Marie Modiano diktar och sjunger

Marie Modiano
Pauvre chanson
(Nest & Sound)

Marie Modiano
En enkel visa och andra dikter
Övers: Magdalena Sørensen
(Grate)

Betyg: 4/5

Marie Modiano är poet både med och utan prefixet sång-. Även dotter till Nobelpristagaren i litteratur, fransmannen Patrick Modiano, och gift med Peter von Poehl, sångare, musiker och kompositör från Sverige.

Albumet ”Pauvre chanson” (på svenska ”en enkel”, ”fattig”, ”dålig” eller ”liten simpel visa”) spelades in och mixades i bland annat Stockholm, Malmö, Berlin och Paris. För produktionen svarade maken Peter, även gitarrer. Bland andra Martin Hederos, piano/orgel, och Dan Berglund, kontrabas, medverkar.

På hennes hemsida kan man läsa att hon sjunger som en blandning av fransyskorna Colette Magny och Françoise Hardy. Den jämförelsen stämmer så bra att jag snor den rakt av. Någon annanstans läste jag att låtarna och musiken är en kombination av pop, chanson och exotica (turistaktig världsmusik) från 60- och 70-talen.

Vill säga: franska visor med popinfluenser samt småputtrigt av latin- och afro-rytmer (och nog från en del andra håll). Fiolarrangemangen får musiken att bli lite mer sofistikerad och mondän, ibland en känsla av jazz- och filmmusik i arren.

Det låter bra. Marie Modiano halvsjunger och halvpratar, typiskt franskt. Orden bildar melodierna. Än mer rytmiskt, som i ”Guérir ma colère”, än lugnare, som i ”L´Indiana”.

CD:n ”Pauvre chanson” aktualiseras i Sverige av att diktsamlingen ”En enkel visa och andra dikter” nu översatts och getts ut här.

Låttexterna – till exempel titelspåret/dikten ”En enkel visa”, ”Perfekt & defekt”, ”Kärlek baklänges”, ”Sorgens svarta hund” (till denna har Patrick Modiano skrivit låttexten/dikten) och ”De glömdas återvändsgränd” – kan i boken läsas som poesi. Vilket, om ni ursäktar, behövs i Sverige när det gäller sånger på franska.

Sångdikterna är faktiskt mer poetiska och symbolfyllda än övriga skriftdikter. Marie Modiano noterar, berättar och diktar om sin lille son, om Paris, Köpenhamn, Malmö och Stockholm. Hon nämner gator och platser, målar bilder – ja, knäpper foton – så platserna syns. Igenkännbart, poetiskt och melodiskt.

Ett slags dikter/sånger på resa. Betyget är gemensamt för skiva och bok.

(Publicerat i Hifi & Musik nr 5 2019)

Jazzfestivalen i Ystad: Tonbruket

Dan Berglunds Tonbruket
Ystad Salstjöbad
Fredag kl 17

Förstalåten ”Balloons” inleds lugnt med endast Johan Lindströms sparsamt förstärkta akustiska gitarr och ökar successivt med trummisen Andreas Werliin på maraccas, Martin Hederos akustiska pianotoner och Dan Berglunds stilla knäpp på basfiolen.

Men nu – nu!!! – slår trummorna raka, bestämda slag, akustisk gitarr har ersatts av en elgitarr och det akustiska pianot av ett elektriskt. Tungt och allt tyngre. Tyngre ändå! Basen bygger en grund av sten, elgitarren fräääääzer och synttonerna iiiilar.

Tonbruket: Martin Hederos, Dan Berglund, Johan Lindström och Andreas Werliin. Foto: Fredrik Wennerlund.

Genre: musik. Inte jazzmusik men inte heller rock, för den delen. Fast musiken kunde lika gärna kallas rock – som i hårdrock eller nånting psykedeliskt. Dan Berglunds Tonbruket är på väg i fullt fart. Riktning: framtiden.

Det kan låta sprött också, som i ”Sailor Waltz”, där Berglund använder stråke på basen tillsammans med pedal steel (i jazz?!) och lyriskt piano. Om vartannat: ilska, smärta, ömhet, skönhet, styrka och orkan! Mer sånt här på nästa år på nästa års jazzfestival, tack!

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

I CD-spelaren: Tonbruket

Dan Berglund’s Tonbruket
(Act/BAM)

Kontrabasisten Dan Berglund, tidigare i jazztrion EST (alltså Esbjörn Svenssons Trio), har startat gruppen Tonbruket med gitarristen Johan Lindström (som annars både är producent och musiker), klaviaturspelaren Martin Hederos (kanske mest känd från Soundtrack Of Our Lives) och slagverkaren Andreas Werlin (Wildbirds & Peacedrums).

Tonbruket är ett bra namn på gruppen. Exakt detta gör musikerna: brukar tonerna, rytmerna och ljuden, provar och använder dem, hör hur det, vad resultatet blir.

Kanske rock, ibland. Kanske jazz, ibland. Inte lätt att placera musiken i en genre.

Förutom de nämnda instrumenten kan Hederos också utvidga musiken med en steel guitar och Werlin låta som om ena handen trummar arabiska mångrytmer och den andra rasslar mer stillsamt på en ramtrumma. Lindström kunde ha varit elgitarrist i Kebnekajse eller Pink Floyd medan Berglunds bas är grundläggaren och stigfinnaren, som leder musiken framåt.

Kontrabasen spelar än dovare, än ljusare och kan också låta som en cello.

Vackert med hårdrockens kraft och tyngd. Bara ett par favoritspår: den inledande psykedeliska ”Sister Sad” och ”Sailor Waltz” med klassiskt vacker musik (som i konstmusik, nästan).

(Ystads Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Berger och Rasmusson

Tore Berger
I huset långt på landet
(Brus & Knaster/Playground)

Torkel Rasmusson / Kjell Westling
Mycel
(National/BAM)

Tore Berger och Torkel Rasmusson, före detta GunderHägg/Blå Tåget-medlemmar, betraktar nutiden med ögon från en äldre tid.

Hör Tore Berger på Spotify.

Deras visor är gamla och nya på samma gång. Texterna berättar historier och förmedlar minnen som går bortom orden, antyder hemligheter som aldrig avslöjas.

Tore Bergers röst har fångats sååå nära mikrofonen, instrumenten (bland andra Martin Hederos, piano, och Jonas Kullhammar, tenorsax) samspelar så känsligt och stämningsfullt med melodier, texter och sång.

Favoritspår: den långa, nästan dylanska ”Balladen om Richard Sandler” (svensk statsminister och mycket mer).

Månginstrumentalisten Kjell Westling kompar Torkel Rasmusson på klarinett, sax, gitarr, piano och så vidare. Välgjorda och bra arrangemang, konstmusikaliska och lite mer folkliga.

Hör Torkel Rasmusson på Spotify.

Men efter Bergers album saknar jag ändå den stämningsfulla närheten. Av Rasmussons evighetsbetraktelser har den vardagligaste, ”Cykla upp på kullen”, blivit min favorit.

(Hifi & Musik 2009)