Category Archives: Musik

Vad hade dom egentligen för sej där på Sandgatan 14?

Så längesen att jag måste åka in till Lund och kolla minnesbilden. Jodå, Sandgatan 14 ser fortfarande ut som i mitt minne: ett järnstaket med en järngrind som leder in till en trädgård med vad som liknar ett litet palats, egentligen Zettervallska villan.

Dit kom Sune Nordgren, densamme som skulle bli chef för Malmö konsthall och flera andra konstinstitutioner, på senare år väl mest känd från Kivik Art, när han gick runt och letade efter en redaktionslokal åt Cavefors bokförlag. 1976 flyttade Bo Cavefors sitt förlag från hemmet i Staffanstorp till detta pampiga förlagshus i Lund.

Då fanns Lilla Teatern redan, ända sen 1959, på samma adress, alltså Sandgatan 14. Men inte i samma hus utan en trappa upp i huset till höger om trädgårdsgången. Det var här som Nationalteatern skulle födas – eller, låt säga, bli till. Här möttes många, ja, de flesta, som sen bildade Nationalteatern och flyttade till Göteborg.

NationalteaternPer Lysander, blivande chef för Göteborgs stadsteater, rektor för Dramatiska Institutet med mera, även han började på Lilla Teatern, lär ha sagt att Lund ”producerade fler teaterarbetare än docenter”. Tilläggas bör: och nästan samtliga studerade Drama-Teater-Film för Ingvar Holm.

Uppgifterna finns i två nya böcker: Lars Jacob Jakobssons & Peter Wahlqvists ”Nationalboken” samt Ragni Svenssons ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982”. Den första har undertiteln ”Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (egen utgivning) och den andra är en doktorsavhandling vid Lunds universitet (Ellerströms förlag).

Och ändå – bägge är lika enkla att läsa. För så kan avhandlingar skrivas idag. Nationalteaterboken skämtar lite mer men avhandlingen är så refererande att även den blir en populärfackbok om 70-talets Lund för alla intresserade, utan- som innanför universiteten.

Mycket annat skildras också – den korta tiden i Malmö och mest Göteborg förstås när det gäller Nationalteatern, starten i Malmö vad gäller Cavefors, hans kameleontiska bokutgivning och 70-talets nya kulturpolitik – men vid första genomläsningen tog jag till mig böckerna (så faktasprängda att jag får läsa fler gånger) som lundaskildringar. Stads- och livsskildringar, hur livet kunde väljas om man var ung – även vissa äldre – på 60- och 70-talen.

Som en ”återträff” med bekanta, både förväntade och oväntade namn, från tiden som gick: redan nämnda Jakobsson och Wahlqvist samt Inga Edwards, Anki Rahlskog och Med Reventberg blev medlemmar i Nationalteatern liksom Pale Olofsson och Anders Melander (från popbandet Bread, vars klatschiga scenkostymer tillverkades av Katja of Sweden, begravd på Huaröds kyrkogård), Bertil Palmqvist (blivande kulturjournalist på Arbetet) och Ulf Gran hette två ordföranden för Lilla Teatern, bland regissörerna fanns Johan Bergenstråhle, Richard Bark (som långt senare ju satte upp operor i Ystad), Suzanne Osten, Christoffer Barnekow, Gunnel Bransmo (senare Werner, radiojournalist), Roy Andersson och Kjerstin Norén (medlem i musikgruppen Röda Bönor).

20180205_Svensson_Ragni_Cover_orig.inddOm popsnöret Melander, som skulle göra flera Nationalteater-hits, till exempel ”Jack The Ripper” och ”Kolla kolla”, berättas att han tyckte att teater var trist. Men Anders Melander lockades ändå att skriva teaterlåtar. Nationalboksförfattarna Jakobsson/Wahlqvist gör dessutom utflykter i tiden, utanför teatern, som när de berättar om Lunds nye konsthallschef Folke Edwards och hans ”Erotic Art”-utställning sommaren 1968.

Bland de anställda på Bo Cavefors bokförlag fanns (visste inte det) vår granne i huset bredvid här i Vollsjö, Katarina Tornborg, senare Sydsvenskan-journalist. För övrigt verkar alla som pluggade i Lund eller kom dit på besök ha tagit en sväng om Cavefors och presenterat en bokidé. Kjell E. Eriksson, en annan anställd, berättar i Ragni Svenssons avhandling att han kunde räkna på en bok och komma fram till att det fanns ingen ekonomi i utgivningen. När Cavefors fick se kalkylen blev svaret: ”Då kör vi igång!”

Redan listan över svenska författare/skribenter som gav ut böcker hos Cavefors är lång: Jan Broberg, Stig Claesson, Kristina Ahlmark-Michanek, Benkt-Erik Hedin, Bo Lundin, Göran Skytte, Peter Weiss, Torsten Bergmark, Sture Dahlström, Dr Gormander, Anne-Charlotte Alverfors (”Sparvöga”), de unga poeterna Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder, Thomas Millroth (långt senare konstmuseichef i Ystad), Lars Forssell, Per Odebrant/Joel Ohlsson (ett par deckare)…

Lägg till detta (översättningar) allt ifrån skrifter av Mao Tse Tung och Kim Il Sung till afrikanen Wole Soyinka, amerikanska poeter som Lawrence Ferlinghetti och Richard Brautigan samt Leonard Cohen.

3 X kortkultur

1) Rubriken. Om du undrar varför det står som det står i krönikans rubrik (var snäll nu, kulturredaktören, och byt inte bort min rubrik) så är det för att så skrev många på 60- och 70-talen. Inte de och dem utan genomgående dom. Inte mig, dig och sig utan mej, dej och sej. Varför skrevs det så, varför försvann detta och varför skrivs det inte så idag? Kunde bli ämnet för en annan krönika.

2) Bob Dylan. Cavefors spräckliga katalog innehåller även sånglyriksamlingen ”Bob Dylan – Nu är jag tillbaka i regnet”, utgiven i samarbete med Poesiförlaget, där poeterna Öijer och Fylkeson översatt och tolkat diverse sångtexter av Dylan så egensinnigt att det måste ha varit en icke auktoriserad utgåva. Några titlar: ”Garanterat söta Marie”, ”Låglandets sorgsna lady” och ”Idiotins vind”.

3) Nationalteatermusik. På Spotify finns en del bonusspår till de album som Nationalteatern spelade in. Som en countryversion av ”Livet är en fest” och ”Farsan och mej” (den senare Nationalteaterns tolkning av ”Me and Bobby McGhee”). Dessutom kan det vara kul att speciallyssna med skånska öron på vissa låtar, till exempel utspelar sig låten ”Första maj” på Folkets park i Malmö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Annonser

Erikssons Mello

”… när det gäller Melodifestivalen så ansluter jag till ett uttalande av den legendariske brittiske radio-DJ:n John Peel, fast då gällde det skivindustrin kontra 60- och 70-talsrocken.

Peel sa, ungefär: ”Det är som om man spolar ner all den här musiken i toaletten och låter den passera genom ett avloppsrör, ändå kommer musiken ut på andra sidan och är fortfarande rätt åkej.”

Inte exakt men ungefär likadant tycker jag om Melodifestivalen, också där går det – joo, faktiskt – att få höra rätt åkej låtar och artister. Nej, de är inte i majoritet men om man silar bidragen så kan man vaska fram om inte guldkorn så strimmor av silver.”

Så skriver jag i min långkrönika om musiken – obs! musiken – i Eurovision Song Contest, Melodifestivalen, Mello eller vad det ska kallas i nya numret av Hifi & Musik. Den texten ska jag inte publicera här utan vill du läsa den så får du köpa tidningen.

Medan du funderar på om du ska göra denna investering – Hifi & Musik innehåller alltid också en mängd säger massor med skivrecensioner! – så kan du ju lyssna på Spotify-listan med ”Erikssons Mello” – mina melodifestivalfavoriter genom åren – som jag passade på att sätta ihop medan jag skrev.

Två poeter på saxofon

”Saxophone Conversations”
Fredrik Carlquist och Joan Chamorro
Var & när: Ystads jazzcafé den 6/2

Bäst 1: Samspelet mellan Fredrik Carlquist och Joan Chamorros saxofoner, när deras toner samspelar inuti varann.

Bäst 2: Cornelia Nilssons hela tiden framåtdrivande rytm på trummorna.

Bäst 3: Att Carlquist också tar fram klarinetten och viskar så tysta toner att de knappt hörs – men känns!

Bäst 4: Allt!

Det börjar så avspänt att det smittar, både på publik och musiker. Fredrik Carlquist introducerar ”Let´s Talk” som första låt men Joan Chamorro har visst någon invändning mot att börja med den så istället blir det ”Sideline”.

Bägge komponerade av Carlquist, som fingerknäpper igång låten – eller låtarna, för han knäpper rytmen med fingrarna och nynnar lite före varje låt. Så att svänget ska bli rätt, både när det går snabbare och långsammare.

Oj, så det svänger! Som tåget, höll jag på att skriva. Men snarare sitter Cornelia Nilsson framåtlutad över trummorna som om hon satt vid ratten på en bil. Hon spelar framåtrytmer, ibland stockar men oftast med visparna: en liten, effektiv rytmfigur som driver på och sen byter hon till en annan.

Medan Johnny Åmans fingrar vandrar i snabba gångar ned- och uppför, upp- och nedför igen på kontrabasens greppbräda. Jo, måste först nämna kompet – rytmen, gunget, svänget – för även om saxofonkonversatörerna Carlquist och Chamorro spelar huvudroller läggs grunden av kompduon. Enligt jazzreceptet: utan sväng – ingenting.

Carlquist Chamorro

Från vänster: Cornelia Nilsson, trummor, Joan Chamorro, baritonsa, Johnny Åman, kontramas, och Fredrik Carlquist, sopransax. På plats-foto: Blenda Automatique.

Två saxofoner kan få en att bli orolig för tuppfäktning. Inte när det gäller Fredrik Carlquist och Joan Chamorro, sopran- respektive baritonsaxofonist. Knappt jag vill använda titeln saxofonist. De är ett par poeter som står på scen med saxofoner i händerna istället för diktsamlingar.

Lyrik i varje ton. Melodiskt och harmoniskt, både när saxofontonerna sammanfaller i något kort sagt underbart och när de lämnar varann, spelar solo, och kommer tillbaka i gemensam harmoni. Chamorros mörkare sammetstoner och Carlquists mer omväxlande tyghylla med såväl brummande som ljusa toner – men aldrig att det tas i så han spelar omkull kaffekoppen på bordet där jag sitter närmast orkestern.

Också rytmen är inskriven i kompositioner och arrangemang. Snabbare swing eller blues – som just ”Sideline” och ”Lester´s Blues” (av Lester Young) – är jazz nära rock´n´roll. Kul att tänka på: en gång i tiden var jazz lika svängig och svängde nästan likadant som rock.

Andra set inleds sen med nämnda ”Let´s Talk”, stilla och vacker, ”svenskt” melodisk och Lars Gullin-influerad. Flera gånger tar Carlquist dessutom fram klarinetten, särskilt för mina öron i sin egen ”Rouge Planet II”, en annorlunda melodi, sökande och mer konstmusikalisk.

Vilken egenartad klarinettist som Fredrik Carlquist också är. Som när han viskar i klarinetten, blott andas i munstycket. Så sprött och tyst att det knappt är hörbart men känns desto mer.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2018)

Kulturåret 2017 i Sydöstskåne (med omnejd)

Nå, hur har utbudet av kultur – konst, teater, musik och allt annat – varit i Sydöstskåne (med omnejd) under 2017? Svar: Ungefär som vanligt. Alltså lika stort som varje år. I min sista onsdagskrönika för 2017 har jag dragit mig till minnes några höjdpunkter bland årets kulturupplevelser (samt gjort ett par tristare noteringar).

Årets konstupplevelser: Love Lundells miniatyrmålningar (Galleri Wallner), Annika Rehns ilskna barnskulpturer (Konstrundan), Thomas Alexandersons färgexplosiva fat (Ateljé Brännorna), Saadia Hussains traditionella samtidsbilder (Tomelilla konsthall), Elisa Halvegårds pyttelilla grafik (MM/Malmö), Tove Janssons självporträtt (Köpenhamn), Charlotte Johannessons datorkonst (Malmö konsthall) och Torun Börtz fotosvit ”Väntrum” (som jag tyvärr inte såg på Fotografiska i Stockholm utan sett på nätet).

Årets skånska poesi: EliSophie Andrée: ”Mitt namn är”, Jonas Ellerström: ”Genom spegeln”, Johanna Frid & Gordana Spacik: ”Familjeepos”, Ola Lindberg: ”Månstigar”, Kristian Lundberg: ”Låt oss förvandlas”, Freke Rähä: ”Hem för vård och boende”, Jesper Svenbro: ”Namnet på Sapfos dotter”, Jacques Werup: ”Spilla” och Julia Werup: ”Ensamma mäns död”.

Skånska deckare: Kristian Lundberg: ”De som skall dö” (miljö: Malmö), Kerstin Ivarsson & Johan Andersson: ”Råttan” (Malmö), Olséni & Hansen; ”Ester Karlsson med K” (Lund), Dan Nilsson: ”Jag följer dig” (Eslöv med mera), Jan-Eric Boo: ”Döden har sitt pris” (Hässleholm), Anders de la Motte: ”Höstdåd” (Söderåsen) och Åke Högman: ”Mölles mörka ljus” (Höllviken-Skanör-Falsterbo).

Väntrum-bildspel-8

Ett foto i Torun Börtz bildserie ”Väntrum”. Fler foton kan ses på: https://torunbortz.com/vntrum

Mer skånsk skönlitteratur: Sigrid Combüchen: ”Sidonie & Nathalie” och Anne Swärd: ”Vera”.

Årets skånska förlag: Bokfabriken (i Malmö) och Ellerströms (Lund) med allt större och bättre deckar- respektive lyrikutgivning.

Skånska skivor: Dark Continent: “Songs About Love And Depression”, Karin Tingne: “Live At Ystad Teater”, Bröderna Johansson: ”Stilla Jul”, Fanny Gunnarsson: “Mirrors”, Anders Bergcrantz: “Soulfully Yours”, Vivian Buczek: “Ella Lives”, John Venkiah: ”Elevations”, Mimi Terris: ”Den stora skalan”, Hannah Svensson: ”Pictures in Mind”, Pøbel: ”Lux Luminum” Pingvinorkestern: ”Look – No Hands!” och LT Fisk: ”Jag är din mamma”.

Musikscener: premiärsommaren för Solhällan i Löderup, hemma i trädgården hos familjen Källviks i Hammenhög och Ystads jazzcafé – när caféet med både musiker och publik flyttade upp på Ystadteaterns scen.

Årets konserter: Träd, Gräs & Stenar (Mossagårdsfestivalen), Sam Outlaw (Solhällan), Cactai Road (Backafestivalen), Kajsa Grytt & Malena Jönsson (Garaget), Sofia Project II och ASJO (Ystads jazzfestival), Fanny Gunnarsson och Mathias Landæus (Ystads jazzcafé), Di Leva (Fränninge kyrka), Karin Tingne och Eric Bibb (bägge Ystad teater).

Årets DJ: Elena Smon Wolay som på Garaget i Hammenhög förflyttade publiken till okända musikaliska platser.

Teaterupplevelser: ”Dåliga mänskor” (Lilla Beddinge teater), ”American Idiot” (Scen Österlen), ”Aniara” (Malmö opera), ”Jag blir nog aldrig bjuden dit igen” (Malmöoperan på turné) och ”Mannen som blev ensam” (Piratenteatern).

Årets bokhandlar: Antikvariaten – som Johns antikvariat (Fågeltofta), Lappri (Södra Mellby), Zekes (Simrishamn), Hundörat (Borrby), Mitt i Byn (Glemmingebro) och B Glans (Sjöbo).

Avslutat konstbråk: Ulf Lundell versus Kivik Art. Äntligen har det väl tagit slut?

Förnyat bråk: Den alltid lika intensiva diskussionen om begreppet Österlen. Vad är Österlen? Var går Österlens gränser? Hur skapades Österlen? Och när?

Slut med årets pizza: Klart att mat är kultur. Och att laga pizza kan vara en konst. Men nu, när La Prima Classe i Lövestad stängt igen, har tyvärr årets pizza – som hette Maestro (vit pizza med Gorgonzola, valnötter och akaciahonung) – tillagats och ätits för sista gång.

Julbelysning: Huset vid Ystadrondellen i Sjöbo med allt mer julbelysning (gult, rött, blått) för varje år, både på huset och i trädgården. Håll i ratten och se på vägen så du inte kör i diket!

Jultidning: Nils-Udes julatining 2017.

Alla års mest lokala lokaltidning: Hårderupsposten.

Årets överraskning: Jag gick med i Svenska kyrkan (igen).

Saknade: Hans Alfredson, Valter Bornemark, Jan Hemmel, Ingvar Holm, Karin Sverenius Holm, Svend Asmussen, Janne Carlsson, Rikard Wolff, Charlotte Hjukström, Magdalena Ribbing, Kärsti Stiege, Michael Nyqvist, Torgny Lindgren, Chuck Berry, Folke Rabe…

(Ystads Allehanda 2017)

Erikssons internationella jullista ständigt uppdaterad

Min internationella jul-Spotifylista, också förstås uppdaterad inför julen 2017.

Folklikt 2017

Från tidigt 70-tal och framåt – men något års avbrott under Schlagertiden på 80-talet – har jag skrivit i Hifi & Musik.

Det är en gåta för mig att såpass få köper den här tidningen för & Musik, eftersom Hifi & Musik var och förblir en av Sveriges bästa musiktidningar vad gäller bevakning av skivutgivningen. Just därför som jag skriver där, för att tidningen är bra.

T ex julnumret – ute nu – innehåller som alltid en maffig skivrecensionsavdelning – rock, pop, folk- och världsmusik, elektroniskt, jazz, klassiskt m m (var hittar man ett så stort och brett recensionsurval någon annanstans?) – och dessutom en genomgång av Bob Dylans gospelbox, min krönika om Anders F Rönnblom från start till idag, musikaliska julklappar och dessutom årslistorna.

Så här blev min skivårslista för 2017, vald bland de genrer jag oftast brukar skriva om i Hifi & Musik.

2017 års bästa / Folklikt

Jessi Colter1) Jessi Colter
The Psalms
(Legacy/Sony)

Jessi Colter har slagit upp Psaltaren i Bibeln. Hon sitter vid pianot: sjunger, spelar och komponerar direkt. Soul, country, blues och gospel – allt på samma gång. Eller kalla genren för, kort sagt, Jessi Colter. Hon själv, djupt inuti. Något sårat och vädjande i rösten men också styrka – ja, fananamma. Balansgången mellan vilja och uppgivenhet, styrka och svaghet – eller snarast svaghet i styrkan, styrka i svagheten. Det som är så sprött att det när som helst kan spricka – men aldrig gör det.

2) Marjan Vahdat
Serene Hope
(KKV)

Stämningsfulla mattor av flätade toner och rytmer som Marjan Vahdat låter sin röst vila på men också resa sig ifrån. Hon sjunger så stilla fast med tystlåten intensitet, mörkt och djupt men glider också upp till ljusare, långt utdragna toner. Traditionellt blir nutida: ur månghundra- ja, flertusenåriga traditioner skapar hon sin egen persiska sång.

3) Peter Collin:
Vivat, klang! Carl Michael Bellman
(Ladybird/Naxos)

Med sina tonsättningar av ”Fredmans testamente” placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna. Hans sång kan ibland påminna om Fred Åkerströms. Texter som diktar vidare från epistlarna, blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Som i Bellmans lyriska självporträtt Hvar skall jag födan taga.

4) Tove Bøygard
Blåe drag
(Lucky B Records)

Tove Bøygard diktar och sjunger country så man undrar om det är country? Jo, det är det. Om hon sjungit på engelska hade det hörts tydligt; när hon skrver och sjunger på norska så blir det norskt. Hennes på samma gång ljusa, mörka och djupa röst glider mellan amerikansk country och folksång, norsk vissång, pop och rock. Allt blandas till country på norska.

5) Lisas
Sally Wiola Sessions Volume II / Fiddle & Accordion Conversations
(Sally Wiola/Playground)

Lisa Rydbergs & Lisa Långbackas duospel gör det svårt att tro att för inte alls många år sen ansågs det omöjligt för fiol och dragspel att samspela i svensk folkmusik. Rydbergs fiol och Långbackas ackordeon söker varann och möts, tonerna studsar tillbaks eller kommer närmre ändå. Minimalistisk folkmusik där känsla och stämning är allt – ja, en del av alltet.

6) Beches Indian Brew
(Country & Eastern/Naxos)

7) Oumou Sangare
Mogoya
(No Format)

8) Kronos Quartet
Folk
(Nonesuch/Warner)

9) Black String
Mask Dance
(Act/Naxos)

10) My Bubba & Elsa
My Bubba & Elsa sjunger visor
(Fake Diamond Records)

(Hifi & Musik 2017)

Erikssons svenska jullista ständigt uppdaterad

Min svenska jul-Spotifylista, förstås uppdaterad också inför julen 2017.