Feministisk råckenrållavslutning på Garaget

Igår var sista konserten för i sommar på Garaget i Hammenhög. Passande nog med två feministiska rockband: det ena, Ragata, mer punkrockigt och det andra, VA Rocks, med hela rockhistorien i sig.

Jäddra röj, kort sagt. Riktigt bra.

Och jag, som efter att min gamla vägrar att fokusera och har köpt en ny kamera, passade på att testa den.

Några smakprov:

De tre fotona ovan på Ragata.

Och dessa  fyra på VA Rocks. Foton: Bengt Eriksson

En av de längsta korta intervjuerna med Lydia Lunch

I logen eller snarare omklädningsrummet får jag – i en av de många pauserna – en intervju med Lydia Lunch, sångerska och låtskrivare i Teenage Jesus & The Jerks, och gör troligen – som Andy Schwartz, redaktör för tidskriften New York Rocker senare skulle säga – en av de längsta intervjuer som någonsin gjorts med henne.

Här kan ni läsa den i sin helhet, läs snabbt, ja snabbare ändå, för hon pratade lika snabbt som Teenage Jesus & Jerks spelade:

Speglas livet i New York i din musik?

– Inte alls. Musiken är varken särskilt newyorksk eller särskilt amerikansk. Den är inte alls beroende av generations- eller andra geografiska gränser. Det är rättfram, aggressiv efterkrigsmusik. Min musik speglar hur jag känner mig. Inte hur New York känner sig. Jag kanske stryper dig, närsomhelst!!!

– Mitt band hör inte till nya vågen. Inte gamla vågen heller. Min musik är ingen våg alls. För att kunna tillhöra en våg måste man ha nåt gemensamt med andra band. Mitt band liknar inget annat band.

Hur känner sig publiken som hör din musik då?

Tog fram den här texten med anledning av att Lydia Lunch framträder på Garaget i Hammenhög den 31 augusti 2017. Foto: Creative Commons / Wikipedia / Starphuk den 2 december 2005

– Det beror på var vi spelar. Newyorkers är korkade och slöa. De låter sig inte hetsas upp. Men det är deras problem. I New York tar publiken ofta humor på allvar och allvarliga saker skrattar de åt. De kan inte skilja mellan humor och allvar.

Det spelar ovanligt många tjejer i de nya banden…

– Ja, det beror väl på ”Women´s Liberation” (stort leende)…

– Bradley! Ska vi spela nu?

Jo, nu är det visst dags för Teenage Jesus på scenen. Lydia Lunch har svart, kort och stretigt hår. Hårt sminkad. Vit blus och svart kjol.

Bradley spelar inte trummor. Han spelar trumma. En virvelkagge och en hi-hat är allt han har.

Gitarr-bas-trumma spelar/upprepar samma monotona rytm: ”DU – DU – DU – DU – DU – DU – DU – DU –DU”. Likt en industrirobot som batteriet håller på att ta slut på. Texterna hörs inte men Lydia skriker gällt som om hon håller på att torteras.

Ingen låt är längre än en minut. Teenage Jesus spelar i tio minuter, sen går de av scenen. Där jag får ännu några snabba ord med Lydia Lunch.

Kort framträdande?

– Det är väl trenden i dessa dar?

Du har två band nu, Teenage Jesus och Beirut Slump. Vad är skillnaden mellan dem?

– Jag har tre band men ett av dem har inget namn ännu. Teenage Jesus handlar om hur jag känner mig fysiskt. Beirut Slumps musik är känslomässig. Långsam, mer deprimerande. Det är skillnaden – fysisk och psykisk musik.

(Ur artikeln ”Nätter i New York”, publicerad i Hifi & Musik / Funtime 1979 och tillgänglig i e-boken ”Ljudspår till verkligheten”, utgiven av Media I Morron I Dag 2015)

 

En dröm med sorgkant

John Holm
Garaget, Hammenhög den 23/7

En ton, ett halvt ord. Det räcker för att känna igen John Holms röst. Fortfarande. Efter alla år. Kanske den mest säregna rösten i svensk pop- och rocksång.

Inte som så att jag gick hem efter konserten på Bullerbyn i Stockholm 1974 och nu återhör John Holm någon vecka senare. Åren syns och hörs. Äldre, ännu magrare än förr tror jag och gråhårig, sångerna sjungs i repris genom levda år.

Musikaliskt låter det som förr, nästan exakt som då. John Holms akustiska gitarr som grund till sången, Jesper Wihlborgs elgitarr som förstärker stämningen med instuckna, tuffare och livshårdare toner, sonen Axel Holms dylanska munspel.

Stående publik på Garaget i Hammenhög, för att många ska få plats, men det är sitta- och lyssna-musik. Sångpoesi i betydelsen sjungen poesi. Egna ordval, ibland lite otympliga ord, gammeldags.

Både äldre, som följt John Holm, och yngre, nytillkomna lyssnare hade samlats på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Sångpoesi som både diktats inifrån och framförs inåt poeten själv. Och så får vi i publiken också lyssna och uppleva. Tack.

De – vi – som följt John Holm kan nog sjunga med i de flesta om inte alla låtar. Nyare lyssnare känner åtminstone igen hans mest ihågkomna sånger, som ”Den öde stranden”, ”Maria många liv och år från här” och förstås extranumret ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”.

Starkast blir ”Ett fönsterbord mot parken”, som John Holm introducerar med att berätta om 60- och 70-talens Stockholm, hur både narkotikan och de själva tog ungdomars liv. ”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer…” som han sen sjunger.

Han pratar inte så mycket. Men när han pratar om en sång innan han börjar sjunga, så växer den. Ett annat exempel är ”Den öde stranden”, som kom till efter rockfestivalen på Isle of Wight. ”När alla trodde vi kunde förändra världen”, säger han. Och tillägger: ”Men dom kom igen.”

John Holm är en politisk sångare, på sitt eget sätt. En social sångpoet. Han diktar och sjunger om hur människor mår, hur vi har det, hur vi är. Hans sångpoesi kommer som ur en dröm – en dröm han aldrig slutat drömma, även om sorgkanterna blir allt mer hör- och synbara.

Försvenskningen av Bob Dylans ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” – som i Jonte Holms svenska version blivit ”Hård värld” – fungerar som en effektiv förstärkning, både av konserten och livsskildringen.

(Ystads Allehanda 2016)

Skånska topplistan, plats nr 2

2) Bob Hund: ”Nu är det väl revolution på gång?” (1998)

– Jag kan berätta om studion där vi spelade in, säger Thomas Öberg. Den är jämnad med marken.

– Det var ett gammalt pumphus i Solna. Vattencisternen användes som rymdklang. Det såg ut som en liten mexikansk bar. Där inne var studion. Nu har kommunen och Skanska gemensamt utplånat allt. Men musiken letade sig ut och finns kvar.

Gjorde ni låten på samma sätt som vanligt – alla tillsammans? Texten skrev väl du?

bob hund på Garaget, Hammenhög 2015. Snabbplåtat från publikplats: Bengt Eriksson

– Nej, jag brukar inte skriva texterna heller. Jag uppfattar mig mer som… inte ett medium… det är för mycket… men som rapportör. Det är jag som håller i pennan men jag är ute på reportage. Jag tecknar ner orden.

– Det hände förresten något märkligt vid inspelningen. En av medlemmarna tog av sig skinnjackan och när vi skulle gå var den borta. Trots att dörren varit låst och det var galler för fönstren. Vi letade överallt och länge men skinnjackan fanns ingenstans. Riktigt otäckt var det.

– Men det fanns en förklaring. Han hade en överrock också – med trasigt foder. Skinnjackan hade glidit ner innanför fodret.

Berätta nu om låten!

– Nej, patentet är att inte avslöja för mycket om hur sången kom till eller vad den handlar om. Det är som med en trollkarl som trollar kaniner ur hatten. När man sett hur trollkarlen stoppar ner kaninen är det inte lika roligt.

(Ur min Skånska 99 i topp-lista, publicerad i Magasinet Skåne 2004)

Jazziga folktoner

Jazztrion InFocus inledde årets konsertsäsong i Hammenhög med att blanda egna låtar och svenska folkmelodier som hämtats från Jan Johansson. Personligt, spröd musik med tyngd, tyckte YA:s recensent.

Artister: InFocus
Var & när: Garaget, Hammenhög 22 maj

Bäst: Ola Melanders förmåga att få elpianot att nästan låta som ett riktigt = akustiskt piano.
Synd: Alldeles för kort konsert, tyckte hela publiken.

Lugn, stilla jazz med folkton inledde årets säsong på Garaget i Hammenhög. Så antecknade jag i blocket precis när Ola Melander växlade från lätta, enstaka fingerplink till tyngre dunk med hela handen på elpianots tangenter.

Nog detta som kännetecknar InFocus: dynamiken. Att musiken både är spröd och har tyngd.

Intressant att samtidigt lyssna och se den nära ögonkontakten mellan pianisten Melander och Hannes Wall på kontrabas. Ibland också med trummisen Christoffer Dahl – som när en pianoton får ligga kvar som bordun under ett trumsolo.

InFocus – från vänster: trummisen Christoffer Dahl, kontrabasisten Hannes Wall och elpianisten Ola Melander – inledde i lördags konsertsäsongen på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Gruppen InFocus har blivit mest uppmärksammad för sina tolkningar av svenska folklåtar från Jan Johanssons skivor. Just tolkningar, inga efterapningar, för så mycket Johansson finns inte kvar i till exempel ”Visa från Utanmyra” och ”Emigrantvisan”.

Melander improviserar på ett annat sätt än Johansson, går utanför såväl svensk folkton som amerikansk jazz. Mer tyngd, andra känslor och annan rytm; en annan riktning också, som om folkmelodierna utvandrat neråt Balkan. Eller tvärtom: folklig musik från Bulgarien, varifrån Melander har sin härkomst, invandrar hit.

Måste också nämna trions version av en ”Gammal bröllopsmarsch”. De lite för långa pauserna i melodin, som skapar en mättad tystnad. Johanssons folkmelodier blandas dessutom med Melanders egna låtar där det balkanska – så tyckte i alla fall jag att det lät – ersätter det svenska.

Eventuell genre: jazz på bulgariska.

I en mer jazzig låt får basisten Wall möjlighet att spela ett mjukt, fint solo. På enträgna rop från någon i publiken framförs ”Här kommer Pippi Långstrump” (Jan Johansson gjorde melodin). Kort och snabbt, spontant och väl mest på skoj. ”Närmare Gud till dig” blev sista låt och då kan jag påpeka att det också infinner sig en känsla av koral, både här och var när InFocus spelar.

(Ystads Allehanda 2015)

Årets svenska rockklubb

Publikrekordet sattes i fjor när Torsson kom till Garaget i Hammenhög för att spela lundastomp. Siffran på hur många som trängdes i Garaget och strax utanför garagedörrarna är bäst att inte nämna (för myndigheterna). Publiken såg ut som om den flugits och bilats från Debaser i Stockholm och KB i Malmö.

Fast oftast är publiken en blandning av bofasta och sommarbor. Ibland kända ansikten, som Gudrun Schyman på Kajsa Grytt-konserten. Bland övriga arrangemang sommaren 2011 kan nämnas Casperfestivalen med lokala band och konserter med Stefan Sundström och Mikael Ramel.

När jag står inne i Garaget och tittar mot scenen förflyttas jag till 60-talet och Club Nette i Gamla stan i Stockholm. Ser jag ut genom de öppna dörrarna känns det som en folkpark på landsbygden.

Bild från www.garageprojektet.org

Kan man redan nu utnämna Garageprojektet, det fullständiga namnet, till årets rockklubb? Ja! Ikväll den 30/7 kommer Kebnekajse till Hammenhög för att lira folkrock så Garaget skakar.

Vispop i Garaget

Mikael Ramel med band och Sibirien
Garaget, Hammenhög

Garaget är ganska glest när Sibirien från Malmö inleder med post- eller snarare retroprog. Plus 40 år senare ansluter sig Sibirien (trummor, bas och två klaviaturspelare) till 1960- och 70-talens instrumentala form av progressiv rockmusik.

Post Fläsket Brinner och pre Kraftwerk, en annan association är The Doors. Fast lite jazzigare, lite mindre innovativt också. Typ psykedelisk musik utan det psykedeliska. Bäst när Sibirien går ifrån jazzstuket och spelar ettrigare med mer attack i klaviaturen.

Tyvärr har det inte tillkommit så många när det är dags för Mikael Ramel. Men garagepersonalen placerar ut fåtöljer och soffor så det inte alls känns tomt (åtminstone inte för oss i publiken).

Mikael Ramel med gitarr på en stol i Garaget, Hammenhög.         Foto: Birgitta Olsson.

Nära, intimt och lågmält. Bandet har ikväll reducerats till en trio med Backa Hans Eriksson, bas, och Jonas Sjöblom, trummor. Mikael spelar lätt elförstärkt akustisk gitarr och sjunger förstås. Mer av visor än rock, även om ljudnivån och tempot ökade under konsertens andra avdelning så det blev nånslags vispop.

Mest gamla låtar och några nyare. Mikael Ramel fanns i kanten av 70-talets musikrörelse. Han skrev samhällsskildrande snarare än politiska texter, skojade med orden och liksom lekte sig igenom låtarna och livet. Det var aldrig på allvar. Samma känsla återkommer när jag hör honom på Garaget.

En låt som ”Förpackningar” (den handlar alltså om de onödiga och miljöfarliga förpackningar som vår mat och annat levereras i) har ju ett allvarligt syfte. Men alla orden får honom och mig att tappa tråden och budskapet.

Samtidigt är det mycket bra, rent musikaliskt. Välgjorda melodier med smarta gitarrackord, det kan påminna både om Georg Wadenius och Pugh. Han är en skicklig gitarrist och har en speciell röst som glider upp i falsett. Bäst är Mikael Ramel när han inte försöker vara rolig och utan ”bara” har gjort en mjuk och fin sång, till exempel om den autistiska flickan ”Rosemarine”.

Han kör också sin mest kända låt, ”Artificiell prana”, och jag erkänner min ambivalens. Även den här texten kryllar av ord men här är Mikael både fyndig och rolig, träffsäker och bra. En av de bästa antidroglåtarna, eftersom budskapet vågar inkludera såväl lockelsen som helvetet.

Extralåtarna får mig att skriva det jag haft i fingrarna: Povel Ramel. Småfånigt att jämföra med pappa men sonen inbjuder själv till det. Han har försvenskat Chuck Berrys ”No Particular Place To Go” till ”Små partiklar i min Pernod” och ”Bär ner mig till sjön” / ”Bei mir bist du schön” är väl pappas text?

Resultat: sååå povelramelskt. Mikael satt förresten på en stol under konserten. Han har fått ”uschias”.

(Ystads Allehanda 2011)

Rock´n´roll i sandaler

Stacy Parrish
Torsson
N.H. Nilssons före detta garage, Hammenhög den 29 juli

Amerikanske rocksångpoeten Stacy Parrish inleder. Så får man titulera en sångpoet som sjunger till sin elgitarr, spelar ackord men också använder elgitarrens ljud för att illustrera sångerna.

Sångpoeten Parrish – en ny bekantskap för mig – sjunger inte som en folksångare utan mer konstnärligt, typ Jeff Buckley (för att göra en storstilad jämförelse). Hans låtar är melodiska utan att ha direkta melodier. Svårt att greppa honom i det före detta garaget i Hammenhög. Några i publiken sitter på stolar framme vid scen men de flesta minglar och småpratar, både i garaget och utanför på gården, dit dörrarna står öppna.

Parrish lockar mig i alla fall att lyssna igen, hemma vid skivspelaren.

Bort med stolarna! Nu ska det bli rock´n´roll i sandaler. Dags för lundabandet Torsson med och kring sångaren, låtskrivaren och kompgitarristen Bo Åkerström (sandalerna syftar på hans fotbeklädnad). Ett tag sen jag såg Torsson på scen och den här sättningen med de dubbla elgitarristerna Thomas Holst och Michael Sellers har jag aldrig upplevt.

Dagens upplaga av Torsson från Lund.

När Holst duellerar på ”spökgitarr” med Sellers som spelar ”mer rakt på” (enligt Åkerström) så låter det mer rock´n´roll än förr. Sticky Bomb, trummor, och Dan Persson, elbas, bildar en perfekt rytmsektion. Inga utvikningar utan de håller takten och får låtarna att svänga. Samtidigt som Bo Åkerström med sina texter (tyvärr gick de inte riktigt fram i ljudanläggningen), sättet att sjunga och inte minst med mellanpraten påpekar att Torsson är ett landsortsband.

Det närmaste Sven-Ingvars som något band kommit i Skåne, även om musiken rockar som aldrig förr så har Torsson kvar sin lantliga, lite bonniga attityd. Vilket inte ska misstas för töntighet (det är också en högst medveten attityd). Torsson lirar elektrisk bonnastomp & boogie med Bo Åkerström som en Lou Reed från Lund.

Nyare låtar – till exempel ”En tung missbrukare”, ”Bakom lasarettet” och ”Festen hos Lundins”– är både tyngre och mer musikaliskt kluriga. Medan tidiga låtar – ”Öresundstwist”, ”Klippans centrum” och ”Det spelades bättre boll” kommer som ett knippe i slutet – är kvar i den gamla, mjukrockiga stilen. Raka låtar som sitter i öronen, ingen glömmer dem, varken texterna eller… hmmm… de ”lånade” melodierna.

En smaksak vad man gillar bäst: gamla eller nya Torsson. Publiken, som till största delen nog bestod av sommaremigranter från Stockholm och Malmö, var lika entusiastisk rätt igenom spelningen. Det kan jag intyga från min plats mitt i garaget och stämningen.

Extra kul att Torsson är mycket mer än ”Det fjärde bästa bandet i Lund”, titeln på senaste albumet. Torssons musik och texter har blivit ett förhållningssätt till rockmusiken och samhället, en motvikt till storstadsattityden från Stockholm. Imponerande att Bo Åkerström fortfarande – det är tjugo år sen debutalbumet – har lusten och viljan och inte minst förmågan att locka till sig nya musiker som både kan förnya och bevara Torssons egenart. Jag hoppas han håller på långt in i pensionen…

(Ystads Allehanda 2010)