Category Archives: Uncategorized

Dylan ska vara stolt!

Andreas Hourdakis Trio
Señor
(Brus & Knaster)

Andreas DylanKänns som evigheter sen jag fick provhöra några låtar från albumet Señor. Som jag längtat! Albumet blev fördröjt på grund av senfärdighet från Bob Dylans musikförlag. Nu har hans manager, Jeff Rosen, godkänt inspelningarna.

Och fattas bara, när Andreas Hourdakis når upp till samma nivåer som Larry Coryell och Bill Frisell. Självaste Dylan ska vara mycket stolt över gitarristen Hourdakis tolkningar. Han får gärna utbrista, typ: Oj, gör jag så vackra melodier?!

Andreas Hourdakis Trio med Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor, tolkar Bob Dylan som kompositör (som kontrast till sångpoet).

På vinylalbumet ”Señor” har Andreas Hourdakis valt ut sju Dylanlåtar som är mindre eller mer kända beroende på hur mycket och länge man lyssnat på Bob Dylan. Med elgitarrens mest ljusa, fina toner söker Hourdakis efter det vackraste och skönaste men också sprödaste i Dylans musik.

Som en utgrävning: melodierna blottas, blir avklädda och nytvättade. Att till exempel ”Moonshiner” har en så underbar melodi hade jag aldrig anat. Också i ”The Lonesome Death of Hattie Carroll” och ”My Back Pages” letar Hourdakis fram de nakna tonerna – ja, skönheten i varje enskild ton.

”It’s All Right, Ma (I’m Only Bleeding)” behandlar han på ett annat, riktigt smart sätt: spelar en ackordföljd så att gitarrackorden blir melodin.

Jag brukar inte vara förtjust när jazzmusiker improviserar alltför långt från en melodi – men det gör inte elgitarristen Hourdakis. Jo, han gör det nästan, precis på gränsen, men just där fogar han in en bit av melodin så melodi och improvisation blir en enhet, ett och samma.

Likadant – fast omvänt – när han spelar melodierna, då fogar han in några extra improviserade toner.

Nämnde ju Coryell och Frisell men jag skulle också vilja nämna The Drifters/Shadows, alltså den brittiska instrumentalpopgruppen med Hank B Marvin på elgitarr. Andreas Hourdakis Trio spelar lika nära.

Det hörs kanske särskilt i ”Political World”, där melodin inleds och byggs upp av trummor, bas och gästpianisten Daniel Karlsson, innan Hourdakis själv spelar vidare.

(Lira 2017)

 

Annonser

Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Tove som ung

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Tove blir kvinnaUtställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Tove som äldre kvinnaOckså på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Tove foton

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)

Har vi aldrig fått nog?

Gjorde den här låten i början av 70-talet. Den var aktuell då. Trodde väl inte (eller hoppades åtminstone) att den inte skulle bli aktuell igen. Men det har blivit. Tyvärr.

Å dessa enögda
banditer
med sitt eviga
dollarflin
& den guldglittrande
vaktmästarn
som lockar oss att
komma in
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Bara fienden
är välorganiserad
vi går i våra egna
tåg
& hör hur fienden
garvar
åt våra
dueller
på såg
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Sen han
först har mördat
far & sen
hjärntvättat
mot har han mage
att dra
en saga
om att friheten
är stor
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& premierna
bara höjs & höjs
så att bödlarna
blir fler & fler
& ni kan gå
i lugn & ro
i era ihägnade
kvarter
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Vi står
här & gräver
varsin grop
som ska bli
vår egen
grav
& hör nu hur
fienden
vrider sej
av skratt
så han nästan
kan gå av
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& det är sant
att man kan
missa
att se
skogen
för bara
träd
men det är
jävla
svårt
att hugga trän
om man har
en smörkniv
att hugga
med
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

(typ 1971)

Att vara en lokal (kultur)skribent

Att skriva lokalt kan ha sina sidor, särskilt om man skriver krönikor och recensioner. Alltså skriver och tycker om händelser på den plats där man bor i den lokaltidning som kommer i brevlådan. De flesta ”sidor” är trevliga, om än lite oväntade och… nej, jag vill inte använda ordet påträngande, för det tycker jag sällan att det blir, utan snarare kommer det just oväntat och plötsligt.

Som när man = jag står i kön på ett fik i Sjöbo, Ystad, Tomelilla, Simrishamn, Kivik eller Östra Hoby (några orter där det faktiskt hänt) och väntar på att få beställa. Plötsligt börjar någon helt okänd att prata med mig om någonting jag gjorde i förra veckan, förra månaden eller för flera år sen.

De första gångerna kände jag mig lite besvärad, det ska erkännas, men nu tycker jag att det mest är trevligt. Jag nickar och pratar, diskuterar med alla som känner mig fast jag inte känner er. Ni känner ju mig från YA, Yan, Tidningen eller vad ni kallar Ystads Allehanda, har läst en krönika eller recension, vill kommentera och prata lite.

deckarlogg-2Ämnen: SÖRF:s upphandling av sotning (vanligaste samtalsämnet i fjol), Österlens alla caféer (varje sommar), konstnärer jag skrivit om (Österlenbor är mycket konstintresserade), deckarkrönikorna (deckare verkar ni läsa allihop!), en artist eller grupp jag recenserat, och så vidare.

Ni tackar för skiv- och boktips, undrar om det finns fler deckare i samma stil. Ibland kan någon muttra och framföra en motsatt åsikt (tänk Kivik Art-tornet). Men inga problem, inte ögon mot ögon, då brukar olika åsikter aldrig ställa till med problem. Om alla tyckte likadant så blev det ju för trist, inga diskussioner och världen skulle aldrig förändras.

Andra ”sidor” – med att skriva lokalt – är lite svårare att hantera. Ju längre man bor på en plats, desto fler blir man bekant med. Som konstnärer, författare och musiker, konsertarrangörer, gallerister, antikvariatägare och små bokförlag, föreningar som ordnar föreläsningar, driver kulturhus eller samordnar kulturella verksamheter.

Under åren har det nog hänt fler gånger än 100 att jag fått frågan: Du som skriver i tidningen kan väl skriva något (underförstått: positivt) om vår verksamhet, vårt arrangemang, min bok eller skiva (så att folk kommer till arrangemanget, köper boken eller skivan). Då förklarar jag, lugnt och stilla, att så går det inte till. Det är inte journalistikens uppgift, inte ens – eller särskilt inte – om produkten gjorts och säljs av en vän eller bekant.

Hur skulle det se ut, om affärsmän, bankirer, politiker, poliser, kulturarbetare och alla bestämde när, var & hur det skulle skrivas? Ingen kunde lita på ett ord i en tidning. De flesta brukar förstå det här. Själv tycker jag det är synd att man som lokal journalist – för att inte riskera att bli ”jävig” – knappt kan vara med i byalaget. Att engagera sig i ett politiskt parti är omöjligt.

Jag har ett standardsvar när någon ber mig skriva om deras skiva eller bok, eller när en i publiken efter någon konsert eller teaterpjäs utbrister: ”Det här var ju så bra! Nu skriver du väl nåt trevligt?” Mitt svar: Jag skriver alltid vad jag tycker. Så ärligt jag kan. Vad är det annars för vits med att skriva?

Scenrecensioner får mest mothugg. Har man betalt dyra pengar för att se och höra sin favoritartist så vill man inte att en kritiker – som gått in gratis! – ska skriva ner favoriten. (Dessutom, för att provocera lite, tror jag att det finns ett förhållande mellan biljettpris och upplevelse.)

”Sångaren” Rikard Wolff ”missar så många toner att det gör ont”, skrev jag om hans framträdande på Ystads teater. Sällan har jag fått fler klagomål – inte ögon mot ögon utan per mejl. Också då skrev jag som jag alltid gör: så ärligt som möjligt. Vilket är kritikerns plikt och skyldighet.

Det händer också att de som står på scenen klagar på en recension. Lokala artister kan få för sig att lokaltidningen ska skriva positivt om lokal kultur och hjälpa till att locka folk. Kort svar: Nej. En recensent ingår inte i PR-maskineriet. Samma regel gäller lokalt: ärlighet.

Danne Stråhed och delar av Ystadrevyns ensemble har framfört åsikter om min kritik av deras jul- och nyårsuppsättningar. Nej, jag var inte överförtjust. Även en erfaren artist kan förstås ta illa vid sig – men en negativ och ärlig recension bör väl väga tyngre än en lögnaktig men positiv? Ställer man sig på scen så kan det komma en recensent. Det hör faktiskt till.

(Ystads Allehanda 2014)

Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Levingitarr 1

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Levingitarr 2

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarr 3

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

Prosa och dikt samt litta sång och musik på Litteraturrundan

Litteraturrundan i Skåne (i år den 6–7 maj) måste hållas vid liv! Åtminstone ska jag bidra med det lilla jag förmår. Medverkar bägge dagarna i år på Vollsjö Mill med gitarristen Per Söderhielm, tänk inte Vollsjö-Frenninges Simon & Garfunkel utan snarare Spider John Koerner och Dave Ray (fast det är ta i, för min del i alla fall, det också) eller Frenninges Robert Johnson & Gloson.

affisch_LR_litteraturrundan_A4_2017Det blir prosa och dikt samt litta sång och musik; första dagen mest om Vollsjö-Frenninge med omnejd och lite Aten, andra dagen mer Aten men också lite Vollsjö-Frenninge, och allra mest eget fast nog lite andras texter också.

Bl a tänkte jag läsa följande sång – ja, egentligen en sång, men det skulle krävas The Band eller bandet Nu från Lövestad för att backa upp mig i den så det blev nåt – så jag ska istället deklamera texten, i snabb takt.

Välkomna!

Till en melodi mitt emellan Sheryl Crow och Bob Dylan

jag vill inte strosa långsamt nerför Sunset Boulevard
jag vill inte vandra genom London i natten när tunnelbanan slutat gå
jag vill inte åka taxi ner- och uppför Mushins gropiga gator i Lagos
jag vill inte gå vilse i de arabiska gränderna i Marseilles
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte äta kalakukko på Tractor-restaurangen i Hesa
jag vill inte möta president Bourguiba på en landsväg utanför Sousse
jag vill aldrig återvända och se förödelsen i Aleppo
jag vill inte ha en ljummen sup klockan 9 på en skola i Ålborg
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte bli jagad av vampyrer i Timisoara
jag vill inte äta fler jättestora bakelser på stående fot i Prag
jag vill inte gå på svartklubb i New York klockan 02
jag vill inte ens möta Neil Young på Greyhoundstationen i Buffalo
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte leta förgäves efter husnummer på någon gata i Tokyo
jag vill inte se de sönderbombade regeringskvarteren i Oslo
jag vill inte klättra uppför de nio musernas kulle i Aten
jag vill inte äta lunch hos De tre pralinerna i Norrtälje
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte handla friterade insekter på matmarknaden i Peking
jag vill inte åka spårvagn upp- och nerför backarna i Lissabon
jag vill inte leva livet på Andra långgatan i Göteborg
jag vill inte ens dansa close med Jane Birkin på Les Bain Douches i Paris
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte byta blöjor på Joel vid Checkpoint Charlie i Berlin
jag vill inte prata och spela skivor på Radio Syd i Gambia
jag vill inte hänga med Dan Turèll på hans vandringar längs gatorna vid Vesterbro torv
jag vill inte äta fyrkantig pytt-i-panna-pizza på en kvarterskrog i Rom
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

ja, jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

(2017)

Att ta sig an konstrundan

Köra omkring på måfå och titta på bollar och skyltar, stanna till och gå in där man får lust? Eller noga studera ÖSKG:s egen konsttidning, YA:s konstbilaga och Vad händers konstspecial, titta på utställningskartan och kryssa för lockande konstnärer?

Två sätt att ta sig an konstrundan på Österlen (med omnejd). Det första har sina risker: man kan hamna på en, två, tre utställningar som slösar bort tiden och hindrar en att se något man tycker bättre om. Fast det kan också bli en överraskning: man hamnar hos en extra spännande konstnär som man annars nog aldrig hade upptäckt.

Jensner

Fredrik Jensner.

Ingvar Holm beskrev konstrundan som ”ett folkuniversitet”. Den skulle också, om man sammanför alla utställningar, i konstnärernas ateljéer såväl som i konsthallar, museer och gallerier, kunna kallas Skånes, ja, Sveriges största och mest demokratiska konstutställning.

Och det från två håll. Utbildade konstnärer och så kallade amatörer, medlemmar och inte medlemmar i Östra Skånes Konstnärsgrupp, ställer ut samhälle vid samhälle, i vartannat hus. De flesta utställningar är orecenserade, nya och okända: upp till betraktaren, alltså dig, att tycka om eller inte tycka om det du ser.

Alexandersson

Fat av Thomas Alexandersson som tavla.

För mig började årets konstrunda redan före påsk med Tilda Aspelins och Katrin Helgadóttirs affisch till ”Deja Nu”, elevutställningen på Österlenskolan för konst och design. En lika glyttig som politisk remix av Carl Johan de Geers affisch med ett manligt könsord skrivet på svenska flaggan. Nu har flaggan blivit lingon och mjölk-lila med gult kors, könsordet är kvinnligt, protesten riktas mot såväl ”påskveckan” som Simrishamn.

Sara Meyer

Sara Meyer.

Under påskhelgen besökte jag först ett par konstnärer i trakten där jag bor: Peter Larsson (Skartofta), Fredrik Jensner (Tjärby) och Jón Leifsson (Lövestad).

Fågelmålaren Larsson porträtterar varje fågel som en individ. Han målar också sin närmaste skånska natur, bland annat en grådisig morgon med hund och mås.

Jensner, som bytt motiv, visar en svit målningar av en häst som konstnär. ”Samma” bild men olika färg på hästen och ateljén; hästkonstnärens duk saknar motiv, den har – endast – olika grundfärg.

ÅkermanMats Åkerman.

Leifssons knotiga skulpturer av islandshästar hade jag länge svårt att ta till mig. När jag såg dem ihop med hans naturmålningar så begrep jag: allt han gör, skulptur som måleri, är porträtt av den vilda isländska naturen.

”Någon sa att Páll Sólnes och jag har samma motiv”, berättar Jón Leifsson. ”Han är bara mer närsynt än jag.”

LundellLove Lundell.

Att återvända till samma konstnärer är ännu ett sätt att uppleva konstrundan. Vad har hänt sen i fjol? Det kan vara mycket, som hos Thomas Alexanderson och Lena Viredius (på Ateljé Brännorna vid Sankt Olof). Han experimenterar med leror, bränningar och färger, skapar skålar och fat som är färgexplosioner.

Kavla ut ett stort fat och det blir en tavla på väggen. Viredius har börjat måla igen: små berättelser, mellan fantasi och verklighet.

BondesonNina Bondeson.

Till samlingsutställningen på Fabriken (Bästekille) åker jag för att se Sara Meyers drömska nutidsmålningar men fastnar också för Mats Åkermans noir-målningar från ett land och en stad som inte finns men känns igen.

Jag fortsätter till ”Polyfoni 4” hos Galleri Wallner (Simris) för att se Love Lundells målningar mitt emellan fantasy och verklighet men fastnar också för Nina Bondesons bildberättelser á la serierutor och Ida-Lovisa Rudolfsson sydda = sömmade ”målningar” av till exempel en herrsko.

Också till Ia och Hasse Karlsson (både i Vitemölla och på Gösta Werner-museet i Simrishamn) brukar jag återkomma. Årets nyhet: elefanter. Hon har målat elefanter mot Botswanas rosa himmel och hans elefanter måste väl vara de största akvareller han gjort?

Hasse Karlsson. Hassse Karlsson

Snett bakom Gösta Werner-museet, på pop up-galleriet 180 grader, finns Annika Rehns lerskulpturer av mänskliga människor, vuxna som barn.

Till exempel en fundersam poet, en kaxig kvinna och några riktigt bestämda barn, så ”ilskna” att de nästan lyfter. Rehn: ”Det har kommit in barn hit, ställt sig att titta och sagt att, det är ju jag.”

Min påskrunda måste avslutas hos Páll Sólnes (i trakten av Bollerup). Stämmer det att islänningarna Sólnes och Leifson har samma motiv: Islands natur?

Sólnes stora färgrika målningar får inte mig att associera till den vilda isländska naturen. Så jag frågar:

”Nej, jag vet inte”, svarar Sólnes. ”Det tycker jag inte, jag tänker inte så när jag målar. Men jag hoppas det finns något jordnära i målningarna.” Hans hustru, däremot, säger att ”vissa målningar kan vara Island. Samma färger finns i den isländska naturen.”

Solnes

Páll Sólnes. Allt snabbfotat av Bengt Eriksson.

3 X kortkultur

1) Öppettider. Håll koll på tiderna, så du inte åker förgäves! Vissa utställningar stängde redan efter påskhelgen. Andra fortsätter att ha öppet. Men öppettiderna varierar. Det enda man kan vara säker på är att ÖSKG:s konstnärer – med den skånska bollen vid vägkanten – har öppet till och med nästa helg, vardagar mellan 13-17 och lördag-söndag 10-18.

2) Gynning-skolan. Mamma Agneta och dottern Carolina Gynning ställde också i påsk ut på Ystads Saltsjöbad. Märkligt nog verkar ”icke-konstnären” Carolina Gynning, sällan eller aldrig recenserad eller ens accepterad från konstnärligt håll, ha bildat en Gynning-skola. Fler börjar måla i snarlik stil – som Camilla Lundén (på Mårten Pers källa) och Anna Soranson (i Skurup). Blott publikfriande geschäft och mångleri? Eller talar Gynnings kvinnoporträtt både till och från andra yngre kvinnor? Det vill säga: Kan det faktiskt vara konst

3) Prissättning. Varför kostar konstverk så olika? När en målning håller ett pris som är överkomligt kan en annan målning kosta hiskeligt mycket för de flesta. En grafisk bild som tryckts i, säg, tio exemplar kan också kosta mer än en målning. Så hur prissätts konst? En svår – ja, omöjlig – fråga. Och dessutom: Hur mycket en målning, en skulptur eller ett konsthantverk än kostar, så kan sällan konstnären leva på inkomsten.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)