Etikettarkiv: Frenninge

Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Bibliotekshylla lokal

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

När Victoria iakttog Hörby

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllopOch när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

VictoriahusetDärför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträttEva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

(Krönika i YA/KB 2018)

 

Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

I Christoffers studio

Lite fånigt kanske, men jag kan inte låta bli att tycka det är rätt kul när en pressrelease om Per Gessles kommande soloalbum ”Mazarin” flimrar upp i e-posten. Det var ett tag sen: Gessles senaste soloplatta kom 1985 och nu skriver och sjunger han igen – som han gjorde i Gyllene Tider men ju inte gör i Roxette – på svenska.

När jag läst så långt kommer jag fram till det som gör mej så där lite fånigt upprymd. Pressinformationen fortsätter nämligen så här och jag kan inte låta bli att småle en smula när jag läser: ”Under vintern samlade Per Gessle sina låtar, vapendragarna Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist och begav sig till Christoffers studio The Aerosol Grey Machine utanför Vollsjö nere i Skåne.”

Just det, samma lilla Vollsjö där jag bor. Här – ja, inte precis här utan en bit utanför, i Vollsjötrakten – har världsartisten Per Gessle spelat in sin nya CD.

Vägen till Christoffers Lundquists studio, The Aerosol Grey Machine Studios. Som vägen ser ut sommartider hej hej, vill säga.

Håll med om att det är en lite fantasieggande tanke – att Per Gessle går som en vanlig man på Vollsjös gator. Fast jag vet inte om han gjorde det (egentligen borde Christoffer bjuda alla musiker som han spelar in på en fika på Vollsjö hembageri vid Torget). Däremot gick han på Sjöbos gator.

– Det lär, berättar Christoffer Lundquist, ha väckt ett visst uppseende när Gessle kom in i sportaffären i Sjöbo för att köpa en t-shirt.

Andra kända svenska artister och grupper – bland en lång rad mindre kända namn – som andats in lantluften i trakten av Vollsjö är Thåström, Ulf Lundell, Rikard Wolff, Roxette och Cardigans. Fast Roxette har inte spelat in så mycket i Christoffer Lundquists studio och Cardigans spelade in ännu mindre. En enda ton på en tramporgel, för att vara exakt. Det tog tre timmar.

När jag kör iväg med bilen för att träffa Christoffer och titta på studion så minns jag den där frågan som jag fått hur många gånger som helst: Kan man verkligen bo i Vollsjö – underförstått: så långt ute på landet – och försörja sej som frilansjournalist? Hur är det möjligt? Måste man inte bo i stan, allra helst i Stockholm, och ha nära till tidningar, media och alla andra kontakter för att det ska gå?

Ingången till studion.

Tja, brukar jag svara, nu har jag faktiskt bott i Vollsjö sen början av 70-talet. Och överlevt.

– Jag tror att man kan bo på landet och arbeta med vad som helst. Om man verkligen vill, säger Ylva Lundquist.

Som alltså är hustru till Christoffer och dessutom arkitekt. Mycket lämpligt att ha en hustru med ett sådant yrke när maken är musiker och inspelningstekniker och ska bygga en studio. Det är Ylva, säger Christoffer när han visar mej runt i studion, som byggt det mesta. (På en stol ligger studiokatten Päron och morrar lågmält.) Själv verkar han mest stolt över ekorummet som konstruerats efter modell från den inspelningsstudio i Los Angeles där Beach Boys gjorde de flesta av sina skivor.

Det står en dator vid sidan om kontrollbordet men den undviker han helst. På grund av ”bristen på möjlighet att editera”, som han säger, föredrar Christoffer att spela in på ”gammeldags” rullband. Alldeles för lätt att flytta runt verser, refränger och toner, få musiken och sången att låta perfekt – så omänskligt perfekt – med hjälp av datorn.

– Det är väldigt vit musik som spelas in i den här studion. Här svänger det inte så mycket, som han skämtar.

Studiofönstret.

Christoffer Lundquist har oftast och helst sina öron i 60- och 70-talet. Han spelar ju själv i det mycket 60-talsinfluerade popbandet Brainpool. Också Brainpool håller på att färdigställa ett nytt album i The Aerosol Grey Machine-studion. Det blir – i sann 60-talsanda – en rockopera.

Innan vi började prata musik så pratade vi förresten om diverse annat som intresserar oss Vollsjöbor. Till exempel om Sjöbo kommun före och efter Sven-Olle Olsson. Om (då) nedläggningen av järnvägen, upprivningen av rälsen och försäljningen av banvallen kontra (nu) kommunens försök att få en – ny – järnväg till Sjöbo. Fast å andra sidan är det ju tur det, att det inte går pågatåg mellan Malmö och Sjöbo eller för den delen Vollsjö, för hur dyra skulle inte huspriserna i Vollsjötrakten ha varit då?

Och så pratar vi förstås om den eventuella nedläggningen av Nils Månssons skola i Frenninge, för det är där som barnen i familjen Lundquist ska / skulle gå i skolan om några år. Nu är det dags för makarna Lundquist att engagera sej i kampen mot nedläggning av skolan. Fast å andra sidan, suckar både Christoffer och jag, så är det ju en gammal, ”god” tradition i Sjöbo kommun att lägga ner och riva sånt som borde bevaras. Som Vollsjö station eller skolan i Frenninge, som står där som minne efter den svenska folkskolans skapare: Nils Månsson från Skumparp och därför kallad ”Skumpen”.

Christoffer själv.

Vi enas om att politiker har en sanslös (o)förmåga att inte se längre framåt än till sina egna skor. De vill stänga Nils Månssons skola för att det – just nu – finns för få barn i området, samtidigt som de vill att fler människor, gärna barnfamiljer, ska bosätta sej här. Men hej, var ska då deras barn gå i skolan? Och varför skulle barnfamiljerna vilja bo just här, om det inte finns någon skola?

Ni minns den där frågan (se ovan) som jag själv brukar få. Nu frågar jag Christoffer samma sak: Hur går det?

– Hittills har jag inte behövt jaga några jobb. Det går på kontakter. Grupper och musiker vill att jag ska spela in och producera och då ”tvingar” jag ut dom hit på landet. Med tiden måste jag väl börja marknadsföra studion. Jag ska göra en hemsida. Det gäller ju att ha en någorlunda jämn verksamhet.

– I Stockholm är det ungefär dubbelt så dyrt att spela in som hos mej. Undrar vad inspelningsstudiorna i Stockholm måste betala i lokalhyra? Dessutom blir det mer avkopplat att spela in utanför storstan. Där ringer mobilen och man bryter för möten.

Låter musiken också på något särskilt sätt när den spelats in i Christoffer Lundquists studio? Finns det ett speciellt ”Vollsjösound”? Jo, tror han själv, det gör det nog. Åtminstone hör han själv skillnad på de spår som spelats in i Vollsjö på Rikard Wolffs senaste CD och de som spelats in någon annanstans.

Och jag håller med, efter att ha fått provlyssna några inspelningar från The Aerosol Grey Machine-studion. Christoffer låter mej bland annat höra ett par ännu så länge outgivna inspelningar med vissångaren Staffan Percy (som också han numera bor i Vollsjötrakten, närmare bestämt i Vallarum) och amerikanske popsångaren Justin Grace (en så stor Brainpool-fan att han åkte från Los Angeles till Vollsjö för att spela in).

En av studiokatterna. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Aerosol Grey Machine Studios.

Det låter mjukt och varmt, vänligt och följsamt – som musik från en nybyggd trästudio, där inte väggarna, golvet och taket målats utan träet är naket och rent. Tonerna studsar inte mot väggarna utan sjunker in i träet som böjer sej för att sen böja sej utåt igen. Också orden i Per Gessles pressrelease stämmer: ”När året var som mörkast och vintern som kallast, skapades det ett album som från första tonen till den sista andas svensk sommar…”

Svensk natur och sommar spelar och sjunger i ”Vollsjösoundet”… Lyssna själv på Gessles singel, ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”, som nu börjat höras på radion!

________________________________________

Bengt Eriksson föredrar Gyllene Tider före Roxette och anser att Per
Gessle är en både melodi- och ordfyndig svensk poppoet (betoning på alla ord och stavelser). Eriksson tycker att nya Gessle-singeln (skojig Buddy Holly-pastisch) är ett bra exempel på det.

(Ystads Allehanda 2003)

Rösten kommer från Norra Björstorp

Vägen ringlar. Smal är den också, får passa mig så jag inte kommer för nära vallen vid vägkanten och repar bilen. Ett tag sen jag var här så jag hade glömt att vägen är så smal och lång att man flera gånger undrar om man kört fel, innan man äntligen är framme vid Christoffer Lundquists studio långt in i ingenstans bortom Vollsjö, Frenninge och Vallarum.

Maria Anderberg i studion. Foto: Eddie Nyström.

Maria Anderberg sjunger ur högtalaren när jag kommer till studion. Så fort jag hör hennes röst – ja, det har varit likadant varje gång jag hört Maria sjunga – börjar mitt hjärta slå trippelslag. Styrkan, inlevelsen, uttrycket! Den här tjejen från Norra Björstorp tål att jämföras med vilken sångerska som helst i vilket land som helst i facken R&B, country, soul och rock.

Hon är alla dessa genrer och lite av amerikaniserad folksångerska också, i en och samma röst. Den här första låten jag hör, ”hippielåten” som hon kallar den, heter ”House at the Top of the Hill”. Hennes egen låt, liksom de flesta låtarna på det kommande albumet.

”Jag trodde ju inte jag kunde”, säger Maria. ”Jag hade aldrig gjort egna låtar utan alltid sjungits andras. Och nu är jag nöjd med min sång också. Det har jag inte varit förut”, säger hon och får mig att häpna.

Christoffer Lundquist lägger en orgel på ”hippielåten” och sen blir det dags för ”galenlåten” med titeln ”Loosing All my Hope”. Eddie Nyström, som också är här, ska lägga till en vrålande chickachuckachicka-elgitarr och välta en stol. Christoffer lägger dit elbas och… ja, var det en klavinett (?) samt piano.

Alltså, kan den här Lundquist spela alla instrument som finns? Svar: Ja! Maria kallar honom för ”musikgeni” och det är inget överord.

Producenten Lundquist kompletterar med en elbas. Foto: Eddie Nyström.

Själv lägger Maria på några galenvrål bakom sin egen sång. ”Blir det för mycket? För galet?” undrar hon. Nja eller jo, tänkte jag först. Men nej, det blir det nog inte, när allt mixats till rätta nivåer. ”Loosing All my Hope” är en märklig låt, som börjar hos Melanie på 60-talet i New York, reser ner till countrytraditionen i södra USA och sen över Atlanten till någon slags utflippad brittisk pop.

”Jag tänker på Lennart”, säger Maria. ”Vad skulle Lennart (efternamn Persson) ha tyckt?” Bra, svarar jag. Det hade han också tyckt. ”När Lennart dog så tänkte jag… äh, jag struntar i att göra fler skivor!” Då sa Eddie (Nyström): Men vad skulle Lennart ha sagt då, om du inte gör skivan…”

Innan jag lämnar studion hinner de också börja jobba med balladen ”Second Hand Blue”, där Maria Anderberg, hur det är möjligt, sjunger ännu starkare, når ännu längre in i mitt hjärta. Albumet ska även innehålla några ”covers”, om ordet kan användas när låtarna hamnar på Marias stämband.

Donovan har arrat om en av sina sånger, ”Your Broken Heart”, speciellt för Maria. Dessutom ska hon tolka en av den svenska dansbandsvärldens mest älskade låtar.

Maria Anderberg sjunger dansbands- och Svensktoppslåten på engelska, för den första, ursprungliga versionen hade faktiskt en engelsk text. ”Nej”, säger Maria, ”avslöja inte vilken låt det är! Det ska ju bli en överraskning…”

(Ystads Allehanda 2010)