Kategoriarkiv: Musik

Konstiga tanke, men tänk om Jan Hammarlund och Alf Robertson fick en son

David RitchardsDavid Ritschard
Brobrännaren
(Rootsy)

I mitt huvud sitter minnet av att Jan Hammarlund använde gruppnamnet Maces Spring (hemort för countrytrion Carter Family) vid sitt framträdande 1970 på första Gärdesfesten. Jo, det finns country i Hammarlunds sång och sånger, plussar man sen på med Alf Robertson så uppstår David Ritschard.

Ingen kopia, varken av den förre eller senare. Men Ritschards ljusa röstläge rymmer en del av det hammarlundska tonfallet och ”Inte här (när jag är här)” – en countrylåt om att jobba på en ”diner mellan Malmköping och Flen” – är Robertson upp i många dagar och låtar. Formuleringen ”Det är jag som vänder deras järpar” med det följande titelomkvädet ”Jag är inte här (när jag är här”) kunde inte ha skrivits bättre.

Till en annan låt, mer elektriskt rockiga ”Röd”, har Ritschard lånat några rader från Hammarlund. Låtens allt mer politiska knorr, så att säga, liknar nästan en countryrockversion av Knutna Nävar. Nej, David Ritschard döljer inte var han står politiskt. Han ansluter både till Alf Robertsons samhällskritik och Jan Hammarlunds direkt politiska sånger.

Musikvideo med låten ”Röd”.

Nämnda spår är några favoriter på ”Brobrännaren”, hans albumdebut som soloartist. Fast plattor har han gjort förut, flera album med bluegrassbandet Spinning Jennies och honkytonk på en EP med David Ritschard & Krokodiltårarna. Han sjöng upp sig under en längre tid så att han nu sjunger bättre och ja, vackrare än någonsin.

Ett par låtar, ”Hammarbyhöjden revisited” och ”Som en Hank Williams refräng”, har hämtats från Spinning Jennies men är så omgjorda – långsammare, mer smäktande – att de knappt känns igen. Bra, nu också. Men bättre? En smaksak. Ännu ett favoritspår: ”Fånga gårdagen” – en stilla, sentimental countryballad med den ensamme mannen på krogen i centrum.

”Brobrännaren” är svensk country med ett utvidgat countrykomp – elgitarr, pedal steel, fiol, piano, munspel, hammond, trumpet, klarinett, bakgrundskör med mera – som får musiken att bli mer ändå.

(Publicerat i Hifi & Musik 2019)

Annonser

Erikssons spellista juni-juli 2019

Sommarnumret av Hifi & Musik är ute nu med tusen (?!) recensioner av skivor i alla genrer.

Som alltid har jag också satt ihop en Spotify-lista med låtar från de album jag recenserat (plus ett antal låtar från andra album som inte fick plats bland recensionerna).

Gå in på Spotify och lyssna!

Marie Modiano diktar och sjunger

Marie Modiano
Pauvre chanson
(Nest & Sound)

Marie Modiano
En enkel visa och andra dikter
Övers: Magdalena Sørensen
(Grate)

Betyg: 4/5

Marie Modiano är poet både med och utan prefixet sång-. Även dotter till Nobelpristagaren i litteratur, fransmannen Patrick Modiano, och gift med Peter von Poehl, sångare, musiker och kompositör från Sverige.

hm_be_4_19_folklikt_Marie ModianoAlbumet ”Pauvre chanson” (på svenska ”en enkel”, ”fattig”, ”dålig” eller ”liten simpel visa”) spelades in och mixades i bland annat Stockholm, Malmö, Berlin och Paris. För produktionen svarade maken Peter, även gitarrer. Bland andra Martin Hederos, piano/orgel, och Dan Berglund, kontrabas, medverkar.

På hennes hemsida kan man läsa att hon sjunger som en blandning av fransyskorna Colette Magny och Françoise Hardy. Den jämförelsen stämmer så bra att jag snor den rakt av. Någon annanstans läste jag att låtarna och musiken är en kombination av pop, chanson och exotica (turistaktig världsmusik) från 60- och 70-talen.

Vill säga: franska visor med popinfluenser samt småputtrigt av latin- och afro-rytmer (och nog från en del andra håll). Fiolarrangemangen får musiken att bli lite mer sofistikerad och mondän, ibland en känsla av jazz- och filmmusik i arren.

Det låter bra. Marie Modiano halvsjunger och halvpratar, typiskt franskt. Orden bildar melodierna. Än mer rytmiskt, som i ”Guérir ma colère”, än lugnare, som i ”L´Indiana”.

hm_be_4_19_folklikt_bokomslag Marie ModianoCD:n ”Pauvre chanson” aktualiseras i Sverige av att diktsamlingen ”En enkel visa och andra dikter” nu översatts och getts ut här.

Låttexterna – till exempel titelspåret/dikten ”En enkel visa”, ”Perfekt & defekt”, ”Kärlek baklänges”, ”Sorgens svarta hund” (till denna har Patrick Modiano skrivit låttexten/dikten) och ”De glömdas återvändsgränd” – kan i boken läsas som poesi. Vilket, om ni ursäktar, behövs i Sverige när det gäller sånger på franska.

Sångdikterna är faktiskt mer poetiska och symbolfyllda än övriga skriftdikter. Marie Modiano noterar, berättar och diktar om sin lille son, om Paris, Köpenhamn, Malmö och Stockholm. Hon nämner gator och platser, målar bilder – ja, knäpper foton – så platserna syns. Igenkännbart, poetiskt och melodiskt.

Ett slags dikter/sånger på resa. Betyget är gemensamt för skiva och bok.

(Publicerat i Hifi & Musik nr 5 2019)

Erikssons spellista mars-april 2019

Nu bör nya numret av Hifi & Musik vara ute med Sveriges kombinerade bredaste och bästa skivrecensionssidor.

Som alltid (eller oftast) satte jag också ihop en spellista med exempel från dom CD jag recenserar i numret samt lite annat jag lyssnat på under mars-april.

Här är den – som en försmak på numret:

Superpsychotechnofunkapunkadelicrap scratchmixsynth & boogie

Precis innan Grandmaster Flash tilldelades Polarpriset råkade jag skriva och mejla en krönika till det nummer av Hifi & Musik som finns ute nu om de LP-samlingsserier med titlarna ”Electro”,  ”Crucial Electro”, ”UK Electro”, ”Hip Hop Electro” och ”Hip Hop” som det brittiska skivbolaget Streetwave från 80-talet och framåt gav ut på skivetiketten Street Sounds.

Än idag lika fantastiska samlingar med nyskapande musik där svart och vitt, elektronik, funk och hiphop möttes och blandades.

Dom här samlingarna var grunden också när jag några år in på 80-talet gjorde en radioserie som döptes till vad jag tyckte var en exakt beskrivning av det som hände i den här musiken, nämligen Superpsychotechnofunkapunkadelicrapscratchmixsynth & boogie. Den bästa, skickligaste och mest musikaliske radiotekniker som fanns, Bosse Nilsson på Sveriges Radio i Malmö, hjälpte mig att klippa ihop ihop en, två, tre, fyra fem låtar – ja, hur många som helst – exakt i takten så att alla dessa låtar blev som en ny låt utan att någon kunde höra att det ju var ihopklippt.

Under en låt, säg refrängen ”It´s like a djungle sometimes it makes me wonder how I keep from going under” till ”The Message” med Grandmaster Flash & The Furious Five (1982), kunde man = jag dessutom lägga någon skiva med afrikanska trumrytmer.

Mer om Electro-samlingarna och musiken alltså i nya numret, 3/2019, av Hifi & Musik. Här nedan: klicka och lyssna på den Electro-spellista jag satte ihop på Spotify medan jag skrev krönikan…

 

Pål Wikén (1949-2018) – den femsträngade elgitarristen

Pål Wikén, nu pensionerad som journalist och mer musiker än kanske någonsin, bor i ett gammalt hus i en skogsdunge vid Klostersågen. Dit åker jag med min fråga: Hur många elgitarrsträngar behövs för att bli världsgitarrist?

Nyligen gästspelade Pål Wikén med lundabandet Bluesblocket och drog ett av sina typiska gitarrsolon. I somras spelade han också, både dragspel och elgitarr, på Lövestads visdag med bandet Landsortsrock Nu från Heingetrakten.

Korta gitarrsolon, några få toner. Vilket föranleder en annan fråga: Hur många toner krävs av en gitarrist för att visa sin personlighet? Den frågan, ursäkta, glömdes bort under intervjun men eftersom jag var på plats i Lövestad så kunde jag ju konstatera: tre toner, max fyra. Det räcker för Pål Wikén.

Vi pratade om annat också, eftersom Wikén alltså varit journalist, vikarie och anställd, reporter, redigerare och nyhetschef, på bland annat Ystads Allehanda, Skånska Dagbladet och ATL – Lantbrukets affärstidning.

Som när ATL:s anställda fick beskedet – dagen innan, inte ens chefredaktören visste något – att redaktionen av kostnadsskäl skulle flyttas från Malmö till Stockholm. Bägge tycker vi att YA fortfarande har en bra lokalbevakning men oroas lite av att de lokala sidorna ibland dras ner från två sidor till en enda.

Pål Wikén, en av Sveriges bästa elgitarrister någonsin, här med gruppen Landsortsrock Nu.

”Public service blir allt viktigare”, säger Wikén och tipsar på några P1-poddar han brukar lyssna på när han går och räfsar löv. Men det är en annan krönika. Nu ska det handla om Pål Wikén som musiker, främst gitarrist. Varför bara fem strängar på en sexsträngad gitarr?

”Det var på 70-talet. Jag hörde bluesmusikern Fred McDowell och hans hustru Annie, började använda slide och stämma gitarren som ett ackord. Då blev det två bassträngar med samma ton. Onödigt, tyckte jag, så jag tog bort en sträng.”

Slide, om det ska förklaras, är en metallhylsa som gitarristen kan ha på ett finger och glida med över en sträng eller flera. I vilket ackord brukar du stämma gitarren? ”Gustav. Som i G, alltid ett G-ackord. Sen får man prova sig fram till andra ackord.”

Pål Wikén, av mig utnämnd till världsgitarrist, skruvar på sig när jag säger att jag skulle vilja se honom på scen med Rolling Stones så han kunde sätta lite fart på gubbarna. Jag berättar också att jag i somras såg Sven-Ingvars – eller snarare Sven-Erik Magnusson plus komp – vid Kronovalls slott. Bra musiker, så det är inte det. Men Pål Wikéns gitarrstil – på samma gång country, blues, rock, cajun med mera – hade lyft musiken ännu mer.

Han invänder: ”Vänligt sagt. Fast bör inte en ´världsgitarrist´ vara tekniskt skicklig? Det är inte jag. Och kunna musikteori? Det kan inte jag.” Men då invänder intervjuaren: Finns det inte tillräckligt med gitarrister som är mer av matematiker än musiker? Ska musik bedömas efter antalet snabbast spelade toner?

För mig handlar musikalisk kvalitet om att musiken träffar hjärtat och hur djupt den når in. Kan du beskriva ditt sätt att spela elgitarr? ”Inte för många toner”, svarar Wikén. ”Jag försöker spela de toner som behövs – inte fler. Jag spelar på trummorna och har allt mer börjat spela komp, försöker lägga in kompsolon.”

”Energin”, säger han sen. ”Viktigt att tillföra energi. Amerikanska folkmusiker kan spela samma slinga hela tiden, runt-runt, men för varje ny runda lägger de in ännu mer energi.”

Pål Wikén kommer från Hässleholm. Mest känd är han väl som elgitarrist i bandet Cajun Peppar, där han spelat längst, men efter pensioneringen som journalist började han också spela med nämnda Landsortsrock Nu och ett ännu mer lokalt band, Gabi & The Countrymen från Öved. ”Jag spelar klaviatur i Övedsbandet, där finns redan två gitarrister.”

Du har aldrig velat bli musiker på heltid? ”Jo, för längesen var det tänkt att jag skulle flytta till Stockholm och spela med Maritza Horn (mamma till Melissa). Då handlade det om dragspel. Men det schabblades bort och istället sökte jag in på Journalisthögskolan i Göteborg.”

Förresten har ju frågan – Hur många strängar behövs för att bli en världsgitarrist? – ännu inte besvarats. Pål Wikén: ”Det är inte vad man har, som är det viktiga, utan vad man gör med det man har. Så det skulle väl räcka med en sträng.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Från Råbygatan till Löderup

En kväll i somras på Solhällan. Kenneth Ovesson stannade vid vårt bord för att prata lite. Min hustru utbrast: ”Du ser så lugn ut.” Kenneth replikerade: ”Utvärtes, ja. Det har man fått lära sig. Inombords kan vara en annan sak.

Just Solhällan – den gamla dansrotundan i Löderup, som Kenneth Ovesson öppnade på nytt och nu har drivit i två somrar – är lämplig utgångspunkt för dagens krönika. När verksamheten skulle invigas i fjol bjöds alla som ville på långbord med mat.

Öppen fråga: Hur många som startat nya nöjes- och kulturställen på Österlen har gjort något liknande efter att jag och min hustru (det var 1972) bosatte oss i trakten? Kenneth svarar, smått förvånad: ”Klart man vill visa stället för traktens invånare och eventuella besökare…”

Ägaren med ”fjälla”, som är bagare och sköter köket, är på plats vid varje arrangemang. Fattas det någon stol runt ett bord så är det Kenneth Ovesson som personligen går och letar upp en ledig stol. Kommentar: ”Jo, så är det ju…” (Ordet ”fjälla” är förresten lånat från Kenneth.)

Folk å Rock 1Kenneth Ovesson med flera på Folk å Rock i Lund, när skivaffären på 80-talet flyttade till Stortorget. Foto: Birgitta Olsson.

Folk a Rock 2Samma skivaffär, samma tid och samma Stortorg. Också foto: Birgitta Olsson.

Däremot grundlades krönikan för längesen. Möjliga rubriker: Från Råbygatan till Löderup, Från Folk å Rock till Solhällan, Från Hörby via Lund och Malmö till Löderup…

Första gången jag mötte Kenneth var på Råbygatan i Lund, där han stod och sålde skivor i en liten affär i väggen med namnet Folk å Rock. Året var 1977. Faktiskt minns jag fortfarande vilken skiva jag köpte: ”Rock´n´Roll With The Modern Lovers” (en LP med Jonathan Richman). ”Kölnkonserten med Keith Jarrett var första skivan som Folk å Rock sålde”, infogar Kenneth.

”Jag jobbade på dagis”, berättar han, ”samtidigt som jag importerade och sålde skivor från Caroline, ett litet engelskt märke. Bra sätt att få gratisskivor. Att det sen blev en skivaffär var naturligt.”

Då Folk å Rock startade hade de blivit fler: Kenneth, Per, Hjalle, Pelle Måns och Thomas. Skivaffären Folk å Rock växte och blev större, flyttade till Stortorget, Klostergatan och Stortorget igen. Snart blev Kenneth ensam om affären – fast de övriga fortsatte med liknande verksamheter. Per och Hjalle startade skivdistributören Border i Göteborg, Pelle Måns tog över Café Ariman i Lund och Thomas öppnade Folk å Rock-affärer i Blekinge.

Och när Kenneth hade en skivaffär var det lika logiskt att börja arrangera konserter, bland annat på Pub Sparta. Musikföreningen Folk å Rock bildades och blev pådrivande vad gällde att förmå Lunds kommun att göra om Mejeriet till ett musikhus.

Precis som idag: Kenneth Ovesson fortsätter att sälja skivor och ordna konserter. Nu sitter vi och pratar på Folk å Rock i Malmö, den skivaffär som återstår efter att de övriga affärerna lagts ner. Först har jag gått en vända genom ovanvåningen – så mycket skivor! Finns väl ingen chans att alla kommer att sälja?

”Nej”, säger Kenneth, ”men ta en skiva som den med tidigare outgivna John Coltrane-inspelningar. Den säljer vi nog 50 ex av i olika format. Ungefär samma antal vi skulle ha sålt tidigare.” Fast jag får ändå känslan av att du fortfarande tar in skivor för att du själv vill höra dem? ”Jo, lite så är det ju.” Och att du också ordnar konserter med artister som du själv vill se på scen? ”Lite så är det också.”

Kenneth tillägger: ”Jag har ju allt mer börjat lyssna på det som kallas americana. Nånslags countrymusik från USA. Amerikanskt! utbrister vissa. Du var ju proggare på 70-talet? Men det är ungefär samma sorts musik som jag gillade då, artisterna är samma sorts människor och de har ofta samma åsikter också.”

Entreprenör är ett begrepp som älskas och hatas. Den politiska högern hyllar entreprenörer som skapar företag och arbetsmöjligheter. Vänstern dissar för att entreprenörerna sätter pengarna först. Var ska man då placera Kenneth Ovesson, en entreprenör som ger följande karaktäristik av sig själv: ”Jag tror ju att jag bara har ett liv. Vad ska göra med mitt liv? Jag försöker göra mitt bästa, vara noggrann och ha skoj.”

Krönikören får erkänna att när Folk å Rock i Lund hade lagts ner på grund av minskad skivförsäljning och det gällde att rädda affären i Malmö, då trodde jag att Kenneth var ute och cyklade när han öppnade ännu ett café – bland Malmös, säg 10 000 tidigare – i skivaffärens bottenvåning. Jag tog fel. Han hade rätt.

”Där var jag snabbt ute. Det gällde att hitta ett tredje ben att stå på.” Agerar du intuitivt? ”Jag får en känsla i magen men sen tänker jag, noga, innan jag kör igång. Fast jag räknar inte på det. Räknar gör jag efteråt. Solhällans första sommar räknade jag inte ens på efteråt. I år ska jag göra det.”

Krönika i YA/KB 2018