Tag Archives: Frenninge

Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

I Christoffers studio

Lite fånigt kanske, men jag kan inte låta bli att tycka det är rätt kul när en pressrelease om Per Gessles kommande soloalbum ”Mazarin” flimrar upp i e-posten. Det var ett tag sen: Gessles senaste soloplatta kom 1985 och nu skriver och sjunger han igen – som han gjorde i Gyllene Tider men ju inte gör i Roxette – på svenska.

När jag läst så långt kommer jag fram till det som gör mej så där lite fånigt upprymd. Pressinformationen fortsätter nämligen så här och jag kan inte låta bli att småle en smula när jag läser: ”Under vintern samlade Per Gessle sina låtar, vapendragarna Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist och begav sig till Christoffers studio The Aerosol Grey Machine utanför Vollsjö nere i Skåne.”

Just det, samma lilla Vollsjö där jag bor. Här – ja, inte precis här utan en bit utanför, i Vollsjötrakten – har världsartisten Per Gessle spelat in sin nya CD.

Vägen till Christoffers Lundquists studio, The Aerosol Grey Machine Studios. Som vägen ser ut sommartider hej hej, vill säga.

Håll med om att det är en lite fantasieggande tanke – att Per Gessle går som en vanlig man på Vollsjös gator. Fast jag vet inte om han gjorde det (egentligen borde Christoffer bjuda alla musiker som han spelar in på en fika på Vollsjö hembageri vid Torget). Däremot gick han på Sjöbos gator.

– Det lär, berättar Christoffer Lundquist, ha väckt ett visst uppseende när Gessle kom in i sportaffären i Sjöbo för att köpa en t-shirt.

Andra kända svenska artister och grupper – bland en lång rad mindre kända namn – som andats in lantluften i trakten av Vollsjö är Thåström, Ulf Lundell, Rikard Wolff, Roxette och Cardigans. Fast Roxette har inte spelat in så mycket i Christoffer Lundquists studio och Cardigans spelade in ännu mindre. En enda ton på en tramporgel, för att vara exakt. Det tog tre timmar.

När jag kör iväg med bilen för att träffa Christoffer och titta på studion så minns jag den där frågan som jag fått hur många gånger som helst: Kan man verkligen bo i Vollsjö – underförstått: så långt ute på landet – och försörja sej som frilansjournalist? Hur är det möjligt? Måste man inte bo i stan, allra helst i Stockholm, och ha nära till tidningar, media och alla andra kontakter för att det ska gå?

Ingången till studion.

Tja, brukar jag svara, nu har jag faktiskt bott i Vollsjö sen början av 70-talet. Och överlevt.

– Jag tror att man kan bo på landet och arbeta med vad som helst. Om man verkligen vill, säger Ylva Lundquist.

Som alltså är hustru till Christoffer och dessutom arkitekt. Mycket lämpligt att ha en hustru med ett sådant yrke när maken är musiker och inspelningstekniker och ska bygga en studio. Det är Ylva, säger Christoffer när han visar mej runt i studion, som byggt det mesta. (På en stol ligger studiokatten Päron och morrar lågmält.) Själv verkar han mest stolt över ekorummet som konstruerats efter modell från den inspelningsstudio i Los Angeles där Beach Boys gjorde de flesta av sina skivor.

Det står en dator vid sidan om kontrollbordet men den undviker han helst. På grund av ”bristen på möjlighet att editera”, som han säger, föredrar Christoffer att spela in på ”gammeldags” rullband. Alldeles för lätt att flytta runt verser, refränger och toner, få musiken och sången att låta perfekt – så omänskligt perfekt – med hjälp av datorn.

– Det är väldigt vit musik som spelas in i den här studion. Här svänger det inte så mycket, som han skämtar.

Studiofönstret.

Christoffer Lundquist har oftast och helst sina öron i 60- och 70-talet. Han spelar ju själv i det mycket 60-talsinfluerade popbandet Brainpool. Också Brainpool håller på att färdigställa ett nytt album i The Aerosol Grey Machine-studion. Det blir – i sann 60-talsanda – en rockopera.

Innan vi började prata musik så pratade vi förresten om diverse annat som intresserar oss Vollsjöbor. Till exempel om Sjöbo kommun före och efter Sven-Olle Olsson. Om (då) nedläggningen av järnvägen, upprivningen av rälsen och försäljningen av banvallen kontra (nu) kommunens försök att få en – ny – järnväg till Sjöbo. Fast å andra sidan är det ju tur det, att det inte går pågatåg mellan Malmö och Sjöbo eller för den delen Vollsjö, för hur dyra skulle inte huspriserna i Vollsjötrakten ha varit då?

Och så pratar vi förstås om den eventuella nedläggningen av Nils Månssons skola i Frenninge, för det är där som barnen i familjen Lundquist ska / skulle gå i skolan om några år. Nu är det dags för makarna Lundquist att engagera sej i kampen mot nedläggning av skolan. Fast å andra sidan, suckar både Christoffer och jag, så är det ju en gammal, ”god” tradition i Sjöbo kommun att lägga ner och riva sånt som borde bevaras. Som Vollsjö station eller skolan i Frenninge, som står där som minne efter den svenska folkskolans skapare: Nils Månsson från Skumparp och därför kallad ”Skumpen”.

Christoffer själv.

Vi enas om att politiker har en sanslös (o)förmåga att inte se längre framåt än till sina egna skor. De vill stänga Nils Månssons skola för att det – just nu – finns för få barn i området, samtidigt som de vill att fler människor, gärna barnfamiljer, ska bosätta sej här. Men hej, var ska då deras barn gå i skolan? Och varför skulle barnfamiljerna vilja bo just här, om det inte finns någon skola?

Ni minns den där frågan (se ovan) som jag själv brukar få. Nu frågar jag Christoffer samma sak: Hur går det?

– Hittills har jag inte behövt jaga några jobb. Det går på kontakter. Grupper och musiker vill att jag ska spela in och producera och då ”tvingar” jag ut dom hit på landet. Med tiden måste jag väl börja marknadsföra studion. Jag ska göra en hemsida. Det gäller ju att ha en någorlunda jämn verksamhet.

– I Stockholm är det ungefär dubbelt så dyrt att spela in som hos mej. Undrar vad inspelningsstudiorna i Stockholm måste betala i lokalhyra? Dessutom blir det mer avkopplat att spela in utanför storstan. Där ringer mobilen och man bryter för möten.

Låter musiken också på något särskilt sätt när den spelats in i Christoffer Lundquists studio? Finns det ett speciellt ”Vollsjösound”? Jo, tror han själv, det gör det nog. Åtminstone hör han själv skillnad på de spår som spelats in i Vollsjö på Rikard Wolffs senaste CD och de som spelats in någon annanstans.

Och jag håller med, efter att ha fått provlyssna några inspelningar från The Aerosol Grey Machine-studion. Christoffer låter mej bland annat höra ett par ännu så länge outgivna inspelningar med vissångaren Staffan Percy (som också han numera bor i Vollsjötrakten, närmare bestämt i Vallarum) och amerikanske popsångaren Justin Grace (en så stor Brainpool-fan att han åkte från Los Angeles till Vollsjö för att spela in).

En av studiokatterna. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Aerosol Grey Machine Studios.

Det låter mjukt och varmt, vänligt och följsamt – som musik från en nybyggd trästudio, där inte väggarna, golvet och taket målats utan träet är naket och rent. Tonerna studsar inte mot väggarna utan sjunker in i träet som böjer sej för att sen böja sej utåt igen. Också orden i Per Gessles pressrelease stämmer: ”När året var som mörkast och vintern som kallast, skapades det ett album som från första tonen till den sista andas svensk sommar…”

Svensk natur och sommar spelar och sjunger i ”Vollsjösoundet”… Lyssna själv på Gessles singel, ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”, som nu börjat höras på radion!

________________________________________

Bengt Eriksson föredrar Gyllene Tider före Roxette och anser att Per
Gessle är en både melodi- och ordfyndig svensk poppoet (betoning på alla ord och stavelser). Eriksson tycker att nya Gessle-singeln (skojig Buddy Holly-pastisch) är ett bra exempel på det.

(Ystads Allehanda 2003)

Rösten kommer från Norra Björstorp

Vägen ringlar. Smal är den också, får passa mig så jag inte kommer för nära vallen vid vägkanten och repar bilen. Ett tag sen jag var här så jag hade glömt att vägen är så smal och lång att man flera gånger undrar om man kört fel, innan man äntligen är framme vid Christoffer Lundquists studio långt in i ingenstans bortom Vollsjö, Frenninge och Vallarum.

Maria Anderberg i studion. Foto: Eddie Nyström.

Maria Anderberg sjunger ur högtalaren när jag kommer till studion. Så fort jag hör hennes röst – ja, det har varit likadant varje gång jag hört Maria sjunga – börjar mitt hjärta slå trippelslag. Styrkan, inlevelsen, uttrycket! Den här tjejen från Norra Björstorp tål att jämföras med vilken sångerska som helst i vilket land som helst i facken R&B, country, soul och rock.

Hon är alla dessa genrer och lite av amerikaniserad folksångerska också, i en och samma röst. Den här första låten jag hör, ”hippielåten” som hon kallar den, heter ”House at the Top of the Hill”. Hennes egen låt, liksom de flesta låtarna på det kommande albumet.

”Jag trodde ju inte jag kunde”, säger Maria. ”Jag hade aldrig gjort egna låtar utan alltid sjungits andras. Och nu är jag nöjd med min sång också. Det har jag inte varit förut”, säger hon och får mig att häpna.

Christoffer Lundquist lägger en orgel på ”hippielåten” och sen blir det dags för ”galenlåten” med titeln ”Loosing All my Hope”. Eddie Nyström, som också är här, ska lägga till en vrålande chickachuckachicka-elgitarr och välta en stol. Christoffer lägger dit elbas och… ja, var det en klavinett (?) samt piano.

Alltså, kan den här Lundquist spela alla instrument som finns? Svar: Ja! Maria kallar honom för ”musikgeni” och det är inget överord.

Producenten Lundquist kompletterar med en elbas. Foto: Eddie Nyström.

Själv lägger Maria på några galenvrål bakom sin egen sång. ”Blir det för mycket? För galet?” undrar hon. Nja eller jo, tänkte jag först. Men nej, det blir det nog inte, när allt mixats till rätta nivåer. ”Loosing All my Hope” är en märklig låt, som börjar hos Melanie på 60-talet i New York, reser ner till countrytraditionen i södra USA och sen över Atlanten till någon slags utflippad brittisk pop.

”Jag tänker på Lennart”, säger Maria. ”Vad skulle Lennart (efternamn Persson) ha tyckt?” Bra, svarar jag. Det hade han också tyckt. ”När Lennart dog så tänkte jag… äh, jag struntar i att göra fler skivor!” Då sa Eddie (Nyström): Men vad skulle Lennart ha sagt då, om du inte gör skivan…”

Innan jag lämnar studion hinner de också börja jobba med balladen ”Second Hand Blue”, där Maria Anderberg, hur det är möjligt, sjunger ännu starkare, når ännu längre in i mitt hjärta. Albumet ska även innehålla några ”covers”, om ordet kan användas när låtarna hamnar på Marias stämband.

Donovan har arrat om en av sina sånger, ”Your Broken Heart”, speciellt för Maria. Dessutom ska hon tolka en av den svenska dansbandsvärldens mest älskade låtar.

Maria Anderberg sjunger dansbands- och Svensktoppslåten på engelska, för den första, ursprungliga versionen hade faktiskt en engelsk text. ”Nej”, säger Maria, ”avslöja inte vilken låt det är! Det ska ju bli en överraskning…”

(Ystads Allehanda 2010)