nog borde det väl placeras ut en skylt med QR-kod vid varje gravsten som fått en film? Jag letar – med viss möda – reda på bygdepoeten Nils Eklundhs grav, står där och startar filmen i mobilen. Hårderupspostens redaktör, Bertil Persson, berättar om Eklundh och läser ur hans poesi.

Övriga Fränninge- och Piratenfilmer ser jag hemma i datorn. Från sin dator, platta och så vidare kan man alltså gå ut på nätet och komplettera tittandet. Filmerna från Fränninge kyrkogård (tio stycken) nås via Svenska kyrkan/Vollsjö församling/Fränninge kyrka och Vollsjöfilmerna om Piratens miljöer (sju filmer) finns på Piratensällskapets hemsida.

FränningeKlicka HÄR om du ville se Fränningefilmerna.

Ett stycke bygdehistoria! Inte bara denna bygds historia utan, vad gäller Piratenfilmerna, förstås miljö- och litteraturhistoria för alla som läst Fritiof Nilsson Piraten. Och inte heller Fränningefilmerna är blott lokala utan allmängiltiga skildringar av livsöden.

Till exempel filmen om ”Skumpen”, bonden Nils Månsson som kämpade för tryckfrihet och en folkskola för alla. Eller de bägge filmerna där Marianne Olsson Friberg berättar om sin barn- och ungdom. Min favoritfilm handlar om Eric Moliin, Fränninges ”döderhultare”, som ska ha täljt 25 000 nötknäppare (i form av ”gubbar”).

Piratensällskapets filmer, ofta illustrerade med klipp ur tevefilmatiseringarna av Piratenhistorier, handlar bland annat om bokhandlarens och hans vänners badplats i Vollsjöån, pumphuset och Vollsjö station, Piratens barndomshem. Sistnämnda film ser jag med en tår i ögat och samma ilska som när stationen revs 1983.

Nu ska också Vollsjö kyrkogård förses med QR-koder. En bygdehistorisk QR-länk kommer att gå mellan Fränninge-Vollsjö-Vollsjö by. Som en grund, just grund. Det finns ju fler hus, människor och öden att dokumentera i byarna. Ta vårt hus, här bodde och arbetade två toffelmakare (redan det säger något om skånsk landsbygd) och Nils Yngvesson, som blev kommunalråd i Malmö och växte upp snett över Storgatan, sotade husets skorstenar i sin ungdom.

Dags för Sjöbo kommun, som byarna tillhör, att komplettera och bygga ut, skapa bygdehistoria med modern teknik. Bevara kulturarvet, som det heter. För att främja vår hembygd förstås men Sjöbos politiker skulle också kunna gå före och visa andra kommuner hur bygdehistoria kan bevaras med filmer och QR-koder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)