Etikettarkiv: Anders Olsson

Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Bibliotekshylla lokal

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)