Spellista (till Hifi & Musik)

Ja, nu har jag satt ihop en Spotifylista igen till nya numret av Hifi & Musik, om någon vill lyssna på smakprov från dom skivor jag recenserat plus lite mer jag lagt öronen på.

 

Erikssons spellista mars-april 2019

Nu bör nya numret av Hifi & Musik vara ute med Sveriges kombinerade bredaste och bästa skivrecensionssidor.

Som alltid (eller oftast) satte jag också ihop en spellista med exempel från dom CD jag recenserar i numret samt lite annat jag lyssnat på under mars-april.

Här är den – som en försmak på numret:

Erikssons spellista jan-febr 2019

Snart kommer Hifi & Musiks första nummer för i år med Sveriges bredaste skivbevakning. Eller?

Här är en spellista i förhand. Innehåll: smakprov på några spår från varje platta jag recenserar i nya numret samt några låtar från andra från skivor som inte fick plats på mitt utmätta skivutrymme.

Hör! Kåseberga Brassband spelar än

Följande publicerades i Ystads Allehanda i går och jag brukar inte lägga ut texter på min arkivblogg så här snabbt. Men jag gör ett undantag den här gången, för jag vet att många utanför YA:s spridningsområde och inlåsta nätsida har ett starkt minne av Fredrik Grundel.

Så ni också kan läsa, om ni vill.

***

När den här krönikan publiceras i YA har jag tagit nattåget till Stockholm för att gå på begravning. Ingen släkting eller nära vän som ska begravas utan en, låt säga, parallell resenär genom livet. En gång för längesen – för 60- och 70-talen har idag hamnat långt ifrån nu – var vi nära vänner. Vi träffades ganska ofta. På senare år har vi levt och arbetat parallellt.

Fast vi återupptog kontakten, helt nyligen, nu på försommaren. Och så hände detta, plötsligt. Alltså plötsligt för mig – inte för honom. Men han sa inget, berättade ingenting. Ja, ni vet vad det handlar om, det vanliga numera, den jävla cancern.

Curt Fredrik Grundel blev 74 år.

Kåseberga Brassband, hör det spelar än
Nu har det blivit husband högt upp i himmelen

Han hette Curt Grundel när vi möttes. Fast egentligen Kurt. Han bytte till ”C” för att ”K” kändes för hårt. Sen skulle han lägga till Fredrik och bli Curt Fredrik. För att senare, som programmakare och producent på radion i Stockholm, heta Fredrik Grundel.

Illustration: Curt eller Curt Fredrik eller Fredrik Grundel.

Som en annan Robert Robban Karl Oskar Zero Broberg. Nej, jag fånar mig inte. Detta skrivs med största respekt. Curts eller Fredriks namnbyten var, som jag förstod, hans sätt att leta efter och försöka hitta sig själv i sig själv, i livet och världen. Inte förbli den han växte upp som och omgivningen velat att han skulle vara.

En annan, ny människa. Just den människa som han egentligen var. Ungefär som jag, fast jag valt att försöka fylla mitt tilltalsnamn med den jag tror mig vara och är.

Vi träffades första gången i oktober 1968 på redaktionen för tidningen HEJ! i Helsingborg. Han var anställd journalist och redaktör; jag kom dit som praktikant och frilansmedarbetare. Vi återsågs i början av 70-talet, då jag och min blivande hustru flyttat ner till Skåne igen och Curt Grundel med dåvarande hustrun Anne och dottern Frida bodde i Kåseberga.

Han skrev och tecknade, redan då. Gav ut seriealbumet ”Flygande ögat”, illustrerade min diktsamling och barnboken ”Knytt” av Sven-Olof Lorentzen (där han ritade en läcker naken kvinna – i en barnbok! – som det blev visst rabalder om).

Ja, Kåseberga Brassband, detta underbara band
Där alla kunde spela och leva hand i hand

Fler än vi samlades hos familjen Grundel i Kåseberga, till exempel ungdomar från folkfesterna i Malmö. En politisk tid men inte politisk på det sätt som hävdats i efterhand att 70- talet var – inte politiskt politisk utan mänsklig. Flumvänster, enligt den politiska vänstern.

Omfamnande, enligt mig. Mycket större. En vilja och ett försök att se en helhet där det handlade om hur och vem man var som människa lika mycket som vad man tyckte och sa. Flummigt alltså. Tänk progghippies.

Curt eller Fredrik kom på namnet Kåseberga Brassband. Lite syftade det väl på vad ni tror men det var mer ett skämt i och med nutiden. Och inte minst ett sätt att beskriva en samvaro och närhet med stora ungdomliga drömmar och hopp. Nog alltför stora.

Jag skrev en text – en låt – om ”Kåseberga Brassband”, både till honom och mig själv, när jag fick veta att Fredrik Grundel hade dött. Som tröst och hågkomst. En vemodig sak, fast mer av livshymn än dödspsalm. I åminnelse av det liv som passerade och livet som det blev. En hyllning till de människor som försöker leva och ta sig igenom livet på bästa sätt.

Och över vår musik, se ett öga flyger kring
Det håller koll på livet, både människor och ting

Allkonstnären, som det ju heter, Fredrik Grundel var med i kanten av tidningarna Musikens Makt och Schlager, skrev filmkritik ett tag och var också teckningslärare. Han gjorde något radioinslag till mig i Malmö och jag ett enstaka program till honom i Stockholm.

De flesta minns, har jag märkt, hans radiotid men vet inte så mycket om vad han hade för sig innan dess. Han gjorde – högst personliga – programserier under rubriker som ”På gränsen”, ”På tiden”, ”Drömspel” och ”Frispel”. Sina körscheman skrev han med vänsterhanden och upp och ner.

Nej, han var inte vänsterhänt. Men det blev ju ett annat förhållande mellan huvud och penna, hand och papper när man använde ”fel” hand. Fredrik Grundel var nog den siste i raden av sådana ständigt experimenterande radiomakare som Sveriges Radio inte längre tillåter.

Så pensionerade han sig vid 59 och ägnade resten av livet åt sin konst. Ur ett av mejl: ”Jag tecknar & målar nästan varje dag.” I dödsannonsen syns hans flygande öga.

Ja, Kåseberga Brassband, en sån naiv idé
Att vi skulle kunna leva och älska som vi är

PS. Fredrik Grundel hade sitt eget konstgalleri på bloggplattformen Tumblr . Här finns både teckningar och målningar, många i den typiska flygande ögat-stil som han skapade i Kåseberga men också bilder i andra former och stilar. Sammanfattande ord: uppiggande och hoppfullt enligt Beatles-mottot ”All together now”.

(Ystads Allehanda 2018)

 

 

 

Stängsla in och vakta grindar

Det gjorde mig sorgsen, bedrövad och arg. Att stängsla in och skärma av, betona och befästa nygamla gränser istället för att öppna upp. Fortfarande år 2016 finns det alltså de som vill placera folkmusik i en glasad museimonter.

De tror de värnar traditionen när de tvärtom riskerar att lemlästa och avliva den. För om något kännetecknat folkmusik i Sverige genom historien så är det att traditionen alltid har påverkats, förändrats och utvecklats. Som musiken klingade då, en gång, klingar den inte nu och sen.

Magnus Bäckström, fiolspelman och förvaltningschef på Kultur i väst, startade alltsammans med ett inlägg i Facebook-gruppen Svensk folkmusik. Bäckström skrev: ”Efter min andra folk- och världsmusikgala känner jag att jag behöver hjälp med att få en bakgrund till och resonemanget kring att visgenren ingår…”

Inga namn nämndes men tydligen gick de flestas tankar åt samma håll för den fortsatta debatten kom mest att handla om – och rikta sig mot – vistolkaren Jan-Olof Andersson, prisad på folk- och väldsmusikgalan som ”årets traditionsbärare”.

Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson.

Efter att först ha blivit förvånad över att pristagaren ifrågasattes och sen ledsen å Anderssons vägnar försökte jag bena ut vad som skulle vara problemet. Ingen bör kunna ifrågasätta att Jan-Olof Andersson är en traditionsbärare – således måste det vara fel på den tradition han bär.

På hans repertoar finns bland andra Carl-Michael Bellman (som hämtade konst-, populär- och även folkmelodier nerifrån Europa, diktade svenska texter och framförde till cister), Evert Taube (som förvandlade sydamerikansk och provencalsk sång till svenska visor) och Ruben Nilson (vars visor sjunger vidare i svensk arbetarsångtradition).

Skulle inget av detta kunna kallas folksånger/visor – eller ens folkliga sånger? Fast det sista duger kanske inte? Att Bellmans visor spreds som skillingtryck då – eller räknas enbart vissa skillingtryck som folkvisor? Åtminstone kan Bellman och Taube – liksom Sofie Livebrant, vars album i brittisk/skotsk singersongwriter-stil utsågs till ”årets utgivning” på folk- och världsmusikgalan – sorteras in i den spretiga kategorin världsmusik.

Nästa som hände var att Martin Arleskär, en av administratörerna för Facebook-gruppen Svensk folkmusik, formulerade ett förslag om nya gruppregler med en definition av svensk folkmusik och vilken sorts musik som fick diskuteras.

Skulle alltså detta vara ”utvecklingen” – denna bakåt-trend – inom dagens svenska folkmusikrörelse? Att snäva in; avvecklande istället för utvecklande. Jag kontrade med att starta en tråd om uppspelningar för Zornmärket och utnämningar till riksspelman.

Och jag är väl naiv, ja, enfaldig. Jag trodde en majoritet skulle hålla med om att verkligheten spelat ifrån de statuter som Svenska ungdomsringen för bygdekultur / Svenska folkdansringen satt upp och att de måste skrivas om. Nej, de flesta verkade tycka att det är bra och ska fortsätta som det är.

Vilket innebär att ingen folksångerska (än idag mest kvinnor som sjunger folkligt) kan få ett Zornmärke. Vokal folkmusik omfattas inte. Det betyder att trummisar och klarinettister kan tilldelas Zornmärken, eftersom det förekommit en udda gren med slagverk i svensk folkmusiktradition och för att militärinstrumentet klarinett började spelas av folkmusiker.

Men saxofon tolereras inte, oavsett hur det spelas. Och, för att nämna ett namn, Ale Möller kan spela hur traditionellt och skickligt som helst men har ingen chans mot alla fioler. Han tillåts inte delta för att han har fräckheten att spela det nytillkomna svenska folkmusikinstrumentet mandola. Som om inte den första folkliga klarinettonen någon gång spelats av en folkmusiker.

Så futtigt, fånigt och faktiskt otraditionellt. Detta borde det protesteras mot och ändras på – istället för att gnällas på en vissångare som prisats i egenskap av traditionsbärare.

(Publicerat i Lira 2016)

Två poeter på saxofon

”Saxophone Conversations”
Fredrik Carlquist och Joan Chamorro
Var & när: Ystads jazzcafé den 6/2

Bäst 1: Samspelet mellan Fredrik Carlquist och Joan Chamorros saxofoner, när deras toner samspelar inuti varann.

Bäst 2: Cornelia Nilssons hela tiden framåtdrivande rytm på trummorna.

Bäst 3: Att Carlquist också tar fram klarinetten och viskar så tysta toner att de knappt hörs – men känns!

Bäst 4: Allt!

Det börjar så avspänt att det smittar, både på publik och musiker. Fredrik Carlquist introducerar ”Let´s Talk” som första låt men Joan Chamorro har visst någon invändning mot att börja med den så istället blir det ”Sideline”.

Bägge komponerade av Carlquist, som fingerknäpper igång låten – eller låtarna, för han knäpper rytmen med fingrarna och nynnar lite före varje låt. Så att svänget ska bli rätt, både när det går snabbare och långsammare.

Oj, så det svänger! Som tåget, höll jag på att skriva. Men snarare sitter Cornelia Nilsson framåtlutad över trummorna som om hon satt vid ratten på en bil. Hon spelar framåtrytmer, ibland stockar men oftast med visparna: en liten, effektiv rytmfigur som driver på och sen byter hon till en annan.

Medan Johnny Åmans fingrar vandrar i snabba gångar ned- och uppför, upp- och nedför igen på kontrabasens greppbräda. Jo, måste först nämna kompet – rytmen, gunget, svänget – för även om saxofonkonversatörerna Carlquist och Chamorro spelar huvudroller läggs grunden av kompduon. Enligt jazzreceptet: utan sväng – ingenting.

Från vänster: Cornelia Nilsson, trummor, Joan Chamorro, baritonsa, Johnny Åman, kontramas, och Fredrik Carlquist, sopransax. På plats-foto: Blenda Automatique.

Två saxofoner kan få en att bli orolig för tuppfäktning. Inte när det gäller Fredrik Carlquist och Joan Chamorro, sopran- respektive baritonsaxofonist. Knappt jag vill använda titeln saxofonist. De är ett par poeter som står på scen med saxofoner i händerna istället för diktsamlingar.

Lyrik i varje ton. Melodiskt och harmoniskt, både när saxofontonerna sammanfaller i något kort sagt underbart och när de lämnar varann, spelar solo, och kommer tillbaka i gemensam harmoni. Chamorros mörkare sammetstoner och Carlquists mer omväxlande tyghylla med såväl brummande som ljusa toner – men aldrig att det tas i så han spelar omkull kaffekoppen på bordet där jag sitter närmast orkestern.

Också rytmen är inskriven i kompositioner och arrangemang. Snabbare swing eller blues – som just ”Sideline” och ”Lester´s Blues” (av Lester Young) – är jazz nära rock´n´roll. Kul att tänka på: en gång i tiden var jazz lika svängig och svängde nästan likadant som rock.

Andra set inleds sen med nämnda ”Let´s Talk”, stilla och vacker, ”svenskt” melodisk och Lars Gullin-influerad. Flera gånger tar Carlquist dessutom fram klarinetten, särskilt för mina öron i sin egen ”Rouge Planet II”, en annorlunda melodi, sökande och mer konstmusikalisk.

Vilken egenartad klarinettist som Fredrik Carlquist också är. Som när han viskar i klarinetten, blott andas i munstycket. Så sprött och tyst att det knappt är hörbart men känns desto mer.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2018)

Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Hur ska ”Aniara”-musiken låta?

Själva operauppsättningen, som opera alltså, recenserades och hyllades av Martin Lagerholm i måndags för en dryg vecka sen här i YA. Ja, samtliga recensioner var lika positiva. Bara att instämma: framförandet (sången, musiken, dansen), regin, scenografin och kläderna – allt – håller högsta operanivå. Så här ska det inte bli ännu en operarecension. Istället sitter jag på Malmö Opera och lyssnar, som så ofta, särskilt på musiken.

Hur bör ”Aniara”-musik låta, i allmänhet och i synnerhet idag, år 2017. Eller snarare 2038, då Harry Martinsons versepos, som Erik Lindegrens libretto bygger på, utspelar sig ombord på rymdfarkosten Aniara. Om årtalet ens är så säkert, för handlingen går ju framåt från sex till tjugo år efter att 8 000 emigranter lämnade Doris land, den av miljöförstöring och kärnvapen förstörda jorden, i ett rymdskepp på väg mot Mars.

Med denna musikaliska fråga i huvet hör jag på musiken med spetsade öron. Och för att komplicera ytterligare så handlar det om två sorters ”Aniara”-musik: den som emigranterna tog med sig från jorden och den som ska illustrera Aniaras rymdfärd. Karl-Birger Blomdahls operamusik drar åt bägge hållen, nedåt jorden och det förflutna, uppåt rymden och framtiden: å ena sidan pop, jazz och en psalm, å den andra nyskapande och avantgarde med tolvtonsmusik och, som det hette på den tiden, elektroakustiskt.

Tina Højlund dansar den kvinnliga piloten Isagel i Malmö Operas uppsättning av ”Aniara”. Foto: Malin Arnesson

Operan börjar – och slutar – med morsesignalens gnisslande violintoner: A-N-I-A-R-A. Musiken svävar som i rymden. Volymen stiger och sjunker. Enbart piano och många, starka pukslag. Kören sjunger i kanon. Toner krockar i dissonans. Jazzdans och nånslags popsång. Långa instrumentalsjok med inlagda radiovågor, inspelade tal och elektroakustiska rytmer, där den tyska rockmusik som skulle komma i slutet av 60-talet kan anas.

Åk, hör och se hur exakt och känsligt, i stort och smått, tystlåtet och högljutt, rytmiskt och svävande, som Malmö operaorkester framför ”Aniara”. Försök få biljetter framme vid orkesterdiket så ni kan just se vad musikerna har för sig, när och hur. Och ändå har jag noterat detta i mitt block: Bra? Ja, mycket. Ovanlig operamusik? Ja, fortfarande. Nutida? Nja. Modernt? Nej. Ljudspår till världsläget 2017 eller 2038? Absolut inte!

Stefan Johansson, som regisserat på Malmö Opera, är jämngammal med mig. Han upplevde – som tolvåring – ”Aniara” på Kungliga Operan i Stockholm. Det framgår av en understreckare som han 2009 skrev om ”Aniara” i Svenska Dagbladet. Där menar han också att ”de populärkulturella referenserna har åldrats förvånansvärt litet”. Men det kan jag inte hålla med om.

Det har hänt mycket med populärmusiken, rock och pop, sen ”Aniara” hade urpremiär 1959. Om musiken komponerats idag hade rymdskeppets passagerare haft annan musik med sig, som rap och techno. Dessutom har populärmusik passerat konstmusiken vad gäller elektroniska experiment. Det enda i Karl-Birger Blomdahls musik som kan låta nyskapande än idag är Den blinda poetissans ordlösa aria, i Malmö helt häpnadsväckande sjungen av sopranen Alexandra Büchel.

”Aniara” har satts upp fler gånger, bland annat i en teveversion (1960), på Malmö stadsteater (1977) och Göteborgsoperan (1994). Martinsons ”Aniara”-epos har även blivit sångspel, musikal, radioteater och muntlig poesi med både mer klassisk och mer populär musik av Carl-Axel Dominique, Ketil Bjørnstad, Tomas Hallonsten, Gunnar Edander, Andreas Kleerup, Fredrik Meyer med flera. Ofta fungerar musiken som förmedlare av texten. Några har försökt musiksätta rymdresan och budskapet men resultatet blir mest som atmosfärisk ambient. Ingen anstränger sig så mycket som Blomdahl.

Några få, till exempel enmansprojektet Necrosavant (Jonas Martinsson) och death metalbandet Diablo har med inspiration från ”Aniara” skapat mörkare och mer våldsam nutidsmusik. Ännu närmare vad som skulle kunna vara framtidens ”Aniara”-musik kommer Dorisburg (Alexander Berg), en technomusiker som tagit sitt artistnamn efter den stora staden i Doris land.

Hur mycket jag än tycker om Malmö Operas ”Aniara” så är det omöjligt att uppleva den som annat än en nyuppsättning av en klassisk opera. Även avantgarde kan med tiden bli traditionellt och nostalgiskt, istället för en rapport om den värld vi lever i. Hur skulle Erik Lindegrens libretto låta och fungera med ny musik av, säg, Dorisburg (samt inspelade tal med Åkesson, Trump, Putin, Le Pen och Erdogan)?

5 X kort om ”Aniara”:

1. Att läsa. Harry Martinsons versepos ”Aniara. En revy om människan i tid och rum” (Bonniers) är tillgänglig som pocket och e-bok. Hos litteraturbanken.se går den att gratisläsa. Den egensinnige serietecknaren/konstnären Knut Larsson har gett ut bild- snarare än serieboken ”Aniara – Fritt efter Harry Martinson” (Kartago).

2. Att lyssna på. Urpremiären 1959 av ”Aniara” direktsändes på radio. Inspelningen har sparats men tyvärr gömts undan i Sveriges Radios arkiv. Premiären nu den 6 maj på Malmö Opera, också den direktsändes, kan fortfarande höras på nätet (kolla P2:s operasida). På skiva finns en konsertversion från 1985 samt Carl-Axel Dominiques, Ketil Bjørnstads och Kleerups tonsättningar av ”Aniara”. Även Necrosavants, Diablos och Dorisburgs musik finns på skiva.

3. Lyssna mer. För att kunna jämföra olika musiktolkningar av ”Aniara” satte jag ihop en blandad Spotifylista med de inspelningar som finns där. Klicka HÄR och lyssna på min ”Aniarablandning”.

(Ystads Allehanda 2017)

Vid pianot: Philip Glass

Dagen började med brunch på Kulturfartyget Kronborg. Cafeterian fylldes med musikintresserade som ville höra amerikanen Philip Glass berätta om sin musik.

Det gör han både gärna och länge, så här finns inte plats för något utförligt referat. Men när jag på kvällen sitter i foajén till Albertslunds musikteater, där Glass strax ska spela solopiano, bläddrar jag i blocket och läser ett par anteckningar som jag tar med mej in till konserten.

Vid ”dialogen” på Kronborg beskrev Philip Glass hur han på 60-talet ville återinföra rytmen i konstmusiken. Därför hamnade de pulserande, s k mininimalistiska, rytmerna i förgrunden. Idag placerar han harmonierna och melodierna längst fram, ackompanjerade av rytmerna i bakgrunden.

Han berättade också hur förhållandet mellan kompositören, musikern och publiken förändras, när kompositören sitter ensam vid ett piano och spelar sin egen musik. Glass hör förstås från kompositörens håll, men nog är det märkligt så annorlunda musiken låter också i lyssnarens öron.

Philip Glass. Foto: Reymond Meier.

Oftast framförs Glass-musiken från en operascen (senas ”Huset Usher”-operan i Malmö) eller med Philip Glass Ensemble, där Glass spelar elklaviaturer. Spelad på flygeln i Albertslund står musiken naken – utan orkestreringen.

Glass besöker läkarmottagningen och doktorn, alltså publiken, lyssnar på hjärtat. Det är rytmen. Så börjar han klä på sej igen. Det är harmonierna. Han talar. Det är melodin.

Philip Glass har, liksom alla minimalister, skällts för att vara enformig och långtråkig: samma rytmer upprepas stycket igenom och från stycke till stycke. Det är fel! Framförd på akustiskt piano dementerar musiken all kritik.

Musiken växlar mellan starkt och mjukt, snabbt och långsamt; rytmer, ackord och melodier samspelar. Ett av mellanspelen till operan ”Einstein On The Beach” – komponerad redan 1976! – innehåller en, kort sagt, underskön melodi.

Glass brukar själv påpeka att hans musik uppstått ur inspiration från den klassiska musiken i Indien (med Ravi Shankar som den stora inspiratören.) Därför är det smått förvånande att höra att han inte övergett utan – på samma gång – arbetar inom den västerländska konstmusiktraditionen. ”Opening”, som också blev extranumret ”Closing”, kunde faktiskt ha komponerats av Debussy eller Satie.

Nej, musiken kan inte sammanfattas med ordet puls – orden mjuk, spröd och harmonisk passar bättre. T ex Gandhis avslutningsång från operan ”Satyagraha” blir på piano en dröm och en bön om frid. Avbrutna meditationer, antecknar jag i blocket.

Den övriga publiken instämmer. Applåder, golvstamp, rop och två extranummer (minst) – sen tvingas jag rusa iväg för att hinna med S-tåget till Köpenhamn och flygbåten hem.

(Kvällsposten 1996)

Dylan ska vara stolt!

Andreas Hourdakis Trio
Señor
(Brus & Knaster)

Känns som evigheter sen jag fick provhöra några låtar från albumet Señor. Som jag längtat! Albumet blev fördröjt på grund av senfärdighet från Bob Dylans musikförlag. Nu har hans manager, Jeff Rosen, godkänt inspelningarna.

Och fattas bara, när Andreas Hourdakis når upp till samma nivåer som Larry Coryell och Bill Frisell. Självaste Dylan ska vara mycket stolt över gitarristen Hourdakis tolkningar. Han får gärna utbrista, typ: Oj, gör jag så vackra melodier?!

Andreas Hourdakis Trio med Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor, tolkar Bob Dylan som kompositör (som kontrast till sångpoet).

På vinylalbumet ”Señor” har Andreas Hourdakis valt ut sju Dylanlåtar som är mindre eller mer kända beroende på hur mycket och länge man lyssnat på Bob Dylan. Med elgitarrens mest ljusa, fina toner söker Hourdakis efter det vackraste och skönaste men också sprödaste i Dylans musik.

Som en utgrävning: melodierna blottas, blir avklädda och nytvättade. Att till exempel ”Moonshiner” har en så underbar melodi hade jag aldrig anat. Också i ”The Lonesome Death of Hattie Carroll” och ”My Back Pages” letar Hourdakis fram de nakna tonerna – ja, skönheten i varje enskild ton.

”It’s All Right, Ma (I’m Only Bleeding)” behandlar han på ett annat, riktigt smart sätt: spelar en ackordföljd så att gitarrackorden blir melodin.

Jag brukar inte vara förtjust när jazzmusiker improviserar alltför långt från en melodi – men det gör inte elgitarristen Hourdakis. Jo, han gör det nästan, precis på gränsen, men just där fogar han in en bit av melodin så melodi och improvisation blir en enhet, ett och samma.

Likadant – fast omvänt – när han spelar melodierna, då fogar han in några extra improviserade toner.

Nämnde ju Coryell och Frisell men jag skulle också vilja nämna The Drifters/Shadows, alltså den brittiska instrumentalpopgruppen med Hank B Marvin på elgitarr. Andreas Hourdakis Trio spelar lika nära.

Det hörs kanske särskilt i ”Political World”, där melodin inleds och byggs upp av trummor, bas och gästpianisten Daniel Karlsson, innan Hourdakis själv spelar vidare.

(Lira 2017)