Etikettarkiv: Historia

I deckarhyllan: fransk noir

Dominique Manotti
Flykten
Övers: Maria Kronberg
(Atlantis Noir)

ManottiDominique Manotti är en fransk professor i ekonomisk historia som skriver deckare och thrillers som ett vapen, för att skildra och eventuellt förändra samhället.

”Flykten” – den första av hennes romaner som översatts till svenska – utspelar sig på 70-talet och börjar i Italien.

En medlem i röda brigaderna flyr tillsammans med en småtjuv ur ett italienskt fängelse. Den senare tar sig till Paris och börjar skriva en roman om händelserna.

Det är storyn.

Manotti skriver både journalistiskt och litterärt. Skildringen av italienska aktivister som flytt till Paris känns nära nog autentisk.

Samtidigt som sättet att skriva är typiskt franskt = spretigt. Berättelsen sticker iväg åt olika håll; flyktingens roman skrivs in i hennes egen.

Det tog ett antal sidor innan Manotti fångade in mig – sen var jag fast.

(Publicerat i Gota Medias tidningar 2015)

Annonser

Nygammal Wallander

Henning Mankell
Handen
(Leopard)

Mankell Handen 2”Wallander är tillbaka! Ny roman om Ystad-kommissarien av Henning Mankell”, stod det i ett pressmeddelande från förlaget. Det första är en ”sanning” med stor modifikation och det andra så nära en marknadsföringsbluff det går att komma.

Först sidantalet: berättelsen är på 100 sidor. Sånt kan kallas kortroman eller till och med en lång novell, men inte blir det någon kriminalroman av den längd som gäller idag. Gömt i ett efterord av författaren Mankell får läsaren – i efterhand – veta att berättelsen inte alls är ny.

”Den här berättelsen skrevs för ganska många år sedan”, konstaterar Henning Mankell och avslöjar att ”Handen” varit utgiven i Holland – som gratisbok. Där hade man nämligen bestämt att alla som köpte en kriminalroman skulle få en gratis extrabok. Berättelsen har också legat till grund för ett avsnitt i den engelska TV-serien med Kenneth Branagh som Kurt Wallander (avsnittet visades nyligen på svensk TV).

Jo, lite lurad känner man sig.

”Handen” utspelar sig före ”Den orolige mannen”, alltså den avslutande – riktiga – polisromanen om Kurt Wallander. Det är en höstdag 2002. Wallander, som länge drömt om att flytta från Ystad och ut på landet, har fått tips på ett passande hus, i närheten av Löderup.

Han tittar på huset och bestämmer sig. Han ska köpa det. Men så går Wallander en sväng i husets trädgård och snubblar över något. En hand sticker upp ur marken. Wallander har hittat ett lik, ytterligare ett ska sen också hittas nedgrävt i trädgården. (Allt detta avslöjas redan i baksidestexten.)

Ingen märkvärdig berättelse. Det finns ingenting mellan raderna och bakom orden som får berättelsen att växa till en större, djupare skildring av Sverige och världen, människorna och livet. Men det är gott hantverk. Inte heller en dålig berättelse. Henning Mankell var ju väl upptränad vid det här laget. Han kände såväl polisgenren som sin kommissarie.

Observera att när berättelsen ”Handen” tagit slut, så är boken långt ifrån slut. Ja, faktiskt mer än hälften återstår. Nu följer en 187 sidor – alltså betydligt fler sidor än (kort)romanen – lång faktadel. Mankell berättar varför han började skriva kriminalromaner, här finns resuméer av de (numera) elva titlarna i Wallander-serien och ett lexikon över de personer och miljöer som förekommer i romanerna och novellerna.

Intressant, nördigt och kul för både större och smärre Wallander-fans. Ja, så intressant och bra att lexikonet borde ha varit – och är – bokens huvuddel. Varför inte tvärtom? Varför placerades inte innehållet i omvänd ordning? Lexikonet kunde ha byggts ut ytterligare och illustrerats med foton från olika Wallander-miljöer. Och sen – efter lexikonet – hade läsarna som extra bonus bjudits på den nygamla kortromanen ”Handen”.

Det skulle ha varit hederligare. Då hade läsningen gett bättre eftersmak. Men det finns en naturlig förklaring till att förlaget Leopard utsätter läsarna för bluff och båg: en ekonomisk förklaring.

Wallander-serien gavs från början ut av Ordfront, som under flera år hade Henning Mankell/Kurt Wallander att tacka för att förlaget överlevde. Att Mankell sen lämnade Ordfront, köpte ut sina böcker och grundade förlaget Leopard (tillsammans med bokförläggaren Dan Israel) är en spännande historia som jag hoppas att han någon gång ska berätta.

Av Leopards bokslut framgår att förlagets omsättning sjönk drastiskt från 2011 till 2012. Och än värre: 2011 gick Leopard med hygglig vinst men 2012 blev resultatet en större förlust. Den nya Wallander-romanen ”Handen” – som alltså varken är ny eller ens en hel, tjock roman – ska rädda förlaget Leopard, liksom Mankell/Wallander tidigare räddade Ordfront. Det måste vara tanken.

(KB/TA/YA 2013)

Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Philip KerrRomanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag_Hammarskjold UN DPI (United Nations Department of Public Information)

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra CreaTIVE cOMMONS wikipedia Jochr

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

vattnet-i-mars1Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)

I barndeckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Glasbarnen
(Lilla Piratförlaget)

glasbarnenNu har deckarförfattaren Kristina Ohlsson också börjat skriva för yngre läsare. ”Glasbarnen”, som uppskattningsvis riktar sig till 9-10-åringar, är en för dagens barn- och ungdomslitteratur rätt typisk blandning av deckare, thriller, skräck och övernaturligt.

Billies pappa har dött. Mamman bestämmer att de ska flytta från Kristianstad till Åhus och försöka börja om på nytt. Men deras nya hem är – ordagrant – ett spökhus.

Färgen flagnar på något obegripligt sätt. Taklampan gungar fram och tillbaks. På ett bord syns ett litet handavtryck – som från ett barn.

Det är som om huset försöker skrämma iväg Billie och hennes mamma.

Tolvåriga Billie börjar efterforska husets historia – på biblioteket och museet – tillsammans med kompisarna Amanda och Alladin. Det kallas Glashuset, får de reda på, eftersom det tidigare var ett hem för så kallade glasbarn…

Kristina Ohlsson skriver korta, lättlästa meningar. Hon skapar en sommarvarm, snäll och trevlig stämning. För att sen – plötsligt – då och då – släppa in skräcken.

Ganska snarlikt Amanda Hellberg (men inte riktigt så skrämmande) och det är ju bästa möjliga betyg.

Fast en sak bör Ohlsson klura på lite mer till nästa gång. Nog är den här detektivgåtan så enkel att också 9-åringar kan lösa den många sidor före slutet?

(Kvällsposten 2013)

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)