Category Archives: Uncategorized

Att ta sig an konstrundan

Köra omkring på måfå och titta på bollar och skyltar, stanna till och gå in där man får lust? Eller noga studera ÖSKG:s egen konsttidning, YA:s konstbilaga och Vad händers konstspecial, titta på utställningskartan och kryssa för lockande konstnärer?

Två sätt att ta sig an konstrundan på Österlen (med omnejd). Det första har sina risker: man kan hamna på en, två, tre utställningar som slösar bort tiden och hindrar en att se något man tycker bättre om. Fast det kan också bli en överraskning: man hamnar hos en extra spännande konstnär som man annars nog aldrig hade upptäckt.

Jensner

Fredrik Jensner.

Ingvar Holm beskrev konstrundan som ”ett folkuniversitet”. Den skulle också, om man sammanför alla utställningar, i konstnärernas ateljéer såväl som i konsthallar, museer och gallerier, kunna kallas Skånes, ja, Sveriges största och mest demokratiska konstutställning.

Och det från två håll. Utbildade konstnärer och så kallade amatörer, medlemmar och inte medlemmar i Östra Skånes Konstnärsgrupp, ställer ut samhälle vid samhälle, i vartannat hus. De flesta utställningar är orecenserade, nya och okända: upp till betraktaren, alltså dig, att tycka om eller inte tycka om det du ser.

Alexandersson

Fat av Thomas Alexandersson som tavla.

För mig började årets konstrunda redan före påsk med Tilda Aspelins och Katrin Helgadóttirs affisch till ”Deja Nu”, elevutställningen på Österlenskolan för konst och design. En lika glyttig som politisk remix av Carl Johan de Geers affisch med ett manligt könsord skrivet på svenska flaggan. Nu har flaggan blivit lingon och mjölk-lila med gult kors, könsordet är kvinnligt, protesten riktas mot såväl ”påskveckan” som Simrishamn.

Sara Meyer

Sara Meyer.

Under påskhelgen besökte jag först ett par konstnärer i trakten där jag bor: Peter Larsson (Skartofta), Fredrik Jensner (Tjärby) och Jón Leifsson (Lövestad).

Fågelmålaren Larsson porträtterar varje fågel som en individ. Han målar också sin närmaste skånska natur, bland annat en grådisig morgon med hund och mås.

Jensner, som bytt motiv, visar en svit målningar av en häst som konstnär. ”Samma” bild men olika färg på hästen och ateljén; hästkonstnärens duk saknar motiv, den har – endast – olika grundfärg.

ÅkermanMats Åkerman.

Leifssons knotiga skulpturer av islandshästar hade jag länge svårt att ta till mig. När jag såg dem ihop med hans naturmålningar så begrep jag: allt han gör, skulptur som måleri, är porträtt av den vilda isländska naturen.

”Någon sa att Páll Sólnes och jag har samma motiv”, berättar Jón Leifsson. ”Han är bara mer närsynt än jag.”

LundellLove Lundell.

Att återvända till samma konstnärer är ännu ett sätt att uppleva konstrundan. Vad har hänt sen i fjol? Det kan vara mycket, som hos Thomas Alexanderson och Lena Viredius (på Ateljé Brännorna vid Sankt Olof). Han experimenterar med leror, bränningar och färger, skapar skålar och fat som är färgexplosioner.

Kavla ut ett stort fat och det blir en tavla på väggen. Viredius har börjat måla igen: små berättelser, mellan fantasi och verklighet.

BondesonNina Bondeson.

Till samlingsutställningen på Fabriken (Bästekille) åker jag för att se Sara Meyers drömska nutidsmålningar men fastnar också för Mats Åkermans noir-målningar från ett land och en stad som inte finns men känns igen.

Jag fortsätter till ”Polyfoni 4” hos Galleri Wallner (Simris) för att se Love Lundells målningar mitt emellan fantasy och verklighet men fastnar också för Nina Bondesons bildberättelser á la serierutor och Ida-Lovisa Rudolfsson sydda = sömmade ”målningar” av till exempel en herrsko.

Också till Ia och Hasse Karlsson (både i Vitemölla och på Gösta Werner-museet i Simrishamn) brukar jag återkomma. Årets nyhet: elefanter. Hon har målat elefanter mot Botswanas rosa himmel och hans elefanter måste väl vara de största akvareller han gjort?

Hasse Karlsson. Hassse Karlsson

Snett bakom Gösta Werner-museet, på pop up-galleriet 180 grader, finns Annika Rehns lerskulpturer av mänskliga människor, vuxna som barn.

Till exempel en fundersam poet, en kaxig kvinna och några riktigt bestämda barn, så ”ilskna” att de nästan lyfter. Rehn: ”Det har kommit in barn hit, ställt sig att titta och sagt att, det är ju jag.”

Min påskrunda måste avslutas hos Páll Sólnes (i trakten av Bollerup). Stämmer det att islänningarna Sólnes och Leifson har samma motiv: Islands natur?

Sólnes stora färgrika målningar får inte mig att associera till den vilda isländska naturen. Så jag frågar:

”Nej, jag vet inte”, svarar Sólnes. ”Det tycker jag inte, jag tänker inte så när jag målar. Men jag hoppas det finns något jordnära i målningarna.” Hans hustru, däremot, säger att ”vissa målningar kan vara Island. Samma färger finns i den isländska naturen.”

Solnes

Páll Sólnes. Allt snabbfotat av Bengt Eriksson.

3 X kortkultur

1) Öppettider. Håll koll på tiderna, så du inte åker förgäves! Vissa utställningar stängde redan efter påskhelgen. Andra fortsätter att ha öppet. Men öppettiderna varierar. Det enda man kan vara säker på är att ÖSKG:s konstnärer – med den skånska bollen vid vägkanten – har öppet till och med nästa helg, vardagar mellan 13-17 och lördag-söndag 10-18.

2) Gynning-skolan. Mamma Agneta och dottern Carolina Gynning ställde också i påsk ut på Ystads Saltsjöbad. Märkligt nog verkar ”icke-konstnären” Carolina Gynning, sällan eller aldrig recenserad eller ens accepterad från konstnärligt håll, ha bildat en Gynning-skola. Fler börjar måla i snarlik stil – som Camilla Lundén (på Mårten Pers källa) och Anna Soranson (i Skurup). Blott publikfriande geschäft och mångleri? Eller talar Gynnings kvinnoporträtt både till och från andra yngre kvinnor? Det vill säga: Kan det faktiskt vara konst

3) Prissättning. Varför kostar konstverk så olika? När en målning håller ett pris som är överkomligt kan en annan målning kosta hiskeligt mycket för de flesta. En grafisk bild som tryckts i, säg, tio exemplar kan också kosta mer än en målning. Så hur prissätts konst? En svår – ja, omöjlig – fråga. Och dessutom: Hur mycket en målning, en skulptur eller ett konsthantverk än kostar, så kan sällan konstnären leva på inkomsten.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Vetenskapen och livet

Mot slutet av av intervjun säger Björn Larsson:

– Litteraturen är ett uttryck för det mänskliga i människan. Vetenskapen kan vara ett uttryck för det omänskliga.

Han blir tyst. En kort stund. Knappt längre än en sekund. Så tillägger han:

– Jo, jag står nog för det.

Björn Larsson är professor i franska och biträdande prefekt för Språk- och litteraturcentrum i Lund. Han kan också titulera sig författare. Den nya novellsamlingen ”Filologens dröm” (Norstedts) är hans tionde titel (inklusive en essäbok som skrevs direkt på franska). Mest skönlitteratur: ”Long John Silver” (1995), ”Det onda ögat” (1999) och ”Den sanna berättelsen om Inga Andersson” (2002) heter några böcker.

Björn Larsson KvP 6 fargutjamnad

Björn Larsson. Foto: Birgitta Olsson

Sällan finns en så tydlig bro mellan författaren och hans litteratur. Björn Larsson har skrivit om segling, som han gärna ägnar sig åt, Gilleleje, där han bor, Lunds universitet, där han arbetar, och Paris, där han varit gästprofessor.

– Det är meningen. Ett knep. Läsarna måste tro att man skildrar en möjlig verklighet. Att hitta på miljöer skulle bara vara dumt. Människor, intriger och händelseförlopp – däremot – är fiktion och ska vara det.

Nja, menar intervjuaren. Som med titelnovellen om filologen, hans utdöende vetenskap, kriminalromanen Da Vinci-koden och filologens egen jakt efter svaret på Graalens gåta. Den novellen, som inleder samlingen, läste intervjuaren på ett flyg till Paris. Då skrattar Björn Larsson. Att det gav en särskild atmosfär åt läsningen, det kan han förstå.

Ett avslöjande:

– Filologen i novellen är inspirerad av en före detta kollega. Men han har läst och godkänt novellen, påpekar författaren.

Det är tragiska noveller. Alla – eller de flesta – slutar tragiskt (vad gäller vetenskapen) fast lyckligare (vad gäller livet). Det är det återkommande temat för Björn Larssons noveller om filologen, genetikern, lingvisten, kosmologen, filosofen och så vidare: vetenskap kontra liv.

– Jag ville berätta om den här världen, som rätt är speciell. Det har inte gjorts förut, inte med så många discipliner representerade. Forskare kan ha något maniskt över sig. Hypertrofierade egon är inte sällsynta.

Ditt budskap är väl att vetenskapen inte får bli viktigare än människan? Vetenskapen må bestå men vetenskapsmannen/kvinnan går under som människa, om hon inte släpper in livet.

– Vetenskapen ska säga sanningen om hur verkligheten är beskaffad. Den kan, i bästa fall, ge en tydlig bild av verkligheten. Men vetenskapen kan inte tala om hur vi bör leva eller välja mellan ont och gott. Ändå måste vi det, som människor.

– Utan vissa värderingar – lyhördhet för kritik, tryck- och yttrandefrihet – kan inte vetenskap bedrivas. Kärlek och vänskap går däremot inte att härleda ur vetenskapen. För vissa vetenskapsmän har forskningen blivit allt – hela livet. Så det ska bli intressant att se hur novellerna tas emot.

Du är ju lika självrannsakande. Den mest tragiska novellen, som kommer sist, handlar om en forskare och författare. Nu ska han skriva sin bästa roman, a minor classic.

– Jo, författaren är nog tyvärr jag. Romanen som skrivs om och om och hamnar i papperskorgen är min. Jag har skrivit på en ny roman i flera år – men jag får inte till den…

(KvP 2008)

Herr Holm och fröken Karin

Ingvar Holm
Fröken Karins Världshistoria
ORD möter TON möter BILD
(Carlssons)

Så är också bokens titlar: först kommer konstnären Karin Sverenius (numera med tillägget -Holm) och utifrån henne breddar och öppnar sig bokens vindlande text, precis som en essä ska vara, till att dessutom handla om, skriver Holm i bokens prolog, ”musikens möjligheter att uttrycka vad inte litteraturen kan, om bildkonsten unika konkretion jämfört med andra konster och mycket annat”.

Ett ungt sätt att skriva, nyfiket och upptäcktslystet, liksom utan – och utom – gränser och regler. Och romantiskt, inte minst romantiskt.

Jag, som har ett mjukt, sentimentalt hjärta, uppskattar Ingvar Holms närmast tonårssvärmiga skildring av det första – eller var det andra? – mötet med Fröken Karin i samband med ”Allkonstakademien” på Österlen. Han kallar henne så, Fröken Karin, det blir som en gammeldags uppvaktning.

Att förälskelsen och kärleken är så påtagliga förlåter att maken skrivit en hyllningsbok om och till sin hustru. Om förlåter nu är rätt ord, för Karin Sverenius-Holm är en makalös konstnär som förtjänar denna stora praktbok.

ingvar-holmMånga andra namn ur konst, litteratur och musik – som Wille Weberg, Ola Hansson, Hjalmar Gullberg, Arne Jones, Picasso, Ulla Viotti, John Lennon, Lena Cronqvist, Jean Bolinder och Göran Greider, för att bara nämna några i ingen ordning alls – passerar revy. Men det är precis vad de gör: andra artisters verk, oavsett konstart, blir bollplank för Fröken Karins konst.

Det kan också beskrivas så här: varje konstnärligt uttryck lever vidare som en – nej, inte efterapning men – influens hos andra konstnärer. Ett slags konstnärlig livsdialog.

Här ges ett bra exempel på detta, när Ingvar Holm beskriver hur John Everett Millais 1800-talsmålning av den drunknande ”Ofelia” fick svenska efterföljare och uttolkare i form av Erik Lindegren (poesi), Birgit Åkesson (dans) och Karl-Birger Blomdahl (musik). Poeten Gösta Oswald, som 1950 drunknade utanför Visby, blir en svensk parallell till Ofelia.

Men viktigast är ändå Karin Sverenius-Holms egna målningar. De är ordagrant egna. Bara att bläddra i boken och se – ja, fästa blicken på – alla hennes målningar, så många, på sida efter sida, är minst lika svindlande som att läsa texten.

De flesta målningar är från slutet av 90- och framför allt 2000-talet – de senaste årens produktivitet har ju varit otrolig – men utgångspunkten är de tidiga porträttmålningarna från 70- och 80-talen.

Så noggrant gjorda, så levande, i tryck på papper kan jag nästan få för mig att vissa av dem måste vara fotografier. Titta bara på den lilla flickan som blåser på en utblommad maskros! Eller se de öppna fönstren på en vägg i lasarettets barnavdelning i Malmö! Autentiska, som riktiga fönster med verkligt liv utanför.

Den här minutiösa tekniken tar Karin med sig också till sina övriga och senare målningar. När hon vill, det bör påpekas. Det är som om motivet bestämmer teknik och stil. Eller stunden, själva målningsögonblicket.

Här finns flera närmast fotorealistiska målningar: självporträtt, fiskedon, en sil och av Ingvar Holm, Gösta Vitestam och Fritiof Nilsson vid ett restaurangbord som är överfullt med vin- och spritbuteljer.

Men det finns också impressiva – snarare än impressionistiska – självporträtt, där konstnären fångat sig själv i stunden och känslan. Liksom ”Porträtt av Edgar Allan Poe” och katedralmålningarna från Chartres och Quimper, så mångtydigt otäcka, så kännbart drabbande.

En av mina favoritmålningar, de blåa dubbelkatterna i fönstret, placerar sig mitt emellan.

I ett kapitel skriver Ingvar Holm om ”magisk realism” – utan att definiera begreppet. Så kan man också karaktärisera vissa målningar av Karin Sverenius-Holm, om man just låter bli att definiera.

Även färgerna växlar. Hon kan måla med klara, direkta färger med var sin tydliga plats på tavlan. Men färgerna kan också vara mörkare, mer grumliga och gå i varann.

(Ystads Allehanda 2010)

Kvinnornas folksång från fäbodarna

Så här skrev jag när jag i Hifi & Musik recenserade årets folkmusikaliska Manifestprisvinnare…

Ulrika Bodén
Te berga blå / To The Blue Mountains
(Dimma)

ulrika-bodenTema: ensamhet.

Halva året gick kvinnorna för sig uppe på fäbodarna: vallade kor, får och getter, lockade på dem med vallrop och sjöng, kom på ord och melodier när de, som det står i CD-häftet, ”mjölkade, ystade, höll rent i fähus och stugor, diskade mejerikärl, gjorde upp eld, letade försvunna kor, bar ved, vatten och en och annan kalv som inte orkade gå själv”.

Vilket slit! Men vid storhelger kom spelmän och byns ungdomar upp på besök. Det blev dans och fest!

Denna fäbodkultur – vallmusiken – dokumenteras, vårdas och värnas av sångerskan Ulrika Bodén på albumet ”Te berga blå”. Samtidigt som hon bygger ut och på traditionen, nyskapar och personliggör.

Ulrika presenterar kulturen från fäbodarna som både historisk och levande. I CD-häftet kan man, faktiskt, läsa att i jämtländska Klövsjö finns än i dag fäbodar i drift.

Trots att fäbodkulturen var ensam har albumet blivit allt annat än enformigt. I inledande ”Kosviten”, som sjungs a cappella, sammanförs korop från olika vallerskor. I så atrt säga titelspåret ”Te boern å berga blå” – en ”kauklåt” omgjord till marsch – medverkar förutom Ulrika, sång och dulcimer, även Emma Ahlberg, 5-strängad fiol, Niklas Roswall, moraharpa, Daniel Fredriksson, moraoud, och Petter Berndalen, trummor, klockor och symbaler.

I ”Langt ifrån bögda” – en sång om festliga tillfällen med spel och dans – medverkar också Ahlberg och Roswall samt Daniel Ek, harpgitarr. Fast allra häftigast tycker jag det blir i ”Ut på betet”, där sångerskan Bodén med slagverkaren Berndalen skapar folkmusik av den ojämna rytmen från en ledarkos klocka.

Ulrika Bodén har gjort en kvinnoskiva – och en ovanlig sådan – som jag tror måste bli årets folkmusikalbum.

(Hifi & Musik)

Gerthel och Björling

Oavsett vilken sorts tenor som en klassisk tenor är, så kan vissa av dem nå upp till höga c. Andra kan det inte eller förmår sällan att göra det. Varken Jussi Björling eller Olav Gerthel blev kända för att kunna sjunga de högsta, ljusaste tonerna. De var inte heller tenorer av samma sort: Jussi var en dramatisk tenor medan Olav Gerthel alltså var en lyrisk. Trots detta jämfördes Olav Gerthel och Jussi Björling av journalister och recensenter. Och så konstigt var det kanske inte ändå, eftersom de åtminstone delvis – med- eller omedvetet från Gerthels sida – hade samma repertoar.

Så låt mig ha fräckheten att fortsätta jämförelsen …

olav-gerthelMalmö Stadsteater hade 1957 premiär på La Bohème med Olav Gerthel (som Rodolphe), Ethel Mårtensson (Mimi), Musetta (Astri Herseth) och Nils Bäckström (Marcel). Också detta blev en succéföreställning – den här gången både för Olav Gerthel och hela uppsättningen. Men tydligen ville ledningen ändå ha extra dragkraft: Jussi Björling togs nämligen in för att gästsjunga = ersätta Gerthel i ett par föreställningar av Bohème.

”Jussi Björling var inte bra”, säger Sten Sjöstedt. ”Hans sång nådde inte ut. Det är en stor scen i Malmö. En svår scen att sjunga från. Jussi kanske missbedömde det, inte visste var han skulle stå på scenen. Olav Gerthel var en bättre Rodolphe. Han sjöng bättre, Olavs sång nådde ut. Olav Gerthel var dessutom både sångare och skådespelare.”

”Olav Gerthel alternerade med Jussi Björling”, säger Otto Kern. ”Eller rättare sagt, Jussi kom ner två kvällar och sjöng. Vi blev förvånade över att han hade en så liten röst. Ja, Jussi hade en tät röst men Lasse nådde ut med rösten väl så bra.”

”Jag upplevde också Jussi Björling när han kom ner till Malmö Stadsteater för att göra ett gästspel i Bohème”, säger Carlhåkan Larsén. ”Lite tidigare hade jag varit i Stockholm och sett Jussi, då var han bra. Men i Malmö var han inte i toppform. Han använde inte heller scenkostymen utan hade med sig sin egen, blåa Bohème-kostym. Tala om stjärna.”

”Olav Gerthel var en ensemblemänniska också, kunde spela teater ihop med den övriga ensemblen. När det gällde Jussi Björling så behövde man inte vara van vid teater för att se att han inte hade någon rollgestaltning. Han sjöng och när han sjöng bra så sjöng han kanske bäst av alla. Men Olav Gerthel både sjöng och spelade teater”, säger Larsén.

Det sista påpekade också Curt Berg – fast mer brutalt – när han i Dagens Nyheter recenserade La Bohème på Malmö Stadsteater: ”Olav Gerthel sjöng Rodolphe mycket bra, men vad han gjorde ännu bättre var människan Rodolphe. Detta blev som gestaltning mycket varmare, vackrare, klarare än exempelvis Jussi Björlings småfeta poet. Jag har aldrig sett en bättre Rodolphe.”

Jag vet, så här får man inte göra: jämföra Jussi med någon som helst. Jussi Björling är helgonförklarad. Den som vågar ha en något avvikande åsikt väcker ilskan hos hans envetna fan club. ”Sjunger Olav Gerthel ´O helga natt´ vackrare – ja, t o m bättre – än Jussi Björling?” provade jag att skriva på twitter och facebook. Svaret blev ett omedelbart ramaskri.

Ingen av Olav Gerthels skivinspelningar – ett par 78-varvare, flera EP-skivor och en LP – är tillgängliga på CD. Några av dem finns utlagda på YouTube och på Spotify kan man höra en handfull inspelningar ur Hoffmans äventyr och Sköna Helena från Malmö Stadsteater. EP:n från 1956 med Olav Gerthels insjungning av ”O helga natt” tillsammans med Karlskoga Kammarkör lyckades jag hitta via auktionsajten Tradera.

Hör Olav Gerthel sjunga ”O helga natt”.

Jag lyssnade och blev … helt betagen. Det är ordet. Olav Gerthel sjunger precis som de citerade recensenterna skrev om honom på scen: lyriskt och vackert, lätt och flödande. Om man nu tänker sig den märkliga tanken att jag inte hade varit musikjournalist och recensent idag – utan på 50-talet. Jag har precis fått den här EP:n (dito) för recension och ska skriva om den i någon tidning. Vad hade jag skrivit? Vad hade jag gjort?

Jag skulle skriva att Olav Gerthel börjar försiktigt, liksom sjunger in sig i melodin. Jag skulle nämna det mjuka och varma i hans röst. Att han sjunger så tydligt att varje ord hörs, både vokaler och konsonanter. Han sjunger i nära samklang med den ackompanjerande orgeln och när han höjer rösten, tar i lite mer, och lite mer ändå, då sjunger han ändå så mjukt och varmt. Skönheten följer med in i styrkan.

Efter detta skulle jag nog jämföra med facit, alltså Jussi Björlings tolkning av ”O helga natt”. Han tar i mer, redan från början. Han sjunger bra förstås. Men sjunger han inte mer kraftfullt än vackert, muskulöst på bekostnad av det sköna? Och när Jussi tar i som mest, mot slutet, då har inte styrkan och kraften långsamt vuxit fram utan blir ett plötsligt utbrott; inte ett crescendo utan en tornado.

Jussi Björling sjunger toner, tar fram så mäktiga toner han kan ur sin stora röst. Och den är stor, den är kraftfull. Olav Gerthel sjunger både toner och ord, formar tonerna så att orden får plats i dem, glömmer aldrig att förmedla innehåll och budskap. En dramatisk kontra en lyrisk tenor. Nej, de borde inte jämföras. Men det var inte jag som började, det gjorde 40- och 50-talens recensenter. Det är en smaksak vem man föredrar. Men Jussi Björling har fått evigt liv. Olav Gerthel är bortglömd. Det är, som jag skrev inledningsvis, inte rättvist. Det var min poäng.

(Ur boken ”Olav Gerthel – Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx Förlag 2015)

— GOD JUL 2016 och GOTT NYTT ÅR 2017! —

jul-gosta

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

önskas alla vänner och bekanta,
i verkliga livet och på nätet.