Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Ett sorgens kors för Vollsjö station

Efter att i flera år ha stått hemma i vårt så kallade bibliotek, där en handfull böcker av Fritiof Nilsson Piraten står på en bokhylla – har det här korset nu äntligen hamnat på en ännu bättre plats, där alla som vill kan få se det. Och minnas. Det är ett minneskors.

Egentligen borde inte korset ha funnits. Det hade inte behövts om Piratenmuseet hade kunnat inrymmas i före detta Vollsjö station.

Lite äldre Vollsjöbor och även andra i och utanför Sjöbo kommun minns nog vad som hände.

Så alla hittar till Piratenmuseet i Vollsjö.

Klockan 7 på morgonen den 17 juni 1983 körde grävskoporna in i Vollsjö. På en halvtimma hade Vollsjö station, där författaren Fritiof Nilsson Piraten växte upp och hans far var stins, jämnats med marken.

Till minne av stationen placerades ett vitt träkors på rivningsplatsen. Men korset försvann. Kan det ha stulits av någon som inte tyckte om att det protesterades mot rivningen? Då sattes ett större och tyngre kors upp på platsen för Vollsjö station.

Det nya korset var tillverkat av ihopsvetsade spikar från rälsen, sas det, till den nedlagda järnvägen genom Vollsjö. På korset fanns en platta med texten: ”Här vilar en besvikelse över de omänskliga byråkrater som för all framtid utplånat denna minnesplats / Vollsjö station /. Må fan ta dom.” Undertecknat: POB.

Piratenmuseet finns i den gamla banvaktsstugan i Vollsjö.

Vissa tydde underskriften som Piraten och Bombi Bitt. Några trodde sig veta vem – eller vilka – som kunde ha tillverkat korset. Om rälsspiken kom från Vollsjö så borde det vara någon som bodde i trakten och kunde arbeta med järn och svetsa.

Det fanns – och finns – flera möjliga namn. Men än idag, år 2011, har ingen trätt fram och ”erkänt”. Kanske någon gör det nu, när detta politiska konstverk i form av ett handgjort kors kan ses på Piratenmuseet.

Många besökare på årets specialutställning om Vollsjö. Observera korset mitt emellan besökarna.

För att inte kommunen – eller någon annan – skulle rycka upp också det här korset och slänga det så tog min hustru, som var med i aktionsgruppen mot rivningen av Vollsjö station, hand om korset och deponerade på biblioteket i Vollsjö. Där stod det länge i ett hörn för alla besökare att titta på. Men när biblioteket byggdes om så hamnade korset i en skrubb i kommunhuset i Sjöbo.

Vilket liv det blev när vi ville ha tillbaka korset! Nu hade korset blivit kommunens egendom (med rätt att förvaras i en skrubb). Men vem ger sig så lätt? För att göra en längre historia kort: Efter att korset återbördats så deponerades det ännu en gång på Vollsjö bibliotek.

Fram till år 2009. Då skulle biblioteket flyttas från Vollsjö torg till skolan och vi fick frågan om vi ville ha tillbaka korset. Annars skulle det slängas. (Slängas? Samma kors som kommunen något år tidigare ville lägga beslag på!) Så jag tog korset under armen och bar hem det.

Här står det nu: sorgens kors för Vollsjö station. Snabbfoton: Bengt Eriksson.

Här på Piratenmuseet står det bra! Titta och minns, ni som var med. Och oavsett vilket, tänk en stund på de kulturfientliga och kortsiktiga kommunpolitikerna. De fanns – och finns – överallt, både här och där.

Bengt Eriksson i juni 2011, skrivet till Piratenmuseets sommarutställning 2011. 

Öppettider:  Under 2011 är museet öppet på följande ordinarie tider: 27/6 – 28/8 kl 13-17. 

”I Piratenmuseets annex arrangeras som vanligt en separatutställning under sommaren. Den handlar den här gången om Vollsjö förr och nu – med viss medveten tonvikt på just förr. Det är Piratensällskapets skattmästare Peter Danielsson som under hösten och vintern befunnit sig på spaning efter det Vollsjö som en gång fanns.

Ett hundratal bilder – många av dem skänkta av Leif Nyström i Bjärsjölagård – ingår i utställningen som, kan man gott säga, låter sig delas in i tre delar: Samhället Vollsjö, Vollsjö järnvägsområde och Vollsjögården. ”